Ett av de trevligaste, och mest poänggivande, sätten att träna schack är att lösa studier. I de enklaste slutspel finns dolda hot och möjligheter för den som har ögonen öppna, och att vara förtrogen med dem kan ge extrapoäng på alla nivåer. Se bara:

Här spelade vit 55. Kb2??, och svart svarade 55… Kb4?? (55… Txh5! är avsevärt bättre, eftersom svart efter 56. Ta5+ Kb4 57. Txh5 är patt!), och vit vann så småningom. Och det här hände inte på de lägre borden i Minior-SM; både Shirov (vit) och Morozevich tillhör som bekant den absoluta världseliten^[1][2].

En före detta klubbkamrat i Linköpings ASS, Claes Eriksson, skrev i början av nittiotalet några uppskattade artiklar på detta tema i vår klubbtidning^[3][4]. Några år senare använde jag hans koncept under min period som något slags kulturredaktör under Schacknytts sista år. Jag fick hans nådiga tillåtelse att »låna» inte bara koncept utan också material därifrån; såvitt jag kan se vid en hastig genomläsning knyckte jag dock relativt lite — några formuleringar i texten nedan är hans och och ett par av studierna — men jag stod i ganska hög grad på egna ben. Materialet hämtades ibland från det material, böcker och CD-skivor, jag recenserade i Schacknytt, men huvudsakligen från diverse studieböcker i den någorlunda sorterade delen av mitt bibliotek.

Jag har fått många bevis för att studiespalten var uppskattad^[5], och därför har jag beslutat mig för att åter ta upp ämnet här på bloggen. Sammanlagt blev det 31 spalter i Schacknytt, plus några studier i en jultävling. Omkring 68 studier är alltså redan utvalda och klara, och min plan är att publicera dessa här på bloggen, plus ytterligare 32 så att det blir ett jämnt hundratal. Jag räknar därvid kallt med att de som prenumererade på Schacknytt vid den tiden har lika dåligt minne som jag, och alltså inte kommer ihåg lösningen, utan på sin höjd har lite vaga idéer om vad som ska hända. Med en utgivningstakt av en studie i veckan bör, om jag räknar rätt i hastigheten och inte tröttnar halvvägs, de hundra studierna räcka fram till årskiftet 2018-19^[6].

Jag kommer också att försöka ange studiernas svårighetsgrad. Svårighetsgrad 1 är den enklaste typen, där det oftast räcker med att se en enstaka poäng och räkna 4-5 drag framåt; vid svårighetsgrad 3 behövs det ett par poänger för att knäcka ett hårdnackat och kanske svårfunnet svart försvar, och varianterna är längre eller mer förgrenade, alternativt kommer vits svårfunna poäng i slutet av en ganska forcerad variant^[7]. Svårighetsgrad 2 hamnar någonstans emellan dessa. Någon enstaka gång skulle jag vilja sätta en ännu högre svårighetsgrad, men då kommer jag att ge lämpliga varningar i texten. Låt emellertid inte svårighetsgraden stoppa dig från att försöka lösa uppgiften — alla bedömningar är ju synnerligen subjektiva, och det jag tycker är knepigt och svårt kanske du tycker är elementärt, och vice versa. Inte heller ska du förringa din insats om du löser en studie med den lägsta svårighetsgraden; efter varje studie som du löser utan att flytta på pjäserna eller snegla på ledtråd eller lösning har du förtjänat en kraftig dunk i ryggen och ett uppskattande »Bravo!»^[8].

Studierna kommer att ha samma tredelade upplägg som i Claes’ artiklar: en del som presenterar uppgiften, en som ger en ledtråd till den som kört fast, och en som presenterar lösningen. Dessa två senare finns i artikeln, men förblir, om din webb-läsare sköter sig, dolda tills du klickar på lämplig knapp för att få dem synliga — längre ner i den här artikeln ger jag ett exempel. En fördel med webb-mediet i förhållande till en papperstidning är att lösningen kan presenteras av en app som gör genomspelning av lösningen med bivarianter möjlig. Men för att få ut något av träningen bör du börja med att försöka lösa uppgiften från diagrammet, alternativt att sätta upp ställningen på ett bräde för att få bättre »partikänsla». Är du riktigt seriös kan du sätta en schackklocka på 18:45, försöka intala dig att det står 3½-3½ i en viktig lagmatch och att allt nu hänger på att du kan hitta vinsten/remin innan tiden går ut. Först när du tror du hittat lösningen, eller åtminstone rätt idé, bör du börja plocka med pjäserna.

