När jag igår slöklickade mig genom söndagens webbupplaga av The Guardian råkade jag hamna på en nästan tio år gammal lista över »The 100 greatest novels of all time». Den typen av listor kan man naturligtvis skratta åt eftersom urvalet måste ske efter vissa principer, och de principerna kan alltid ifrågasättas. I just det här fallet är det oerhört lätt att göra, eftersom listan är anglifierad till pinsamhetens gräns — mot 70-80 engelskspråkiga böcker ställs, till exempel, två-och-en-halv ryska^[1] och två tyska^[2]. Dessutom innehåller listan ett par barnböcker, några deckare/thrillers och en humorbok, och Hemingway är dessutom representerad med en av sina novellböcker, så begreppet »roman» ska uppenbarligen tolkas i en mycket vid mening.

Som en service till den här bloggens läsare^[3] så ger jag nedan förslag på tio böcker som kommit med om jag hade fått bestämma. De tio är naturligtvis ett oerhört subjektivt val, och eftersom jag bara ägnat kanske tjugo minuter åt att välja ut lämpliga kandidater, och inte ens tittat på den oordnade bokhög jag kallar »mitt bibliotek»^[4] så är sannolikheten stor att listan skulle se annorlunda om jag gjorde den i morgon, eller nästa vecka. Dessutom är urvalet gjort bland det ytterst begränsade fåtal böcker jag faktiskt läst, med ett litet undantag som förklaras nedan, och bland de författare som inte alls fanns representerade på The Observers lista; annars skulle »Brott och straff» och »Mörkrets hjärta» varit med, för att nu bara ta ett par exempel i högen.

Redan medan jag påtade med den här artikeln kom jag på ytterligare ett par, tre böcker som absolut måste med, så det kommer säkert ett inlägg betitlat Fem som självklart också skulle varit med inom en vecka…

Bekännelsen — John Franklin Bardin

Det här är mitt val i deckar/thriller-genren. »Bekännelsen», som på originalspråket heter »The Last of Philip Banter», finns mig veterligt bara i Spektras deckarserie från 70/80-talet och då som en dubbelvolym, Dimstråk, tillsammans med ytterligare en kortroman av samma författare. Jag läste den någon gång i början av 80-talet, så jag kan inte gå i god för att den skulle göra samma intryck på mig idag, men jag minns att den skapade ett slags mardrömslik stämning där man inte var säker på om man själv, författaren, huvudpersonen i romanen eller hela världen är galen, drömmer eller både-och. Jag såg i min ungdom en film som började med att en ung grabb ser ett flygande tefat landa utanför sitt fönster, och (nästan) slutar med att han vaknar från en mardröm — den framkallade ungefär samma känsla…

Slutet på världsnyheterna — Anthony Burgess

En mycket märklig bok med tre parallella handlingar som till synes inte har något med varandra att göra, men som knyts samman på ett elegant sätt i slutkapitlet.

Die Physiker — Friedrich Dürrenmatt

Den här boken, som egentligen är ett teaterstycke, har enligt Libris inte publicerats på svenska, men den spelades på Dramaten i början av 80-talet, så det borde finnas en översättning någonstans. Dürrenmatt kallar sitt verk för »en komedi i två akter», men som alltid när det gäller Dürrenmatt^[5] finns det en nattsvart kärna även i detta verk. Jag kommer förmodligen att skriva ett separat inlägg om den här pjäsen och ett par andra med liknande tema så småningom.

Att »Die Physiker» fortfarande har aktualitet visas bland annat av det faktum att pjäsen sattes upp i London i somras.

Otter tre två kallar — Leif Hamre

Mitt bidrag i kategorin »ungdomsbok». Det kan vid första anblicken tyckas som om detta är en vanlig flygbok, men den handlar egentligen om helt andra saker; handlingen i korthet är att ett flygplan råkar in i ett oväder över Nordnorge, de två personerna ombord tvingas hoppa, och ägnar sig sedan åt att överleva tills de hittas av räddningsmanskapet^[6].

