Våren 1982 tillbringade jag i England i den vällovliga avsikten att läsa en termin^[1] fysik vid University of Sussex i Falmer strax utanför Brighton. Jag kommer säkert att återkomma till den våren när nostalgin hugger sina klor i mig, men den här gången är mitt mål att infria ett löfte jag gav Sveriges främste schackskribent de senaste 43 åren, Lars Grahn, för något år sedan. I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att berätta om när jag »hjälpte» Ulf Andersson till sin kanske största turneringsframgång någonsin, och som tack för detta fick en poäng i ett eget parti strax efteråt. Det här är den historien.

Turneringen i fråga är naturligtvis Philips & Drew Kings Chess Tournament 1982, som det pampiga fullständiga namnet lyder. Ulf delade segern med världsmästarem Anatoly Karpov före i stort sett hela den dåvarande världseliten^[2], med det lilla tillägget att det »bara» fanns tre sovjeter i startfältet (Karpov, Spassky och Geller)^[3]. Tävlingen spelades under den andra halvan av april, och eftersom Brighton bara ligger en dryg timmes tågresa från London och den engelska sommarterminen inte riktigt satt fart än åkte jag ett par gånger upp till metropolen för att se proffsen i aktion. Första gången spelade Ulf ett tidigt finalparti mot Portisch, och blev totalt bortblåst från brädet, och den andra gången inträffade följande:

Ulf har hamnat på defensiven, och nu forcerar Miles fram ett slutspel med merbonde.

22. De8! Txe8 23. Txe8 Dxe8 24. Sxe8

När jag lämnade spellokalen var partiet ännu inte färdigspelat; avbrottsställningen såg dock om inte hopplös så i alla fall väldigt svår ut ut för Andersson^[4].

Min »hjälp» bestod alltså i att jag höll mig borta från County Hall under de övriga ronderna (och under avbrottet mot Miles) så att Ulf kunde plocka sina poäng utan mitt otursbringande inflytande^[5].

Under mitt andra besök i County Hall, dvs då Andersson och Miles drabbade samman, hejade jag som hastigast på en »flyktig bekant». Jag och Rikard Unelius^[6] hade fått äran att representera universitetets schacklag, och vi hade dessutom lyckats prata upp oss så pass att vi hamnade på bord ett och två^[7]; denne »flyktige bekant» var närmare bestämt Rikards motståndare i en distriktsmatch någon vecka tidigare.

Ödet ville att vi skulle träffas en gång till, bara några dagar senare. Distriktsserien i Sussex innehöll också en cuptävling, och i semifinalen blev våra respektive lag lottade att möta varandra. Som ni kanske redan gissat hade deras förstabordsspelare från förra ronden fått förhinder, så den här gången ställdes jag alltså mot min »flyktige bekant»:

1.e4 c6 2.d4 d5 3.exd5 cxd5 4.Ld3 Sf6

När jag första gången ställdes inför 4.Ld3 kände jag inte till teorin, utan resonerade ungefär så här: »4…Sc6 är ett slag i luften; vit spelar bara 5.c3, vilket säkerligen ändå ingår i hans plan för att öka trycket på diagonalen b1-h7. 4…Sf6 (vilket både förbereder rockad och ger svart möjlighet att spela löparen till g4 för eventuell vidare transport till h5 och g6 om så skulle behövas för att blockera diagonalen) måste vara bättre; då kan man senare bestämma om den andra springaren står bättre på c6 eller d7.» Jag kan inte se att det är något fundamentalt fel i resonemanget, och trots att teorin såvitt jag förstår ännu rekommenderar 4…Sc6 har jag fortsatt att spela textdraget.

5.Sf3 Lg4 6.0-0 e6 7.h3 Lh5 8.Te1 Ld6 9.c3 Sbd7 10.Sbd2 0-0 11.Sf1 Dc7 12.Lg5 Tfe8 13.Lh4

13…e5?!

De senaste två svarta dragen är, så här trettio år efter partiet, fullständigt obegripliga. Jag har genom alla år skytt bondesvagheter som pesten av den enkla anledningen att min räkneförmåga är ytterst begränsad vilket brukar innebära att jag förr eller senare blir av med svaga bönder och inte lyckas skapa tillräckligt motspel någon annanstans. Svarts enkla standardplan i den här ställningstypen är att överleva på kungsflygeln^[8] och starta ett minoritetsangrepp på damflygeln; något jag mycket väl visste redan 1982, långt innan jag och Håkan Greiff spelade otaliga blixtpartier i öppningen. Den enda förklaring jag kan ge är att jag efter det flyt jag haft i de senaste partierna fått ett svårartat anfall av hybris och trott mig kunna spela dynamiskt schack, med isolani och aktiva pjäser, ungefär som min dåvarande klubbkamrat i LASS, Peter Korning.

14.dxe5 Sxe5 15.g4!? Sxd3 16.Dxd3 Lg6 17.Dd2 Se4

Redan här började jag bli betänksam. Peter K brukade inte bli av med sin isolani 3-4 drag efter att han skaffat den, och inte heller brukade hans bondeformation framför kungen se ut som en brädgård dagen efter en storm. Till slut valde jag att ge bonden och hoppas på att jag skulle kunna få lite motchanser med mitt löparpar och hans försvagade kungsställning.

18.Dxd5 Sc5 19.Txe8+ Txe8 20.Td1 Lf4

Jag hade nästan på känn att han skulle spela à la Miles…

21.Dd8?

… men i den här ställningen är »miles-idén» ett svårt feldrag, som sätter bort en bonde, hela vits fördel, och lite till. Märkligt nog var jag så inställd på att han skulle byta alla tunga pjäser att jag inte insåg att det spelar roll vilken pjäs jag slår med; efter mitt nästa drag har ju vit möjlighet att backa ur slagväxlingen med 22. Lxd8, vilket en av hans lagkamrater påpekade i efteranalysen. Vad vi inte insåg då var att 22. Lxd8 inte räddar vits ställning, eftersom vits torn, efter 22… Lc2!, inte har något bra fält stå på; på 23.Td4? följer ju 23… Se6, och efter 23.Td5 Se6 hotar svart både löparen på d8 och att spela 24… Le4. Det kanske inte är så dumt med löparpar i alla fall.

21…Dxd8 22.Txd8 Txd8 23.Lxd8 Sa4

Det här draget hade min motståndare missat. När svart får tillbaka bonden står han plötsligt bättre.

24.b3 Sxc3 25.a3??

En olycka kommer sällan ensam, brukar det ju heta. Svarts senaste drag var synnerligen naturligt, och det är lätt att se att det hotar ännu en bonde. Vit stirrar sig blind på detta uppenbara hot och ser inte att det är fara å färde på ett annat frontavsnitt.

25…Se2+ 26.Kg2 Le4

Därmed vinner svart pjäs, och partiet är över.

27.Sg3 Lxg3 28.fxg3 Sd4 29.Kf2 Sxf3 30.Ke3 Lc6 0-1

Inte utan att jag hade en hel del tur i det partiet — men som jag redan antytt i en fotnot var det ingenting mot den närmast bisarra tur jag hade i några andra partier under min englandsvistelse. Stay tuned, som de säger »over there»…

---

Fotnoter:

1. För att vara mer exakt, en termin med svenska mått och två med engelska; de tog en månads paus runt påsk, och fortsatte sedan med en sommartermin till slutet av juni. [↩]
2. Ett notabelt undantag var Victor Korchnoi, som var bojkottad av sovjetiska schackförbundet — deras stående bud var att om Korchnoi spelar i en turnering, så deltar ingen spelare från Sovjetunionen. Tyvärr lyckades denna utpressning alltför ofta. [↩]
3. Som bekant var detta en tid där Sovjet dominerade schackvärlden; några år senare tog man sig an resten av världen och vann ganska komfortabelt [↩]
4. Men bara fem-sex drag efter att de återupptagit spelet fick Miles en hallucination:
   
   
   
   
   
   
   
   
   
   Miles – Andersson
   Vit vid draget

   Här spelade Miles 47. Th2??; förmodligen hade han missat att 47… Txg3+ 48. Kf2 inte vinner pjäs på grund av 48… h4. Nu var det plötsligt Ulf som hade det aningen bättre spelet, men partiet slutade så småningom remi efter 67 drag. [↩]

5. En likaså indirekt, men mer handgriplig, hjälp levererades av Korchnoi, som medan publiken strömmade till formade en enmansprotest, med plakat och allt, utanför spellokalen. Han hjälpte sin förre sekundant Seirawan med förberedelserna inför partiet mot Karpov, vilket resulterade i den senares enda förlust. [↩]
6. Rikard ingick i samma utbytesprogram som jag; han läste dock kemi, inte fysik. [↩]
7. Under säsongens gång tillkom det bland annat en sydafrikan under ett par, tre matcher, men trots att allt tydde på att han var klart bättre än oss båda fick han hålla till godo med tredje bordet eftersom vi båda skött oss så bra (Till slut blev vårt sammanlagda resultat 14 vinster, 2 remier och en förlust, vilket väl kan anses godkänt. Men medan Rikard vann sina partier genom att spela 1. c4, och sedan köra den stackars motståndaren genom sin positionella mangel, plockade jag mina poäng med den mest oförskämda tur; del två i den här serien kommer, är det tänkt, att ta upp en del av dem, medan del tre kommer att handla om hur man rufflar bort en världsmästare). [↩]
8. Något förenklat kan man säga att det gäller att se till att det inte händer några olyckor på g6, f7 eller e6. [↩]