Tankar om och kring musik, del 16
Butch Hancock — Boxcars
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Jag har tvingat mig ut i pendeltågseländet idag; ett ärende som brukar ta ca 3 timmar tog den här gången det dubbla[1]. Det borde alltså vara läge för en låt om tåg, för att hålla mig till ett aktuellt ämne. Jag funderade på denna, eller denna eller möjligen denna; men just nu är jag inte säker på att jag är så förtjust i tåg, fredståg känns mycket avlägsna, och Enköping har jag inga planer på att besöka sedan de la ner schackturneringen där. Så i stället får det bli en hyllning till det traditionella amerikanska luffarsättet att förflytta sig, i godsvagnar — det är ungefär så pendeltågsresenärer i Stockholm känner sig för tillfället; som boskap ihopträngda i en godsvagn.
Butch Hancock är ytterligare en av de artister jag hittat via Townes Van Zandt. Vid ett av mina besök på Tower Records[2] vid Piccadilly Circus, där de hade en stor avdelning med americana-artister, råkade jag komma i samspråk med en expedit. Hur vi kom att prata om TVZ minns jag inte, men expediten sken upp då jag nämnde honom och berättade att TVZ och Butch Hancock hade besökt affären vid något tillfälle, och ordnat en liten impromptu-konsert i americana-avdelningen. Jag lyssnade på några låtar men det var ingen som fastnade, så det blev inget köp då. Först när jag hittade några skivor på Glitterhouse lossnade det.
Boxcars innehåller flera funderingar kring sådant som ekonomi och religion, men min favoritbit är nog ändå de rader som handlar om den lockelse som tåg och järnvägar utövar på somliga personer:
If you ever heard the wheels on a fast freight train
Beatin’ out a beautiful tune
If you ever seen the cold blue railroad tracks
Shinin’ by the light of the moon
If you ever felt the locomotive shake the ground
I know you don’t need to be told
Why I’m goin’ down to the railroad tracks
And watch them lonesome boxcars roll
Som kanske framgått är jag inte så förtjust i trummor, men här tycker jag definitivt de (och basen) tillför något. Men med det sagt så kan jag ändå rekommendera den här lajvversionen av Butch solo. Det är också med stöd av den som jag bestämt mig för att Butch av misshugg råkar dra till med fel verb i den första meningen jag citerar ovan i den version som inleder den här bloggan.
Hancock blev annars känd för en serie kassetter som han spelade in under en period då han saknade skivkontrakt[3] och sålde via postorder, »No 2 alike»; 14 kassetter om sammanlagt 140 låtar, och, som de bevandrade i utrikiska språk redan räknat ut, inga dubblett-låtar i serien. Jag har kollat efter en CD-utgåva av den serien, men hittills har jag inte hittat någon. Den som hittar en sådan får gärna berätta det för mig; kommentarfältet är öppet.
Fotnoter:
- För den som råkar läsa detta långt efter det datum jag skrev det, är det alltså den här strejken och dess efterdyningar jag tänker på. [↩]
- Hette det väl? Minnet blir allt grovmaskigare med åren… [↩]
- En detalj som min tillfällige musikbroder på Tower Records berättade om. [↩]