Tankar om och kring musik, del 10
Frans Haraldsen — Gubbjävel
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
I början av veckan blev jag fullvärdig gubbe. Frågor på det?
Nybliven gubbe
Svara
Författararkiv: bosjo
Den besjälade tystnaden
Tankar om och kring musik, del 9
Olle Adolphson — Nu har jag fått den jag vill ha
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
»Tystnad» är, sett från en logisk synvinkel, ett av de märkligaste begreppen att väva sina tankar kring — strängt taget är det ju ingenting, eller, mer precist, avsaknad av ljud; och eftersom de allra flesta saker ger ifrån sig ljud så kan begreppet också användas i överförd bemärkelse — »Vad övrigt är, är tystnad» säger ju Hamlet innan han säckar ihop i ett av litteraturens mest kända verk.
En anledning till att begreppet »tystnad» fått en sådan utbredning är naturligtvis att det inte finns särskilt mycket av det, i synnerhet inte i större orter. Det har gått så långt att turister kommer till Sverige för att få åtnjuta någon veckas tystnad. Själv är jag visserligen uppväxt på landet, omkring en kilometer från närmaste ort, men eftersom både järnvägen och E4:an låg däremellan så fanns det ett ständigt mummel av ljud i bakgrunden.
Inom musiken är tystnaden ett ständigt återkommande tema, såväl i musiken som textmässigt, och jag kommer att återkomma till temat ett flertal gånger för att betona olika aspekter på tystnad. Det är förmodligen ingen slump att skivbolag valt att kalla sig »tystnad» i olika former; ta till exempel den skiva jag hämtade förra veckans tanke ifrån — »The big nowhere» gavs ut på det holländska skivbolaget SilenZ records, och här i Sverige har vi ju det legendariska proggbolaget Silence.
Den här gången har jag valt en ganska ovanlig synvinkel, eller kanske »hörvinkel», på tystnaden, nämligen en låt där jag tycker att man måste ge tystnaden nästan mänskliga egenskaper för att få texten begriplig. Jag såg för några år sedan, på Hexmasters fantastiska faktoidblogg, synpunkten att låten ifråga inte lämpade sig att framföras på bröllop, åtminstone om man lyssnade på texten, eftersom den innehöll rader som »slutet har redan börjat för oss två» och »när slutade vi älska varandra?». Men om man kombinerar de raderna med inledningens »nu har jag fått den jag vill ha, som jag ville ge min kärlek i alla mina dar» blir texten, åtminstone för mig, fullständigt obegriplig. Den föreslagna tolkningen är att sångjaget redan tröttnat på sällskapet, men i så fall borde texten gå »… den jag ville ha…» Okej, jag kanske övertolkar ett ord där, men jag föredrar ändå tolkningen att sångjaget talar till tystnaden, den tystnad som »smyger som en katt» i en annan del av texten, och som direkt åkallas innan frasen »varför slutade vi älska varandra.
Jag tänker inte hävda att jag har rätt och alla andra tolkningar är fel, men tycker att texten passar bra in i den här seriens tankerika tema; texten har onekligen sina oklara punkter och passar bra att fundera kring.
Death by guitars
Tankar om och kring musik, del 8
Paul K — Robespierre
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Vid ett restaurangbesök i USA för dryga tjugotalet år sedan prövade jag en efterrätt med det lockande(?) namnet »Death by chocolate» — den visade sig bestå av en brownie, toppad med en generös klick chokladglass, och med en rejäl dos chokladsås därtill, om jag minns rätt.[1] Om man vill, skulle man kunna applicera konceptet på ovanstående låt, och kalla den »Death by guitars» — en akustisk gitarr håller rytmen, efter ett tag smyger det in en extra taktgitarr, eller vad nu »rhythm guitar» kallas på svenska, innan sologitarren kommer loss. Gitarrer kan man aldrig få för många av.
Det torde inte komma som någon överraskning att jag inte har en aning om vad texten handlar om, men den här gången är jag, i alla fall delvis, ursäktad av att textförfattaren själv hävdar att han inte vet det. Hans baksidestext på skivan där »Robespierre» finns är i sin helhet följande:
Most of these songs were written some time ago and yet I still can’t say exactly what they are about. I know that this is American music and I hope it is worthy of the tradition that has produced such great blues, country, folk, jazz, and — yes — rock’n roll over the years in our fallen fortress. I come from a place that is dark and violent. An economic jungle. A place founded by the low life of Europe hounded and chased into exile. It is often hard for me to understand how such people could come to dominate the world’s politics and commerce (even if only for a short time, a time that is now past) and at the same time offer up Philip Marlowe, King Kong, and Elvis for the general joy of everyone. I know it has something to do with the relationship of creativity to desperation. The transformation of pain into beauty. This process has never been satisfactorily explained to me, but I have glimpsed its gears turning while I squatted in a windowless abandoned tenement on Avenue C, bought junk in Harlem, and counted out precious cigarettes in a Cincinatti jail cell. I hope I can conquer my fear enough to learn much more about it. Until that time, here is my progress report.
En liten ledtråd till kan man få genom att studera hans lista med tack; denna avslutas nämligen med »Raymond Chandler, James Ellroy and William Burroughs for massive infusions of inspiration». Ett flertal av låtarna på skivan (som lånat sin titel från en av Ellroys romaner, »The big nowhere»[2]) hämtar motiv från den amerikanska skuggvärlden — »One more joke» nämner en hängning; »Nashville, Tennessee» handlar om ett rånmord; »Post office pin up» om efterlysta brottslingar; och titlar som »Needle park», »Already in the ground», och »Arson biz» behöver knappast några förklaringar.
Om Paul Kopasz, som är artistens fullständiga namn, har jag skrivit redan när han »kilade vidare» för några år sedan. Då nämnde jag emellertid inte hans akademiska meriter; han var nämligen, om jag förstått det rätt, under några år stjärnan i University of Kentuckys debattlag. Jo, du läste rätt — de amerikanska universiteten tävlar inte bara i amerikansk fotboll, ishockey och andra organiserade former av slagsmål, utan också i att debattera. Det kan kanske förklara hans formidabla språkbehandling. Lägg, till exempel, märke till den nästan omärkliga omkastningen när den första strofen återkommer; »I’m the inbred child with the kindred taste» blir då »I’m the kindred soul with the inbred taste». Och frasen »I’m like Robespierre but you’d never know / ’cause I play the role of the average joe» innehåller flera tankar som det säkert blir anledning att återkomma till.
Fotnoter:
Om löftesbrott
Tankar om och kring musik, del 7
Jay Shogren — Broken every vow
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Den femte januari 2009 var den kallaste dagen den vintern, och efter att ha kommit ut ur värmen i en sportbar i Solna centrum upptäckte jag att jag just missat sista bussen till Solna station med någon minut, och nästa spårvagn på tvärbanan skulle inte gå förrän om fem och ett halvt år, så jag tvingades gå till Solna station i mina tunna sommarbyxor. När jag kom hem till Märsta visade termometern på minus 22 grader.
Men det var kvällen värd, alla gånger; jag hörde där många artister som kommer att dyka upp i den här serien för första (eller, i ett fall, andra) gången, och en av dem var dagens artist, Jay Shogren[1]. Han spelade två låtar, Handgrenade och Charlie Poole, och det var fullt tillräckligt för att jag skulle vilja höra mer. Vi fick också möjlighet att snabbt undersöka huruvida vi är släkt, men vi kom inte längre än att hans farfar utvandrade till USA från Ljusdal för ca hundra år sedan, medan jag inte har några hälsingdalska rötter att tala om[2].
Nu har jag hört honom lajv fyra-fem gånger till och har säkerligen en av de största samlingarna av hans musik utanför Wyoming, där han till vardags är professor i ekonomi. Han har genom åren haft en hel del kontakter med Sverige; han har bland annat haft en kunglig gästprofessur i Umeå och blev för några år sedan hedersdoktor vid SLU. Två andra meriter som brukar framhävas i en blurb av den här typen är att han jobbat som rådgivare åt Clinton-administrationen, och att han arbetat för IPCC, vilket gör att han kan kalla sig nobelpristagare (med en hoper andra, men det behöver man ju inte nämna.) Jag hittade en något år gammal CV på nätet för den som vill studera hans vetenskapliga bakgrund närmare.
Den här versionen av Broken every vow kom till under pandemin, då Jay tog emot förslag på låtar att spela in på nytt. Jag önskade en mandolinversion av den här låten, och det är resultatet av den önskningen som kan höras här överst. Jag brukar beskriva mig som en ex-fysiker med Mycket Liten Hjärna, och det yttrar sig bland annat i att jag kan ha svårt för musik med fler än två instrument — tänk Visa från Utanmyra med Jan Johansson och Georg Riedel eller godtycklig singer-songwriter med någorlunda stämd gitarr; redan ett munspel kan resultera i en överproduktion. Detta som en förklaring till min önskan. Vill man höra Jay med lite fler instrument inblandade kan man till exempel kolla in Holding tank.