Skulle det vara som förgjort, kan du ta en titt på ledtråden för att se om dimmorna lättar. Om de inte gör det, spela genom lösningen drag för drag och jämför med dina icke-fungerande idéer; kanske var det bara någon liten poäng någonstans som du missat.

Det är några saker som skiljer studier från kombinationsövningar, förutom att vit alltid börjar om inte annat anges. Det viktigaste är nog att det inte finns några överflödiga pjäser; står det en ensam och övergiven vit bonde på a2 är den där endera för att i ett kritiskt läge täcka fältet b3 eller så är det den bonden vit ska knalla ner till a8 med när krutröken lagt sig. Vidare finns det nästan alltid bara ett sätt att spela, och skulle det finnas två (eller, ännu värre, flera) drag som ger önskat resultat räknas det som en defekt i studien. Hur allvarlig defekten är beror på hur mycket lösningarna skiljer sig åt; att både a8D och a8T leder till målet är helt i sin ordning, medan två lösningar som bygger på helt olika idéer gör studien värdelös. Claes påpekar också att en studie oftast har poängen en bit in i lösningen, och att man ofta måste ana sig till en mattbild eller ett kombinationsmotiv, och sedan hitta ett sätt att tvinga svart till sådana medgivanden att den funna idén går att genomföra.

Om du kommit fram till en annan lösning än den som facit ger, måste du kontrollera varför din lösning inte fungerar; motsvarande gäller om du hittat ett svart försvar som inte står i lösningen. Det kan ju vara så att du hittat något som ingen annan har sett, men oftast är det naturligtvis en fälla du trillat i. Ofta är det förknippat med en aha-upplevelse när man upptäcker fällan; ta till exempel följande:

Lösningen går så här: 1. a6 Lxc4 2. e4+!! Kxe4 3. a7 Ld5 4. c4 La8 5. Kb8 Lc6 6. Kc7 och svart kommer inte ifrån dragupprepningen. I mitt första lösningsförsök hade jag kastat om de två första dragen, 1. e4+? Kxe4? 2. a6 Lxc4 etc. Det jag hade missat var 1… Ke5! 2. a6 Lh7! och svart tar sig in på rätt diagonal på ett effektivare sätt. Som baron Ramel skulle uttryckt det: Det är de små, små detaljerna som gör’et!

Som exempel på hur studierna kommer att se ut så har jag letat fram en av de allra första studierna; många studiekännare anser att studiekonsten föddes med boken Chess studies av Joseph Kling och Bernhard Horwitz, som publicerades 1851. Det, som det mesta annat, kan diskuteras, men att de gjort en viktig pionjärinsats kan knappast förnekas. Men när man löser nedanstående verk bör man tänka på att författarna inte ville komponera ställningar där en enda väg ledde till målet, utan att visa det fanns åtminstone en väg till vinst för vit oberoende av hur svart spelade; studierna var med andra ord mer praktiskt än estetiskt inriktade^[9]. Det praktiska, eller didaktiska, syftar till att lösaren ska vara något klokare sedan hen löst studien, medan det estetiska vill ge lösaren en skönhetsupplevelse^[10]. De studier jag valt ut försöker kombinera det praktiska med det estetiska, men proportionerna kommer naturligtvis att variera från fall till fall; exemplet nedan ligger närmare ett tekniskt slutspel än de allra flesta.

Svårighetsgraden på den här studien är 1. Normalt sett kommer jag förmodligen bara att ge en ledtråd, men för att testa tekniken stoppade jag dit två här, och som synes skulle jag utan vidare kunna stoppa dit ett par till — vi får väl se hur hjälpsam jag känner mig vartefter jag publicerar studierna.

