Tankar om och kring musik, del 48
The Animals — The story of Bo Diddley
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Ledsen — har lite bråttom idag, så ni får repetera (den tidiga) rockhistorien i stället för att läsa osammanhängande bludder från mig…
Tankar om och kring musik, del 47
Allan Edwall — Gullegubben
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Efter att ha haft relativt sett enkla val de senaste veckorna på grund av min lilla miniserie blev det idag betydligt knepigare; jag har inte hittat vare sig en curlinglåt eller en låt om vapenvilan mellan Hamas och Israel. Det fick alltså bli något annat, något som i teaterlingo kanske skulle kallas en dubbel verfremdungseffekt med skruv — lyssna själv får ni höra vad jag menar.
Allan Edwall är för mig i första hand en protestsångare, och i andra hand författare, men jag har ett vagt minne av att ha sett honom som skådespelare innan jag slutade titta på film/TV i mitten av 80-talet. När jag tänker på det — skrek han inte »förgrömmade onge» åt Emil i Lönneberga för länge, länge sedan? I så fall passar ju rollen som »gullegubbe» perfekt för honom, och veckans tanke är just denna; hur mycket av det vi gör och säger är en del av en roll, och hur mycket är vi själva? Och går det alltid att avgöra vad som är vad?
Tankar om och kring musik, del 46
Totte Wallin — Våren dör aldrig i Prag
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Totte Wallin får avsluta den här lilla miniserien med allvarliga humorister, eller skämtsamma sanningssägare, om man föredrar den vinklingen. Wallin är väl mest känd som humorist, med låtar som »Enköpingståge», »Ryska posten» och »Morronpasset», men som höres har han även en allvarligare sida. Och våren dör förhoppningsvis inte i Kiev heller.[1]
Om någon inte minns vem Jan Palach var, så finns naturligtvis information på wikipedia.
Fotnoter:
Tankar om och kring musik, del 45
Stefan Demert — Den siste ornitologen
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Om man skulle försöka hitta en satiriker i Tom Lehrers anda i Sverige, så får man naturligtvis problem eftersom Lehrer är en unik företeelse. Lars Ekborg gjorde ett försök att sjunga(!) Lehrer-översättningar, men de fick väl inte så stort genomslag. Den i den här serien redan nämnde Ulf Peder Olrog drev visserligen med olika musikaliska genrer, men på ett, på det hela, godmodigt sätt. Så jag har idag valt den humoristiske, och stundom satiriske, trubaduren Stefan Demert[1].
Demert slog väl genom med några låtar närmast besläktade med så kallad bondkomik — jag tänker till exempel på »Marknadsvisa» och låten om Emma Karolina Magdalena Makadam — men där fanns också protestvisor; den mest kända är säkert »Till SJ», där han protesterade mot SJ:s allmänna tillstånd, och kanske framför allt mot alla nedläggningar[2]. Han har också skrivit allvarligare texter, som till exempel visan om Erik Olov Andersson.
Dagens visa kan beskrivas som en kort SF-satir, och vad satiren är riktad mot torde vara ganska uppenbart. Det går också att i texten hitta en logisk motsägelse av det petimäterslag som jag är så förtjust i — om boken som nämns i visan är bortglömd, hur kommer det sig att berättaren ändå känner till den?
Fotnoter:
Tankar om och kring musik, del 44
Robert Broberg — Du har Pinochet i garderoben
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
För det tredje inslaget i min miniserie med artister som blandar humor och allvar plockar jag fram det självklara exemplet från den svenska scenen — Robert Broberg, som på skivan där ovanstående låt återfinns kallade sig »Zero»[1]. Just den här låten tycker jag illustrerar väldigt väl hans svängningar mellan rolighetsminister och allvarsman; många av hans bilder från »lägenheten» är burleskt roliga, medan det centrala partiet pekar på en viktig och allvarlig fråga:
Men du, sanningen om dej själv, varför är det så hemligt med den?
Varför reglar du och låser, till och med för din bästa vän?
Nu står du ju själv därutanför och kan inte längre komma in
Fråga din granne, han har nyckeln i sitt smyckeskrin
Ingenting förändras om du inte själv tar ansvar för ditt liv
Jag tror det är så man är förtryckt,
man får reda på vad som är lämpligt och snyggt
Men vad är du mest rädd för? Att erkänna ditt eget våld?
Dina goda och dåliga sidor som drar åt olika håll?
Försöker styra dom och va nån du inte är
Du, släpp fram allt det där som ingen skulle få se
Jag är säkert inte ensam om att se det här som en självbiografisk uppgörelse, mellan den »gamle» Robban, som spelade rollen av den lekfulle ordvrängaren med tjejfixering, och den »nye» Robert, som vill kasta av sig de värsta olaterna i den rollen. Jag tycker att han lyckades ganska väl att hitta en balans mellan roll och verklighet, men jag är inte säker på att alla håller med mig.
Fotnoter: