Göran är borta.

Det har gått nästan en månad sedan jag fick beskedet, men jag kan inte påstå att det sjunkit in än. Jag har vant mig vid, och lärt mig hantera, många paradoxala fakta om vår värld, till exempel de som kvantmekaniken erbjuder, men att Göran Forslund, detta energiknippe som alltsomoftast föreföll fullständigt ostoppbar på en idrottsplan, skulle ha dukat under för en muskelsjukdom, ALS^[1], känns overkligt, på gränsen till ofattbart.

Vi träffades, som sig bör, genom schackspelet; vi deltog båda i A-gruppen i skol-SM 1976 i Huddinge, och möttes i någon av mittenronderna. Göran stod då på toppen av sin schackkarriär, och hade några månader tidigare vunnit en förgrupp i junior-SM, och alltså deltagit i JSM-finalen. Jag hade därför en stor, kanske för stor, respekt för honom och hans kombinationsförmåga, och bytte raskt av allt som han ställde fram och bjöd remi. Vi spelade då för våra gymnasieskolor, i Nyköping respektive Skellefteå, och att vi sedan skulle bli klubbkamrater i Linköping var det naturligtvis ingen av oss som gissade.

Några år senare, på väg upp till en föreläsning på universitetet i Linköping, mötte jag Göran som var på väg från detsamma (Det visade sig senare att vi hade bott semi-grannar, sådär 20-30 meter ifrån varandra, i ett par, tre år utan att veta om det). Han berättade att han inte spelat så mycket schack de senaste åren, han hade pluggat i stället, men att han började känna sig sugen igen; och jag berättade naturligtvis om LASS, tipsade om var vi höll hus och vilka spelkvällar vi hade, och försökte locka honom att komma ner. Jag minns inte när vårt möte utanför Rydshallen ägde rum, men en titt i gamla LASSmeddelande tyder på att han inte omedelbart kom med i klubben — hans namn dyker inte upp i rankinglistorna förrän 1984, och då hade jag redan flyttat från Ryd, så det borde ha varit något eller några år tidigare.

Ironiskt nog har jag ganska få minnen av Göran i schackliga sammanhang. Han spelade mest lagmatcher, och sådana spelas ju sällan mot klubbkamrater; och de blixt- och snabbschackpartier vi spelade har inte lämnat några spår i mitt minne. Likadant är det med bridgespelandet — den enda hand jag vagt minns med Göran som partner var en av få gånger som jag såg Göran skrämd eller osäker. Jag hade underbjudit min synnerligen starka hand, och till min förskräckelse upptäckt att Göran mycket väl kunnat passa på mitt bud när jag nästan hade slam på egen hand; när Göran ändå bjöd något svagt drämde jag omedelbart till med den, som det visade sig, upplagda slammen. Göran trodde ett ögonblick att jag hade tolkat hans bud som starkt, men oron försvann snabbt när mina kort kom upp på bordet.

Vi spelade också en del fotboll och innebandy, även om Göran var en eller ett par klasser bättre än vi andra. I fotboll höll vårt lag, Caissa, till i den allra lägsta korpserien, medan Göran spelade för ett lag betydligt högre upp i systemet. Vid de matcher mot Schack-08 som då och då anordnades var han dock med, och särskilt minns jag ett mål som Göran gjorde — han spelade i försvaret, men efter en brytning nära mittplan accelererade han helt resolut förbi både med- och motspelare längs ena kanten, sneddade in framför målet och petade bollen förbi målvakten. Om jag minns rätt var det matchens enda mål.

I innebandy hade Göran och jag en överenskommelse som väl kan avslöjas nu. Om det under en match uppstod ett läge där det blev en lucka på mittplan, jag hade bollen och Göran befann sig i de bakre regionerna nära eget mål, så skulle jag omedelbart lägga en passning rakt ut i ingen-mans-land; Göran var då nämligen på väg framåt mot luckan, och om jag väntade tills jag såg honom komma ångande skulle passningen komma försent.

