Författararkiv: bosjo

Service och distribution

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 33

Lars Ekborg/Sven Holmberg — Köp en tulpan

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan fick jag ett tips på ett radioprogram av min gamle klasskamrat Ulf[1]; detta handlade om vissångaren och kompositören Ulf Peder Olrog, vars visor ingen ur min generation, eller ännu uråldrigare åldersgrupper, kan ha undgått. Förutom det verk som jag valt ovan har många införlivats med det svenska språket, som »violen från Flen», »konserverad gröt», »se Sundbyberg och sedan dö», eller »mera bruk i baljan, boys!»

För egen del är det naturligtvis »Samling vid pumpen» som fastnat, eftersom min mors släkt har rötter i Tunaberg som sträcker sig tillbaka åtminstone till 1700-talet, enligt min mors släktforskning. Och vid Kärrboda — ni vet, dom som tjoade i låten — var min morbror arrendator i min ungdom[2]. Jag har ofta funderat på var i Buskhyttan grusgropen låg, men trots ivriga studier genom bilfönstret i unga år kunde jag inte upptäcka någon sådan.

En detalj man inte trycker på i programmet är en viss låts betydelse för att göra Svensson till den typiska svensken; på 50-talet sjöng Olrog ju »du ska göra som Svenssons gör / och inte skilja dig från mängden». SAOB hittar visserligen ett exempel från 1862, men den tror jag inte varit lika känd som Olrogs text. När sedan Rock-Boris sjöng »Håll dig till höger, Svensson» inför övergången till högertrafik 1967 (den nämns inte av SAOB, men det tycker jag är en rejäl miss) så var Svensson cementerad på platsen som den typiske svensken.

För att kort kommentera mitt val så är det så oturligt att jag inte har en enda inspelning med herr Olrog själv; pinsamt, jag vet. Därför detta alster, som han skrev för Kar de Mumma-revyn 1960[3]. Det är dessutom hämtat från en LP, en av få LP-skivor som jag mp3-iserat, så om det hörs knaster så beror det på det.

Olrog hävdar i programmet att man inte ska analysera hans texter, eftersom det inte finns något syfte bakom dem. Jag tycker inte det resonemanget håller; åtminstone kan man ha tankar kring texterna, och hur våra värderingar som uttrycks i dem förändrats med tiden. I »Köp en tulpan» kan man till exempel fundera på hur affärsvärlden ser ut nu jämfört med på femtiotalet[4], eller på hur »brottslig verksamhet» porträtterades på den tiden. Och hur ser service och distribution ut idag?

Fotnoter:

  1. Eller, för att vara mer precis, en av mina två och bråkdel klasskamrater med förnamnet Ulf; »bråkdelen» var bara kvar en termin eller så. [↩]
  2. Eftersom han bara var tio år när låten skrevs lär det inte ha varit han som tjoade, i alla fall. [↩]
  3. Ska man vara petig, och det ska man ju, är texten enligt skivkonvolutet av Olrog och Kar de Mumma, medan musiken är av Olrog. [↩]
  4. Man kan gärna blanda in lite »konserverad gröt» för att också få in reklamen i mixen. [↩]

Ett hederssjälvmord

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 32

The Band — Long black veil

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Hjältarna försvinner med en sorgligt hög frekvens i år — den här gången är det Robbie Robertson, en av frontfigurerna i det legendariska The Band, som vi tvingas ta avsked från. Men i stället för att ta någon av deras egna klassiker, som The Weight eller The night they drove old Dixie down så tänkte jag passa på att spela en låt med ett utpräglat moraliskt dilemma. Paul K har naturligtvis gjort den bästa version jag känner till, och Burl Ives den jag hade planerat att välja, men jag kan säkert hitta något annat för Mr Ives att sjunga, kanske den om den svalda flugan?

Long black veil är en av de där låtarna som känns som en folksång, har spelats in av i princip alla med några rötter i amerikana, men som i själva verket är en countrylåt, komponerad av två för mig okända personer och inspelad för första gången av Lefty Frizzell 1959 — med andra ord kan låten gå i pension nästa år, men jag misstänker att den kommer att tillhöra repertoaren länge än.

Texten handlar om en man som anklagas för mord, men när han ges möjlighet att försvara sig tiger han, eftersom han »varit tillsammans med» sin bäste väns fru. Man kan fundera på hans »hjältemodiga» (?) val, »hederssjälvmordet» om man vill, men man kan också fundera på annat, som till exempel hur bäste vännens frus känslor ser ut, och varför hon väljer att bli »hedersmördare» (eller åtminstone medhjälpare till »hederssjälvmord»); hur den värld ser ut där en avrättad person kan berätta historien om sin rättegång; eller, om man är lagd åt meta-hållet, om det verkligen är mödan lönt att fundera på motiv för så egendomliga handlingssätt, och om detta förändrat sig något sedan 50-talet. Att låten fortfarande spelas, och spelas in, tyder i alla fall på att den inte är helt irrelevant ännu i våra dagar.

