Under 1986 och 1987 tillbringade jag ett antal månader i Västtyskland^[1]. För att bättra på min tyska köpte jag på mig en del böcker på tyska, mestadels relativt lättuggade saker som deckare och science fiction, med mycket dialog och ett minimum av komplicerade bisatser. Men en bok hamnade på bokhyllan på grund av en i mina ögon superb inledning (i min knaggliga och synnerligen oprofessionella översättning):

Böcker som bara kostar runt en tia brukar kunna åka med på betydligt märkligare grunder^[2] än så; och så hände det sig alltså att »Professor Mmaa’s Vorlesung» av Stefan Themerson hamnade i den bokhög jag kallar mitt bibliotek, tills jag för någon vecka sedan återfann, och beslöt att äntligen »läsa», den^[3].

Innan jag berättar lite om boken, några framgooglade ord om författaren^[4]. Themerson tycks ha varit en mångsysslare av rang, kanske inte ett »universalgeni», men inte långt ifrån; han studerade fysik och arkitektur på universitetet i Warsawa, men hade samtidigt en stor språklig begåvning, vilket relativitivt tidigt förde honom in på en mer artistisk bana. Bland de många titlar som man kan sätta på honom märks poet, romanförfattare, essäist, förläggare, fotograf, filmskapare, kompositör, och kanske också filosof. Men han släppte aldrig helt sin naturvetenskapliga bakgrund, vilket bland annat yttrade sig i hans uppfinning av den »semantiska poesin»^[5], hans vänskap med Bertrand Russell^[6], och kanske framför allt »Gaberbocchus^[7] Common Room», där naturvetare, filosofer och artister/konstnärer av alla slag under några år i slutet av 50-talet kunde utbyta tankar och erfarenheter. Themerson hade kontakt med C.P. Snow, och det är väl inte helt otroligt att han, direkt eller indirekt, varit en av inspirationskällorna för »The two cultures».

Tillbaka till Professor Mmaa och hans föreläsning. Det citat som Professor Mmaa ämnade inleda sin föreläsning med är hämtat ur Maurice Maeterlincks »Myrornas liv»^[8], och han drar från detta slutsatsen att även om bokens författare totalt missförstått allt om termiterna och deras liv, så finns där spår av intelligens, ja kanske till och med tecken på ett vetenskapligt tänkande. Professor Mmaa är nämligen termit^[9]; han är närmare bestämt zoolog med arten »människa» som specialintresse. Därmed kan Themerson skriva ett slags »Gullivers resor» där vi inte bara får se vårt släkte belyst ur myrperspektiv, utan också får en inte alltid så positiv bild av det komplicerade och segregerade termitsamhället, där de agerande uppvisar påtagligt mänskliga drag^[10].

Utan att avslöja alltför mycket av handlingen så kan man konstatera att den ovan citerade inledningen är tämligen profetisk — inte bara kommer insikten om att världen är enkel och okomplicerad att återkomma som ett slags tema, utan Professor Mmaa kommer också att ha ett ingående samtal med en Dr Sigismund Kraft-Durchfreud, en »Arthur Theolieb»^[11] menar att meningen med en föreläsning är att den ska kunna användas som material till ett poem, och till slut, i en diskussion med sin mest uppmärksamme elev, Periclase Nonobody, formulerar Professor Mmaa något som skulle kunna vara början på ett filosofiskt system.

Även om vissa detaljer i boken kan tyckas lite 40-tal^[12], så är det förfärande mycket som fortfarande känns aktuellt, särskilt i beskrivningen av samhällets olika maktmedel. Och vad beträffar debatten om arv eller miljö var Themerson långt före sin tid, eftersom termitsamhället reagerade på olika behov genom att »polymorft» utrusta vissa av sina invånare för att utföra en speciell uppgift; en bok, till exempel, är inget annat än en termit som har som sin livsuppgift att förvara och frambringa en viss mängd information. Samtidigt kunde framstående samhällsmedlemmar med den polymorfa tekniken utrustas med, till exempel, en extra antenn, eller två. Themersons visioner är inte så långt borta; med genteknik hoppas man inom en snar framtid kunna bygga små biologiska system med specifika uppgifter bättre än evolutionen klarat av, och att man med genteknik kan »förädla» Homo Sapiens, genom att till exempel manipulera gener för att eliminera vissa ärftliga sjukdomar, torde inte heller ligga så långt borta. Det är hög tid att börja fundera över de etiska frågor som den nya tekniken ger upphov till, och Themerson gjorde uppenbarligen detta redan för mer än ett halvt sekel sedan.

