Nu är det listdags igen — en musiktidning, Sonic, har tagit fram en lista på de 100 bästa svenska skivorna genom åren. Jag har bara sett en blänkare om artikeln på SvD och Aftonbladet, så jag kan inte yttra mig om kvaliteten på listan i sin helhet, men den tio-i-topp som presenteras i Aftonbladet har inte mycket gemensamt med den som jag skulle sätta ihop; summa summarum en skiva — vilken den gemensamma nämnaren är torde alla som känner till det allra minsta om min musiksmak kunna räkna ut.

Exakt hur en sådan hypotetisk bosjo-topphundra-lista skulle se ut vet jag inte, men en topp-15-lista^[1], skulle — idag, innan förmiddagsteet — se ut något i stil med den här, presenterad baklänges för att eventuella pokerhajar ska kunna »smyga» upp listan i tur och ordning:

15. Kajsa & Malena: Historier från en väg — Jag minns inte längre vad det var som gjorde att jag fastnade för den här skivan, men när jag väl gjorde det fastnade jag rejält. Enkla men effektiva melodier, genomgående bra texter och fantastiskt uttryckfull sång från Kajsa Grytt, ackompanjerat av i lika hög grad uttrycksfullt pianospel av Malena Jönsson.

14. Lollo Asplund: Eldsjäl — Jag hörde några låtar från skivan på Radio Ryd, studentradion i Linköping, på hösten 1981, och när jag upptäckte att Asplund spelade ett snabb-gig i aulan på lärarhögskolan i Linköping^[2] just när jag hade håltimme från sagda institution, så passade jag på att gå dit; någon vecka senare kunde jag inte hålla mig från att inskaffa LP:n (mig veterligen har den aldrig getts ut på CD). Skivan är varierad och genomgående bra, men det är de lite snabbare numren som mest fastnat i minnet — Rocknroll till frukost, Två jublande saxofoner och framför allt Till min bror gycklaren, som — surprise, surprise — handlar om hans bror, gycklaren^[3]; utan tvekan en svensk klassiker, fullt i nivå med Om du nånsin kommer fram till Samarkand eller Jag ger dig min morgon^[4].

13. Lars-Erik Larsson: Förklädd gud — Det här är väl en rest från mina musiklärares genom åren försök att bibringa mig lite insikter i den klassiska musiken, förmodligen kraftigt förstärkt av en Gullberg-period i början av 80-talet. Förutom Gullbergs text^[5] är det inledningen och framför allt det långsamma körpartiet som inleder den sista stycket som fastnat^[6]

12. Robert Broberg: Tolv sånger på amerikanska — Robert Broberg är förmodligen den mest missförstådde sångpoeten i det här landet. Till viss del är det hans eget fel; med låtar som Carola, Huppegupptäcksfärd och Uppblåsbara Barbara hade han skaffat sig en grundmurad image som en ordlekande clown med en tjejfixering. När han sedan på 70-talet försökte sig på att skriva allvarligare sånger gick det som det ofta går när en etablerad artist ändrar stil; hans gamla publik förstod inte vad han höll på med, och de som skulle kunnat ta musiken till sig hade redan avfärdat honom som ointressant. Först på 90-talet lyckades han hitta den balans mellan humor och allvar som gjorde honom till en Globen-artist.

Tolv sånger på amerikanska^[7] är baserad på en »experimentell popopera» med arbetsnamnet The rise and fall of the plastic Messiah, vars tema var vårt alltmer mekaniserade sätt att leva, utan känslor i ett plastfixerat samhälle där konsumtionen har ersatt kommunikationen mellan människor — jämför Ferlins konstaterande för några generationer sedan: Nu är det inte långt emellan människornas hus, / men långt emellan hjärta och hjärta.

11. Jakob Lindberg & Paul O’Dette: English lute duets — Inte heller här minns jag vad som orsakade inköpet; det är inte direkt så att jag regelbundet kollar genom skivbutikernas lutmusiksavdelning för att hitta nyinkomna skivor. Men skivan blev snabbt en favorit — melodisk och stämningsfull musik som passar lika bra som bakgrundsmusik^[8] som för en mer seriös lyssning.

