Tankar om och kring musik, del 86

De tre senaste veckorna har jag fyrat av tre av de allra största företrädarna för singer-songwriter-skrået, så varför inte ta den fjärde också medan jag håller på — jag tänker alltså på Paul Simon^[1]. Dagens låt är hämtad från Simons i tidsordningen andra soloprojekt^[2], en soloskiva som spelades in och gavs ut under Simons period i England i mitten av 60-talet, innan hans inspelningar med Garfunkel satte fart på hans karriär^[3]. Och texten är tyvärr minst lika aktuell nu som då.

Även denna skiva var länge borta från skivdiskarna, såvitt jag förstår därför att prefektionisten Simon inte tyckte att inspelningen var tillräckligt bra och att de flesta låtarna på skivan ändå finns på Simon & Garfunkels skivor »Sounds of silence» och »Parsley, sage, rosemary and thyme». Detta resulterade i en för mig trevlig dag i Amsterdam — i internets begynnelse i början av 90-talet beklagade sig nämligen en holländare över att det inte gick att få tag på skivan, och att han var beredd att göra nästan vad som helst för att få tag på en inspelning av den. Det slumpade sig så att jag dels var lycklig ägare LP:n ifråga^[4], och dels skulle passera Amsterdam några veckor senare på väg från Berlin till England via tåg. Vi träffades, jag överlämnade ett band med »Paul Simon’s songbook» som skivan heter, och han visade mig runt i staden och berättade om dess historia, till exempel förklarade han varför husen i de äldsta delarna var så smala och höga.

Dagens låt är inte någon av Simons mest kända — men texten tillhör ändå en av de mest kända i Simon & Garfunkels repertoar, därför att den används som ett invävt inslag i »Scarborough fair»; dess fulla namn i deras tappning är »Scarborough fair/Canticle», och Canticle-delen består av bitar av texten till »The side of a hill», men med en annan melodi. På skivan står Paul Simon och Art Garfunkel som upphovsmän där rimligen den gamle bekantingen »Traditional» borde haft huvudrollen, men tydligen tyckte de att Canticle-tillägget gjorde låten till deras — den åsikten torde de varit ganska ensamma om.

Fotnoter:

1. Han har ju visserligen redan förekommit i den här serien tillsammans med sin kompanjon i den juristfirma de inte är, Art Garfunkel, men jag varnade redan i min introduktion till serien att en artist kan dyka upp i olika konstellationer. [↩]
2. Några bitar frång det första har getts ut under namnet »Paul Simon and friends», och innehåller tre covers [tror jag]. De är inspelade i slutet av femtiotalet, och utgivna trots vilda protester från Simon någon gång på 70-talet [↩]
3. Texten till »Homeward bound» berättar lite från den tiden, liksom »Kathy’s song» indirekt förklarar hur det kom sig att han hamnade i England [↩]
4. Vilket jag fortfarande är, införhandlad på Domus i Nyköping för 34 kr om jag minns rätt, men jag har dessutom numera också CD:n som Simon till slut gick med på att släppa. [↩]