Framåt 90-talet var vi båda på universitetet, först som doktorander och sedan i andra funktioner, och eftersom mitt arbetsrum låg snudd på vägg-i-vägg med biblioteket tittade Göran ofta in för en pratstund om allt möjligt. Särskilt minns jag den gången som han ritade ett intrikat schema på mitt whiteboard för att förklara hur en ros, en fantasipjäs med ett märkligt rörelsemönster, kunde röra sig på schackbrädet. Detta mönster hamnade sedan på omslaget till ett LASSmeddelande^[2], Linköpings ASS’ klubbtidning som jag dåförtiden var redaktör för. Ett av mina lyckokast var att be Göran skriva något om problemschack. Det blev med tiden en försvarlig hög artiklar, som han för något år sedan bearbetade och gav ut bokform; jag skrev en kort recension om den här på bloggen.

Sedan jag flyttat från Linköping blev våra kontakter av naturliga skäl färre och mer indirekta; oftast kommunicerade vi via mejl. Särskilt intensiv blev kommunikationen den senaste vintern, då Göran höll på att översätta sin problemschackbok till engelska; eftersom våra kunskaper i engelska var ungefär jämbördiga var min uppgift snarare att vara bollplank än att vara språkgranskare.

Vårt allra sista »samtal», den 8 juli, fördes dock via facebook, eftersom han hade problem med sitt mejlkonto. Han berättade att den engelska versionen av boken var planerad att ges ut i oktober; vi diskuterade förlagets information om boken och om honom; och vi enades om att förlagets »information» nog var ganska oskyldiga hyperboler.

I LASSmeddelande 3/1987 skrev Göran så här:

Därefter berättar han att han i semifinalen vunnit två snabba partier, ger dragen utan kommentarer, och avslutar med att skriva »i övriga partier står jag bättre i två, sämre i ett och obegripligt i ett»^[3].

Ett av partierna, där Göran vann som svart efter 17 drag, hamnade så småningom i SSKK-bulletinens miniatyravdelning (i nummer 3/1988), med några korta kommentarer av tidningens redaktör, Jan-Olof Forsberg; jag har återgivit dem nedan med tillägget »[JOF]», samt lagt till några egna upptäckter och reflexioner (För den som föredrar att spela genom partiet finns en javascriptbaserad app lite längre ner):

Kjell Pettersson – Göran Forslund

1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 Lc5 4.c3 d5

Ej omnämnt i Encyklopedin, men draget kallas på sina håll för Konikowski-varianten. [JOF]

5.Da4

I Ponziani-stil. Efter 5.Sxe5 Dg5 6.O-O Dxe5 7.d4 De6 8.exd5 Dxd5 9.dxc5 Dxc5 10.De2+ Le6 utjämnar svart, Junge – Gallinis, västtyska mästerskapet för juniorer 1987, se Fernschach nr 3/1988. [JOF]

5…Sge7 6.Sxe5 O-O 7.Lxc6 Sxc6 8.Sxc6 Dg5!

Starkare än 8…bxc6 9.O-O Df6 10.d4 Lb6 11.e5 Dg6 12.Dd1, Schön – Gallinis, samma turnering som ovan. [JOF]

9.g3

Ett beaktansvärt alternativ är 9.Kf1; det prövades i korrpartiet Scheffner – Konikowski, 1992, som slutade remi efter en kort men intensiv skärmytsling.

9…bxc6

Ett korrparti Konikowski – Rogalewicz, 1988 fortsatte med det tuffa 9…Lh3!? och enligt databasen vann svart så småningom, även om det sista draget ser avgjort skumt ut; den vita kungen tvingades ut på damflygeln, där den dock klarade sig ganska bra tack vare det reducerade materialet.

10.Dd1

Spelöppningen har varit en klar succé för svart; inte nog med att han har ett kraftigt utvecklingsförsprång (de senaste dragen har vit mer invecklat än utvecklat sina pjäser), de vita fälten i den vita ställningen saknar verkligen »sin» löpare. Här föreslår analysmodulerna 10… Dg6 med en positionell massage av de vita fälten som följd. Jag är inte säker på att ordet »positionell» ingick i Görans annars omfångsrika vokabulär, men att han kände till ordet »massage» är däremot en underdrift; någon gång i början på 90-talet gick han en utbildning till massör, och startade dessutom en enskild firma, med en inriktning och ett namn som var typiska för Görans humor — Koda och Knåda..

10…Lxf2+!?

Ett mer direkt angreppssätt, helt i Görans smak. Spelet blir nu extremt skarpt, och vits försvarskonst sätts på svåra prov.

11.Kxf2 Lg4 12.De1 f5 13.d4 fxe4+ 14.Lf4?

