Tankar om och kring musik, del 4

Donovan var ett stort namn i slutet av 60-talet, och sågs som en engelsk Dylan. Han umgicks med beatlarna^[1], och även om han inte hade lika många stora hits som de så var han nästan lika känd. Men idag är han väl nästan bortglömd, jag vet inte riktigt varför; kanske har det något att göra med att den lite flummiga hippiestil som han förknippas med inte längre är populär.

Men han har skrivit en mängd fina låtar och det här är en av dem. Om den känns egendomligt bekant så kan det bero på att Ulf Lundell gjort en svensk version av den, lite oklart när. En sida på nätet refererar till CD-versionen av Sweethearts 1999, och påstår att den första gången kunde höras där, men det stämmer inte, eftersom den finns redan på Livslinjen, en samlingsbox från början av 90-talet som var det första jag köpte av Lundell. Min gissning är att inspelningen gjordes redan i början av 80-talet, då LP-versionen av Sweethearts producerades, men att den av någon märklig anledning inte ansågs tillräckligt bra för att komma med; möjligen kunde refrängens inledande nödrim kännas lika »påklistrat» för Lundell & Co som för mig.

Jag har svårt att säga vad texten egentligen handlar om, men i grunden finns där en ung kvinna som inte känner sig riktigt hemma, vare sig i sin omgivning eller i sig själv. Jag tror inte man ska analysera texten i detalj, den är mer till för att understryka denna psykologiska grundton av att inte höra hemma någonstans, något man också kan höra i några lajvversioner, där han hoppar över stora delar av texten.

Redan de första raderna slår fast stämningen:

Skillnaden mellan en lördagskväll och söndagen var nog mer uttalad på sextiotalet än den är nu, och det är nog ingen slump att Lundell i sin version bytt lördagen mot en fredag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet senare i den här serien.

Fotnoter:

1. På en lajvskiva berättar han bland annat en rolig historia om John Lennons möte med en indisk guru. [↩]