Tankar om och kring musik, del 111

Idag är det enligt säkra uppgifter Valentindagen, en dag som vi importerat från amerikat, och som alla sådana dagar, åtminstone de jag känner till, så är poängen att vi ska gynna någon affärsman i närheten. Om man inte gör som Steve Earle i dagens låt vill säga, dvs glömmer bort den — eller låtsas glömma bort den — och försöker urskulda sig med en liten sång. Hur allvarlig Mr Earle var med sina ömhetsbetygelser är naturligtvis svårt att bedöma, men senast jag kollade hade han varit gift sju gånger, och det är väl också ett sorts svar.

Steve Earle är ytterligare en av de artister som jag stött på via Townes Van Zandt, och att TVZ betytt mycket för Earle märks genomgående; det är inte bara att han spelat in en CD med Townes’ musik eller hans bekanta omdöme »Townes Van Zandt is the best songwriter in the world, and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that»^[1]; hans förstfödde son fick förnamnen Justin Townes. Han var med vid ett av de tillfällen jag såg Earle på Cirkus i Stockholm, om jag minns rätt var det konserten med The Dukes som kompband; unge herr Earle fick spela trummor i ett av extranumren. Han gick i sin fars musikaliska fotspår, och ärvde tyvärr också hans, och Townes’, missbruksvanor — han dog alldeles för tidigt, inte ens 40 år fyllda.

Fotnoter:

1. På vilket TVZ lär ha svarat »I’ve seen Bob Dylan’s bodyguards, and if Steve Earle thinks he can stand on Bob Dylan’s coffee table, he’s sadly mistaken» [↩]