Författararkiv: bosjo

En satirisk lärare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 43

Tom Lehrer — In old Mexico

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckan avslöjade jag min förkärlek för artister som kunde blanda humor med allvar, och varför inte göra en liten miniserie i serien med sådana artister. Den här veckan blev det alltså Tom Lehrer, den förmodligen mest framstående satirikern i branschen; han är hur som helst den mest naturvetenskaplige, med låtar som »New Math», där han ironiserar över en ny variant att utföra aritmetik[1], och »The Elements», där han räknar upp de grundämnen som upptäckts då visan skrevs (103 stycken, har jag för mig). På sina två första skivor gick han genom ett stort antal musikaliska genrer, från julvisor över folk- och protestvisor till irländska ballader; på en tredje blev ämnena mer politiska; och tyvärr blev det inte mer — i intervjuer har han hävdat att det inte går att göra politiska satirer i en värld där Henry Kissinger tilldelats Nobels fredspris.[2]

Den version av låten jag är mest bekant med (inspelad på band i slutet av 70-talet; min kompis Bertil var, och är fortfarande vad jag vet, ett stort Lehrer-fan, så han hade allt Lehrer gett ut.) har en kort introduktion av Lehrer; den saknas tyvärr här, så ni får inte höra historien om hans vän Hen3ry, läkaren som specialicerade sig på »de rikas sjukdomar» och därför kunde dra sig tillbaka ung. Lehrers ironiska mästerskap riktar sig här mot tjurfäktning, och når sin högsta punkt när han jämför »kampen» med en hund överkörd av en bil: »Rover was killed by a Pontiac, and it was done with such grace and artistry that the witnesses awarded the driver both ears and the tail». De som fortfarande kan försvara tjurfäktning efter den uppercutten måste vara särdeles hårdhudade.

Fotnoter:

  1. Jag kännder inte riktigt igen mig, så jag antar att den inte har så mycket med den nya matematik som vi svenska elever påtvingades i början av 70-talet; den handlade mest om mängdlära, vill jag minnas. [↩]
  2. En variant på detta och många andra lehrercitat kan hittas här. Jag noterar också att den gamla Lehrer-sajten fortfarande kan nås på nätet; där finns bland annat texter med förklaringar av begrepp som kan vara okända för nutida icke-amerikaner. [↩]

Sanningstalaren Donne

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 42

Loudon Wainwright III — Hard day on the planet

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har inte lyckats reda ut varför, men jag har en avgjord svaghet för musiker och poeter som skulle betecknas som manodepressiva om de i den så kallade »verkligheten» betedde sig som i de verk de framför. Loudon Wainwright III, även kallad Lv3 av oss som tillbringat närmare ett år av vår ungdom i Norrtäljes omgivningar, är kanske det allra främsta exemplet på en artist som i sin musik och sina framträdanden kan pendla mellan bottenlös desperation och uppsluppen humor. Den som vill höra exempel på det senare kan lyssna på »Career moves», till exempel det stycke där han ironiserar över någon som misslyckats med att stava hans namn rätt eller lite senare när han ropar upp två musiker på scenen, och de diskuterar sina respektive hårproblem.

Det är emellertid ingen tvekan om att dagens låt tillhör de mer deprimerade i hans imponerande låtkatalog, och om jag inte minns helt fel har jag refererat till den tidigare här på bloggen. Den är visserligen bortåt 40 år gammal vid det här laget[1], men de flesta av de problem han sjunger om är fortfarande i högsta grad aktuella; undantaget, som enligt ett märkligt talesätt bekräftar regeln, skulle väl vara att Reagans rymdförsvar har lugnt och stilla avsomnat, även om Trump tydligen gjorde försök att väcka liv i projektet.

Texten åter finns här, även om jag tycker mig höra att presidenten är sjuk, och ruskar på huvudet åt att man inte lyckats stava John Donnes namn rätt vid omnämnandet av hans mest kända dikt.

Men det är raden precis innan Donnes konstaterande som utgör veckans mantra; några ord att basera sina tankar på när läget i världen ser ut som det gör. Lv3 konstaterar att det egentligen inte går någon nöd på honom, innan han frågar sig »So, how come I feel bad most of the time?». Det är den frågan han vänder sig till John Donne för att få svar på.

Fotnoter:

  1. Såvitt jag kan se sjöngs den in till »More love songs», som kom 1986. [↩]

Från förra århundradet

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 41

The Kinks — 20th century man

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns många sätt att känna sig gammal, även förutom då jag ser den där bilden av en förvirrad gammal man som stirrar tillbaka på mig från en plats där min spegelbild förr brukade vara. För en tid sedan gick jag med i en grupp för utrotningshotade ord på facebook, och har sedan dess lärt mig att i stort sett hela mitt ordförråd är på väg att försvinna ur det svenska språket. Men liksom i fallet med de försvinnande tankstrecken tänker jag inte ge upp utan kamp.

Det klassiska musikaliska uttrycket för att inte vara synkroniserad med sin tid är, enligt min mening, den låt som jag valt för den här veckan, där Raymond Douglas Davies — som han ville bli kallad för ett antal år sedan när han släppte sin självbiografi, eller vad det nu är, »X-ray» — förklarar att han är en 1900-talsmänniska, men att han inte vill vara där. Oddsen är nog ganska goda att han inte känner sig mer hemma på 2000-talet.

