Tankar om och kring musik, del 19

Första maj var i år som jag redan påpekat ingen bra dag för älskare av musik; idag tänkte jag spela något av den andra storheten som försvann den dagen, Pugh Rogefeldt.

Det sägs ju allmänt att Pugh var den förste som började sjunga pop på svenska, och även om det naturligtvis kan ifrågasättas går det inte att komma ifrån att han tillhörde de första som skrev och sjöng pop på svenska. Just därför har jag valt denna låt, som jag av mer eller mindre uppenbara skäl brukar tänka på som »Cider light-låten», där han både sjunger på engelska och pratar/pratsjunger på svenska, med åtminstone ett för mig (och SAOL/SAOB) obekant ord, »spalun». Möjligen kan det vara ett utslag av den »pughiska» som Bengt Eriksson nämner i en mycket intressant nyligen publicerad blogga.

Texten behandlar det eviga temat om relationen mellan barn och föräldrar, och med tanke på att begreppet »curling» utvidgats till diverse föräldraaktiviteter utanför isarna så har väl den förändrats en hel del de senaste åren. Numera lägger jag kanske mest märke till den lakoniska kommentaren »Min far / han har / inga drömmar kvar», som är synnerligen observant för en artist som när låten skrevs just avverkat tonåren^[1].

För eventuella reguljära bloggbesökare bör jag kanske göra samma typ av analys som jag presenterade i min blogga vid Robert Brobergs bortfälle — varför tillhör Pugh Rogefeldt inte »de fyra stora»^[2]? Det enda ärliga svaret är »jag vet inte»; men skulle jag gissa på varför jag bara har en »greatest hits-CD» av honom, och inte allt jag lyckats komma åt, som av de fyra stora, så skulle jag nämna att det finns vissa låtar som jag inte är förtjust i, eller rättare sagt, jag är inte förtjust i de attityder som sångarjaget representerar^[3].

Sommaren 1981 tog jag ett vikariat som nattportier på Esso motorhotell i Linköping; ett drömjobb för en läshungrig student med oregelbundna sömnvanor. Av källarmästaren fick jag en lista på ett tiotal punkter med de saker jag skulle göra under natten; sätta på spisarna vid en viss tidpunkt var väl den mest betungande. Punkt nummer ett var dock lite annorlunda: »popartisten Pugh Rogefeldt är absolut portförbjuden på detta hotell.» Exakt vad som inträffat mellan Pugh och källarmästaren som föranlett denna förkastelsedom lyckades jag dock inte få reda på.

Fotnoter:

1. Om jag vore göteborgare skulle jag naturligtvis hävda att en musiker per definition inte kan lämna tonåren. [↩]
2. För tillfälliga bloggbesökare består dessa av Anders F. Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
3. Ett exempel på en sådan låt är »Dinga linga Lena»; ett annat »Hog farm». [↩]