Tankar om och kring musik, del 11

Jag återkommer till temat »tystnad» lite tidigare än planerat, och det beror naturligtvis på den märkliga historien där BBC dels visar sig från sin mest partiska sida, och dels från sin mest opartiska. Jag tänker naturligtvis på hanteringen av den forne fotbollshjälten Gary Lineker, som först blev avstängd från sin roll som presentatör för programmet »Match of the Day» för ett uttalande på Twitter, och sedan, efter att i stort sett hela sportvärlden sympatiserat med honom, åter blivit tagen till nåder efter en överenskommelse vars detaljer, mig veterligt, inte offentligtgjorts. Det var den partiska delen av BBC. Den opartiska stod de journalister på samma bolag för när de refererade hela historien på ett, såvitt jag kan bedöma, synnerligen opartiskt och korrekt sätt.

Min egen åsikt, om någon är intresserad, är att Gary Lineker är i sin fulla rätt att uttrycka vilka åsikter som helst inom lagens råmärken så länge han gör det privat; som representant för BBC i »Match of the Day» och liknande program måste han avstå från sådant, eller göra det mycket klart att det är hans privata åsikt.

Vad dagens text handlar om är den snarlika situationen där X anser något, berättarjaget anser det är fel men håller tyst med det eftersom X ändå inte kommer att tro henom; en situation inte helt obekant för den som stött på vaccinförnekare, klimatförvillare, plattjordare och andra vildhjärnor. Just här handlar det säkert om »den eviga triangeln», där det är omöjligt att avgöra om X eller sångaren har rätt; bara tiden kan avgöra det.

Tills jag började skriva den här texten trodde jag att det här var originalet, men det visar sig att gruppen i stort sett snott allt — text, melodi och arrangemang — från en singelbaksida med The Four Seasons. Det kanske jag skulle hållit tyst med…?