Landslagsresor

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 31

Landslaget — Tala om vart du ska resa

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Nu när det svenska fotbollslandslaget är ute på långresa, och ska gräva guld mot USA i helgen, så borde det väl passa med en gammal goding på temat. Annars måste jag nog erkänna att det som i första hand fastnat här inte är texten, utan fiolintrot av Maybritte Nicklasson. Det var också på grund av den fiolsnutten som Drängarna blev dömda för plagiat i en process som gick ända till Högsta Domstolen.

Texten verkar annars ganska aktuell på de svenska vädret:

Ta mig dit där solen skiner
Dit där himlen jämt är blå
Dit där sjöarna är klara
Dit jag alltid velat gå

Jag har alltid bott i staden
Jag har sällan sett nån sol
Och jag känner ingen glädje
på den platsen där jag bor

Åkej; det är väl inte den vassaste poesi som den här serien bjudit på, men det verkar som svensken i gemen känt så den här sommaren, åtminstone om man får döma av den strykande åtgången på sista-minuten-resor till soligare nejder. Själv lever jag, som kanske är bekant, enligt Dan Hylanders motto i förra veckans text.

Gruppen Landslaget var i högsta grad Lasse Lindboms skapelse, och enligt mig den främsta, även om Triad väl haft den största hitten, och min syster har The Husbands som stora favoriter. Landslaget var också första stoppet för en annan svensk stjärna, Magnus Lindberg, och det är väl inte helt otroligt att han dyker upp senare i den här serien.

Vykortshimmel

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 30

Dan Hylander — Vykort, vykort

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ibland gäller det att passa på. Den här låten måste jag trycka in i spellistan dels innan semestern tagit slut för det stora flertalet, och dels innan alla glömt bort vad vykort är och hur de användes på den tiden de fortfarande fanns. Låten innehåller ett påpekande som jag funderat på att ta till motto för en viss blogga, och som kan utgöra startpunkten för egna funderingar:

Vykort, vykort… Hägringar…
Det är ändå samma himmel överallt!

Den oskrivna blogga som jag tänker på skulle handla om några små böcker av en viss Xavier de Maistre, där han utförligt, samt med finess och humor, visar hur man kan resa långt bort utan att lämna sitt rum. Visserligen har ju pandemin officiellt blåsts av nu, men det kan inte skada att känna till den metoden ifall covid-partiklarna gör comeback.

Slipa solsken?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 29

Fred Åkerström — Den gamle skärsliparen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Albumet »Två tungor», som gavs ut 1972, innehåller två av den svenska visskattens klassiska översättningar; detta är en av dem[1]. Ursprungligen är det en dansk visa, »Den gamle skærslippers forårssang», med text av Sigfred Pedersen och musik av Kai Normann Andersen[2][3]. Den svenska texten av Fred Åkersström har lånat ganska mycket från det danska originalet, men översättaren avstår visligen från det ganska hopplösa företaget att hitta ett nytt rimord på sax för varje strof.

Det danska originalet hävdar visserligen att det här är en vårvisa, men för en svensk, uppväxt på landet för många år sedan, känns det mer som en sommarvisa. Texten är ju dessutom ganska nostalgisk med sina glimtar från en tid som för länge sedan är förbi, och tankar på vänner som försvunnit ur ens liv — det fanns ju inte facebook på den tiden. Jag skulle tippa att den sak som fick Fred Åkerström att fastna för den här texten är hyllningen till det fria och obundna livet, lite grann i utkanten av samhället — jag inbillar mig i alla fall att en trubadurs livsstil i slutet av 60-talet hade en del gemensamt med den åldrige skärsliparen.

Beträffande den något egendomliga rubriken ber jag läsaren begrunda att den danska yrkebenämningen använder två »p»[4], vilket bättre summerar mitt förhållande till solsken för tillfället.

Fotnoter:

  1. Den andra är naturligtvis Tom Paxtons »I give you the morning». [↩]
  2. Om namnet Normann Andersen känns bekant, kan det eventuellt bero på att Finn Kalvik en gång i tiden skrev en låt med namnet »Normann Andersen». [↩]
  3. Enligt en filmisk källa på nätet skrev Kai Normann Andersen musik till mängder av filmer, men jag har inte lyckats utröna om den här låten också användes i någon film. [↩]
  4. För själva arbetet tycks dock danskarna använda »b» i stället för »pp». [↩]