månadsarkiv: maj 2013

Parkteatern 2013

Postat av
Svara

Parkteatern är en av Stockholms trevligaste institutioner: inte nog med att man får uppleva ett Stockholm i sommarskrud, man får också en frikostig dos gratis kultur och, oftast, en dos stadsorientering medan man letar sig fram till de olika spelplatserna runt om i staden.

Presentationen av årets program var dock en besvikelse:

I år satsar Parkteatern mer än någonsin på barn och familj. Sommaren dansar igång med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper och leker sedan vidare med en jubilerande clown, plaskdammsäventyr, gospelkörer, bortskämda syskon och en vegetarisk skapelseberättelse… Sedan toppar vi upp med fransk nycirkus, sydafrikansk hiphop och bjuder dessutom in till gastronomisk urpremiär av Restaurang Allemansrätten.

Alltså en satsning på barn och familj — i år också! Borde det inte vara dags för en satsing på oss filosofiskt intresserade ex-fysiker snart? Och även om jag stundom nyttjar både kåldolmar och kalsipper, dock sällan för samma ändamål, så klarar jag mig alldeles förträffligt utan gospelkörer, bortskämda syskon och skapelseberättelser, thank you very much.

Letar man lite i programmet hittar man dock några evenemang med ett lite större djup än de ovan föreslagna plaskdammsäventyren:

Skippin’ through the graveyard — enligt blurben jag länkar till ska pjäsen handla om »[sökandet] efter meningen med tro», och som den som plågat sig genom mitt opus »Lite religionskritikkritikkritik» vet är jag ganska misstänksam mot begreppet tro[1]. Men »svart komik» låter lockande, och det är aldrig fel att låta sitt begreppssystem utmanas av andra idéer. Under eken, 1 och 2 juli..

Utan titel — Ardalan Esmaili berättar om sin och sin familjs flykt från Iran. Om inte det är ett angeläget ämne i dagens Sverige vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. Under eken, 7-10 juni.

Stockholm folk festival — tre dagar med »visor, folkrock, singer-songwriters och traditionella toner», och även det bara är den sista dagen som är gratis så är en festival så nära Stockholm en given publikmagnet. Arrangörens sajt listar för tillfället bara elva artister, av vilka jag känner till fyra (Cookies & Beans, Den Fule, Sofia Karlsson och Väsen), men det borde dyka upp fler; förra året spelade man på fyra eller fem scener, om jag minns rätt. Hesselby Slott, 9-11 augusti.

Nisti Stêrk och svenskarna — mer folkmusik, med en intressant blandning av influenser. Inte för att jag känner till hur »ugandisk-fransk-turkisk-rysk-spansk-svensk musik av idag» låter, men på bilden av artisterna trakterar samtliga, utom sångerskan, någon form av stränginstrument, och det är lovande. Kungsträdgården, 18 och 25 juli.

Nu gäller det bara att pussla ihop dessa med övriga evenemang under sommaren…

Fotnoter:

  1. Detta påstående kommer antagligen att vara mitt bidrag till tävlingen »Understatement of the year», om någon sådan kommer att anordnas under året. [↩]

Campeadoren återfunnen

Postat av
Svara

campeadorÄntligen! I fredags lyckades jag, efter några decenniers jakt på antikvariat och internet, få tag på ett exemplar av »Äreräddning för Campeadoren», den samling av Frans G. Bengtssons skriverier som Rolf Arvidsson och FGB-sällskapet gav ut 1986[1][2]. Liksom övriga essäsamlingar som bär hans namn ligger tyngdpunkten på litterära och historiska återblickar, men det finns också plats för en och annan fundering kring vardagen. Han uttrycker också sin beundran för »brottarspråket», trots att han själv aldrig bevistat en brottningsmatch. Han förundras över termer som till exempel »flygande mara», och funderar kring vem Nelson var, och varför det finns en »halv-nelson» och en »dubbel-nelson» men ingen »enkel-nelson». Kanske något för brottningsförbundet att ta fasta på för en »äreräddning för brottningen»…?

Och hur var det nu med Campeadoren? Enligt FGB hade denne spanske legend fått en rejäl knuff ned från sin piedestal i mitten av 1800-talet, då den holländske historikern och orientalisten Reinhart Dozy petade hål på de många myter om honom som frodats i de inhemska krönikorna; Campeadoren blev för honom en vild stråtrövare som slogs på vilken sida som helst, så länge som det gav honom själv fördelar. Den äreräddning Frans G. Bengtsson läste var en engelsk översättning av ett verk som publicerades 1929 i Madrid av Ramón Menéndez Pidal, som, enligt FGB, gav en mer nyanserad bild av både Campeadoren själv och hans tid.

Med tanke på nutidens religiösa konflikter kan det vara av intresse att jämföra med det tillstånd som rådde på den iberiska halvön för snart tusen år sedan — så här skriver FGB:

De kristna staterna hade framtiden för sig, alstrade kloka politiker och dugliga krigare, men göra dock ett jämförelsevis sterilt intryck bredvid dem de till sist skulle övervinna. Poesi, vetenskap, historieskrivning, arkitektur och mycket annat, hela livsformen överhuvud, allt ter sig så ojämförligt överlägset hos halvöns muhammedaner att det är omöjligt att inte känna de största sympatierna för dem. Det är sant att de alltför mycket sysslade med vers, strängaspel och pokulerande med vackra flickor i månsken, och det historiska skeendet har en vana att ganska tungt rulla fram över dylika tidsfördriv och deras utövare, sedan de sistnämnda hunnit tillräckligt uppmjukas; men den poesi de åstadkommo var verkligt god poesi, enligt alla kännares vittnesbörd, något som alls inte är ett självklart fenomen under likartade skeden, och deras beklagliga njutningsliv synes ha haft en prägel av intellektualitet, skönhet och spontan glädje, som kristna folk, trots alla behjärtade ansträngningar, sällan eller aldrig lyckats fullt tillfredsställande krångla sig fram till. De glömde bort att slåss, stackars människor, och trodde på fridens och förnuftets seger, såsom brukligt är i liknande fall; och det magra kristna sällskapet uppe i norr, som alls inte anfäktades av dylika tankegångar, gjorde därför grundligt kål på dem till slut. Detta var måhända en historiens rättvisa dom, men någon egentlig glädje över utgången kan man inte gärna känna.

Hur ser man på Campeadoren idag? Wikipedia, åtminstone den engelska versionen, ger en ganska neutral skildring av hans bana, och en snabb genomläsning av hans politiska/militära karriär ger mig det intrycket att Spanien under denna tid var lika överskådligt och lättbegripligt som ett schackparti av en Morozevitj eller Tony Herrström på stridshumör. En mening på Wikipedia tyder i alla fall på att han hade en sund inställning till religionens inflytande över politiken — »He ruled over a pluralistic state with the popular support of both Christians and Muslims».

I helgen som gick invigdes också två nya pågatåg, varav ett av dem fått namnet »Frans G. Bengtsson». FGB var ju tämligen ljum till många av teknikens framsteg, men jag minns inte att han skrivit något ilsket om tåg — det hade varit intressant att ta del av hans synpunkter på nutidens ständigt återkommande nyhetsväv av trilskande växlar, blöta löv och signalfel…

Fotnoter:

  1. Jag hittade faktiskt boken på Rönnells för ett större antal år sedan, men backade i sista stund ur på grund av prislappen. Jag hade då inte kommit till den insikten att man ytterst sällan ångrar ett inköp av en bok, men nästan alltid de köp som inte blev av. [↩]
  2. Att utgivningsåret är 1986 kan dock ifrågasättas av den petnoge — på baksidan av titelbladet står visserligen »Stockholm 1986», och det är den uppgiften som räknas vid katalogiseringar; men förlagsdelen av ISBN börjar med ”87”, och som bekant (?) använde Norstedts dåförtiden dessa siffror för att ange utgivningsåret. [↩]