Ett avgörande misstag, som bara kan ha berott på att vit ansåg ställningen förlorad och inte värd att ödsla tid på. En snabb blick på ställningen borde ha övertygat honom om att »kvalitetsoffret» är starkt, och fått honom att överväga 14. Kg1 i stället.

14…Txf4+ 15.gxf4 Tf8 16.Kg1 Dxf4 17.Sd2 Lh3 0-1

En tragikomisk slutställning. Det vita mertornets enda uppgift är att ta bort ett flyktfält från den egna kungen. En trevligt slut hade uppstått om svart fått utföra e3, Df2+ och exf2 matt; torn och löpare håller fast den vita kungen och bonden sätter spiken i kistan — en matt som en problemist skulle fröjdat sig åt.

Jag tycker det här partiet väl illustrerar både Görans styrka och svaghet som schackspelare — 4…d5!? (eller, mer troligt, ?!) är ett äventyr, icke lämpat för fega och försiktiga typer som undertecknad; mot svagare motstånd kan det ge spektakulära vinster, som i partiet ovan, men mot starkare spelare blir resultatet oftast nedslående. Men vitspelaren var uppenbarligen så imponerad av Görans spel att han prövade 4…d5 själv i ett par korrpartier i början av 90-talet…

Som en liten ledtråd till problemet på Görans tröja så var det komponerat till en stor turnering, den femte WCCT (World Chess Composition Tournament), och temat var, i Görans översättning: »En svart pjäs besätter en ruta och lämnar den senare. En vit pjäs flyttar därefter till denna ruta där den blir slagen.» Innehållet är, tekniskt sett, relativt magert — det innehåller föga mer än temat, ehuru dubblerat — men problemlösare bekanta med den så kallade logiska skolan känner igen sig; vit har en plan, som kräver en förplan, som i sin tur kräver en förförplan…

Till slut en iakttagelse som förmodligen inte är uppenbar för alla; det tog ett tag till och med för mig att inse det — utan Göran hade den här bloggen inte funnits, eller, kanske mer korrekt uttryckt, den hade inte hetat bosjo surrar. Göran tog sitt alter ego GorFo, se till exempel »the GorFo pages», från sitt användarnamn på IDA:s datorsystem. Själv hette jag på de flesta ställen bosj, och det ska ju mycket till innan man vill låta som en tysk diskmaskin. Men på MAI hette jag bosjo, och det namnet fastnade^[4][5][6]; så småningom växte det till den persona jag använder lite här och var på internet, ungefär på samma sätt som Görans GorFo.

Tack för allt, Göran; och vila i frid.

---

Fotnoter:

1. Om bokstavskombinationen känns obekant så är det den sjukdom Stephen Hawking drabbades av. [↩]
2. En ros är en fantasipjäs som rör sig i »springarcirklar»; som en nattryttare kan den ta flera springarsteg per drag, men olikt nattryttaren böjer den av ett snäpp per steg, så att den efter åtta hopp, om den inte stöter på några hinder, kommer tillbaks till ursprungsrutan. Bilden visar vilka rutor en ros kan nå på ett (stjärnor), två (plus) respektive tre (kryss) drag. [↩]
3. Eftersom Göran tog 4½ poäng, och ånyo delade segern i gruppen, får man förmoda att det »obegripliga» partiet blev remi. [↩]
4. Om någon undrar över varför Göran hette GorFo och inte GoFor, så beror det på att namngivningsmetoderna på de olika institutionerna var något annorlunda; IDA (och IFM, om jag minns rätt) använde ”3+2” medan MAI använde ”2+3”. [↩]
5. Om någon undrar över varför jag, en fysiker, hade ett konto på en matte-institution så är jag numera lika ovetande; jag har för mig att det handlade om någon gemensam del i systemet. Kanske Olof eller Pontus, om de läser detta, minns? [↩]
6. Den andra delen av bloggens namn, surrar, har en oklarare härledning, men jag tror att det är en kombination av två delar: dels att det enda foto jag tagit under min digitala period som jag var någorlunda nöjd med visade en liten insekt hovrande över en blomma, och dels att jag, medvetet eller omedvetet, parafraserade en förträfflig blog som jag dåförtiden just upptäckt, Häggström hävdar; jag har dock inte tillräckligt mycket självförtroende för att hävda något, men att surra lite ilsket klarar ju till och med en liten insekt av… [↩]