Grattis, Finland!

Svårighetsgrad 2









Reino Ljungberg, 1944
Vit drar och vinner

I sista minuten insåg jag att Finland firar sitt hundraårsjubileum som nation den här veckan, och har därför letat upp en studie med en finländsk upphovsman för att lämna ett litet men välment bidrag till firandet.

Det verkar ju inte leda någon vart att gå med fribonden (1.a7 Tf7+ 2.Tg7 Tf8 3.Tg8 Tf7+ blir inte mer än remi), och »tornet bakom fribonden» (1.Ta3 Tf7+ 2. Kg6 Ta7) är lika verkningslöst. Du är inne på rätt spår — det behövs kraftigare medicin än så. Den andra ledtråden avslöjar medicinens art och antyder hur svart planerar att göra den verkningslös.

Okej — du har säkert insett vid det här laget att vit spelar 1.Tg5 Txg5 2.a7!, och funderar nu på varför svart inte ger upp. Ponera att svarts torn börjar schacka den vita kungen, hur tänker du komma undan schackarna utan att svart får tillfälle att stoppa fribonden?

EU-röra

Mina recept, del 4

Det finns många sätt att skapa nya matrecept. En facebookvän, Mats Westerberg, som tycks dela sin tid mellan trenne huvudsysselsättningar — öring- och rödingfiske, champagnedrickande och musiklyssnande — använder ofta restiden mellan sina olika aktiviteter till att skissa på nya och oprövade sätt att tillaga rödingburgare och liknande kulinariska specialiteter[1]. Ett mer ovanligt sätt att komponera en ny maträtt är att först hitta på ett namn på rätten ifråga, för att sedan börja fundera på hur en sådan rätt möjligen skulle kunna se ut, respektive smaka. Detta senare sätt är tillräckligt absurt och bakvänt för att en amatör som jag skulle kunna tänka mig att använda det.

Så här gick det till, på ett ungefär:

Ur Willys’ reklamblad for denna vecka

Medan jag bläddrade genom nätversionen av den lokala matbutikens aktuella reklamblad för att se om de hade något intressant att erbjuda, stötte jag på den lite udda kombination som jag snippat och visar här till höger. Min spontana reaktion, eventuellt triggad av de lördagsgåtor Peter Olausson bjuder på där det gäller att hitta samband mellan olika bilder, var »Ja, ja — de där EU-pamparna gör säkert inte annat än springer på cocktailpartyn!» Jag vet att det är elakt tänkt om en säkerligen hedervärd yrkeskår, men innan frukost är min tankeförmåga någonstans runt Kahnemanns system 0.9, om ens det.

Men kombinationen brysselkål och cocktailtomater fick mig att börja fundera på vilka ytterligare ingredienser som skulle kunna ingå i en röra med europeiska förtecken. Bacon var det första som föll mig in; det har dessutom den fördelen att det senare blir lätt att komponera en vegetarisk version, EU-röra efter Brexit — det är bara att ta bort baconet och lägga till något annat fett att steka rasket i. Vitlök, för att få något sydeuropeiskt, och chili, för att få lite amerikanskt inflytande, hamnade också på inköpslistan; och till slut plockade jag in lök enligt mottot »ingen maträtt har någonsin blivit sämre av att man lagt till stekt lök»[2]. Så här blev det till slut:

EU-röra

500 g brysselkål
250 g cocktailtomater
280 g (tärnad) bacon
2 medelstora lökar
3 klyftor vitlök
2 chili
salt & peppar

Tillagning: Fräs bacon-tärningarna i en stor stekpanna[3] eller traktörpanna på medelvärme. Trimma och skär kålen i halvor eller mindre bitar, och lägg i pannan när den börjar bli infettad. Finhacka lök, vitlök och chili (kärna ur chilin om du inte vill ha blandningen så stark) och lägg i pannan. Till slut, dela cocktailtomaterna på mitten, och lägg i pannan. Låt alltsammans puttra tills brysselkålen blivit lagom mjuk, 5-10 minuter, och krydda efter behag.

Några iakttagelser från den hittills enda gång jag testat detta kan vara på sin plats. »Lagom mjuk» är inte så enkelt att bestämma som det låter; dels tycks inte brysselkål lika välvilligt inställd till mina valhänta teststick som potatis, och dels visade sig mina försök att dela ett huvud på mitten vara tämligen suboptimala — de större delarna hade kunnat stekas några minuter till, minst. Till nästa experiment ska jag försöka med kvartar i stället för halvor.

