I veckan har jag läst om »Tankelivets frigörelse» av Alf Ahlberg. Det finns vissa böcker som man önskar ett evigt liv, eller att kulturministeriet trycker upp den i några miljoner exemplar och gör till obligatorisk läsning för alla som vill kalla sig medborgare i staten Sverige; Tankelivets frigörelse är en sådan bok. Om jag berättar att boken skrevs 1934 och hämtade en del avskräckande exempel från länder som Tyskland, Italien och Sovjetunionen så är det förmodligen inte så svårt att inse att vissa grupper i dagens Sverige (och förvisso även annorstädes) skulle må gott av en påminnelse om hur grunderna för ett fungerande samhälle ser ut. De två kapitlen om »illusionerna kring gruppen» och »propaganda, agitation och reklam» kan kanske kännas lite omoderna i förstone, dels på grund av att diktaturerna i vår absoluta närhet är färre än på trettiotalet, och dels på grund av den genomgripande strukturförändring av massmedia som skett de senaste 80 åren, en process vars slut vi säkerligen inte sett än. I ett förord till en pocketutgåva 1972 skrev Ahlberg: »Bortsett från att det kanske inte skadar att hålla minnet av nazismen levande, kan ju läsaren utan svårighet komplettera exemplen med sådana från en senare tid. Nazismen nedkämpades visserligen för länge sedan militärt, men alltjämt kvarstår problemet hur den var möjlig, och det är uppenbart att demokratin, som fordrar ett fritt och självständigt tänkande även i den västliga världen är i fara.»
Men Tankelivets frigörelse är inte i första hand en stridsskrift mot trettiotalets alla diktatoriska ismer; det är en stridsskrift för det »vetenskapliga» sättet att tänka, och Ahlberg hyser en stark övertygelse att en demokrati klarar sig inte utan medborgare som tillägnat sig denna konst; som motto för boken satte han några tankar av den brittiske filosofen Norman Angell, se bilden till vänster. Samtidigt insåg han klart det paradoxala som teknikens framsteg innebar, en paradox som ju ingalunda blivit mindre påträngande sedan dess: »Medan livet blivit alltmera komplicerat, allt mera nödsakat att anlita sakkunskap för varje speciell uppgift, har på samma gång makten alltmer blivit beroende av massor, för vilka denna sakkunskap icke kan vara tillgänglig. Inkompetensstyre eller despotism eller bådadera synas vara klippor mot vilka nutidslivet löper fara att krossas.» De fyra kapitlen om »rationaliseringens roll i tankelivet», »att konstatera fakta», »illusionerna kring jaget» och »några vanliga tankefel» ger en solid grund för sunt tänkande, och även om Ahlbergs behandling av ämnet varken är den första, den sista eller den mest kompletta så har hans uttryckssätt en beundransvärd klarhet; han liknar i det avseendet Bertrand Russell, en filosof som han gärna citerar och dessutom har översatt till svenska.
Boken avslutas med ett kapitel om diskussioner, och även om det är skrivet med samma skärpa som de övriga tycker jag inte det riktigt passar in; det hade varit bättre att avsluta boken med en kort sammanfattning av dess teser, och förpassa diskussionen av diskussioner till ett appendix. Men kapitlet innehåller ett par guldkorn, till exempel hänvisar han till en liten postum skrift av Schopenhauer, »Eristische Dialektik: Die Kunst, Recht zu Behalten», där filosofen samlat 38 strategier för att »vinna» en debatt. Och hans lista på personer som bör uteslutas från varje form av diskussion borde finnas anslagen på väl synlig plats på alla internetforum: »(a) Rena pratmakare; (b) personer som icke vilja ha frågan utredd; (c) historieberättare; (d) fanatiker och dogmatiker; (e) alla som blir förolämpade, när de höra en annan mening än sin egen; (f) ordryttare och sofister.»
Jag hittar och öppnar denna sida mitt i natten, när jag letar just efter kommentarer om boken ”Tankelivets frigörelse” av Alf Ahlberg. Jag kunde inte sova efter att ha kommit än en gång i kontakt med denna bok som jag har haft i min samling sedan många år tillbaka. Jag blir så glad av att hitta dessa ord om just denna bok att jag inte kan låta bli att skriva ett (säkert) långt samtyckande personligt uttalande riktad till bloggens förfättare, vars direkta e-postadress jag saknar.
