Tankar om och kring musik, del 40

Det händer, det är förvisso inte ofta men det händer, att jag är före min tid. Oftast beror det naturligtvis på att vissa moden upprepar sig på ett någorlunda periodiskt sätt, så att vissa konstanter som jag håller mig med, som utseendet på mina glasögon eller längden på mitt hår, då och då betraktas som inne. Men i åtminstone ett fall har jag upptäckt en artist innan hen blev bekant för den svenska allmänheten; jag tänker på Suzanne Vega.

Våren 1986 befann jag mig i Erlangen för att sätta fart på mina doktorandstudier^[1]. Jag lyssnade därvid ofta på Bayern Drei, som närmast motsvarade P3/P4, och särskilt ett program vid namn »Songbook», som nästan utan undantag spelade musik i min smak, med bra och meningsfulla texter. En gång dök det upp en märklig och mycket uttrycksfull kvinnoröst, och jag minns att mitt första intryck var att detta var endera fantastiskt bra eller patetiskt amatörmässigt. Redan tredje gången samma låt spelades hade omdömet klarnat — det här är helt otroligt bra! Vilken litteraturintresserad schackspelare kan undgå att beundra en textrad som »Watch while the queen in one false move turns herself into a pawn»?

Nu är det inte den låten, »Knight moves», som jag valt som dagens låt utan den närmast föregående på hennes första skiva. De två låtarna, tycker jag, hänger ihop, och om jag ska beskriva min tolkning av textinnehållet så handlar båda om det eviga relationsproblemet mellan de båda könen, båda från en ganska dyster synvinkel.

Jag har sett Vega lajv en gång; året därpå, då hon blivit känd med låtar som »Luka» och »Tom’s diner», såg jag henne då hon turnerade i Europa. Inte i Stockholm, dock, eftersom jag råkade vara i Tyskland även den gången^[2]. Konserten var naturligtvis superb, med full orkester, men jag föredrar som bekant lättare arrangemang, och den här versionen kommer nära mitt ideal.

Anledningen till att jag valde Suzanne Vega just för den här bloggan är att jag såg en fråga på facebook om huruvida en skiva med Chris de Burgh var vad man skulle lyssna på för att bli bättre i schack. Tyvärr tror jag inte man blir bättre i schack av att lyssna på vare sig de Burgh eller Vega, men förhoppningsvis kan man njuta av de små sångnoveller som hon bjuder på^[3].

Fotnoter:

1. Det betyder alltså att jag har ett hyfsat alibi för ett visst politikermord som inträffade under min vistelse där. [↩]
2. Jag var emellertid i Bochum den där gången, så jag såg henne i Philipshalle i Düsseldorf, med den banbrytande gitarristen Michael Hedges som förband. [↩]
3. Chris de Burghs verk är jag inte bekant med (om inte »Don’t pay the ferryman» är med på den), så jag avstår från att kommentera det närmare. [↩]