Fredagen den 24 november 2000 befann jag mig på företagets kontor i Harpenden, strax norr om London. Jag minns inte exakt vad jag skulle göra där, men jag tror att jag skulle hålla en kurs den kommande veckan, och hade avtalat med chefen för englandskontoret att jag skulle komma en dag tidigare för att se till att nätverk, servrar och sådant fungerade enligt mina önskemål. Det gjorde de naturligtvis inte, och det tog nästan hela dagen att fixa problemen. Just innan vi skildes åt efter väl förrättat arbete frågade han vad jag tänkte göra i helgen; jag ska aldrig glömma hans min — ett slags kombination av förvåning, misstro och det slags överseende leende som föräldrar har när deras barn pratar om sådant de inte förstår — när jag sa att jag skulle åka till Brighton för att titta på fotboll. Han frågade varför jag inte såg på Luton eller Watford i stället^[1], och jag svarade att jag tittade på fotboll i Brighton flera gånger under våren 1982, och var nyfiken på hur de spelade nuförtiden. Han tyckte uppenbarligen att jag hade konstiga preferenser, och lovade att bjuda mig på »riktig» fotboll någon gång, och med det menade han naturligtvis sitt favoritlag, Leeds, och Elland Road. Jag fick ett infall och svarade att det i så fall vore kul att se Brighton på Elland Road nästa gång de spelade i samma serie; han såg medlidsamt på mig och svarade: »That vill never happen…» Det yttrandet har han sedermera fått äta upp^[2].

Dagen därpå åkte jag alltså ned till sydkusten; Harpenden har den trevliga egenheten att ha direkt tågförbindelse med Brighton så att man slipper det vanliga trasslet med att ta sig från en järnvägsstation till en annan för att ta sig från den ena sidan av London till den andra. Efter diverse antikvariatbesök, och en tidig lunch i Lewes förorsakad av en häftig regnskur, begav jag mig slutligen till arenan, Withdean, och intog min plats på andra raden i en temporär läktare snett bakom ena målet^[3]. Redan på vägen till arenan hade det kommit ännu en kraftig regnskur, och enligt mina uppskattningar inträffade min hittills högsta grad av surhet omkring fem minuter in i matchen, där »surheten» beräknas som något slags summa av fuktighet och mental otillfredsställelse med läget; den senare orsakad både av vätan och svårigheten att se vad som försegick på planen på grund av det långa avståndet, den låga positionen och inte minst imman på glasögonen.

I detta läge fick Brighton en hörna; när bollen slogs in i straffområdet pingade den omkring ett tag som en flipperkula, innan en brightontröja förpassade bollen i mål. Läktaren skakade hotfullt, och tycktes nära att välta; jag fick senare veta att den på sommaren användes vid British Open och andra golfturneringar, och var förmodligen dimensionerad för dylika aktiviteter, och inte för fotbollssupportrar. Ungefär i samma veva upphörde regnet, och min surhetsnivå började raskt ta sig ner till mer normala nivåer i takt med att jag och mina glasögon torkade upp.

Ungefär halvvägs in i halvleken fick Brighton en frispark på högersidan, den slogs in i straffområdet och en lång, gänglig yngling satte pannan till — 2-0! Det är mitt allra första minne av brightonlegenden Bobby Zamora. Han gjorde så småningom ytterligare ett mål, men det var i andra halvlek och följdaktligen på andra sidan jordklo… förlåt, fotbollsplanen. Brighton vann till slut med 4-0; efter returresan till Harpenden och en varm kopp te var rotblötan på Withdean ett minne blott^[4].

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

De närmaste åren såg jag Brighton och Zamora flera gånger, både i verkligheten och på TV. Jag såg honom värma upp inför en cupmatch som blev inställd på grund av elektriska trubbel efter ett snöfall; jag såg ett bisarrt mål mot Bradford där det är högst tveksamt om hela bollen verkligen var över linjen; jag såg, på Tudor Arms, en elegant lobb över målvakten som Bo Nyberg, Wolverhamptonfan och evig SM-deltagare, drömmer mardrömmar om; jag såg honom slå en säker straffspark mot Sheffield Wednesday, och ytterligare en två matcher senare, mot Grimsby, i säsongens sista match (även denna såg jag på Tudor Arms). Någon har satt samman en film med Bobbys alla mål i brightontröjan under de här åren, men hans läckraste mål (hittills, får man väl säga om en ännu aktiv spelare) är denna pärla från tiden i West Ham.

Och nu är han alltså tillbaka i Brighton. När han lyfte in bollen över motståndarmålvakten på Elland Road hade det gått 4549^[5] dagar sedan han senast gjorde mål för Brighton. Redan igår var det dags för ännu ett mål i slutminutrarna, denna gång hemma mot Bristol City. Båda matcherna vanns med 2-1, och efter tolv matcher, dvs en dryg fjärdedel av serien, ståtar Brighton med åtta uddamålssegrar och fyra oavgjorda, leder serien med fyra poäng och är enda obesegrade lag i det engelska proffsseriesystemet.

Zamora ledde laget till seriesegrar i de två lägsta divisionerna i början av 00-talet, och i en intervju före säsongen nämnde han att han kom tillbaka till Brighton därför att han hade »unfinished business» här. Ingen vettig supporter börjar drömma om PL innan jul, men det har i alla fall inte varit något fel på inledningen, vare sig hos laget eller Zamora…

Fotnoter:

1. Luton och Harpenden är snudd på ihopväxta; Watford ligger några kilometer bort. [↩]
2. Till hans försvar må anföras att det var svårt att se att Leeds, som det året kvalificerat sig till Champions League, och sedermera blev utslagna i semifinalen, skulle råka i ekonomiska svårigheter och åka kana i seriesystemet; och lika svårt att se att Brighton som spelade i Englands lägsta proffsliga, det som nu heter League 2, och bara något år tidigare varit nära att åka ur även denna, skulle resa sig och påbörja färden tillbaka till höjderna. Men faktum är att redan säsongen 2004-05 spelade Brighton och Leeds i samma division igen. [↩]
3. Och bakom löparbanorna; Withdean var, och är, ingen egentlig fotbollsarena utan en friidrottsarena som också kan användas för bollsport. [↩]
4. Det finns många indikationer på att brightonsupportrarna var medvetna om att Withdean inte var den idealiska platsen att se fotboll; en indikation är att när en supportersajt ska sammanfatta en säsong på Withdean anger de inte bara de bästa och sämsta matcherna, utan även den våtaste (jag lyckades alltså pricka en av dem), en annan att ett reklamjippo i kampanjen för ett nytt stadium inbjöd supportrar från motståndarlag att ge en känd brightonsupporter (Des Lynam; jag tror han är/var något slags TV-sportfigur i GB.) en dusch. [↩]
5. Det har funnits olika uppgifter på webben; jag har därför räknat själv, och dubbelkollat… [↩]