Alf Ahlberg har för mig varit en av de ledande svenska intellektuella gestalter vad gäller humanism och folkbildning. Jag kom till Sverige 1963 från Spanien och Tyskland med en gedigen filosofisk och humanvetenskaplig, akademisk utbildning och sökte genast kunskap om dem som har tänkt klokt i Sverige. Jag har samlat, under årens lopp, en mycket omfattande bibliotek. Det blev inte svårt att lära känna flera verk av Alf Ahlberg, även om detaljerna fördunklats under åren, fulla av alla incitament från olika författare, miljöer och sysslor som jag har fått i ett akademiskt rikt liv. Jag ska inte ta upp alla mina sysslor i Sverige under 50 år, men kan berätta att jag (som bibliotekarie i tio år vid Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm) fick stifta närmare bekantskap med Alf Ahlbergs liv och verk och förstod hans betydelse för Sverige.
Ahlberg doktorerade i Lund men avvek, av skäl som kan anses tråkiga men som gav Sverige en chans att integrera honom som en motor och inspiratör i den svenska folkbildningsrörelsen, som (enligt min uppfattning) är viktigare än den akademiska. Kännedomen om hans verksamhet och hans profil var en bland flera motiv som lockade mig att söka tjänsten som kulturchef i Ludvika, där Brunnsviks folkhögskola ligger. Jag ville gärna också komma i kontakt med denna miljö och fick chansen att göra det. Jag tillträde tjänsten 1980 och han var nyligen avliden. Jag hann därför inte lära känna honom personligen. Jag fick kontakt med hans änka (hon hette Rut, vill jag minnas) som, bl.a., visade mig deras bostad och Alfs arbetsrum. Mitt kulturarbete i Ludvika blev någorlunda framgångsrikt och jag kan inte glömma hennes ord: ”Oj vad Alf skulle ha blivit glad att lära känna dig!” Vi ska inte då tala om hur glad jag själv hade blivit om jag hade fått turen att träffa honom.
Jag har på 80- och 90-talet läst flera av Ahlbergs verk. Jag blev så småningom fil dr. i samhällsplanering med en humanvetenskaplig avhandling som gav mig en adjungerad professur. Utan att ha gjort någon särskilt personligt insats för att lyfta fram Alf Ahlbergs skrifter, tilltalade många av de idéer och uppfattningar som han förfäktade min egen inställning till kunskapsteori, pedagogik och socialfilosofi. Under några år fick jag vara med och samverka vid återinförandet av Retoriken som universitetsämne i Sverige. Jag har dock alltid avvisat uppfattningen av Retoriken som ”konsten att övertyga”. Mitt intresse för språkfilosofi har följt mig hela livet, och jag förfäktar en uppfattning av Retoriken som ”kunskapen att förstå vad vi gör med språket och vad språket gör med oss”. Detta passar perfekt (med råge) i den uppfattning som Alf Ahlberg lägger fram bl.a. i skriften ”Tankelivets frigörelse” och beröms i kommentaren vid denna blogg. Jag uppskattar dock även några kapitlen som bloggens kommentar betraktar som mindre relevanta.
Tack för de vänliga orden och de intressanta synpunkterna; det kanske inte märks så mycket av just detta bidrag, men jag har absolut inget emot långa skriverier. I det här fallet måste jag erkänna att jag av misstag tryckte på »publicera» för tidigt, så om det känns som om slutet är lite abrupt så är det helt korrekt.
Ahlberg har väl, lite orättvist, hamnat i skymundan av Hedenius och Hans Larsson, trots en imponerande mängd böcker och översättningar. Det är inte omöjligt att jag återkommer till dessa tre så småningom; ett länge närt uppslag till en »blogga» är att jämföra hur dessa tre ser på begreppet humanism. Det kräver dock lite läsning först…
Vad beträffar boken så har jag absolut inget emot de kapitel som jag klassificerade som »omoderna», och tycker de är i högsta grad relevanta. Jag har heller inget emot innehållet i det avslutande kapitlet om diskussioner, men tycker, som sagt, att det inte riktigt passar in i bokens struktur — jag ser det som ett sidospår, och saknar den kraftfulla sammanfattning som bokens teser förtjänar.
