Det har sina avigsidor att vara en lat person. När jag började planera den här texten några timmar efter beskedet om Robert Brobergs död tänkte jag skriva något om det egendomliga att alla krönikörer betraktade hans utgivning under 70-talet som ett misslyckande (Till exempel Lars Linder i DN: »Den första, fullt hörbara dippen kom med det strängare 1970-talet.»), när det i själva verket var hans zenit — då kom inte bara Tolv sånger på amerikanska, som jag (och inte bara jag) anser vara hans bästa skiva, utan även Motsättningar och Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?; om dessa tre skivor saknas blir en skivsamling en »skivsamling»^[1].

Men tack vare min lättja hann min skarpörade facebook- och F-headvän Christer Herentz före; han preciserar mitt lite obestämda 70-tal till 1971-1981, och det är nog korrekt, även om jag gärna skulle vilja klämma in Upp igen!, och kanske också ett ännu senare alter ego, Ree Pete, i ett TV-program med namnet Ree Pete & the Windshieldwipers^[2]. Christer skriver också att »[e]n snygg samlingsbox över de där doldisåren 71-81 skulle vara en kulturell välgärning. Med outtakes, foton och linernotes.», och det är bara att hålla med. Tyvärr har ju de fem första skivorna redan getts ut i något slags klassikerserie, vilket förmodligen minskar intresset för ännu en box.

Christer avslutar sin analys av Brobergs musikaliska utveckling med orden »[s]en är det 80-tal och han mognar in i den Robban-roll han sedan körde; folkkär och färgklatschig med tusen nya lustigheter kryddat med gamla 60-talare och kanske ett annat korn från 70-talet.», men där tycker jag han gör sig skyldig till en liten nyansmiss — visserligen är det sanningen och ingenting utom sanningen, men det är inte HELA sanningen. I den persona som gjorde honom till en i dubbel bemärkelse färgstark globenartist finns också en omisskännligt allvarlig kärna kvar från sökandet på 70-talet, och jag är övertygad om att det var med hjälp av den kontrasten, mellan det djupa allvaret och det uppsluppna ordlekeriet, som han fyllde, med svenska mått, stora arenor i mitten av 90-talet. Han kan därmed placeras in i en lång tradition, med namn som Lucidor, Bellman, Andersson, Ferlin, Gullberg och Vreeswijk — för att bara nämna de namn som just poppade upp i skallen — som förstått att humor och allvar kompletterar varandra; eller som den danske poeten Piet Hein uttryckte det:

Robert Broberg kunde, bättre än många andra den i dagens diskussions- och kommentarsspalter så sällsynta konsten att skratta åt sig själv.

De senaste dagarna har jag funderat en del på en fråga som jag inte kan komma undan: Om nu Robert Broberg är så fantastiskt bra, varför får han inte plats i den lilla privata parnass jag kallar »de fyra stora» från 70-talet^[3]? Jag har ingen fix idé att gruppen måste bestå av exakt fyra personer, så det är inte det som är problemet. Inte heller har han, vad jag vet, gjort sig skyldig till det som håller Ulf Lundell utanför detta utvalda sällskap, nämligen att ha gett ut ointressanta skivor^[4][5]; att göra dåliga saker så länge som de är intressanta har ett egenvärde som inte är försumbart^[6]. Tyvärr har jag inget heltäckande svar — jag skyller på att det sitter fast i mitt omedvetna någonstans; det bara »känns» att han inte riktigt platsar i gänget. Om jag måste hosta upp några gissningar skulle jag nämna det ohämmade ordvitsandet, de sexuella dubbeltydigheterna, och de ibland lite plastiga arrangemangen^[7]; dessa gör att man tröttnar etfter ett par genomlyssningar.

Till slut en lite sorgsen betraktelse över berömmelsens egendomliga turer. Förra hösten köpte jag via Ginza det verk som syns avbildat här till höger; en show som Robert Broberg spelade in på Cirkus för fem år sedan. Denna »exklusiva specialutgåva» innehöll inte bara en CD med musiken, utan också en DVD med en sammanklippt version av showen (den spelades in under två kvällar), och som synes av den lilla plastdekalen på fodralets utsida var det tänkt att den endast skulle säljas hos ett visst bolag i globaluppvärmningsindustrin. Gissningsvis kalkylerade man helt fel på upplagans storlek i förhållande till efterfrågan; det pris Ginza hade satt var nämligen 10 kr, jag upprepar — t-i-o kronor. Råkar ni mot förmodan läsa detta samma dag som jag lägger upp det, så ska TV enligt uppgift sända just den här showen ikväll, så den som vill kan övertyga sig om att jag inte kastade pengarna i sjön.

Det ska bli intressant att se om Robert Broberg får en renässans av samma kaliber som Cornelis; denne var ju inte alls särskilt i ropet under sina sista år — »Det kom sen!», som Peter R Ericson brukar säga, med ett visst eftertryck. Tills vidare får vi nöja oss med Brobergs egna ord — som de här, som gått på »reepete» i skallen de senaste dagarna:

Fotnoter:

1. Jag skulle dessutom vilja lägga till en fjärde, Upp igen, för att godkänna skivsamlingen, men den kom först en bit in på 80-talet. Och det finns en gnagande misstanke att några av de skivor från den här perioden som jag saknar, till exempel Am I Your New Toy?, kommer att visa sig lika bra när jag en gång skaffar dem. [↩]
2. Denna produktion intar en speciell plats i min livshistoria av två skäl: dels därför att jag såg den under min förmodligen senaste TV-tittarkväll, hemma hos min före detta korridorkamrat Anders i Uppsala (om jag minns rätt såg vi först en period ishockey, där Sverige gjorde ett snyggt mål mot Sovjet, och sedan kom Ree Pete), och dels för att när jag sedan köpte LP:n var det första (och gissningsvis sista) gången som jag köpte TVÅ LP-skivor samtidigt som båda getts ut under året (den andra var Solitude standing med Suzanne Vega, om någon undrar.) [↩]
3. Dessa är, om nu någon skulle ha missat det, Anders F Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
4. Jag vet att jag härmed beträder minerad mark, ity att jag har ett flertal hängivna lundellfans i bekantskapskretsen. Till dem vill jag, innan de gör något mer drastiskt med min Livslinje, säga att de är välkomna att argumentera för en annan åsikt. Min egen har åtminstone 20 år på nacken, och jag kan inte längre minnas vad som föranledde denna hårda dom. [↩]
5. Jag har förvisso inte hört allt av Broberg, så det behövs ett stort frågetecken där. Jag misstänker att åtminstone Tjejjer kan komma farligt nära en ointressantstämpel, fast på ett annat sätt än Lundell skaffade sin. [↩]
6. Jag minns till exempel att jag för några år sedan lyssnade på en då ny platta med Anders F, och efter tredje genomlyssningen om en viss låt tänkte att »den här är ju inte bra». Några timmar senare, på bussen för att handla, upptäckte jag att jag gnolade på just den låten… [↩]
7. Som den som följt min musikuppfattnings utveckling känner till löper alla arrangemang som innehåller mer än en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma risken att kallas »plastig», »överlastad» eller något liknande. [↩]