10. John Holm: Sordin — en av De Fyra Stora som kom fram på 70-talet i svensk musik; de tre andra kommer så småningom, var så säkra. Att jag placerat honom längst ned av dem på listan har mer med kvantitet än kvalitet att göra; Holm har »bara» gjort fyra och en halv skivor (den halva skivan består av översättningar av amerikanska favoriter). Men en skivsamling som saknar dessa 4½ skivor är ingen skivsamling utan en »skivsamling»^[9]…

9. Ola Magnell: Gaia — Magnell, också han en av De Fyra Stora, har gjort mängder av bra plattor, från debuten med Påtalåtar till det senaste alstret, Rolös, för några år sedan, och att välja en är lika svårt som att välja smaker på en italiensk glassbar. Nya perspektiv är väl den mest kända, med låtar som Kliff, Min häst har blivit sjuk och På snespår, men till slut valde jag Gaia, som har kanonspår som Trasten, Vargarnas vår och På älvors vis. Den som känner till min åsikt att en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansröst är en lagom instrumentering för de flesta låtar höjer måhända på ett ögonbryn åt detta, eftersom de uppräknade låtarna är tämligen hårt arrangerade (mennuharevälslag… — syntar???), men jag aldrig påstått att jag är konsekvent i mina musikaliska bedömningar.

8. Povel Ramel: Vid pianot — Povel Ramel var ju en av de mest produktiva låtskrivarna vi haft i det här landet, men jag tycker ändå att de skivor ha spelade in tillsammans med Sven Olsson och Sture Åkerberg, den berömda »Sven Olssons trio» har en viss särställning, särskilt de två första skivorna, som spelades in på Djurgårdsbrunn; gräver man lite i diskografin i Wikipedia-artikeln ovan hittar man också två skivor från Berns och en från Maxim, så man kan nog utgå från att konceptet var populärt. Den musikaliska, och »ordvrängiga», lekfullhet som går som en röd tråd genom hela Ramels produktion får här fullt utlopp, och personligen tycker jag många av hans hans »omdiktningar» av populära visor är geniala (Till exempel blir Ferlin förärad Får jag lämna några plommon?).

7. Kjell Höglund: Inkognito — ännu en av De Fyra Stora, och ännu en skiva med, för mig, ovanligt »synt-etiska» kvaliteter; i Maggi har en Macintosh^[10] skryter han till och med om att han skaffat en synt, men låten räddas av ett schacktema med referenser både till Tegnér och Omar Khayyám^[11]. Min favorit från skivan är N.Y. 1970, ett slags »talking blues» som berättar en synnerligen levande historia från den amerikanska metropolen, men även låtar som Liv & Död, Sokrates, Ett tillbakadraget liv och Kaffe med blues kommer högt upp på en »all-time Höglundlista».

6. Anders F Rönnblom: Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på — den störste och mest aktive av De Fyra Stora. Höglund har blivit gammal, Holm har lagt av och Magnell tar det ganska lugnt; men Rönnblom har, efter en liten andhämtningspaus på 90-talet^[12], snarast ökat takten. Det senaste projektet är en trippel-CD, kopplad till en roman i tre delar, Romanen om boulevarden, som han av och till pysslat med sedan 1966, och som växelverkat med de olika projekt — musikaliska, konstnärliga och grafiska — som Rönnblom ägnat sig åt under tiden.

Och liksom för alla de fyra stora så är det helheten, författarskapet om ni vill, som är det intressanta; den världsbild som förmedlas genom mångfalden av låtar^[13]. Att jag valt just Måsarna beror förmodligen på att det var den första skivan av honom jag hörde; titellåten och Desoto spelades på kvällstoppen (våren 1973, tror jag), och det räckte för att få mig att inse att Anders F, både musikaliskt och textmässigt, var egen på ett mycket positivt sätt. Jag kände något liknande många år senare då jag första gången hörde Suzanne Vega, men det blir en senare historia. Ramlösa kvarn (1972), Krig & Fred & Country music (1982) och Våld (1991) är andra favoritskivor, men det finns oerhört lite i Rönnbloms produktion som är ointressant.