Tack för din vänliga respons. Jag kan berätta att nu försöker jag få ett möte i Stockholm om denna bok. Det handlar om en liten krets gamla vänner som möts ibland hemma hos en av dem och diskuterar innehållet i någon bok av intresse.
För mig har denna bok av Ahlberg stor betydelse i en diskussion om retorik som har fastnat i en felaktig uppfattning av vad ”metaforer” är och inte vet vad en ”metonymi” innebär. Retorikforskarna i Uppsala har börjat tala om ett fenomen som de kallar ”retorisering” (en ganska vilseledande benämning av det som ska kallas metonymier). Metonymiseringen är ett sätt att bilda nya ord och uttryck som låter betydelsen glida och skapa vilseledande uppfattningar. Det mest banala exemplet som jag brukar åberopa är benämningen ”politiker”.
”Politiker” var från början stadens medborgare (”polis” = stad). Så politiker är vi, egentligen, alla. De som kallar sig politiker är ”politiskt förtroendevalda”. En sådan användning av ordet ”politiker” bidrar till den uppfattningen som råder idag av politiken, där en grupp medborgare bestämmer över de andra på ett enväldigt sätt. Man får då höra hur de försvarar sig med frasen: ”Enade vi står – söndrade vi falla” (Dvs. ”Du ska hålla käften, det är vi som bestämmer”). Jag själv har varit på 70-talet ”politiskt förtroendevald”, inte ”politiker”. Att notera är att Aristoteles (som många nämner men vars text ingen har läst ordentligt) använde ordet ”demokrati” för att beteckna ”pöbelväldet” (folkets vilseledande styre). Medborgarnas regim i god mening kallade han ”Republik” (inte ”demokrati”). Och han sade aldrig att ”människan” är det enda ”politiska djuret”, eftersom ”politisk” betyder ”socialt” och flera djurarter är politiska och kan kommunicera. Han nämner ”bina” som ett exempel på ”politiskt djur” och jag brukar nämna ”hunden” som vårt mest sociala djur. Det som särskiljer människan bland alla de ”politiska” (sociala) djuren är just språkbruket och urskillningsförmågan. ”Människan är ett retoriskt djur”.
Alf Ahlbergs ”Tankelivets frigörelse” är ett utomordentligt bidrag för att förstå ”vad vi gör med språket och vad språket gör med oss”, dvs. det som enligt min uppfattning definierar ”Retoriken”. Att påstå att retorik är ”konsten att övertyga” förvandlar till manipulationsinstrument det viktigaste ämne som vi borde lära oss redan från grundskolan. Nietzsche har sagt att ”retorik är språket”, helt enkelt. Grekerna upptäckte hur människor talar med varandra (retoriken) och skapade en teoretisk organiserad kunskap (en teori) som också kallades Retorik. Alla ord som betecknar kunskap lider av metonymiska sammanblandningar. ”Jag menar inte ’kunskap’ utan själva ’kunskapande’ ” hör man ibland sägas. Och det lustiga är att ”kunskapa” är redan ett upptaget ord för att beteckna van man gör när man bevakar eller spionerar. Man vetenskapar, för att åstadkomma en vetenskap. Teorins praktik och Praktikens teori.
Det gladde mig att hitta Ahlbergs glömda bok i min stora boksamling och att hitta sedan i nätet en meningsfrände som kommenterat just denna bok i så positiva ordalag.
Tack för ännu ett tankedigert inlägg! Jag är inte riktigt nöjd med hur sajten gör styckesuppdelningar i kommentarer, men ska se om jag kan hitta något sätt att förbättra det. Vid närmare eftertanke är jag inte hundraprocentigt nöjd med styckesuppdelningen i artiklarna heller, så det får bli en typografisk totalrenovering vid tillfälle…
Vad beträffar Tankelivets frigörelse så är det intressant att vi uppenbarligen tar våra utgångspunkter från olika håll, vilket förmodligen beror på att vi har skolats i olika vetenskapliga discipliner — jag är, som jag gissningsvis avslöjat på något annat ställe på bloggen, en avdankad f.d. teoretisk fysiker, och för mig är det viktigaste i Ahlbergs bok att de utsagor som en person bygger sitt tänkande på har »relationer» till verkligheten. Om jag inte missförstått dig är det du benämner Retorik ganska nära det jag kallat »det ”vetenskapliga” sättet att tänka». För mig handlar ämnet retorik mer om (den subjektiva) presentationen än om (den objektiva) verkligheten, men det beror förmodligen på att jag gjort den betydelseglidning du talar om.
