Låt mig först som sist dementera ett påstående som jag visserligen inte hört uttalas, men som likväl tycks utbrett: Jag kan inte Richters Schackkavalkader utantill. Det var alltså en ren slump att jag lyckades identifiera den historia som Johan Wästlund på facebook nyss^[1] antydde att jag troligen skulle komma ihåg. Det slumpade sig också så att jag under någon vecka funderat på att publicera en kortare sammanfattning av lätt luriga schackliga en-dragare, och eftersom det problem som Johan tänkte på visade sig vara en sådan passade det ju utmärkt att börja med den. Så här skriver Kurt Richter på sid 144 i Schackkavalkad:

Sam Loyd, alla tiders störste problemist, tyckte ibland om att föra sina lösare bakom ljuset. J. Minckwitz meddelar följande lustiga episod:

Många »problemhajar» brukar rädda äran på följande sätt, när de missat den rätta lösningen och fått reda på den efteråt: »Ja, du förstår, vi tänkte ju att bönderna gick åt andra hållet!» Om de vetat, åt vilket håll bönderna gick, så hade de naturligtvis löst problemet i en handvändning. En dag förelade Loyd en krets av schackvänner detta problem:

Sam Loyd (1860)
Matt i 1 drag

»Matt i ett drag?» sade en av de omkringstående. »Ja, det var väl ingenting. Man behöver ju bara gå med damen till g2!» — »Det går inte», svarade Loyd, »damen är fängslad». — »Jo, det är ju sant», sade en annan, »men då kan jag väl sätta matt med ettdera av tornen». — »Tyvärr», genmälte Loyd, »går damen eller löparen emellan på tornschacken». Och så fortsatte förslagen att strömma in, man försökte Ld5+, Sf2+ och Sg3+ osv., men utan resultat. Slutligen visade Loyd den enkla lösningen: 1. bxa8D matt! »Jaså, var det alltihop det», utropade den församlade menigheten med märkbar harm, »vi trodde, att bönderna gick åt andra hållet!» — »Tänkte ni det?», inföll Loyd blixtsnabbt, »Varför satte ni inte matt med 1. b1D då?» Skallande skrattsalvor blev belöningen för detta lyckade upptåg.

Det var väl en lagom uppvärmning; jag är övertygad om att bloggens läsare är mer kompententa lösare än Loyds schackvänner, även om historien ovan bär tydliga tecken på att vara konstruerad.

På grund av en annan kommentar på facebook var jag på jakt i mitt bibliotek efter ett visst problem som jag sett för länge sedan, och jag fann det i en bok av Karl Fabel, Rund um das Schachbrett. Om du stött på namnet Fabel tidigare är det förmodligen som författare av schackproblem av typen »matt i 182 drag», »självmatt i 136 drag» eller liknande bisarrerier. Hans förkärlek för ovanlig logik gjorde att han ägnade en hel del tid åt retroproblem, det vill säga schackproblem där man måste ta reda på vad som hänt tidigare i »partiet» innan man kan bestämma sig för vad som ska hända i diagramställningen, och det är om sådana problem det huvudsakligen kommer att handla.

Några problem som drog till sig min uppmärksamhet var ett par som utnyttjade konventionerna rörande rockad och en passant som jag skrivit om en gång tidigare. Låt oss börja med den enklaste av dem:

För att kunna välja rätt mattdrag måste man veta vad svarts senaste drag var. Lång rockad duger i de flesta fallen, eftersom man efter till exempel 0… Lh4 inte kan bevisa att rockaden inte är tillåten. Efter 0… e7-e5, däremot, är rockaden inte längre tillåten, eftersom den svartfältade löparen inte kunnat lämna f8, och följaktligen måste vara promoverad, vilket bara kunnat ske på g1, från vilken ruta löparen inte kunnat tråckla sig ut utan att vits kung flyttat på sig. Återstår alltså bara att spela 1. dxe6 ep matt.

Nästa problem är ett lite mer tveksamt användande av konventionerna:

Lösningen är 1.bxc3 ep 0-0-0 matt^[2]. Det argument Fabel använder bygger på att det inte går att bevisa att rockad inte är tillåten, och det faktum att lösningen innehåller en rockad gör en passant-slaget legalt, eftersom vits senaste drag måste varit 0… c2-c4. Poängen är att 1… Td1, som ju ser ut att vara lika mycket matt som rockaden, inte fungerar eftersom det inte bevisar att en passant-slaget är tillåtet. Men Fabels användande av lösningen för sin retro-analys, ett slags post-retro, känns lite skakig regelmässigt; vad säger juridiskt skolade eventuella läsare? Eller är det bara min allmänna avoghet mot alla begrepp som inleds med »post-» som gör sig påmind?^[3]

Här är det b-uppgiften som ställer till problem; för att du ska få lite tid att fundera på den tar jag ytterligare några problem innan jag förklarar hur man löser b-delen. Vill du inte vänta föreslår jag att du klickar här.

De följande problemen visar på två möjligheter att få lite mångfald i en en-dragare:

Den observante läsaren frågar sig säkert var den svarte kungen befinner sig, och svaret är någonstans där det är legalt — den kan ställas på 36 rutor, och var den än ställs kan vit göra matt i ett drag.

Här är betingelsen lite annorlunda — vit sätter matt i ett drag, avlägsnar därefter den mattsättande pjäsen från brädet och fortsätter på det sättet tills det inte går att hitta fler matter; tolv matter kan på detta sätt utvinnas ur ställningen. Med kravet att mattdraget ska vara unikt och utan förvandlingspjäser på brädet torde 12 matter vara maximalt antal.

Så till lösningen av problemet jag gav ovan. a-delen borde inte ställa till problem, vare sig för ignoranta eller observanta lösare — det kan inte visas att vit flyttat på någon av rockadpjäserna, så lösningen är 1. 0-0-0. Men b-delen ställer till det för de ignoranta. De noterar säkert att rockaden inte kan vara lösning längre, men missar per definition att tornplaceringen på b1 har ytterligare en effekt; de observanta upptäcker att med tornet på b1 kan inte vit vara vid draget, eftersom svart inte längre har något retrodrag (i a-delen måste spelet ha gått 0. Lb1-a2+ Kc4-d3, men nu finns inte längre den möjligheten). Alltså: 0… Kxc2 1. Dd2 matt! Elakt? Javisst! Jag kanske skulle varnat er att det kapitel i boken där jag hämtat flertalet uppgifter i den här bloggan heter »Bosheiten in Einzüger»…

Så till slut det problem jag var på jakt efter. En kommentator till ett självmattsproblem som visades på facebook hävdade, skämtsamt får man förmoda, att han var »förfärad över att vit missar matt i ett…» Nedanstående problem tillägnas därför Ola Winfridsson:

Fotnoter:

1. Det vill säga — det var nyss när jag skrev det, men på grund av min utdragna och av hemska fotbollsmatcher avbrutna skrivprocess har det gått flera dagar sedan. Jag skyller på Lee Mason… [↩]
2. I hjälpmatter drar som bekant svart först, och man brukar därför ange svarts drag först i notationen. [↩]
3. »Postkontor» känns i och för sig ganska neutralt, men är väl ett begrepp som numera tillhör det förgångna. [↩]