En av mina facebookvänner, Patrik Lindenfors, länkade nyligen till en orgie i gitarrvirtuositet, och eftersom jag för några år sedan en tid satt fast i youtubeträsket medan jag betade av den ena gitarrvirtuosen efter den andra tänkte jag pracka på bloggens läsare några av de alster som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. Därvid har jag säkerligen glömt många, men det är ju en av minnet viktigaste funktioner, att minnas somt och glömma bort somt.
Främst av dem alla kommer naturligtvis Michael Hedges som jag ägnade en blogga för några år sedan. Ingen musiker och/eller kompositör jobbar i ett vakuum, och ”ingenting är nytt under solen”, som man brukar säga[1]; Hedges lyssnade, enligt egen utsago, på gitarrister som till exempel Leo Kottke och Martin Carthy[2], på moderna klassisker som Stravinskij och Webern, men också på mer experimentell och elektronisk musik. Resultatet blev Breakfast in the field (1981) och Aerial boundaries (1984), två skivor som visade på nya sätt att använda den stålsträngade gitarren.
Nog om Hedges, jag har ju som sagt redan skrivit en drapa om honom, men här kommer i alla fall ett av hans tidiga mästerverk, Hot type:
Erik Mongrain har gått den långa vägen, via bland annat Granada. Han behärskar traditionellt gitarrspel lika bra som vem som helst, men det som är unikt är hans version av »knä-tapping», där han lägger gitarren platt på sina knän eller ett bord; det »sound» som han därvid lockar fram påminner lite om det som en cittra ger ifrån sig, och jag har inte hört någon åstadkomma något liknande. Den video av ett framträdande (av Air tap!) i kanadensisk TV som hamnade på youtube var ett av de första som gick jorden runt:
Kotaro Oshio har en mer jazzig framtoning, och i vissa låtar, som till exempel den jag visar här nedan, är det snudd på att man kan utnämna honom till ett enmans hårdrockband. Om någon (1) vill lära sig finesserna i låten och (2) behärskar japanska så finns det en kort kurs på youtube (del 1 och 2) där han går igenom allt från stämning (GGDGGD; det lyckas till och med jag inse) till hur man viftar igång publiken med ena handen medan man fortsätter att spela med den andra. Hard rain finns på CDn »Starting point», som mycket riktigt är en ypperlig startpunkt för blivande Oshio-fans:
I jämförelse med ovanstående musikanter ter sig Ewan Dobson som en ganska »normal» virtuos; han har ju till exempel transkriberat Paganini för gitarr. Mest känd (?) är han dock för att spela i en stil som liknar den datorspelen använde på 80-talet, med en lampskärm som huvudbonad, eller på en gitarr strängad med tandtråd. Här följer hans genombrott på youtube, Time 2:
Doug Smiths gitarrspel är nog det i församlingen som har störst släktskap med klassisk musik, och ibland tycker jag att det kan bli lite väl tekniskt; lyssna på den inledande vänsterhandsslingan på nedanstående inspelning så förstår du vad jag menar[3]. Smith är nog den som mest konsekvent utforskat de idéer som Hedges använde i sina tidigare verk, framför allt Aerial boundaries; här ett av hans mest spännade verk, Two-handed paradox:
Don Ross, slutligen, har en avgjort mer »svängig» spelstil; en kamrat beskrev hans spel som avgjort »funky»[4]. Ross får sluta cirkeln med sin hyllning till Michael Hedges (Michael, Michael, Michael):
Sådär; där har ni några favoriter i detta speciella avsnitt av musikvärlden[5], och som synes av inledningen så tillkommer det nya virtuoser i en strid ström. Någon gång ska jag skriva om mina »normala» favoritgitarrister, men det får anstå några dagar.
Fotnoter:
- Så heter det till exempel i Eric Uhlins översättning av Kurt Richters fantastiska Schackkavalkader (i två delar) som var min huvudsakliga utbildning i schackliga spörsmål en gång i tiden. Den översättningen belyser på ett intressant sätt problemet, eftersom Richter lånat sitt citat, »Allés ist schon da gewesen» från ett skådespel, »Uriel Acosta», där en rabbi Ben Akiba utropar detta; Uhlins översättning kringgår både Akibas och Richters försök att skapa en ny vinkel på talesättet genom att återföra det på dess traditionella form från Predikaren 1:9. Som sagt, inget är nytt under solen… [↩]
- På »Aerial Boundaries» har han dessutom spelat in en hyllning till Pierre Bensusan; efter Hedges’ frånfälle skrev denne »So long Michael» och spelade in den på sin nästa skiva. [↩]
- Eftersom jag inte är musikskribent har jag svårt att sätta ord på vad det är som skiljer honom från de andra, men rytmen är definitivt en detalj; jag vet inte om det är musikaliskt korrekt att kalla det »groove», men vad det än är som Hedges & Co bygger upp sina låtar kring så saknar Smith det. [↩]
- Och i hans musikaliska värld räknas »funky» som ett utomordentligt högt betyg. [↩]
- Det finns naturligtvis fler (till exempel Andy McKee, Tommy Emmanuel och Bob Kilgore, för att bara nämna några av de namn som jag minns från min youtubeträsktid; jag har gissningsviss glömt ungefär lika många som jag tagit upp här), men de sex här ovan har blivit favoriter; fem av dem har jag lyckats hitta skivor av, och den sjätte, Doug Smith, letar jag fortfarande efter… [↩]