Tankar om och kring musik, del 132

Den här berättelsen har jag publicerat tidigare, men eftersom varken LASSmeddelande eller SSKK-bulletinen torde tillhört gemene mans lektyr under 1993 och 1994, så upprepar jag den här.

Någon gång under sensommaren eller hösten 1991 satt jag på mitt studentrum i Uppsala; jag hade just lagt ifrån mig skrivdonen för kvällen, den kväll de svage kalla natt, och avslutade dagen med att titta lite på det enda korrparti jag hade kvar i lag-SM, mot Kent Vänman från Umeå. Jag hade radion påslagen i bakgrunden, och plötsligt sa en röst där något i stil med »I ›Mitt i natten› inatt ska vi få höra uppsalapoeten Kent Vänman»… Det lät inte så dumt, så så småningom införhandlade jag den aktuella skivan, och sedermera även ytterligare två CD-skivor med sagde poet/sångare; det visade sig då att han stavade sitt efternamn Wennman. På listan över ovanliga anledningar att köpa CD-skivor kommer gissningsvis den att jag spelat schack mot en person med (nästan) samma namn ganska högt upp.

Förutom detta soloprojekt har Wennman varit inblandad i ett flertal kulturella begivenheter i Uppsala med omnejd, och här ska bara nämnas en: »Kulturoasen». Jag tyckte mig se för något år sedan att några byråkrater i staden ville stänga ner oasen, men som synes har man fortfarande aktiviteter, så jag hoppas att en massiv protestaktion räddat denna kulturens fristad i Uppsala ifrån klåfingriga politiker. Kulturhjältar som Kent Wennman växer inte på träd, och förhoppningsvis kommer Kulturoasen att vara kvar i många år till.

Titeln på den låt jag valt passar väl in på mig, hoppas jag — »omodern» har jag alltid varit, ehuru inte alltid på samma sätt som i texten, och »glad» försöker jag vara efter bästa förmåga.