Torn mot löpare är ju nästan alltid remi, men med den svagare partens kung instängd i ett hörn finns det undantagsställningar, och det här är en sådan. Det faktum att en lämplig tornschack på åttonde raden för tillfället skulle leda till omedelbar vinst, endera genom matt eller genom pjäsvinst, spelar stor roll i lösningen, men vit har ännu ett knep att ta till. Vilket detta är avslöjar jag dock inte förrän i den andra ledtråden.

Nedan ämnar jag lista studierna vartefter de publiceras, med ordningsnummer, svårighetsgrad, den titel jag gett uppgiften och studiens författare.

Fotnoter:

1. Just den här biten, och stora delar av resten av texten också, skrevs och publicerades i Schacknytt för mer än 15 år sedan. Shirov och Morozevich tillhör väl inte längre den allra yppersta världseliten, men min välkända lättja gör det lätt för mig att avstå från att hitta ett nyare exempel — jag är dock övertygad om att de existerar [↩]
2. Några ord om translittereringen — i Schacknytt var jag inte särdeles konsekvent, vilket om man är mycket vänlig kan skyllas på tidspress och den kosmopolitiska samling källor jag använde. »Shirov och Morozevitj» som det stod i Schacknytt är dock en märklig blandning; en engelsk och en svensk translitterering i samma mening måste ha stört de rysktalande i läsekretsen; säkerligen har Lars Falk påpekat det vid något tillfälle. Jag ska försöka att vara noggrannare den här gången. Som synes har jag ovan valt den ortodoxa engelska translittereringen, med motiveringen att den svenska är för lokal och den tyska för ful, och jag ska försöka vara konsekvent; men lovar, som en gång Orsa kompani, ingenting bestämt. Påpeka gärna eventuella missar, eftersom det är lättare att ändra fel på nätet än vid papperspublicering. [↩]
3. Närmare bestämt i LASSmeddelande 3/1993, sidan 8, och LASSmeddelande 3/1994, sidan 26. [↩]
4. Som alla som läst något av Claes’ alster vet är han en gudabenådad skribent, med en personlig stil som är oefterhärmlig. För att ge er andra en känsla för hans formuleringskonst återger jag rubriken på ett av hans alster: Svajmastartister och positionella skördetröskor. Artikeln handlade om andralagets bedrifter, och om jag inte minns helt fel tillhörde Claes inte skördetröskorna… [↩]
5. Jag må här upplysa de i dylika ting obekanta att fysiker enligt George Gamow räknar »ett, två, tre, många» medan icke-fysiker räknar »ett, två, många». [↩]
6. Efter en stunds eftertanke beslöt jag mig för att fredagar kl. 18:00 borde vara en lämplig tidpunkt för publicering; för flertalet innebär det att veckändan just har börjat, och att vederbörande har oceaner av tid till sitt förfogande innan allvaret börjar igen på måndag morgon. [↩]
7. För den som är fixerad vid rankingtal är min uppskattning att problem med svårighetsgrad 1 kan lösas från diagrammet av spelare runt 1700 och uppåt, medan det för svårighetsgrad 3 förmodligen krävs runt 2200 eller mer — i båda fallen krävs det förmodligen att lösaren har en god dag och en stor portion envishet, samt gärna medvind och nerförsbacke. [↩]
8. Även om du löser uppgiften efter att ha flyttat på pjäserna eller efter att ha tittat på ledtråden förtjänar du beröm, ehuru inte lika översvallande. Hoppar du däremot omedelbart till lösningen utan att göra ett försök att hitta den på egen hand förtjänar du alla burop som kommer din väg. Försvarar du dig med argument i stil med att så skulle säkert den där slöfocken bosjo själv gjort, så är det visserligen till viss del korrekt, men att inte vilja vara bättre än undertecknad visar en lika avsevärd som motbjudande brist på ambition. [↩]
9. Det estetiska började inte dominera studiekonsten förrän i slutet av 1800-talet, med namn som Leonid Kubbel, Aleksey Troitzky och bröderna Platov i spetsen; alla dessa kommer att förekomma ganska ofta i den här samlingen. [↩]
10. Eller, med andra ord: Didaktiskt → »Aha!»; estetiskt → »Aaah!» [↩]