Det var ju en god föresats, men jag lyckas inte hålla tankarna borta från den nyinsvurne så kallade amerikanske presidenten[].
För någon dag sedan fick jag åter anledning att lyssna på »Tid» av John Holm[]. Den låten innehåller bland annat orden
Se poeten där i hörnet
han har sparat några rader
några rader av en herrans massa ord
Varje gång jag hör de orden tänker jag på en viss dikt av Nils Ferlin — om jag minns rätt berättade hans fru, Henny, någon gång att poeten jobbat en tid med ett längre poem, men till slut valde han att bryta ut en strof och kassera resten. Den hamnade så småningom i »Från mitt ekorrhjul»:
Klättergroda
Ack klättergroda lilla:
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.
Det är svårt att inte associera den dikten med den nuvarande presidenten i USA; Ferlin gör därmed sällskap med Woody Guthrie i den ännu inte bildade gruppen DPATS — Dead Poets Against Trump Society.
En tanke som dykt upp flera gånger i mitt facebook-flöde är att Trump inte är som andra politiker, att han är ärligare och att det »etablissemang» han kritiserar är genomruttet och förtjänar att »rensas upp». Ett sådant uttalande som jag sparat var att »[Trump vann], för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.» Det slumpade sig så att jag förra hösten läste två romaner där en av huvudpersonerna avslöjade vad han ansåg om politiker, valkår och alltihop. Det är dock svårt att se några större likheter med Trumps valkampanj; jag har valt ut några bitar för att du, käræ läsare, ska kunna bilda dig en egen uppfattning.
Det första citatet är hämtat ur en deckare av Edmund Crispin, »Den som sig i leken ger»[]. Crispins detektiv heter Gervase Fen, och är normalt professor i engelsk litteratur i Oxford. I den här boken ägnar han sig dock åt att försöka bli parlamentsledamot i en avlägsen valkrets, där han ställer upp som oavhängig kandidat. Där blir han naturligtvis inblandad i ett kriminalfall, men själva mordgåtan är inte någon av deckarlitteraturens vassaste; det som fastnar i minnet är i stället det tal som Fen håller som avslutning på sin kampanj. Vid denna tidpunkt har han tappat all lust att bli politiker, och beslutar sig för att se till att han inte blir vald[]:
»Det förfäktas ofta», sade han, »att engelsmännen är unika bland alla folkslag vad gäller sunt omdöme i politiska angelägenheter. Men i själva verket har engelsmännen inte mer politiskt sunt omdöme än en isbjörn. Det har jag personligen bevisat. I några dagar har jag undfägnat den här valmanskåren med projekt och så ojämförligt idiotiska projekt och ideer att jag smickrar mig med att de är något av en tour de force. I det jag har sagt har inte ens skymten av sunt förnuft fått tränga in; och jag kan knappt komma på en enda vanföreställning, hur gammal och diffus den än är, som jag har försummat att sprida. […] Och jag är tvungen att dra slutsatsen att denna dokumenterade slöhet är representativ för det engelska folket som helhet, eftersom dess förkärlek för att placera enfaldiga människor med storhetsvansinne i maktställningar härrör, när allt kommer omkring, av en identisk tomhet i intellektet.»
Han gjorde en paus och betraktade välvilligt sina åhörare. En skrämmande tystnad hade inträtt, för ännu verkade de för lamslagna av häpnad att protestera hörbart.
»[…] Låt er inte förledas att tro att politisk apati är farlig. Diktatorer som Hitler, Mussolini och Stalin har kommit till makten, inte på grund av apati utan på grund av massfanatism. Det, mina vänner är faran, men ni är så upptagna av att stirra upp på mig och undra om jag har blivit tokig att jag skulle kunna tala en vecka utan att övertyga er om det. Jag tänker inte tala en vecka. Engelsk politisk fanatism växer snabbt till en flodvåg och ingenting som jag eller någon annan kan göra eller säga kan hejda den nu.
Jag ska nu tala om anledningen till att den här sortens fanatism tilltalar mänskligheten så mycket. En nulevande fransk författare — vars namn jag inte ska nämna eftersom ni antagligen är för dumma att vare sig känna igen det eller komma ihåg det — har med ovederlägglig logik framhållit att människor anammar ideer, inte därför att de tycker att dessa ideer är riktiga, eller därför att de tycker att de är fördelaktiga, utan därför att dessa ideer tillfredsställer ett väsentligt emotionellt behov i deras natur. Vilken känsla — frågar jag er — ligger till grund för den främsta drivkraften hos de politiskt besatta? Ni svarar inte därför att ni aldrig ett ögonblick har skänkt den saken en tanke. Men om ni skulle göra det så skulle kanske till och med ni upptäcka att svaret på min fråga är det enstaviga hat. Glöm aldrig att politiska fanatiker är människor som till övermått går upp i sitt emotionella behov av hat.[]
Han fortsätter med att berätta en fabel som han hittat på för tillfället, och avslutar med att be sina åhörare avstå från att rösta[].