Slutomdömet blir dock underkänt — för mina tyskkunskaper; boken får, såvitt jag är kapabel att bedöma, ett högt betyg. Jag känner att jag missade lite för många detaljer för att jag skulle vara helt nöjd med min läsning av en bok som kräver en språklig vighet som jag saknar, åtminstone på tyska^[13]. Tyvärr verkar inte boken särskilt lätt att hitta på biblioteken; enligt Libris finns bara två exemplar på engelska att uppbringa i Sverige, båda i Svenska Akademins bibliotek, tillsammans med i stort sett allt som Themerson satt på pränt. Man får väl förmoda att han blivit föreslagen för ett eller annat pris en gång i tiden.

Fotnoter:

1. Och, för att vara exakt, även några timmar och minuter i Östtyskland; några skakiga timmar på den sydligaste av de tre transitlederna från Västtyskland till Berlin, och några minuter under Östberlin med en tunnelbanelinje som inte stannade vid två stationer. Särskilt turen under Östberlin fick mig att inse det absurda i Tysklands och Berlins delning; tänk själv hur det skulle kännas om Vasastan i Stockholm plötsligt befann sig i ett annat land, och gröna linjen var tvungen att köra förbi Odenplan och S:t Eriksplan… [↩]
2. Något slags rekord har väl den bok jag köpte för två dollar i ett antikvariat i USA enbart på grund av dess underbara titel: Due to lack of interest, tomorrow has been canceled… [↩]
3. Att »läsa» placerats inom citationstecken beror på två saker: dels, naturligtvis, på att min tyska är tämligen bristfällig (jag skulle kanske kunna tumma lite på sanningen och kalla den »rostig», men faktum är att den aldrig varit särskilt väloljad), i synnerhet vad beträffar de biologiska domäner som boken ofta rör sig i, men dels också på grund av författarens egenhet att uppfinna nyord där han finner det påkallat. [↩]
4. Mina huvudsakliga källor är Wikipedia, en sida om Themerson och hans fru, samt en artikel om Themersons författarskap. [↩]
5. Jag hittade en essä betitlad just Om semantisk poesi i Lyrikvännen 1/1984, men den visade sig mer handla om poesi som sådan än om någon »semantisk» gren av densamma. I det sista stycket säger han att det var hans ovilja att bli förd bort från verkligheten som fick honom att »uppfinna» den semantiska poesin, en poesi där varje ord bara har en betydelse; ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner. [↩]
6. Russell lär om Themersons roman »Bayamus» ha sagt att den var »nästan lika galen som världen». [↩]
7. »Gaberbocchus» är det latinska namnet på Lewis Carrolls barnkammarmonster Jabberwocky, som till exempel Michael Hedges brukade framföra på scen, och var namnet på makarna Themersons bokförlag; deras uttalade målsättning var att skapa »best-lookers» snarare än »best-sellers», vilket gör att deras böcker numera betingar tämligen höga priser på den antikvariska marknaden. [↩]
8. »La vie des Termites» 1926; varför termiterna blivit myror i den svenska översättningen vet jag inte. Däremot har jag med viss förstämning kunnat konstatera att frågan om hur Maeterlinck kunde veta så mycket om termiter trots att han aldrig satt sin fot i Afrika helt enkelt berodde på att han plagierade den sydafrikanske författaren Eugene Marais’ epokgörande bok »The soul of the white ant». [↩]
9. Efter en viss vacklan har jag motstått försöket att skriva »hens» i första meningen i detta stycke. Mina kunskaper om termiter är tämligen bristfällig, men jag har fått för mig det där med könstillhörighet är ganska svårutrett förutom för ett utvalt fåtal. Men eftersom Themerson konsekvent använder »han», och Professor Mmaa i vissa avseenden är avgjort manlig, har det fått avgöra saken. [↩]
10. En av de dråpligare episoderna i boken är när termiternas ledare, »Big Bug», får besök av svartmyrornas representant, »Dr Crump», och använder en tolk för att översätta mellan Big Bugs kortfattade, direkta, närmast brutala tal till sändebudets mer omständliga, indirekta, metaforiska språk. [↩]
11. Eftersom många andra termitnamn är lätt maskerade »kändisar» (några exempel till: Maurice Maetermit, Errtand Bussell och Professor Albert Einfuss-Dreistein) kunde man misstänka att även denna pseudonym döljer ett bekant namn, men jag har inte lyckats hitta någon lämplig kandidat. [↩]
12. Boken skrevs under andra världskriget, även om den inte gavs ut förrän 1953. [↩]
13. Som exempel kan nämnas att Themerson ofta »förmyrligar» språket; i stället för »oförutsett» skulle han skriva »oförutluktat», eftersom termiter i allmänhet saknar möjlighet att se, utan använder luktsinnet i mycket högre grad. [↩]