2-5. Ingenting — noll, inte ett dyft, nichts, void, inte ett jota, nada, tji, inte ett barr, nothing, zilch, nil…

1. Jan Johansson: Jazz på svenska — det kanske inte framgår av sammanhanget, men det här är en solklar, en överlägsen etta. Det är svårt att hitta lämpliga superlativer för att beskriva detta mästerverk, men jag brukar säga något i stil med att »om det kan bevisas att Gud tittat ner till jorden^[14] så bör hen rimligen ha varit i närheten av en filmstudio i Sundbyberg på förmiddagen den 28 februari 1962; det var nämligen där och då den klassiska versionen av Visa från Utanmyra spelades in»^[15]. Att det inte bara är jag som tycker Jazz på svenska är speciell visas till exempel av att det fortfarande femtio år efter dess tillkomst görs radioprogram om skivan och folks reaktioner på den.

Fotnoter:

1. Av skäl som inte kommer att avslöjas om det inte blir absolut nödvändigt valde jag 15 i stället för de kanske mer logiska 14 eller 20. [↩]
2. Lollo Asplund hade utexaminerats därifrån några år tidigare, och sjöng bland annat en sång om en del av sina lärare som gjorde stor lycka; till och med jag kände igen en del av namnen. [↩]
3. Per Eric Asplund, för att vara exakt, skådespelare och mim-artist. I slutet av 80-talet såg jag honom i Stockholm då han, hans kollegor i Teater Bouffons och Bodil Malmsten framförde den senares Nåd och onåd. [↩]
4. Bråka inte; jag VET att det är Tom Paxton som skrivit den, men det hindrar inte att den blivit en svensk klassiker i alla fall! [↩]
5. Några brottstycken ur minnet:
    
   Ej för de starka i världen men de svaga.
   Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
   spelar en gud på flöjt.
   Det är en grekisk saga…
    
   och
    
   Han bär ej spira eller purpurskrud.
   Blott av hans verkan känner man en gud.
    
   Den regeln har ej blivit överträdd:
   är Gud på jorden, vandrar han förklädd. [↩]
6. Det finns många inspelningar att välja mellan, jag har åtminstone fyra, men den klassiska från slutet av 50-talet, den med Lars Ekborg som recitatör, känns fortfarande som den vassaste, även om inspelningen inte är av allra högsta digitala kvalitet. [↩]
7. Jag upptäckte skivan, hur egendomligt det än kan låta, via TV. Jag bodde då ännu hemma hos mina föräldrar, där TV:n mer eller mindre alltid stod på, och en gång när jag som vanligt skyndade förbi den för att komma i säkerhet uppe på mitt rum hörde jag några takter som fick mig att stanna till för att ta reda på vad det var för en okänd singer/songwriter som de hade hittat i det soffprogram som just då sändes — att svaret visade sig vara Robert Broberg var en smärre chock som det tog en bra stund att hämta sig från. [↩]
8. Här kanske någon musikälskare invänder att musik inte ska konsumeras på det sättet; endera lyssnar man aktivt på musiken, eller så lyssnar man inte alls. Vederbörande har uppenbarligen inte bott i en studentkorridor, där frågan mer handlar om man vill höra sin egen musik eller andras. [↩]
9. I mina mest generösa stunder kan jag möjligen gå med på att en samling som saknar »Vägen till Californien», men har de övriga fyra skivorna, trots allt må räknas som en skivsamling [↩]
10. En »Macintosh» är, som alla vet, ett slags moderiktig regnrock som uppfanns av en skotte med detta namn i mitten av 1800-talet, och vars popularitet ökat markant de senaste årtiondet. [↩]
11. Mer korrekt är nog att skylla på Khayyáms översättare, Edward FitzGerald; jag skrev om hans »schackvers» och diverse översättningar till svenska i Schacknytt (Tältmakarens sång) för ett antal år sedan. [↩]
12. Med detta menar jag naturligtvis en musikalisk andhämtningspaus; under de åren ägnade han sig i stället, utan pauser, åt att ge ut en tidskrift. [↩]
13. Jämför till exempel texten på Desoto med Guld och tårar. [↩]
14. Förklädd, naturligtvis; se Gullbergs teorem ovan. [↩]
15. Det är emellertid minst lika troligt att en annan biblisk figur varit närvarande; på Riedels fråga »Ska jag trixa lite?» innan första tagningen svarar nämligen Johansson »Jarå, för f-n, absolut». [↩]