En annan detalj som kan diskuteras är hur länge tomaterna ska tillåtas puttra. Själv har jag inga problem med att de disintegrerar och skänker tomatsmak åt övriga ingredienser, men om man vill ha urskiljbara tomathalvor bör man nog vänta med att lägga i dem tills röran är nästan färdig, kanske 3-4 minuter innan man planerar att servera den.

Till slut några ingredienser som jag kan tänka mig skulle passa bra in i röran, men som jag av förklarliga skäl inte hunnit testa än:

  • Paprika: En gul paprika borde öka färgprakten, medan röd och/eller grön torde ytterligare förstärka den röd-gröna röran. Smaken borde också förstärkas en smula.
  • Champinjoner: För champinjoner gäller ungefär samma regel som för lök, så det borde gå bra att komplettera röran med några färska exemplar. Gör dock ingenting för rättens färgprakt, åtminstone inte i positiv riktning.
  • Soya: Några droppar soya skulle kunna ersätta en del av saltet, och förhöja smaken en smula. Inte heller soya är någon färgsprakande ingrediens.
  • Halloumi: Ett annat, och mer spännande, sätt att ersätta en del av saltet vore att plocka med en bit cypriotisk, stekbar halloumi-ost.
  • Surkål: Nja, jag vet inte… Ett desperat försök att få in något tyskt i den europeiska röran. En dag då jag är på ett sprudlande experimentellt humör kanske jag testar detta. »Kanske» var ordet, sa Bull.

Fotnoter:

  1. Eftersom min sammanlagda fiskefångst är en yttepyttestor abborre för ca 50 år sedan, och mitt totala champagneintag är ytterst nära noll, torde det inte vara svårt att gissa i vilket sammanhang vi gjort vår bekantskap. []
  2. Det skulle eventuellt vara gräddtårta, men då måste man först övertyga mig om att gräddtårta bör räknas som »mat». []
  3. Vid närmare eftertanke så tror jag inte ens en riktigt stor stekpanna skulle räcka till, så du får endera halvera receptet eller ta till större doningar. []

Torn på villovägar

Svårighetsgrad 1









Leonid Kubbel, 1914
Vit drar och vinner

Fråga mig inte hur, eller varför, svart lyckats tråckla in ett torn på h3. Jag antar att en bondevinst måste ha hägrat…

Svarts torn står lite trångt, och vit hittar ett sätt att fånga det. En centralt placerad häst kan täcka en förfärlig mängd rutor!

Ett listigt bakhåll

Svårighetsgrad 3









Lars Falk, 1984
Vit drar och vinner

Min före detta klubbkamrat i Linköpings ASS Lars Falk får avsluta detta lilla miniblock av svenska studier. Att jag satte svårighetsgraden till tre i det här fallet beror dels på att poängen i mitt tycke är ganska väl dold, och dels på att några varianter kräver vissa kunskaper i tekniska slutspel; repetera gärna din gamla bronsspringare innan du ger sig i kast med dagens studie.

Du ska få första draget: 1.Te3!, och vit tänker ta e-bonden med tornet i nästa drag om hen får chansen. Hur försvarar sig svart mot det, och hur bryter vit ner det försvaret?

Se upp för kvantdamen!

Svårighetsgrad 2









Arne Ericsson, 1966
Vit drar och vinner

Dagens studie är av ett relativt sent datum — den är »bara» drygt 50 år gammal — och för omväxlings skull har jag hämtat den från en bok på svenska, närmare bestämt ett litet häfte med ett urval av kompositörens bästa studier som gavs ut på Schackbulletinens förlag 1982.

Trots materialövervikten är det inte helt lätt att inse hur vit ska vinna; om man inte heter Fritz, vill säga. Vid första anblicken ser det ut som om svart skulle få upp dam samtidigt som vit, och visserligen kan springare och dam ibland vinna mot dam, men här ser det svårt ut. Men när man betraktar ställningen lite närmare inser man att den svarta kungen är i det närmaste omringad av en osynlig bur orsakad av den kommande bondeförvandlingen; en god början är att hitta så många fält som möjligt där den svarta kungen råkar illa ut, och sedan försöka se till att han tvingas gå till ett av dem.

Att springare och dam är ett potent angreppsvapen torde de flesta känna till, men den här studien visar att en springare kan samarbeta bra även med en »kvantdam», en dam som ännu bara finns som en eventualmöjlighet, men ändå inverkar på spelet.