Tankar om och kring musik, del 42

Jag har inte lyckats reda ut varför, men jag har en avgjord svaghet för musiker och poeter som skulle betecknas som manodepressiva om de i den så kallade »verkligheten» betedde sig som i de verk de framför. Loudon Wainwright III, även kallad Lv3 av oss som tillbringat närmare ett år av vår ungdom i Norrtäljes omgivningar, är kanske det allra främsta exemplet på en artist som i sin musik och sina framträdanden kan pendla mellan bottenlös desperation och uppsluppen humor. Den som vill höra exempel på det senare kan lyssna på »Career moves», till exempel det stycke där han ironiserar över någon som misslyckats med att stava hans namn rätt eller lite senare när han ropar upp två musiker på scenen, och de diskuterar sina respektive hårproblem.

Det är emellertid ingen tvekan om att dagens låt tillhör de mer deprimerade i hans imponerande låtkatalog, och om jag inte minns helt fel har jag refererat till den tidigare här på bloggen. Den är visserligen bortåt 40 år gammal vid det här laget^[1], men de flesta av de problem han sjunger om är fortfarande i högsta grad aktuella; undantaget, som enligt ett märkligt talesätt bekräftar regeln, skulle väl vara att Reagans rymdförsvar har lugnt och stilla avsomnat, även om Trump tydligen gjorde försök att väcka liv i projektet.

Texten åter finns här, även om jag tycker mig höra att presidenten är sjuk, och ruskar på huvudet åt att man inte lyckats stava John Donnes namn rätt vid omnämnandet av hans mest kända dikt.

Men det är raden precis innan Donnes konstaterande som utgör veckans mantra; några ord att basera sina tankar på när läget i världen ser ut som det gör. Lv3 konstaterar att det egentligen inte går någon nöd på honom, innan han frågar sig »So, how come I feel bad most of the time?». Det är den frågan han vänder sig till John Donne för att få svar på.

Fotnoter:

1. Såvitt jag kan se sjöngs den in till »More love songs», som kom 1986. [↩]