Aristoteles (eller om det nu var Platon?) delar, om jag minns rätt, upp styrelseformerna i sex kategorier; två huvudkategorier som vardera har tre underkategorier beroende på om makten ligger hos en, ett fåtal eller många. Det viktiga för Aristoteles (Platon?) var huvudkategorin, som handlar om det för grekerna viktiga begrepp som av hävd brukar översättas »dygd» på svenska och »virtue» på engelska; det som skiljer en »republik» från en »demokrati» i den aristoteliska meningen är alltså att »folket» har denna egenskap dygd. Som kanske framgått är jag inte helt förtjust i »dygd», vare sig man pratar om den svenska översättningen eller det grekiska begreppet; men det är alltför komplicerat att reda ut varför här — och en viktig anledning till det är att jag kan se stora problem både med en absolut, (pseudo-) objektiv och en föränderlig, »folkviljelig» definition av begreppet.
Om jag får slå ett slag för en annan av mina artiklar så har jag skrivit en blogga om Stefan Themerson och hans roman Professor Mmaas föreläsning. Themerson var intresserad både av språk och av samhälle; han uppfann bland annat något som han kallade »semantisk poesi» (i en fotnot försöker jag beskriva den med orden »ett slags uppror mot romantik och extas, mot politiska ledares retorik och reklamens förföriska locktoner»).
Och medan jag knåpade med ovanstående kommentar publicerade Olle Häggström ett utomordentligt exempel på en person som inte bygger sitt tänkande på sådant som har »relationer» till verkligheten…
Läsningen av Alf Ahlbergs ”Tankelivets frigörelse” har blivit allt mer aktuell med anledning av den dagliga, övernaionell omfattande debatt som uppståt med anledning av terrordöden och Mohammeds karikaturprovokation i Frankrike. Diskussionen om yttrandefrihet får oss att fundera mycket över vad vi säger och vad vuí menar medvad vi säger samt om huruvida sådana värdeuppfattninga uppstår.
Efter din senaste kommentar förstår jag att vår entusiasm för Ahlbergs bok bygger på olika grunder. Du tycks har ägnat dig (om jag förstått rätt) åt fysik och naturvetenskap medan jag har ägnat mig åt filosofi och språkvetenskap, ja åt Retorik. Men du ska inte tolka min retorikuppfattning som det tyvärr rådande tolkningen om ”konsten att övertyga”. För mig är Retorik (som sista station i mitt liv) helt enkelt en förståelse av vad vi gör med språket och vad språket gör med oss, dvs en undersökning av vad språkets funktion är och hur vi använder det exklusivt mänskliga kommunikations-instrumentet för att förstå världen och varandra och utveckla vår kunskap och vår sätt att handla. Det är just detta (inte vetenskapen) som Alf Ahlbergs bok handlar om. Att vi har fått en förvrängd uppfattning av ”retorikens” betydelse är bara att beklaga. Nietzsche såg det tydligt. ”Retorik är språket”. Med ”språket” menar vi då ”språkbruket”: språkets praktik som kommunikationsbverktyg, inte en enögd ”teori” om språket. Det handlar om HUR, inte bara om VAD.