En person som fastnat i minnet är spaningsledaren, som kombinerar tre av de egenskaper som jag värderar högst hos en person^[7]; kompetens, envishet och logisk slutledningsförmåga. Intressant nog låter Hamre ännu en person med dessa egenskaper få huvudrollen i en annan av sina böcker, »Klart för flygning», även den synnerligen läsvärd.

Stäppvargen — Hermann Hesse

En psykologisk roman, som handlar om att känna sig annorlunda, att stå lite utanför gemenskaper och samhälle. Eftersom jag alltid har varit lite asocial kände jag väl en viss samhörighet med Harry Haller, romanens huvudperson (och ett lätt maskerat alter ego för författaren) när jag läste boken för så där trettio år sedan, men nu måste jag erkänna att jag inte minns mycket av handlingen; kanske dags att läsa om den. »Glaspärlespelet» har jag inte heller läst…

Adjö, Mr Chips — James Hilton

Är man lite elak kan man säga att James Hilton bara skrev en enda roman, fast femton gånger; är man lite mer positivt inställd påpekar man i stället att han ständigt återkommer till, och varierar, det tema som kanske är svårast att gestalta i litteraturen, nämligen den goda, vardagliga, normala människan, som helst håller sig bakgrunden men ibland av ödet tvingas fram i rampljuset^[8]. Mr Chips är en sådan person, en gammal skollärare som med åren växt in i rollen som medmänniska.

Jag läste boken^[9] medan jag väntade på att få starta i en minigolftävling i början av 80-talet, och har sedan dess varit ett hängivet »hiltonfan». Jag har försökt intressera diverse personer i bekantskapskretsen för boken utan att någon fått samma epifaniliknande upplevelse som jag hade där på Glyttingebanan för trettiotalet år sedan; däremot har tre av dem rapporterat något liknande efter att ha läst samme författares »Bortom horisonten», »Riddare utan rustning» respektive »Och nu farväl». Kanske var det därför Hilton skrev om sin roman fjorton gånger?

Groucho och jag — Groucho Marx

Egentligen en självbiografi, men Groucho Marx' berättelse om hur det är att slå sig fram i »show biz» är i sig en fantastisk historia, och som man kan förvänta sig från en av komedins stora mästare så sker det med inte så lite humor. Hans redogörelse för hur han hanterade Warner Brothers' stämningsansökan när han och hans bröder hade fräckheten att nämna staden Casablanca i en filmtitel är obetalbar, historierna kring de regissörer de arbetat med likaså. En klassiker i den humoristiska litteraturen.

Mannen utan egenskaper — Robert Musil

Det här är undantaget från den ovan uttalade regeln att jag ska ha läst boken jag nominerar, och det av två anledningar: dels, naturligtvis, på grund av att boken tyvärr blev ofullbordad i och med att Musil dog mitt i arbetet med den, och dels för att jag fortfarande har hundratalet sidor kvar av det material som getts ut. Men det är ingen tvekan om att de första tusen sidorna har övertygat mig att den måste med på en sådan här lista. Jag kan emellertid förstå att boken inte är allas »tekopp» eftersom i stort sett alla romanfigurer yttrar sig som om de vore universitetsdocenter i teoretisk moralfilosofi, och tempot i handlingen därmed blir så lågt att Akilles, i en tävling med denna sköldpadda, hade kunnat ta en timmas fikapaus och ändå ledigt vunnit kapplöpningen.

Men under tiden avhandlas en mängd moraliska och filosofiska teman centrala inte bara för den österikiska överklassen strax före krigsutbrottet 1914 utan med en universell räckvidd. Individ kontra samhälle; rationalitet kontra känsla; kollektivt inflytande kontra maktstyrning; modernitet kontra tradition — alla dessa teman och mycket mer därtill behandlas genom berättelsen om matematikern Ulrich, hans motvilliga medverkan i »parallellaktionen», som på mycket diffusa grunder avser att fira kejsar Franz Josefs långa regeringstid, och hans relationer till vänner och släktingar, i synnerhet systern Agathe.

