Idag för exakt 25 år sedan var jag på konsert, en alldeles speciell konsert — Suzanne Vega i Philipshalle i Düsseldorf. Själva konserten var naturligtvis fantastisk, men det här inlägget ska handla om hennes förband; en musikant och gitarrist vid namn Michael Hedges. Jag insåg redan då att hans spel var i en dimension för sig själv, men oturligt nog hade de sålt slut på den CD han hade med sig; jag hade skaffat mig min första CD-spelare några månader innan, och var lite tveksam till att lägga alltför mycket pengar på LP-skivor. Det var först för fyra, fem år sedan som jag återupptäckte honom, och insåg att han var en av kandidaterna till titeln världens bästa gitarrist^[1].

Nedan följer fem youtube-snuttar med lika många exempel på Hedges' spel (och, i ett fall, sång). Alla fem är från en konsert nästan tio år senare, 12 november 1997, i Somerville, MA. Bildkvaliteten varierar från urdålig över amatörmässig till katastrofalt usel, men ljudkvaliteten är acceptabel utan att på något sätt vara i närheten av studiokaliber. Varför han ansåg att extremt säckiga äppelknyckarbyxor var lämpliga som scenklädsel, eller att ett hundkoppel (?) var lämpligt som halsband i samma situation, vet jag inte^[2], men det hindrar i alla fall honom inte från att spela fantastisk musik.

Den första snutten är också den med sämst belysning; under långa partier av videon är det så mörkt att det är svårt att se riktigt vad som pågår. En Ragamuffin är, enligt min Concise English Dictionary från 1930, en »ragged dirty fellow», vilket inte förklarar särskilt mycket. Efter lite googlande tycker jag mig kunna gissa att titeln kan syfta på en vildbasare till barn; det skulle i alla fall förklara det vilda förloppet i början, och det »okynniga» vänsterlillfingret i det långsamma partiet mot slutet.

Aerial boundaries är kanske Hedges' mest kända inspelning, och inte utan orsak. Det »solo» som han påbörjar omkring 3:50 in i den här inspelningen är nästan hypnotiskt. Någon^[3] lär ha kallat honom för »gitarristen som kom från en annan planet» och det skulle mycket väl kunna vara den här låten och till och med den här inspelningen som hen tänkte på.

Låt mig ta en udda komposition till, The Rootwitch. Ett annat känt citat om Hedges' är »det ser ut som om han klår upp en gitarr, och ut kommer det musik»; den karakteristiken stämmer extra väl in på den här kompositionen, eftersom den inte innehåller en enda ton spelad på »traditionellt» sätt.

Som Hedges förklarar i början av nästa clip, har Jitterboogie ingenting med musik/dansformen jitterbug; han råkade bara läsa Jitterbug perfume av Tom Robbins medan han skrev den här låten, en boogie. Att döma av wikipedias beskrivning av boken torde Hedges' musik vara det mest njutbara som den resulterat i.

Till slut en cover, Bob Dylans All along the watchtower. Hedges jobbade hårt för att utveckla sin sångröst, och framstegen märks tydligt, från de första trevande försöken runt 1987 till de mer avancerade inspelningarna i mitten av 90-talet.

Det som gör de här inspelningarna speciella är att de är bland de sista som gjordes av Michael Hedges; i början av december samma år sladdade han av vägen med sin BMW, föll utför ett brant stup och dog av allt att döma omedelbart.

Det brukar ibland skrivas om en artist att det var en tragedi att hen inte fick utveckla sin talang enligt sina egna önskemål, men frågan är om inte motsatsen gällde för Michael Hedges^[4]. Breakfast in the field och Aerial boundaries, de två första skivorna, kommer att fungera som inspiration för generationer av gitarrister^[5], medan de senare skivorna, där han visade sig vara en allsidig och kompetent, men inte mer än så, musiker och sångare, kommer att mer eller mindre glömmas bort. Eller så är det så att jag stöts bort av de i mina öron alltför »New age-flummiga» senare alstren, som till exempel »Fusion of the five elements», och föredrar de mer handfasta låtarna, som »Eleven small roaches» och »Hot type», från de första skivorna. Hur som helst är det klart att Hedges hade mycket kvar att ge, och att hans frånfälle var ett hårt slag för musikälskare världen över.

Fotnoter:

1. Det finns vissa som hävdar att den titeln är vikt för Jimi Hendrix, men lyssna inte på dem; det är skillnad på gitarr och elgitarr. Vad beträffar »bästa» så innehåller det ordet alltid en värdering, så därför tvekar jag att utnämna honom till världens bästa gitarrist rakt av, men det är utan tvekan så att han har inspirerat många med sitt spel. [↩]
2. De var inte med i Düsseldorf, utan tillhörde en senare generation scenattiraljer; den stora lekbollen som han sitter på under delar av »All along the watchtower» fanns dock på scenen redan 1987, även om jag inte minns att han utnyttjade den. [↩]
3. Enligt vissa källor var det Will Ackerman, grundaren till Windham Hill, det skivbolag där Hedges spelade in sina första skivor. [↩]
4. »Tragedi» är naturligtvis ett starkt ord, och gäller dessutom bara för oss icke-Hedgesar. MH själv hävdade naturligtvis bestämt motsatsen, bland annat i en dokumentär som släpptes något år efter hans död. [↩]
5. En snabb indikation på detta får man då man söker på »Aerial boundaries» eller »Ragamuffin» på Youtube; förutom tre-fyra träffar på Hedges själv får man ett otal träffar på förhoppningsfulla aspirerande »hedgesianer». [↩]