Retorik är således inte ”det vetenskapliga sättet att tänka” utan ”vetenskapen om vårt sätt att tänka och formulera de i språkform”. En praktisk, inte en teoretisk vetenskap. Vilket innebär att alla s.k. ”teoretiska” vetenskaper som fysiken också måste utvecklas och förklaras med språket som instrument. Retoriken är på detta sätt grundläggande för mänsklig kunskapsutveckling, eftersom språket hjälper en att förstå och att samverka med andra i kunskapens utveckling, oavsett om det gäller fysiken, matlagning, politik eller vad du vill. Och det visar sig att vi aldrig kan exakt förstå den andres ord utan att tolka dem i vår personliga erfarenhet. Ja, de vetenskaper som betraktar och organiserar erfarenheten av den externa världen, verkar vara mer fasta och s.a.s ”objektiva” men detta är bara en sanning med modifikationer. Vetenskapens ”fenomenologi” förändras och invecklas ständigt. Ty, även om den externa verkligheten följer alltid samma lagar och mönster, det är vi som formulerar och utvecklar dessa lagar. Ty vår erfarenhet står inte still och formuleringens konst inte heller. Vi känner till Euklides och till Newtons och Galileis viktiga steg för att tolka naturens fenomen så korrekt som möjligt och till Poppers falsifikationsteori som säkerhetskra för vetenskapliga påståendens sanning. En seriös uppfattning av Retoriken ligger till grund för allt tänkande. Formell Logik och Matematik är bara kunskapen om tänkandets och språkets formella strukturer som bara får betydelse när man ”semantiserar” dem, dvs. när man låter dem sy ihop orden i ”diskursen” som ett tråd syr ihop våra kläder. Man kan inte undervisa i fysik utan att resonera och använda orden. Vetenskapens sätt att tänka (och TALA) om den externa verkligheten är således föremål för retorik. Aristoteles har inte sagt att människan är ”det politisk djuret”, som alla går omkring och påstår. ”Politisk” betydde i hans text ”socialt organiserat”. Och såväl människan som bina (jag skulle tillägga ”hunden”) är sociala djur. Men människan är det på ett speciellt sätt, eftersom människan besitter (på gott och ont) språkförmåga, som hjälper henne att utveckla sin kunskap på ett sätt som andra sociala djur inte förmår. Det stycket som brukar åberopas (på ett helt okunnigt och oprecist sätt) av Aristoteles Politiken karaktäriserar människan som ”retoriskt djur” (det enda vi känner till), inte som ”politiskt djur”.
Jag noterar att du tror att Aristoteles grundbegrepp är det som på svenska heter ”dygd” (från ”duga”) och på engelska ”virtue”: ett maskulint begrepp som bildats på latinet ”vir-viris” = mannen (som om kvinnor inte skulle duga och vara dygdiga). På grekiska hette det ”areté” (varav ordet ”aristos” som är grunden till ”aristo-kratin” = ”de bästas styre”). Det centrala begreppet (grundbegreppet) för Aristoteles är inte ”areté” utan ”ethos” (varav hans Etik). Ethos betyder ”karaktär” och det är från detta som människor kan utveckla olika dygder (dvs. rätt handlande inom olika områden för att nå ett mål). De olika typer av areté som då uppstår reduceras inte till ”moraliska vanor” (i den begränsade meningen som vi lägger i ordet idag). Det handlar om alla former av handlingsklokhet (såväl i teoretiska som praktiska situationer): ett slags ”kompetens”. Det finns framförallt ”dianoetiska” dygder, som utgör kunskapsförmåga. Aristoteles skriver (genom en för oss en aning omkastad relation) att det inte är vår inneboende förmåga som skapar handlingen, utan den medvetet upprepade handlingen som utvecklar förmågan och ”banar vägen” mot det åsiktade målet. Den färdiga vägen uppstår genom att trampa den. Genom upprepade handlingar skapas förmågan (precis vad vårt pedagogiska agerande ska göra med barnen). Seendet kräver (enligt Aristoteles) en förefintlig organ: ögonen eller handen (säger Aristoteles), men i hans Etik är handlingen det som skapar organen: klokhet, skicklighet, gott beteende. Etik är således inte detsamma som moral. Och det kloka och dygdiga finns för honom i en ”gyllene mitt” mellan två extrema sätt att bete sig.
”Nog finns det mål och mening ivår färd, men det är vägen som är mödan värd” – enligt Karin Boye. I en motsvaraden spansk dikt: ”Vandrare: vägen finns inte, vägen görs medan man vandrar”.
I vår tids moralbegrepp finns en förgivettagen norm (en färdig, given väg att följa). Men Aristoteles Etik är en handlingsfilosofi, inte en morallära. Och det är detta som kan leda till ett demokratiskt samhälle i egentlig mening. Därav grunden till min doktorsavhandling om ”skapande mening” från 1995, vars titel brukar uppfattas fel: som ”creating meaning” (på engelska) när det handlar om ”creativ meaning”. (Machado)
En förklaring av missuppfattningen av Aristoteles Etik (såsom jag förstått den) är att vi uppfattar ”substantivet” och inte verbet som den centrala grammatiska kategorin i språket, trots att själva etymologin talar om motsatsen: ”substantiv” är det som ligger under (från sub-stare), medan ”verbum” betyder just ”ord”. Språkets majstång har för oss blivit substantivet, inte verbet. Vilket jag alltid har testat med mina studenter genom att be dem att säga ett ord, vilket som helst. Det blir alltid ett substantiv. Men Hopi-indianerna sade inte något typ ”Mannen springer” utan ”Springandet mannar” i stället. Jag uppfattar det som jag har framför mig nu som ett bord, därför att jag ”bordar” (s.a.s.) med det. En medeltidsmänniska som skulle väckas vid liv idag skulle inte förstå att det som han hade framför sig var (låt oss säga) en brevlåda, utan att lära sig och förstå dess funktion. Det var just sådana saker som fick mig att jobba vidare med språkfilosofi och Retorik.
Behandlingen av hur människan betraktar det som (i största allmänhet) är att föredra eller av att visa och hur detta skapar handlingsklokhet (inte moral, utan karaktär) är något som han behandlar i Etiken. Men undersökningen av det som är bra för människan bygger också på Retorik som kunskapsövervägande teori.
Retoriken är således grunden för all mänsklig kunskap och dess kommunikativa uttryckssätt, till grund för samhällskunskap och naturkunskap. Giambattista Vico (i motsättning till Descartes, enögdhet) ägnade sin möda åt detta.
Alf Ahlberg var en framstående doktorand under ledning av Hans Larsson och var tänkt som hans efterträdare. Det uppstod dock en akademisk kontrovers (han tycktes ha plagierat något från en tysk forskare) och fjärmade sig från universitetet för att bli den mest begåvade folkbildare.
En gedigen språkkunskap kräver medvetenhet om ordens födelse, dvs. hur de uppstod etymologiskt. Hans Larsson ansåg att ”det vore mycket vunnet om ungdomar lärde sig etymologi i skolan”. Av Ahlbergs ”Tankelivets frigörelse” framgår hur vår begreppsbildning måste använda sig av ord och uttryck som härleds från andra situationer och de ord som vi använde då. Vi kan inte tala utan att minnas liknande fenomen och hur vi uttryckte oss och resonerade då. Vi kan, på gott och ont, förstå och missförstå varandra. Ahlberg gör en fantastisk insats genom att granska steg för steg hur människans begreppshantering fungerar.
Språkbrukets granskning (retorisk analys) är inte så lätt. Det är som att lyfta sig själv i håret eller blåsa en ballong inifrån. Sammanblandningar och tvetydigheter smyger sig i hela tiden. Alf Ahlberg begår själv de förväxlingar som hen försöker beskriva hos andra. När han påpekar den sociala diskursens förutfattade meningar kan han inte låta bli ibland att begå själv samma ”fel”. Jag kan inte låta bli att reagera mot hans påstående om hur Spanien förstörde kulturerna i Amerika som var högre än den spanska. På vilka grunder kan han påstå att erövrarnas kultur var sämre och att Spanien bar sig så illa åt. Han kan bara jämföra det som hände i Latinamerika och i USA. Här är Ahlberg påverkat av en gammal förutfattad mening som kallats ”Den svarta legenden” och som har att göra med historiska motsättningar (bl a den som gav upphov åt det 30-åriga kriget) och som Snoilski (den spanska kulturens vän) kritiskt beskrivit:
”Vem kan ej utantill en gammal läxa:
att Spanien är till ödesmål för spillo…”
Ahlberg visar hur svårt det är att tala utan förutfattade meningar och subjektiva värderingar. Han försöker att analysera och beskriva så objektivt som möjligt, men han utesluter sig själv inte från att sitta i samma båt som andra. Han kan dock titta sig själv i spegel, Han är människa och inget mänskligt är honom främmande.