Historietter — Hjalmar Söderberg

Jag föresatte mig att ha med en svensk författare och en novellsamling, och med sådana randvillkor är valet enkelt — Hjalmar Söderbergs små »snapshots» från tiden runt förra sekelskiftet är helt enkelt magnifika. Svenska novellister står sig väl även vid en internationell jämförelse, och det finns många fantastiska författare att (åter)upptäcka framför allt från förra sekelskiftet och fram till slutet av 50-talet; Lars Göransson och Ode Balten, för att ta två i högen, förtjänar bättre än att glömmas bort, och Lars Ahlins lilla novellsamling »Inga ögon väntar mig» är en klassiker. Men störst bland dem är Söderberg.

Slakthus 5 — Kurt Vonnegut

Det finns många skildringar av krigets vanvett; »Moment 22» och »Resa till nattens ände» finns ju med på listan, och »På västfronten intet nytt» kan inte ha varit långt ifrån den^[10]. Men »Slakthus 5» brinner av en sådan återhållen vrede att Vonnegut enligt egen uppgift var tvungen att vänta 25 år innan han var säker på att kunna tygla den. Han var nämligen krigsfånge i Dresden under en av andra världskrigets mest omdiskuterade episoder, de alierades bombning av just Dresden, och överlevde tack vare att fångarna inkvarterats i ett underjordiskt före detta slakthus. I »Slakthus 5» blandar han sina krigserfarenheter med en fantasifull SF-historia, kryddad med historier om folk som dött. Själv dog han 2007, 84 år gammal, efter att ha ramlat utför en trappa. Så kan det gå.

Fotnoter:

1. Den »halva ryssen» är naturligtvis Vladimir Nabokov, som skrev böcker både på ryska och engelska [↩]
2. För att få ihop så många har jag tvingats räkna Franz Kafka till tyskarna; förlåt mig, alla tjecker… [↩]
3. En mycket användbar egenskap hos ordet »läsare» är att det skrivs likadant i singular och i plural. [↩]
4. Om jag gjort det hade naturligtvis inte det här inlägget blivit till, åtminstone inte idag. En av anledningarna till att den oordnade bokhögen fortfarande är en sådan är att varje försök att ordna den slutar efter ca fem minuter med att jag hittar en intressant bok som jag inte sett på länge, och så är alla goda föresatser glömda. Månne man kan få RUT- eller ROT-avdrag för sådant arbete? [↩]
5. Detta gäller naturligtvis med det förbihållet att jag bara läst en bråkdel av hans författarskap; långtifrån allt är översatt till svenska, och jag har inte ens läst allt som översatts. [↩]
6. Om handlingen känns bekant så är jag ganska säker på att den endera filmatiserats eller omarbetats till TV-serie och visats i svensk TV någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Om jag minns rätt var det svenska skådespelare, och titeln var mycket fjamsigare än originalets, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den i så fall hette. [↩]
7. I hens yrkesmässiga roll, är det kanske bäst att tillägga. [↩]
8. Att det inte är lätt inses till exempel av hur färglös Aljosja är i jämförelse med övriga bisarra huvudaktörer i Bröderna Karamazov; inte ens en mästare som Dostojevskij lyckas i allt han företar sig. [↩]
9. Undvik Mårten Edlunds tama översättning som Bra Böcker gav ut på 70-talet; Gunnar Mascoll Silverstolpes ursprungliga översättning är klasser bättre, om man nu inte vill läsa det engelska originalet. [↩]
10. Även inom den så kallade populärkulturen återkommer temat då och då; se (och hör) till exempel David Olneys »1917», Don McLeans »The Grave» och Anders F Rönnbloms »Långfingret» [↩]