Det andra valtalet skulle man kunna kalla dubbelimaginärt — inte nog med att det förekommer i en skönlitterär bok, det hålls inte ens där, utan huvudpersonen funderar på vilka effekterna skulle bli om han höll ett mer sanningsenligt tal, utan gängse försköningar och överdrifter. Valtalaren ifråga heter Henry Elliott, och är huvudperson i det sista kapitlet i en roman jag tidigare avhandlat här på bloggen, Contango[], av James Hilton. När citatet nedan början blir han just introducerad till publiken av en lokal partikollega medan han själv tittar ut över publiken:
He looked at their faces and tried to catch the glance he wanted to see — that of alertness, independence, the sublime you-be-damnedness of free-souled men. Instead, he saw cynicism here and there, vapid approval in a few places, but for the most part only apathy and weariness. They too, perhaps, knew what a game it all was. Then suddenly the vagrant idea came to him — suppose he were to give them, instead of the usual meaningless stuff, the simple truth, so far as he knew it? Suppose he were to begin: »Ladies and gentlemen, I’m afraid I haven’t very much good news for you, and I can’t make you any exciting promises. Frankly, I’m a little pessimistic about things in general. The world’s in a pretty bad way, and perhaps it isn’t quite so much a matter of supremacy as of survival. One man can do little in the face of events, but of course I shall try, as I’ve tried all along. Owing to the rather absurd machinery of the English electoral system I have to ask you for your votes; and I must confess I don’t know why on earth you should give them to me — certainly not, I should hope, because I’m a Northsex man[]. Of course, if you agree with my policy, that’s a reason; but then my opponent’s policy isn’t so bad, either, and I’m sure his intentions are just as honest as mine. And then I’m afraid in a lot of ways you don’t know my policy, and wouldn’t understand it if I told you — all this business about foreign affairs and the gold standard and so on. Also, there’s the disquieting possibility that my policy may be wrong after all. Frankly, I can’t think why you should give me such a big blank cheque, except that somebody has to have one, and if it weren’t me, it might be someone even less reliable. But remember, I can’t honestly promise anything. I can’t even promise not to make awful mistakes. Some little thing I do, with the best will in the world, may start a war long after I’m dead — a war that may perhaps claim the lives of your children. Remember that, when you’re shouting ›Good old Harry.› And remember, too, that I shan’t have much time to be bothered about you once you’ve elected me…»
Han kommer fram till att ett sådant tal skulle innebära slutet på hans politiska karriär, och håller i stället ett tämligen normalt tal — vi får det dock bara refererat. När han slutat prata gör han bedömningen att han förmodligen inte lyckats övertyga någon som inte tänkt rösta på honom, men möjligen fått »några dussin» röster bland dem som inte tänkt rösta alls.
Kan man dra några slutsatser av de här citaten? Ja, åtminstone en förefaller mig uppenbar — tanken att politik är ett slags spel där politiker ibland medvetet för sina väljare bakom ljuset är ingalunda ny — »Contango» publicerades 1932 och »Den som sig i leken ger» 1948[]. Nu kan det väl knappast räknas som någon uppseendeväckande slutsats; de perioder i historien då undersåtarna varit helt nöjda med makthavarna torde vara ytterst få, det som möjligen skulle kunna anses nytt är att det, till en viss del, är den demokratiska processen som kritiseras.
En annan sak som man kan lägga märke till är vilken vikt som läggs vid den egna insatsens betydelse; Fen och Elliott betonar att de i stort sett är sprattelgubbar styrda av Ödets mäktiga hand, medan Trump agerar som om det var han som styrde denna hand. Relaterat till detta är att alla tre behandlar sin publik som om den vore mindre vetande, men medan Fen medvetet förolämpar sin publik och Elliott diskret antyder att han själv möjligen förstår vad han tänker göra, men att publiken förmodligen inte gör det, så gör Trump allvarliga försök att verka ännu mindre vetande än sin publik. Är det månne denna identifikation med sina väljare som gjort honom så populär bland sina anhängare?
Med tanke på de stora skillnader som jag pekat på ovan har jag svårt att tänka mig att det ligger något i att Trump sagt vad alla vill höra; snarare ligger han väl närmare den typ av politiker som Gervase Fen allvarligt varnar för, de med hat-retoriken. Det finns emellertid en litterär figur med vilken Trump delar en hel del egenskaper; jag tänker naturligtvis på Zaphod Beeblebrox i Douglas Adams’ »The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy». Inte nog med att dennes egocentricitet är i paritet med Trumps, han var också under en tid »president of the imperial galactic government»[]; i radioserien beskrivs hans verkliga arbetsuppgift sålunda:
The president’s job, and if someone sufficiently vain and stupid is picked he won’t realise this, is not to wield power but to draw attention away from it. Zaphod Beeblebrox, the only man in history to have made presidential telecasts from the bath, from Eccentrica Gallumbits’ bedroom, from the maximum security wing of the Betelguese state prison or from wherever else he happened to be at the time, was supremely good at this job.
Om vi antar att Trumps roll, i en något mindre skala, motsvarar Beeblebrox’ så tycks det mig som om han hittills lyckats ganska väl. Men vem är det som egentligen styr i USA?
Fotnoter:
