I ett tidigare inlägg berättade jag om hur jag med ett visst mått av tur lyckades överleva ett försök att spela schack som Peter Korning. I det här avsnittet kommer jag att ge tre exempel på hur jag med tur och ännu mera tur lyckades överleva mina försök att spela som mig själv.

»Exhibit A» är partiet mot Gary Kenworthy, en åtminstone dåförtiden fruktad spelare i londontrakten; denna fruktan berodde dock mindre på spelstyrka (hans ELO var ca 2250, om jag minns rätt) än på spelstil — de flesta schackspelare har en viss aversion mot att hamna i tidskrifterna på fel sida av en miniatyr i Evansgambit, Kungsgambit eller något annat antikt tortyrredskap. Jag spelade som vanligt Caro-Kann, vi rockerade åt olika håll, han kastade snabbt fram en massa bönder mot min kung, men efter en för honom ovanlig tvekan lyckades jag låsa till damflygeln. I lugn och ro kunde jag sedan bygga upp mitt angrepp på kungsflygeln, och när vi kommer in i handlingen återstår det ett par drag till tidskontrollen; min motståndare är i lätt tidsnöd (1-2 minuter kvar), medan jag har gott om tid:

Efter en liten lutare hittade jag en intressant kombination (i stället för det »självklara» 31…Se3), och spelade

31… Sh4!?

Detta var min motståndare inte alls beredd på; han stirrade bestört på brädet under någon minut, och med hängande kläpp — gav han upp.

Det hade jag nu inte väntat mig, men jag protesterade naturligtvis inte. Det visade sig vid efteranalysen att han helt glömt bort möjligheten (32. Lxh4 Txg2) 33. Lf5! Efter de mer eller mindre forcerade dragen 33… Txg1+ 34. Txg1 Txg1+ 35. Kxg1 Dxf5 uppstår följande ställning:

Åkej, svart står bättre och har en merbonde, men går det att vinna? Då var jag helt övertygad om att vit håller remi; med damerna kvar är svarts kungställning så utsatt att vit (minst) kan skaffa sig remischackar om svart försöker sig på ett vinstförsök, och utan damer är vits fribonde på d5 en lika stor maktfaktor som den svarta merbonden. Nu är jag inte lika säker; en dator kanske skulle kunna hitta ett sätt att kombinera en damraid in i motståndarställningen med ett sätt att bryta upp det vita järngreppet kring den svarta kungen innan det fått fatala följder (jag tänker mig alltså något i stil med att svart spelar »bunkerdragen» Ka8 och Lb8 när vit angriper, vilket skulle ge den svarta damen en tre-fyra drag att »hitta på något» innan bunkern säckar ihop).

I det andra exemplet böljade initiativet lite fram och tillbaka utan att på allvar rubba jämvikten. I diagramställningen har vi just passerat tidskontrollen, och jag spelar ett sista drag innan avbrottet^[1]:

31. Sf7+ och partiet avbröts.

Att partiet avbröts betydde inte att vi skulle återuppta det vid ett senare tillfälle, utan att det skulle avdömas. Nu inträffade dock det (för motståndaren) fatala att vi analyserade ställningen lite snabbt — vit verkade vinna pjäs i alla varianter — och, utan att jag insåg det, gav min motståndare upp partiet; det var först när jag frågade lagledaren någon vecka senare hur avdömningen hade gått som han förklarade för mig att Hawes hade gett upp samma dag.

Vad var det för tur med det, då? Jo, helt enkelt att vit visserligen kan »vinna» pjäs, men att han i så fall löper en uppenbar risk att förlora partiet: efter 31. (Sf7+) Kg8 32. Sxd6 Dxh3+ 33. Tg2? är det snarare svart som lyckats med ett perfekt pjäsoffer; damen har redan en aktiv roll, tornet kan sättas in i angreppet via c-linjen eller sjätte raden, och springaren har guldfält på g4 och f3 som bara väntar på att utnyttjas, alltmedan de vita pjäserna är uppbundna, overksamma och/eller felplacerade. Hoppas jag sett det i tid, och styrt in i någon evig schack…

Det tredje exemplet är nästan för pinsamt att visa, inte bara för att jag räddar en hemsk ställning med en billig fälla i motståndarens tidsnöd, utan ännu mer för att jag råkade sätta mig i denna hemska ställning. I själva verket gör jag ett med mina mått hyfsat parti, upp till en viss ställning där jag totalt tappar koncepterna och gör ett grovt feldrag som borde ha kostat mig partiet. Helt i onödan, eftersom min motståndare försatt sig i en tidsnöd av nästan Pontus Carlssonska mått, dock tack och lov utan dennes förmåga att hålla sig iskall när det gäller att tänka snabbt.

Alltnog, ännu en Caro-Kann, denna gång framskjutningsvarianten, där jag lyckas komma loss med dam och springare för att starta ett angrepp som borde ha varit avgörande. Den här sorglustiga ställningen, efter svarts 22:a drag, torde på ett ypperligt sätt illustrera vilken guldställning jag spelat upp:

Jag hade naturligtvis hoppats på att få in 23… Dd2+ 24. Kf1 Se3+, men vit hittade det troligen bästa (!) draget 23. 0-0!?…

Med lite sunt förnuft hade jag nog insett att det enklaste sättet att vinna var att behålla springaren på c4 för att hålla vits dam utanför spelet, och lista ut en metod att få mina torn i spel. I stället gör jag något som nog måste betraktas som mitt näst största feldrag genom tiderna — efter lite schackar tar jag bonden på e5, vilket byter guldhästen på c4 (värd ca åtta bönder) mot storbonden på d6 (värd ca 1½ bönder), och utsätter min kung för ett rasande angrepp från dam och två torn, i utbyte för en ynka bonde. Ibland skäms jag när någon kallar mig schackspelare… I alla fall lyckades jag överleva till den här ställningen:

Läget är som synes tröstlöst; inte nog med att Dc6+ med tornvinst hänger i luften, tornet på f4 hotar att röra på sig, till exempel till c4 med schack och damvinst, eller till f7 med mattangrepp. Att Rybka så här 30 år senare påstår att svart kan hålla sig vid liv ett tag till med 31…d4+ 32. cxd4 Dxh5 må vara hänt; jag är ingen dator, och var det förvisso inte då heller.

Den enda faktor av någon betydelse som talade till min förmån var klockan. Redan för en fem-sex drag sedan när jag slog på e5 hade min motståndare i princip slut på tiden, och han hade utfört de senaste dragen med stor snabbhet; jag kommer inte heller denna gång ihåg vad dragserien var, men har för mig att vi hade åtminstone fem drag kvar till dragserien var över, och det var högst osäkert om han skulle hinna dra så många drag utan att kläppen föll. Klockan var säkerligen av den där typiskt engelska varianten^[2] — liten, svårhanterad och svåravläst — och min motståndare ägnade stor del av sin tid mellan dragen åt att nervöst försöka utröna hur många sekunder han hade kvar.

I detta spända läge upptäckte jag en fälla, och utan att grubbla alltför mycket på konsekvenserna drog jag ett par raska drag, och motståndaren hängde med i mitt tempo:

31…Dg3+ 32. Kd2 Td8!?! 33. Tc4+??

Här kunde jag i lugn och ro fylla i de saknade dragen i protokollet^[3] och ta ett djupt andetag innan jag spelade

33… dxc4 0-1

Den hade du sett — eller hur, Pontus?

Fotnoter:

1. Den uppmärksamme läsaren bör i det här läget allvarligt ifrågasätta mina uppgifter; i förra exemplet gjordes ju det 31:a draget i lätt tidsnöd, och här görs det efter tidskontrollen. Men jag har faktiskt inte tittat för djupt i te-kulan; inför varje rond höll lagledarna en kort konferens om vilken betänketid som bäst lämpade sig i just den här ronden, med hänsyn tagen till tiden på dygnet, bortalagets restid, morgondagens begivenheter etc. Tyvärr skrev jag inte ner exakt vilken betänketid som gällde i varje enstaka parti när jag skrev in dem i databasen, och originalprotokollet befinner sig på obestämd plats i rummet, så jag kan bara gissa att vi spelade 30 drag på 1 timme och 20 minuter den här gången. [↩]
2. Om du följer länken, lägg märke till kommentaren »Standard wind-up operation»; det ger antagligen andra vibbar för en engelsman än för någon som är van vid tornuret… [↩]
3. Jag hade använt en teknik som någon auktoritet i min ungdom, nu minns jag inte vilken, rekommenderade mot tidsnödnarkomaner; räkna lite varianter, skriv ned det första draget i protokollet, utför sedan draget snabbt, och om motståndaren följer analysen, spela nästa drag snabbt; komplettera sedan protokollet med motståndardragen och ditt andra drag, och gör en ny analys av läget. Tanken är alltså att motståndaren av detta raska andra drag ska tappa tråden, och den enkla idén har nog gett mig en eller annan poäng genom åren. Sedan några år tillbaka är det dock förbjudet att skriva ner sitt drag i förväg, så nu är metoden inte lika effektiv. [↩]