Texten innehåller också en i allra högsta grad aktuell rad (»What has become of the green pleasant fields of Jerusalem?») för den som följer med i händelserna runt om i världen, och raden om »napalm, hydrogen bombs, biological warfare» lär inte bli inaktuell den närmaste milleniet, under förutsättning att vi inte blir råmaterial i några välmenande robotars gemfabriker innan dess. Men mina favoritrader i låten handlar om hans kulturella favoriter:

You keep all your smart modern writers
Give me William Shakespeare
You keep all your smart modern painters
I’ll take Rembrandt, Titian, Da Vinci and Gainsborough

Åkej, jag kanske skulle vilja ha med några poeter och konstnärer till, som till exempel Ferlin och van Gogh, men inser naturligtvis att det finns begränsningar i hur många namn som kan nämnas i en relativt kort poplåt. Men det är förvisso inget fel på hans urval, de kommer säkert att stå sig ännu några sekler, med samma förbehåll som tidigare.

Återstår att berätta att låten kommer från den skiva som många[1] anser vara Kinks bästa, »Muswell hillbillies»; samt att jag visserligen inte sett Kinks lajv, men däremot Raymond Douglas Davies, ett av huvudnumren på Cambridge Folk Festival 1996. Det var förmodligen samma dag som jag såg Townes Van Zandt för första gången, så mitt minne av Davies’ framträdande är ytterst vagt, för att inte säga obefintligt.

Fotnoter:

  1. Det vill säga jag och åtminstone en person till. [↩]

Damdrag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 40

Suzanne Vega — The queen and the soldier

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det händer, det är förvisso inte ofta men det händer, att jag är före min tid. Oftast beror det naturligtvis på att vissa moden upprepar sig på ett någorlunda periodiskt sätt, så att vissa konstanter som jag håller mig med, som utseendet på mina glasögon eller längden på mitt hår, då och då betraktas som inne. Men i åtminstone ett fall har jag upptäckt en artist innan hen blev bekant för den svenska allmänheten; jag tänker på Suzanne Vega.

Våren 1986 befann jag mig i Erlangen för att sätta fart på mina doktorandstudier[1]. Jag lyssnade därvid ofta på Bayern Drei, som närmast motsvarade P3/P4, och särskilt ett program vid namn »Songbook», som nästan utan undantag spelade musik i min smak, med bra och meningsfulla texter. En gång dök det upp en märklig och mycket uttrycksfull kvinnoröst, och jag minns att mitt första intryck var att detta var endera fantastiskt bra eller patetiskt amatörmässigt. Redan tredje gången samma låt spelades hade omdömet klarnat — det här är helt otroligt bra! Vilken litteraturintresserad schackspelare kan undgå att beundra en textrad som »Watch while the queen in one false move turns herself into a pawn»?

Nu är det inte den låten, »Knight moves», som jag valt som dagens låt utan den närmast föregående på hennes första skiva. De två låtarna, tycker jag, hänger ihop, och om jag ska beskriva min tolkning av textinnehållet så handlar båda om det eviga relationsproblemet mellan de båda könen, båda från en ganska dyster synvinkel.

Jag har sett Vega lajv en gång; året därpå, då hon blivit känd med låtar som »Luka» och »Tom’s diner», såg jag henne då hon turnerade i Europa. Inte i Stockholm, dock, eftersom jag råkade vara i Tyskland även den gången[2]. Konserten var naturligtvis superb, med full orkester, men jag föredrar som bekant lättare arrangemang, och den här versionen kommer nära mitt ideal.

Anledningen till att jag valde Suzanne Vega just för den här bloggan är att jag såg en fråga på facebook om huruvida en skiva med Chris de Burgh var vad man skulle lyssna på för att bli bättre i schack. Tyvärr tror jag inte man blir bättre i schack av att lyssna på vare sig de Burgh eller Vega, men förhoppningsvis kan man njuta av de små sångnoveller som hon bjuder på[3].

Fotnoter:

  1. Det betyder alltså att jag har ett hyfsat alibi för ett visst politikermord som inträffade under min vistelse där. [↩]
  2. Jag var emellertid i Bochum den där gången, så jag såg henne i Philipshalle i Düsseldorf, med den banbrytande gitarristen Michael Hedges som förband. [↩]
  3. Chris de Burghs verk är jag inte bekant med (om inte »Don’t pay the ferryman» är med på den), så jag avstår från att kommentera det närmare. [↩]

Vincent

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 39

Don McLean — Vincent

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Under det där halvåret i Brighton 1982 som jag älskar att återkomma till här på bloggen så besökte jag ofta biblioteket på University of Sussex, en imponerande byggnad med 2000 studieplatser för studenter och forskare, om jag minns rätt. De hade också, förutom den litteratur som plägar finnas i universitetsbibliotek, en utlåningshylla med kassettband, och eftersom köket i 42 Brunswick Place var försett med en kassettspelare lånade jag några band där. Jag har glömt alla utom ett — vilket eventuellt kan bero på jag bara lånade ett band — och det var ett band, Greatest Hits, med en artist som jag hört talas om, men inte hört något av — Don McLean. Naturligtvis fastnade hans stora hit, American Pie, men i ännu högre grad den låt som jag valt här ovan, Vincent.

»Vincent» är naturligtvis Vincent van Gogh, och några ord gjorde ett stort intryck på mig: »But I could have told you, Vincent — this world was never meant for one as beautiful as you». Den raden fick mig intresserad av VvG, och jag har sedan dess läst ett flertal biografier om honom (och »Lust for life»), har en ultrafoliant, eller vad det nu kan heta när en bok är bortåt 40 cm hög, med avbildningar av hans tavlor, och jag har dessutom spenderat två fantastiska eftermiddagar på van Gogh-museet i Amsterdam.

Jag tvivlar på att någon konstnär inspirerat så många författar- och musikerkommentarer som Vincent van Gogh. David Olney berättade i något sammanhang att han varit i Amsterdam en hel vecka utan att ha några spelningar, och varje morgon insisterade en röst i hans huvud på att han skulle gå till van Gogh-museet — det här blev resultatet.