Jag har som vanligt ingen aning om vad texten handlar om, men Jay själv har gett några små ledtrådar på sin bandcampsida:
Bergman’s the Seventh Seal maybe was not a direct inspiration for this song, but I did watch the movie several times living up in the darkness of a Swedish winter up north. Combine that with my dad’s best friend — Mr. Wolf — telling me (after he officially retired from 40+ years at the paper mill) that he took a new part-time job for a funeral home as »a retriever» — you can figure that one out.
Men det som kvalificerar just den här låten för det tankfulla temat för den här serien är det i låten ofta upprepade påståendet »I have broken every vow, except one». I samband med att han öppnade sin pandemiska önskelåda lovade han att lägga upp bland annat den här låten på sin youtube-kanal, men där finns den till dags dato inte. Men kunde han verkligen lägga upp den utan att bryta mot sitt påstående i låten? Något för skickliga logiker att bena ut…
Fotnoter:
Det sista strået
Tankar om och kring musik, del 6
Anders F. Rönnblom — Poeten och det sista strået
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Att F-et i min favoritversion av FJK skulle stå för Anders F. Rönnblom kan knappast komma som en överraskning för den som ögnat genom mina blogg-alster. Problemet är snarare att välja ett verk ur en katalog som innehåller hundratals kanonlåtar. Så låt mig börja med ett urval av makalösa låtar som inte kom med den här gången; om jag gör allvar av mitt hot att fortsätta bortom hundra låtar, och ingen upphovsrättsorganisation sätter stopp för mig under tiden, så räkna med att herr F kommer att dyka upp fler gånger.
Först ett nästan fjorton minuter långt mästerverk, Lovene, här i en »pseudolajv» upplaga — inspelningarna till LP:n »Historien ligger framför oss»[1] gjordes i den legendariska Atlantis-studion[2], under lajv-liknande förhållanden, och under den like legendariske Janne Hanssons överseende. Man gjorde två eller tre inspelningar av varje låt och dessutom las ett gitarrintro (av Victor Buck, den hjälpreda som man kan skymta bakom Janne H på några sekvenser i videon jag länkade till) på efter inspelningen. I slutet kan man dessutom skymta mig när kameran sveper över publiken, om man studerar bilden riktigt noga; mina två sekunder av berömmelse…
Texten målar upp en västgötsk femtiotalsidyll, med vallmo och flygande tunnor; AFR är ju också konstnär, och plockar här fram hela paletten av färger och ordnyanser. Den ständigt upprepade frasen »Det finns en risk att änglar saknas när vi närmar oss finalen» låter oss emellertid ana att det bakom den fina fasaden finns också en mörkare verklighet.
Nästa låt, Fritt spelrum, kommer från förra årets CD »Wisdom of the ancient ones»[3], där han kompas av en ny inkarnation av Bravado Bravado, den countryrockgrupp som AFR bildade tillsammans med bland andra Jesper Lindberg i slutet av 80-talet. Den tredje låten är ett klipp från den senaste julkonserten med Bravado Bravado minus trummisen Björn Rothstein, där AFR framför sin alltid lika sorgligt aktuella tolkning av Lawrence Ferlinghettis »Salute», Långfingret.
Här kan det vara rätt plats att länka till den förmodligen värsta recension som AFR fått efter en spelning, av en krönikör som (nästan) missuppfattat allt om spelningen; jag undrar vad han hade förväntat sig. Men han har i alla fall rätt i fyra fall — det Anders F. Rönnblom spelar är inte blues, det är inte rock, det är inte visa, och det är inte Dylan. Det är, skulle han kunnat tillägga, inte reggae, inte hip-hop, inte punk och inte heller country. AFR har berättat hur han påverkats av William S. Burroughs Cut-up-teknik vid skrivandet av sina texter, och även om jag inte är särskilt bevandrad i musikaliska tekniker skulle jag kunna tänka mig att han använt ett liknande angreppssätt visavi musiken, att låna de element från olika genrer som för ögonblicket passar in i det musikaliska konstverk han målar.
Några ord om den låt som jag valt. Att det blev just den beror på ett av de teman jag försöker använda när jag väljer ut låtar till denna serie, i det här fallet det korta citatet som kan leda till egna tankar — Anders F. är svensk mästare i den genren. Här tänker jag i första hand på omkvädets ord:
Innan poetens rim har tagit slut
Innan poeten drar det sista strået
Innan poeten drar
Här har AFR klämt in många bilder utan att ens nämna dem; man kan dra korta strån, strån till stacken eller famla efter halmstrån, till exempel — eller bara dra… Personligen hoppas jag att Rönnbloms rim inte tar slut på länge än.
Fotnoter: