Potatissallad provinçale

Mina recept, del 6

Det är egendomliga tider vi lever i, i synnerhet för tillfället. Jag tänker då i första hand varken på den pågående pandemin, det faktum att den förkortning jag förknippar med Bonniers Litterära Magasin fått en ny och allvarligare mening, eller på den allmänna överraskningen att vi tycks få något som liknar en sommar i år. Nej, egotrippad som jag är syftar jag på att de råd som för tillfället delas ut skulle kunna förkortas »gör som bosjo gör» — även utan pandemier och sommarvärme undviker jag helst folkmassor, handlar på tider då normala människor sover sin skönhetssömn, och gör så lite som möjligt. Min förhoppningsvis tillfälliga karriär som stilbildare och »role model» är jag inte så bekväm med, så jag hoppas att världen snart återgår till ett mer normalt beteende.

Men det är inte om värme- eller sjukdoms-böljor som den här bloggan ska handla, utan om en maträtt som jag blivit påmind om av den just timade näst viktigaste högtid som infaller under sommarmånaderna. Den viktigaste är naturligtvis fortfarande julaftonen den tredje söndagen i augusti. Min förmodan att den skulle upphöra var visserligen delvis korrekt, men den har de senaste åren levt vidare under lite andra former. I år blir det dock ingen julafton, vilket tycks bero både på pandemiska och ekonomiska problem.

Desto större anledning att vara tacksam för föregående vecka, den som går under kodbeteckningen »gratis-potatis-veckan» — inte nog med att man då normalt kan köpa färsk potatis till överkomliga priser för första gången på året, handlare slåss om att kunna erbjuda de billigaste knölarna. Här i byn var ICA billigast av de butiker jag besökte, 49 öre kilot[1], vilket, om jag minns rätt, var oförändrat jämfört med förra året, medan däremot Willys bidrog med vad som i sammanhanget kan betraktas som en chockhöjning — två och nittio, jämfört med förra årets 69 öre.

Potatissallad provinçale

Potatis, ca 800-900 g
1 lök
1 knippe rädisor
5 msk olivolja
4 msk vinäger
2-3 msk stark (dijon)senap, helst »Senap Provençale»
3 msk kapris
2 msk hackad persilja
2 msk hackad gräslök
salt
peppar
 
Tillagning: Koka potatisen mjuk på vanligt sätt; låt den svalna ett tag. Hacka löken fint, skiva rädisorna och ansa om nödvändigt kaprisen; lägg resultatet i en skål, tillsätt allt utom potatisen och blanda väl. Skär till sist ner den kokta potatisen i vinägretten i lagom stora bitar — mitt max-mått är en-och-en-halv cm, ungefär — och blanda noga. Kan serveras direkt, men blir enligt min mening ännu bättre om den får stå några timmar i kylen. Passar till det mesta, till exempel grillat kött.

Några kommentarer: Grunden till receptet ovan finns här, men som synes har jag fipplat lite med detaljerna. Framför allt är det rädisorna och gräslöken som kommit till, men utan att det syns på pappret så ser jag till att mängden lök är rejäl — »en lök» betyder i min bok »en riktigt stor lök», och har man ingen sådan får man ta ett par, tre mindre lökar. Även mängden kapris kan variera, och någon gång då potatismängden var i minsta laget stoppade jag dit en handfull gröna oliver; det fungerade också bra.

Om man är lite väl »het på potatisen», så är det lätt hänt att den mosar sig vid blandningen; detta påverkar dock inte smaken i någon nämnvärd grad[2], men förtar det visuella intrycket en smula, om man inte gillar anblicken av grovt potatismos. En erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att göra iordning salladen dagen innan, men att det då kan vara idé att vänta med att blanda i rädisorna till strax före serveringen; annars kan de börja se »trötta» ut.

Till slut några tankar kring själva »musten», vinägretten — det vill säga oljan, vinägern och senapen. Som synes har jag i stort följt originalreceptet, men med tanken att jag vid tillfälle ska undersöka lite andra möjligheter. Nästan alla liknande recept jag har sett har betydligt större andel olja, och en tysk översättning av en fransk matlagningsbok som jag införskaffade för ett par evigheter sedan hävdar att förhållandet bör vara två till ett, dubbelt så mycket olja som vinäger. Eftersom jag inte haft någon anledning att klaga på smaken har jag bara protesterat en aning diskret genom att låta oljan skvätta över lite grann så att de måtten varit tämligen rågade, medan vinägern fått nöja sig med strukna mått.

Och allra sist måste jag naturligtvis påpeka att jag mycket väl vet att distriktet i Frankrike heter Provençale, och inget annat. Att salladen fått namnet Provinçale beror helt enkelt på att jag inte hittat denna fantastiska senap på hyllorna den senaste tiden, utan fått nöja mig med ett provisorium — därav namnet. Mina försök att ersätta »Senap Provençale» kommer förmodligen att att bli en blogga det också, om jag finner någon lämplig blandning. Tycker ni att namnen är såpass lika att de lätt kan förväxlas, föreslår jag att ni döper om rätten till »Potatissallad amatörvençale», för jag vill inte försöka lura i någon att jag är något proffs.


Fotnoter:

  1. Man var dock tvungen att handla andra varor för 200 kr; men som bekant är det vanligen inget större problem med dagens priser. []
  2. Åtminstone inte i negativ riktning. []

En ångerfull fuskare

Bo Hedlund frågade just på facebook om vi råkat ut för fusk någon gång, och det kan kanske vara dags att berätta omständigheterna kring den gången jag råkade ut för det. För att inte i onödan förstöra min motståndares rykte tänker jag dock inte nämna hans namn, eller några närmare omständigheter, mer än att detta hände i en lagmatch någon gång på åttiotalet. Den som absolut vill veta vem det var har, om jag inte minns helt fel, numera möjlighet att genom att lägga några timmars efterforskningar på nätet ta reda på det, men jag tänker inte berätta hur det går till.

Hur som helst, det var i denna relativt normala ställning som det hände saker:









bosjo – NN
Svart vid draget

Detta måste, inom parentes sagt, vara en synnerligen harmonisk ställning, för om inte min databas ljuger har herrar Schubert och Bach (visserligen med förnamnen Thomas och Matthias, men ändå) råkat få upp samma ställning ett antal år senare.

Jag har i ovanstående ställning just spelat 16.Te1, som en förberedelse för en löparreträtt på ett eventuellt springarinhopp på f4 (Schubert – Bach fortsatte mycket riktigt så), och tagit min vanliga promenad för att titta på övriga partier. Som jag säkert avslöjat någon gång var min taktik i lagmatcher som vit oftast att spela obegripliga drag som eventuellt såg ut att hota något, samtidigt som jag vandrade omkring i spellokalen med ett odrägligt belåtet leende på läpparna. Tanken var naturligtvis att motståndaren skulle spendera mycket tid på att leta efter hot som inte fanns och därefter komma i tidsnöd, och i tidsnöden hoppades jag kunna lura honom på något sätt. Det fungerade faktiskt ganska bra.

Alltnog, jag tog en tur in i det andra rummet av de två vi spelade i, och när jag kom tillbaka såg jag min motståndare flytta b-bonden två steg. Jag satte mig på min plats, och begrundade följande ställning:









bosjo – NN
Vit är konfunderad

Efter att ha dubbel- och trippelkollat mitt protokoll sa jag till min motståndare något i stil med »det är något skumt med ställningen, jag känner inte igen den». Motståndaren ryckte till, flyttade e5-hästen till f6 och sa att han råkade ställa hästen fel när han gjorde »jadoube». Jag funderade inte så mycket på det, även om jag säkert undrade hur någon kunde vara så darrhänt att hen missade rätt ruta vid en »korrigering» — jag hade sett att jag nu kunde vinna en bonde, och slog därför omedelbart en passant. Partiet slutade snabbt; 17. axb6ep Dxb6 18. Sc4 1–0.

Det var först på vägen hem som jag med hjälp av en lagkamrat räknade ut vad som hänt. Han frågade hur jag vunnit mitt parti, och om jag slog på d6; jag svarade att nej, han gav upp innan jag hann ta bonden; varpå min lagkamrat något förbryllat sa »men jag såg ju hur han spelade Sd7…» Det som hände måste alltså ha varit att min motståndare spelade Sd7, omedelbart såg att han därmed satte bort en bonde, ställde »tillbaka» hästen på e5 (inte helt obegripligt; det brukar stå hästar på e5 i Benoni, och hade ju just gjort det här också) och spelade raskt b5 med förhoppningen att ingen skulle ha sett vad som hänt. Men gissningsvis var han så skakad över det som hänt att han mentalt gav upp partiet (17…Dxb6 är knappast det bästa, och att ge upp för att man förlorar en bonde är väl lite väl tidigt, åtminstone i en lagmatch).

Jag har också varit med om ett intressant fall av icke-fusk. I Norrköpings-SM 1988 kom jag en rond några minuter för sent; jag pendlade varje dag från Linköping, och kombinationen buss-tåg-spårvagn skapade en del förseningar. När jag kom till brädet såg jag att min motståndare, lite oväntat, spelat 1.d3. Efter ett kort och ganska ointressant parti tog vi remi, och jag fick reda på anledningen till det ovanliga öppningsdraget — han hade suttit och pratat med en kamrat som satt vid brädet bredvid, och när han skulle göra sitt drag hade han råkat få tag på fel bonde — han öppnade alltid med 1.e4. Eftersom han inte kunde någon teori på 1.d4, och hans kamrat skrattande påpekade att rörd är förd, och att han nog sett att han rörde d-bonden, så spelade han 1.d3 för att försöka länka in det engelskt, som han kände till relativt väl.

When you read this…

För några veckor sedan dök detta oroande meddelande upp i mitt facebook-flöde:

For my fans and friends: you are all very lovely people, but it’s check-out time and i can’t be late. The last 3 anthologies should give you a good representation of what i tried to do while i was here: ’RES IPSA LOQUITOR’, ’CURRICULUM VITAE’, ’SOTTO VOCE’. I hope it will provide some degree of lasting pleasure. It has certainly been my pleasure to play for you.

I början av veckan kom så det besked vi fans fruktat alltsedan den dag förra sommaren, då Paul Kopasz meddelade att han diagnostiserats med strupcancer — Paul K slutade sina inspelningar den 16 mars 2020[1].

Om du aldrig hört talas om Paul Kopasz, utom möjligen då jag nämnt hans namn i förbigående här på bloggen, så är du knappast ensam. I åtminstone ett avseende är han emellertid världens främste låtskrivare — hans produktivitet, nämligen. Under åren 1992-1997 gav han ut 9 fullmatade CD-skivor (The blue sun, The big nowhere, The killer in the rain, Blues for Charlie Lucky, Garden of forking paths, Achilles heel, Saratoga, A wilderness of mirrors och Love is a gas), en lajv-skiva (Now and at the hour of our death, amen) plus lite annat smått och gott — de åren är de magra i hans produktion; sammanlagt skapade han bortåt 120(!) verk; kassetter, LP-skivor och CD. Jag tvivlar på att någon har full koll på hans diskografi; jag gjorde själv ett försök för tiotalet år sedan, och vill minnas att jag räknade till över 90 skivor…

Hur ska man karakterisera hans musik? Han gav sig i kast med i stort sett allt från handklapps-gospel till högenergi-heavymetal-punk, men jag återkommer ändå till ett omdöme jag tror mig ha läst någonstans — han var den ende genuine bluesmannen som kommit fram efter punken. En experimenterande bluesman, med ena benet fast förankrat i rockmusiken och det andra i beat-poesin; den bilden är nog inte helt vilseledande i alla fall. Punken, eller vad det nu är, har dock satt sina spår både i hans sång och hans gitarrspel; där finns en intensitet, gränsande till desperation, som man sällan finner i bluesmusiken.

Några länkar för den som vill göra egna undersökningar: PK:s nuvarande bandcamp-sida som för närvarande innehåller 46 CD-skivor, bland annat två av de tre samlingskivor som han hoppas ska bli hans »legacy»; förhoppningsvis dyker »Sotto voce» också upp där så småningom.[2]. Ett annat sätt att fördjupa sig i hans musik är att lyssna på några av de »tributprogram» som gjorts, till exempel av Kakie Urch och Trash flow radio; det förra innehåller mestadels musik, det senare låter många av Pauls vänner genom åren komma till tals[3]. En del av hans dåvande produktion placerade han för 20-talet år sedan på archive.org — ljudkvaliteten är inte alltid den allra bästa, men för den som tycker att »gratis är gott» finns där en hel del godis att hämta.

Mina personliga favoriter är The big nowhere, som var den första skiva med Paul K jag köpte, och Blues for Charlie Lucky, som av många[4] räknas som hans bästa. Om du bara tänker lyssna på en enda låt av Paul K föreslår jag den avslutande låten på Blues för Charlie Lucky, Charlie Lucky says[5][6][7][8]. Sångar-jaget har en dialog med den legendariska maffia-bossen Charles »Lucky» Luciano — han berättar hur hemsk tillvaron är, men bossen påpekar att livet ändå måste levas:

My own bad hand was dealt me
Now I got to play it down
Make this precious gift of life
My own personal crown

The killer and the healer
And the artist and the thief
The life of each is a mystery
So illogical and brief


Fotnoter:

  1. Bredvid en sådan katastrof torde övriga nyheter kunna betraktas som helt covidkommande (Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att klämma in den ordleken någonstans. Jag hoppas det räknas mig tillgodo att jag gömt undan den i en fotnot.) []
  2. Han hade tidigare ytterligare en sida, paulksongs, men den är nu blank — han varnade redan i höstas att han tyckte han spelat in för mycket junk, och att han tänkte rensa i skivbeståndet; en hastig blick visar emellertid att har kastat ut åtskilliga gullebarn med badvattnet… []
  3. Båda programmen är två timmar långa; det andra innehåller dessutom en halvtimmes »bonusmusik» som inte hann spelas under programmet. []
  4. Dvs av mig och åtminstone en person till. []
  5. Skulle du kunna tänka dig en andra låt, så kan jag rekommendera Everything that glitters []
  6. … och vill du höra ytterligare en låt, så varför inte Robespierre. []
  7. Paul K kunde också tolka andras låtar, till exempel denna. []
  8. Nä, nu får du för höge Pharao börja leta själv… Nå, en favorit till ska du få, den vars titel antyds i rubriken (jämför gärna med denna lite mer avrundade lajv-version) []

All this strength…

Om du någon gång besökt Bryggarsalen i Stockholm vet du att den har en ganska märklig konstruktion — närmast scenen är det högt i tak, men längre bak finns en överbyggnad som kan användas som en gammaldags teaterbalkong, även om det säkerligen inte var vad den ursprungligen var avsedd för. Såvitt jag vet är det enda sättet att ta sig upp på denna överbyggnad en spiraltrappa av den där typen som ser ut som en efterkonstruktion; och det var på väg upp i denna trappa som jag den 27:e april 2013 råkade stöta på den artist, David Olney, som jag kommit för att se[1].

Han stannade, tvekade en sekund, och sa sedan något i stil med »Jag vet att jag sett dig någonstans, men jag kan just nu inte placera dig. Vi har väl träffats förut?» Jag berättade då för honom att jag för omkring tio år sedan rest till Birmingham (den engelska versionen, inte den i Alabama) för att se honom, och att han där spelat en konsert inför kanske dussinet åhörare. Vi pratades också vid några minuter innan föreställningen, och jag fick tillfälle att berätta att det faktiskt var han som kontaktat mig runt 1995 — han tackade mig via e-post för några sidor med Townes Van Zandts texter jag transkriberat och lagt upp på internet. Han såg lite förvirrad ut, och anmärkte att han förmodligen hade förträngt konserten ifråga[2].

Det känns konstigt att tänka tillbaka på den episoden, och veta att han inte längre är i livet. Förra lördagen, den 18:e januari, var han på en låtskrivarfestival i Florida, »30A songwriters festival». På eftermiddagen spelade han in ett halvtimmes program med en lokal radiokanal, och som brukligt är nuförtiden så hamnade det nästan omedelbart på youtube:

På kvällen samma dag deltog han i ett slags ”runda-bordet”-konsert med två andra låtskrivare, där deltagarna turades om att spela låtar. Mitt i sin tredje låt slutade Olney spela, bad om ursäkt — och dog, trots omedelbara upplivningsförsök från en läkare i publiken.

För mer än tio år sedan startade Olney en »video-cast», eller vad det nu ska kallas. Från början hette den Hear and now, och sändes på ustream, en sajt som nu tycks tagits över av IBM, men flyttades efter något år över till youtube, där serien fick namn efter en av Olneys låtar, You never know. Ett avsnitt i veckan, med mycket få pauser, ger till slut en imponerande samling — det hann med åren bli runt 400 program. De följde oftast en och samma mall — först fick den kommersiella delen av verksamheten sitt, skivor, kommande spelningar etc.; sedan spelade han en låt, oftast av egen produktion, men även andra; och till sist några ord om tillkomsten av låten i fråga. Poesiläsning i olika former, märkliga episoder från baseballens historia och andra berättelser från ett innehållsrikt liv kunde komplettera mallen då och då; men oavsett innehåll så präglades allt han företog sig av en ovanlig intelligens, som fick honom att se saker i en ny, eller åtminstone annorlunda, belysning.

Jag måste bekänna att jag tappade kontakten med ”video-casten” under den sista tiden på ustream — om jag minns rätt rågades måttet när ustream fick för sig att det var en god idé att bryta ett program efter exakt tio minuter för att sända reklam, oavsett vad som då pågick i sändningen. Efter flytten till youtube har jag bara tittat på enstaka avsnitt, så den senaste veckan har jag försökt ta igen förlorad mark. Mycket ungefärligt kan man dela upp de låtar han spelar i You never know i tre grupper av speciellt intresse: dels andras låtar, som till exempel Let it be me, en hit med Everly Brothers; dels de låtar från skivorna som av någon anledning hamnat utanför spellistorna, som till exempel A dangerous man, en låt om Lawrence of Arabia; och dels låtar som inte ens blivit inspelade, som till exempel The balcony scene.

Om du av någon anledning råkat läsa så här långt, trots att du inte kände till att David Olney var världens bästa låtskrivare[3], kommer jag nedan att erbjuda tre vägar in i Olneys musik, via några utvalda avsnitt av You never know. Men först en liten varning: om du är allergisk mot sånger sjungna av skrovliga mansröster ackompanjerade av hjälpligt stämda gitarrer bör du först ta en rejäl dos av lämplig medicin; med undantag för den allra sista låten är det nämligen precis vad du kommer att utsättas för.

Den första vägen är genom några låtar som andra spelat in, och därmed möjligen kan kallas hans »hits»: If my eyes were blind, som spelats in till exempel av Mimi Farina, Ad Vanderveen och Steve Young; Deeper well som Emmylou Harris spelade in på »Wrecking Ball»; och Women across the water, inspelad av bland andra Linda Ronstadt.

Väg nummer två går genom några av de sånger som lika gärna skulle kunna vara en film eller en teaterscen; jag tänker till exempel på Contender, Barrymore remembers och Revolution.

Den tredje[4] av mina infartsleder till Olneys musik, går via stillsamma, lätt filosofiska, betraktelser över livet som sådant, och synnerhet över låtskrivaryrket; jag tänker i första hand på Little bird och The song. En tredje låt i liknande stil fick avsluta serien — You are here, en av mina favoritlåtar — till bilder av en tom stol och »Miller the wonderdog», som bidragit med »bakgrundssång» då och då under serien.

Efter sin spelning i Bryggarsalen kom David Olney förbi vårt bord uppe på »balkongen». Vi bytte några ord om spelningen, och till slut sa han att han så smått började minnas den där spelningen i Birmingham: »Men det där med ett dussin — då måste du väl räknat pubägaren och hans hund också…?» Han skakade på huvudet, om åt ett otrevligt minne eller världens allmänna dårskap kunde jag inte avgöra, och med ett leende och en handskakning försvann han iväg mot en dörr i de bakre regionerna där jag antog att logerna var situerade.


Fotnoter:

  1. Om du missade Olneys besök i Sverige den gången, så skyll inte på mig — jag hade påpekat det på min blogg i god tid. []
  2. Jag har för övrigt all anledning att tro att jag var den som räddade den där kvällen i Birmingham för honom; han spelade till exempel en av TVZ:s låtar — Rex’s blues, om jag minns rätt — och dedikerade den till mig, med en anmärkning att jag kommit från Sverige enbart för att se honom. Det var nu visserligen inte helt korrekt, men en godtagbar approximation. []
  3. Åkej, jag vet att han har konkurrens av andra giganter, som Bob Dylan, Leonard Cohen, Townes Van Zandt, Guy Clark och Paul Kopasz, men åtminstone för ögonblicket tycker jag Olney är några hästlängder före konkurrenterna. []
  4. Från början hade jag tillagt »och sista» här, men eftersom det är lätt att hitta fler ingångar (som till exempel kärleksvisor, påskbetraktelser och förbrytarmentalitet) så plockade jag bort det uttrycket i sista(?) korrläsningen. Skulle du mot förmodan behöva fler infartsvägar står jag gärna till tjänst med fler låtlistor. []

En trevlig lösning

En trevlig lösning skrevs redan 1916 av den för mig helt obekante Raymund Allen; jag översatte den till svenska 2003 för Schacknytts julnummer. Några år senare la jag ut den på min förra blogg, och det är därifrån jag nu »räddar» den till min nuvarande.

Den här lilla julhistorien har väl egentligen bara kuriosaintresse, oavsett om man betraktar den från deckarkonnässörens eller schackspelarens synvinkel. Men faktum kvarstår att den skrevs redan 1916, då varken detektivnoveller eller retrograd schackanalys var särskilt vanliga. Att ingen mindre än Dorothy Sayers fann den tillräckligt intressant för att inkludera den i sin antologi Great short stories of detection, mystery and horror tyder ju trots allt på att den har ett visst historiskt intresse.

Kappsäcken, som för Kenneth Dales starka arm knappt varit mer än en fjäder då han lämnade stationen, tycktes på något magiskt sätt växt sig allt tyngre under den kilometers promenad som förde honom till Lord Churts lantliga residens. Det var med lättnad han ställde kappsäcken på verandan, och ringde på klockan.

Han var tvungen att vänta några minuter, och sedan öppnade Lord Churt dörren i egen hög person. Hans runda, rödlätta ansikte, som knappt skulle behövt någon make-up alls för att bli en perfekt »Mr Pickwick», strålade välkomnande. »Kom in, käre vän, kom in! Utomordentligt trevligt att se dig. Jag önskar dig en God Jul!»

Det var julafton, och hans sätt formligen bubblade av den vänlighet som tillhör helgen. Han tog kappsäcken och bar in den i hallen.

»Jag är min egen dörrvakt och uppassare och allting annat för ögonblicket. Skickade alla tjänare till en julteaterföreställning i skolan här på orten och låste efter dem. Min fru följde med och moster Blaxter.»

»Och Norah?» frågade Kenneth.

»Ah! Norah!» svarade Churt med en vänlig klapp på Kenneths axel. »Norah är den enda person som räknas, visst är hon, och naturligtvis ska hon vara det. Norah stannade inne för att skriva julkort, och jag skulle tro att hon fortfarande är på sitt rum, men korten måste vara skrivna nu för jag såg dem i brevsäcken. Hon skulle naturligtvis ha mött dig, men ditt brev sa att du inte kunde komma.»

»Ja, jag vet. Jag trodde inte jag skulle komma loss, men idag mjuknade min chefs hjärta, och han sa att han skulle klara sig utan mig tills övermorgon. Så jag rusade iväg för att ta två-och-femton-tåget, och hann precis med.»

»Och här är du, som en glad överraskning för din stackars besvikna Norah — och för oss alla,» la han till, godmodigt.

»Jag hoppas min fästmö gjort ett gott intryck,» anmärkte Kenneth, med ett leende som visade att han kände sig säker på hur svaret skulle lyda.

»Käre vän,» svarade Churt, »jag kan uppriktigt säga att jag tycker att hon är både vacker och charmerande. Vi var mycket glada åt att bjuda hit henne och hennes sångröst har berett oss ett stort nöje.» Han tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. »Du måste förlåta oss försiktiga gamla människor om vi tycker att förlovningen kom en smula hastigt. Som moster Blaxter sa idag, du kan inte känna henne väl efter en så kort bekantskap, och hennes släkt känner du ju inte alls.»

För sin egen del ansåg Kenneth att moster Blaxter var en ättiksblodad gammal glädjedödare, men han undvek att uttala någon del av den bedömningen högt.

»Låt oss ha en pratstund om din stora affär senare,» fortsatte Churt. »Följ med mig till biblioteket. Jag håller just på att avsluta ett parti schack mot Sir James Winslade, och sedan ska vi ta reda på var fröken Norah håller sig gömd.»

Han stannade vid ett bord i den gång som ledde från hallen till biblioteket, och tog fram en nyckelknippa ur fickan. »Hon hade skrivit ett brev till dig, så det är väl lika bra att rädda det från säcken.» Han låste upp låset till brevsäcken, la innehållet i en hög på bordet, och medan han la tillbaka breven i säcken mumlade han en kommentar då och då. »Faster Emma — oj, jag borde också ha skrivit till henne; måste göra det till hennes födelsedag i stället. Mrs Dunn — samma sak där, är jag rädd. Röda korset — hoppas det inte kommer bort; grandiost arbete de gör, Röda korset. Ah, här har vi det: ’Kenneth Dale, Esq., 31 Valpy Street, London S.W.’» Han välte tillbaka resten av högen i säcken och låste den. »Stoppa brevet i fickan och kom med, annars tror Winslade att jag aldrig kommer tillbaka.»

Han fördröjdes emellertid ytterligare några ögonblick av att släppa in tjänarna, som just kom tillbaka från byn. Han lämnade brevsäcken till en av dem för vidare transport till postkontoret.

I biblioteket satt Sir James Winslade vid schackbrädet, och Churts privatsekreterare, Gornay, en lång, smal figur med blek hy och mörka, klipska ögon, betraktade ställningen.

Sekreteraren hälsade på Kenneth utan någon större hjärtlighet, och vände sig till Churt. »Har breven skickats iväg ännu?»

»Ja; ville du också skicka något?»

»Bara ett kort som jag borde skrivit,» svarade Gornay, »men det är inte särskilt viktigt»; och han satte sig ned igen bredvid schackspelarna.

Churt anförde de svarta pjäserna, svarta dock endast till namnet, eftersom de var de små röda pjäserna från ett reseschack. Han tycktes ha råkat i svårigheter, och, till Kenneths stora tillfredsställelse — han var mer intresserad av att börja sökandet efter Norah — tog partiet slut efter bara ett fåtal drag.

»Jag ser inte hur jag ska klara mig ur det här,» anmärkte Churt, efter en sista konfunderad överblick över ställningens möjligheter. »Du attackerar mig i nästa drag med en häst eller damen, och vilket du än väljer är jag färdig. Partiet är över, jag ger upp.»

»En turlig vinst för er, Sir James,» observerade Gornay.

»Turlig?» frågade Winslade. »Du har redan talat om för oss att vi har brutit mot alla sunda principer i öppningen, men kunde svart spelat bättre under de senaste dragen?»

»Han kan fortfarande vinna partiet i slutställningen,» svarade Gornay.









Winslade – Churt
Svart drar och vinner

Han bevisade sitt påstående genom att göra några drag, och återställde sedan pjäserna till sina ursprungliga platser.

»Nåja, det spelar igen roll, du vann,» sa Churt godmodigt, »jag skulle aldrig ha hittat rätt drag på egen hand.»

Gornay fortsatte att studera brädet uppmärksamt, och hans ansikte fick ett ivrigt uttryck, som om han upptäckt något nytt och intressant i ställningen. Just då var Kenneth bara irriterad över dröjsmålet. Det var först någon timma senare som sekreterarens kommentarer om partiet fick en så viktig betydelse för honom att han drog sig till minnes den exakta ordalydelsen.

»Även om spelet var tämligen excentriskt ibland, så måste jag säga att det var djärvt och spektakulärt på båda sidor,» kommenterade Gornay. »Till exempel, när Lord Churt offrade sin springare utan att få någonting för den, och när ni, Sir James, gav honom valet att slå er dam med a- eller c-bonden på b6.» Han vände sig mot Churt. »Det hade kanske varit bättre att slå med c-bonden än med a-bonden.»

»Jaja, det var det säkert,» svarade Churt, »men jag skulle säkert gjort pannkaka av alltihop i alla fall. Men kom med nu, allesamman, så ska vi se om vi kan få oss en kopp te.»

Kenneth lyckades, innan teet serverades i stora rummet, hitta Norah och utbyta hälsningar på tu man hand, och hennes ansikte strålade fortfarande av glädjen från det oväntade mötet då de steg in i rummet.

Efter teet drog sig Sir James tillbaka till herrummet för att, tillsammans med sekreteraren, njuta en cigarr, och Churt vände sig till Norah. »Du måste sjunga en av de julsånger du lovade oss, och sedan kan ni ungdomar gå till biblioteket för att diskutera era privata affärer. Jag vet att ni längtar efter att komma bort från oss gamla stötar.»

»Tack så mycket, Lord Churt, för ’gamla stötar’, å din frus och mina vägnar,» sa moster Blaxter med en mild sarkasm som på något sätt misslyckades att förmedla den avsedda spefulla effekten. Men Norah hade redan satt sig ned vid pianot, och hon stämde upp en glad julsång innan han kunde formulera ett passande svar.

Hon spelade ännu en julsång, en där alla kunde sjunga med, och under denna råkade Kenneths hand träffa på brevet i fickan. Han öppnade kuvertet just som Norah reste sig från pianot. Hon kände igen sin egen handstil och blev blossande röd. »Var försiktig, Ken! Låt ingenting ramla ut!» varnade hon.

Han drog försiktigt ut brevet, och såg noggrant till att en liten lock brunt hår, ett ömhetsbevis som hon skulle varit för blyg för att låta alla se, stannade kvar i kuvertet. Medan han var upptagen med detta, lösgjorde sig en tunn pappersbit från det vikta brevet, och fladdrade långsamt ner mot mattan, och instinktivt riktades alla ögon mot det. Det var en sedel från Bank of England, på ett belopp av ett tusen pund.

Kenneth tittade undrande på Norah, men blev inte klokare av det. Därefter på Lord Churt, då möjligheten slog honom att han, i ett julanfall av sin karakteristiska givmildhet, på något sätt lyckats smuggla ner sedeln i brevet. Men Lord Churts förstummade ansiktsuttryck var utan tvekan äkta. Hans händer darrade när han tog upp sin fickkalender och jämförde en anteckning mot sedelns nummer. Han var den förste att bryta tystnaden. »Detta är utomordentligt märkligt. Det här är just precis den sedel som jag skickade till Röda korset i eftermiddags som min julgåva, precis den som jag skaffade för att skicka anonymt till dem, och som ni damer var så intresserade av vid frukostbordet.»

Alla tittade på varandra för att få en förklaring, tills alla ögon var riktade mot Norah, eftersom hon var den person som skulle kunna förväntas lämna en.

Churt var upprörd och bekymrad. Moster Blaxter såg misstänksamt på Norah, när hon såg flickan förbli tyst, med ett ansikte som förlorat all färg. »Eftersom sedeln hittades i ett brev avsänt av Norah, bör hon vara den som kan förklara hur den kom dit,» anmärkte hon.

»Jag har inte den avlägsnaste aning om hur den kom dit,» svarade Norah, »Jag kan bara säga att jag inte stoppade dit den, och att jag över huvud inte sett den sedan frukosten, tills den föll ur mitt brev för några ögonblick sedan.»

»Mycket märkligt,» kommenterade moster Blaxter torrt. Kenneth hade svårt att hålla sig lugn. »Jag hoppas du inte insinuerar att Norah stal sedeln!»

»Mina kära vänner,» sa Churt i ett försök att lugna ner samtalstonen, »låt oss hålla våra huvuden kalla, och inte ställa till med några scener.»

Kenneth hade ännu inte lugnat ner sig. »Om Norah hade stoppat ner sedeln i kuvertet, skulle hon ha påpekat det i sitt brev. Jag hoppas ni accepterar mitt ord när jag säger att hon inte gör det.»

»Läs upp mitt PS, Ken,» krävde Norah. »Fröken Blaxter kan mycket väl påstå att det syftar på sedeln.» Flickan tittade på henne med ett ansikte som nu blixtrade av ilska, och Kenneth läste högt: »PS. Låt ingen se vad jag skickar till dig!» Det hade inte slagit honom att det kunde tas som något annat än en skämtsam anspelning på hårlocken, med utropstecknet tolkat ungefär »som om jag ens skulle tänka tanken att du skulle göra det,» eller något liknande. Det hela började bli för allvarligt för att ta någon hänsyn till blygsel, och han visade upp hårlocken som förklaring till Norahs PS. Det var en grym ödets nyck, tänkte han, att efterskriften skulle kunna misstolkas. Han hade räknat med att Norahs charm skulle ta det Churtska hemmet med storm, och därför var det extra retfullt att i stället se henne utsatt för en så avskyvärd misstanke. Moster Blaxters uppträdande blev ännu mer irriterande av att han inte hade något sätt att motbevisa henne. Han var därför tacksam när Lady Churts mjuka röst gav diskussionen en annan riktning. »Hur länge har herr Gornay varit här?» frågade hon sin man.

Churt såg chockerad ut. »Älskling, vi får inte göra några förhastade anklagelser i en sak som denna. Vilket motiv skulle Gornay haft för att placera sedeln i Norahs brev om han tänkte stjäla den? Och dessutom, mitt vittnesmål kommer att visa att han är oskyldig.»

»Skulle du ha något emot att tala om exakt vad du gjorde med sedeln efter att du visat den vid frukosten i morse?» frågade Kenneth.

»Jag ska berätta precis vad som hände,» svarade Churt. »När alla tittat på den vid frukostbordet, la jag tillbaka den i kalendern, som jag hade i min ficka tills i eftermiddags. Medan vi spelade schack kom jag på att brevsäcken skulle skickas till postkontoret tidigare än vanligt idag, så jag la sedeln i ett kuvert med Röda korsets adress förtryckt, klistrade ihop kuvertet och la det i säcken. Jag gick direkt tillbaka till biblioteket, och jag kommer ihåg att jag blev förvånad över det drag som Winslade hade spelat, eftersom han offrade damen för ingenting. Just i det ögonblicket kom jag på att Norah förmodligen redan hade lagt sina brev i säcken, och att jag, i så fall, lika gärna kunde låsa den med en gång så slapp jag vara orolig för att glömma det senare. Jag tittade på schackbrädet några minuter, fortfarande stående, sedan gick jag och låste säcken, efter att ha kontrollerat att Norahs brev verkligen var där. Jag gick direkt tillbaka och slog Winslows dam.»

»Men jag förstår inte vad det här har med herr Gornay att göra, och hur det bevisar hans oskuld,» anmärkte Lady Churt.

»Älskling, vem som än tog sedeln från ett kuvert och stoppade den i ett annat måste ha gjort det under det fåtal minuter som gick mellan mina två besök vid säcken. Det var den enda tid som brevet var i säcken utan att den var låst. Och under de där minuterna tittade Gorney på vårat parti, så det kan inte ha varit han.»

»Var han i biblioteket under hela partiet?» undrade Kenneth.

»Jag kan inte svära på det,» svarade Churt. »Jag tror knappast det. Jag la inte märke till det i varje fall. Men jag är säker på att han varken kom eller gick medan jag stod och stirrade på Winslades drag, och han måste varit där när Winslade offrade sin dam och när jag tog den, eftersom han kommenterade just precis de dragen efter partiets slut, och föreslog att jag borde slagit med den andra bonden. Du hörde ju honom själv.»

»Ja,» svarade Kenneth. »Så långt är jag med. Men det finns något som heter dyrkar, som bekant.»

»Tillverkarna av det här låset garanterar att inga dyrkar biter på det,» svarade Churt, »och nyckeln har inte varit ur mina händer, så han har inte kunnat tillverka en kopia, även om han skulle haft tid till det.»

Norah bröt in med en röst som darrade av indignation. »Med andra ord, Lord Churt, anser ni att alla indicier pekar på den enda person, förutom Gornay och Sir James Winslade, som befann sig i huset. Och mot det kan jag bara sätta mitt ord.»

»Och det är värt alla indicier i världen,» utbrast Kenneth, och hon tackade sin förkämpe med ett snabbt leende.

»Lady Churt har alldeles rätt,» fortsatte han. »Jag sätter mitt huvud på att det var den där lurifaxen Gornay. Kalla omedelbart hit honom, och se efter om inte hans ansikte visar hans skuld när jag beskyller honom för att vara en tjuv.»

»Det gör du inte alls!» utropade Churt bestört. »Det skulle leda till pinsamheter. Det finns ingen anledning att göra något så överilat.» Han antog den juridiska värdighet som han använde i den lokala rätten då han dömde någon buse till fem shillings böter i stället för de sex månader vederbörande borde haft. »Jag vägrar absolut att hysa någon form av misstanke mot någon under detta tak; gäster, tjänare eller någon annan. Det kommer förmodligen att visa sig att det inträffat någon egendomlig olyckshändelse, som ser självklar ut när den förklarats. Å andra sidan, det är också möjligt att någon person med onda avsikter lyckats ta sig in i huset utifrån, även om jag måste erkänna att jag inte förstår motivet för dennes handlingar om det skulle visa sig vara så. Hur som helst så ser jag som min plikt, för allas vårt anseende, att den här historien reds ut av lämplig myndighet.»

»Vad menar du med lämplig myndighet?» frågade Lady Churt. »Jag tyckte inte polisen här i byn skötte sig särskilt bra när stackars Kelpie blev stulen.»

Aberdeenterriern vid hennes fötter tittade upp ner han hörde sitt namn, och Churt fortsatte: »Jag ska telefonera Scotland Yard. Om Shapland är där, är jag säker på att han skulle kunna komma ner med en gång i sin bil. Han borde kunna vara här inom två timmar. Tills han, eller någon annan, anländer ber jag er att inte yttra ett ord om den här affären till någon som inte befinner sig här i rummet.»

»Absolut rätt sätt att hantera detta,» anmärkte moster Blaxter. »Det är inte mer än rätt att skulden läggs på rätt person, vem denna person än råkar vara.»

Med en taktfullhet som Kenneth inte hade tilltrott honom, vände sig Churt till Norah: »Jag tvekar inte ett ögonblick på att Shapland kommer att reda ut det här på ett tillfredsställande sätt. Tills dess, kära flicka, befinner vi oss i samma båt, för det är bara mitt ord som säger att jag la sedeln i röda-kors-kuvertet över huvud taget.»

Hans vänliga sätt gjorde att hon fick tårar i ögonen, och Kenneth ledde iväg henne till biblioteket.

»Att tänka sig att de tror att jag är en tjuv — en tjuv, Ken — en vanlig simpel tjuv!»

»Nonsens, min älskling,» sa han. »Ingen kan tro på sådana dumheter.»

»Den där avskyvärda moster Blaxter gör det i varje fall. Hon så gott som sa det rakt ut.» Hon satte sig in en fåtölj och började lugna ner sig, medan han vankade av och an i rummet, på samma gång arg och tankfull.

»Jag är så glad att jag hade dig på min sida, Ken, och Lord Churt, han är en riktig gammal raring.»

»Han är en dum gammal raring, hur som helst,» svarade han. »Han har mer pengar än han vet vad han ska ha dem till, men att bara tänka tanken på att skicka en tusenlapp med julposten, för att bli borttappad bland alla rödhakar och julhälsningar!»

Här avbröts de av att Gornay kom in i rummet.

»Jag tänkte inte stanna länge,» sa han som ett svar på deras inte särskilt välkomnande miner. »Jag har bara kommit för att be om en liten tjänst. Jag har en dispyt med Sir James om konsten att avläsa en persons karaktär från hans handstil, och nu skulle jag vilja ha exempel från personer vi båda känner. Vilken liten papperlapp som helst duger.»

Kenneth tog upp en sida anteckningspapper från ett bord, och skrev »Allt är inte guld som glimmar,» och Norah la till »Lika barn leka bäst.» Det verkade vara det snabbaste sättet att bli av med honom.

Gornay såg på pappret med en min som antydde att han inte var helt nöjd. »Jag hade hellre sett något som inte var skrivet specifikt för detta. Ingen skriver helt obesvärat när han vet vad det ska användas till. Ni har inget gammalt kuvert eller något i den stilen?»

Ingen av dem kunde hjälpa honom, och han gick sin väg, synbarligen en smula besviken.

»Jag undrar om det verkligen var därför han ville ha våra handstilar,» anmärkte Kenneth misstänksamt. »Han är en snabbtänkt kanalje. Tänk bara på hur snabbt han hittade rätt drag i det där schackpartiet. Det var inte helt uppenbart.»

Schackspelet låg öppet på bordet där Churt hade lämnat det före teet. Han tittade på det, först helt flyktigt, sedan med ett ökande intresse. Han tog upp en av pjäserna för att undersöka den närmare, ställde tillbaka den, och upprepade sedan proceduren med andra pjäser, alltmedan hans sätt visade en hela tiden ökande upphetsning.

»Vad är det, Ken?» frågade Norah.

»Bara en skymt av någonting.» Han satte sig ner. »Jag måste tänka — tänka hårdare än jag gjort i hela mitt liv.»

Han lutade sig framåt, och lät huvudet vila i händerna. Hon väntade under tystnad, tills han, efter några minuter, såg upp igen.

»Ja, jag börjar att se ljuset — mer än en skymt. Han är en listig rackare, herr Gornay, så väldigt listig!» Han log, dels av glädjen att finna en tråd i ett tilltrasslat nät, dels av beundran för det intellekt som vävt det. »Skulle du vilja veta vad det var han verkligen var ute efter när han kom in här?»

»Hemskt gärna,» svarade hon. »Men menar du att han inte hade haft någon dispyt med Sir James?»

»Jodå, det hade han säkert — han startade den för att den passade hans planer; men det han verkligen ville ha var det här.» Han tog upp kuvertet där sedeln hittats ur fickan. »Den där smörjan om karaktärsbedömning var ingen dum idé, och förmodligen hans enda chans. Men nej, käre Gornay, det kuvertet får du inte — inte ens för de tusen pund du stoppade ned i det.»

»Snälla Ken, förklara,» bad Norah.

»Jag ska, snart,» svarade Kenneth, »men jag skulle vilja få alla pusselbitar att passa först. Det andra problemet har vi inte löst än.»

Han sänkte åter blicken mot mattan framför eldstaden, och började tänka högt, för Norahs skull. »Churt resonerar som så att Gornay måste ha varit härinne och tittat på partiet under den enda tid som någon kunde ha mixtrat med breven, eftersom han efteråt nämnde det drag som spelades precis i början av den perioden och det som spelades precis i slutet. Men Winslade kunde ha berättat om de dragen medan Churt öppnade för mig. Det skulle lösa gåtan. Jag skulle i och för sig ha trott att Winslade var för principfast för att prata om partiet medan hans motståndare var ute ur rummet, men jag ska fråga honom. Jag behöver ju inte berätta av vilken anledning jag vill veta det.»

Han kom tillbaka nästan omedelbart. »Nej, de samtalade inte om partiet medan Churt var borta. Så var det med den saken. Låt oss försöka från andra hållet. Antag — och jag tror jag kan bevisa det — att Gornay verkligen mixtrade med breven. Frågan är då hur han kunde veta hur de två dragen spelats.

Han tog upp schackspelet igen, och tittade på det så målmedvetet och länge att Norah till slut tappade tålamodet.

»Älskling, vad kan du hoppas uträtta genom att stirra så länge på schackbrädet?»

»Jag har en egendomlig typ av schackproblem att lösa innan den där Sherlock Holmes-mannen från Scotland Yard dyker upp. Häng med här nu. Om det fanns något annat sätt som Gornay kunde fått reda på att de två viktiga dragen spelats, utan att vara närvarande när det hände, och utan att någon berättat det för honom, då skulle Churts argument falla, eller hur?»

»Det är klart, men vad finns det för annat sätt? Kan han ha tittat in genom fönstret?»

»Jag tror vi kommer att upptäcka att det något klyftigare än så. Jag tror att jag ska kunna bevisa att han kunde räkna ut att de två dragen spelats, utan någon annan hjälp, från pjäsernas ställning vid slutet av partiet, som de står nu.» Åter böjde han sig ner över brädet. »Vit spelar damen till b6 utan att slå något, och svart tar damen med a-bonden; det är de två dragen.»

I ytterligare nästan en halvtimma väntade Norah under lojal tystnad, medan hon betraktade växlingarna i hans ansikte allteftersom det lystes upp då någon detalj förklarats, eller mulnade då han åter upptäckte någon dold komplikation.

När han till slut stängde spelet, och ställde ned det, var hans ansiktsuttryck fortfarande mystifierat.

»Kan man inte bevisa att damen måste ha blivit slagen på den där speciella rutan?» frågade Norah.

»Nej,» svarade han. »Det kan lika gärna ha varit ett torn. Jag förstår det inte. Så många av pusselbitarna passar att jag är säker på att jag har rätt, men det är en liten bit som jag inte kan hitta. Vid Jupiter!» la han till, då en ny tanke slog honom, »jag undrar om Churt skulle kunna ge mig den?»

Han var just på väg att ta reda på det då en tjänare kom in i rummet med ett meddelande att Lord Churt väntade på dem på sitt arbetsrum.

Den skara som samlats i arbetsrummet var densamma som bevittnat upptäckten av tusenpundssedeln i stora rummet, med tillägg av Shapland, detektiven från Scotland Yard. Lord Churt satt vid sitt skrivbord, och Shapland satt vid hans sida, med ett ansikte som kunnat tas för ointelligent på grund av sin uttryckslöshet om det inte varit för de spejande ögonen, som skärskådade de övriga ansiktena i tur och ordning.

Norah och Kenneth tog de två stolar som var lediga, och, så snart dörrens stängts, ställde Kenneth en fråga till Churt.

»När du spelade ditt parti mot Sir James Winslade i eftermiddags, gav han dig då tornet på a1 i förgåva?»

Alla, utom Norah och den sfinxliknande detektiven, vars ansikte inte lämnade några ledtrådar om hans tankar, såg förvånade ut.

»Jag skulle knappast tro att det här är ett lämpligt tillfälle att diskutera en sådan lättsinnig sak som ett schackparti», anmärkte moster Blaxter syrligt.

»Jag måste bekänna att jag inte förstår vad det har med saken att göra,» svarade Churt. »Men faktum är, att han gav mig just den förgåvan.»

»Tacka Gud för det!» utbrast Kenneth, med en innerlighet som framkallade en antydan till intresse hos Shapland.

»Jag skulle vilja höra vad herr Dale har att anföra i den här saken,» sa han. »Lord Churt har satt mig in i fallet.»

»Jag vill rikta en anklagelse mot Lord Churts privatsekreterare, herr Gornay. Det vore kanske bäst om han är närvarande så han kan höra den.»

»Alldeles onödigt, alldeles onödigt,» avbröt Churt. »Vi ska inte ha några otrevliga scener om det kan undvikas.»

»Då så,» fortsatte Kenneth, »jag bara tyckte att det vore renhårigare. Jag anklagar Gornay för att ha stulit tusenpundssedeln ur kuvertet adresserat till Röda korset, och för att ha placerat det i ett kuvert adresserat till mig. Jag anklagar honom för att ha använt osynligt bläck, av en typ som blir synlig efter några timmar, för att stryka över min adress och skriva dit en annan, en medbrottslings adress, utan tvekan.»

»Ni måste vara medveten om,» påpekade Shapland, »att det är en mycket allvarlig anklagelse ni gör i vittnens närvaro. Jag antar att ni har något bevis som styrker den?»

Kenneth öppnade schackspelet. »Titta på märkena på de här schackpjäserna. De fanns inte där när partiet slutade. De fanns där, även om de inte var lika tydliga som nu, för en timme sedan. Precis de pjäser, och endast de, som Gornay rörde då han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit, har bläckmärken. Om det inte var osynligt bläck, varför skulle de bli allt tydligare? Om det är osynligt bläck, hur kom det dit utom från Gornays skyldiga fingrar?»

Han tog upp kuvertet från Norahs brev, och en hastig blick på det räckte för att hans ansikte skulle få en triumferande min. Han lämnade över kuvertet till Shapland. »Bläcket börjar synas här också. Det verkar som processen är långsammare på papper än på schackpjäsernas yta.»

»Det är en fråga om hur mycket luft det utsatts för,» rättade Shapland honom. »Kuvertet har varit i er ficka. Om vi låter det ligga här på bordet, ska vi snart se om er slutsats är korrekt. Under tiden, om herr Gornay är skyldig, hur kan ni förklara hans närvaro i biblioteket vid den enda tid då brottet han kan begåtts?»

»Genom att förneka den,» svarade Kenneth. »Vad har vi för bevis för att han var där under den kritiska tiden?»

»Hur kunde han annars veta de drag som spelades då?» frågade Shapland.

Åter pekade Kenneth på schackspelet. »Från pjäsernas ställning vid slutet av partiet. Här är den. Jag kan bevisa, enbart med hjälp av den ställningen, under förutsättning att vit lämnat tornet på a1 i förgåva, att vit under partiets gång måste ha spelat sin dam till b6 utan att slå någon pjäs, och att svart måste ha slagit den med a-bonden. Om jag kan dra de slutsatserna från ställningen, så kunde Gornay det. Vi såg ju hur kvicktänkt han var när han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit partiet när det såg så hopplöst ut att han gav upp.»

Detektiven hade som tur var tillräckliga kunskaper i schack för att följa med när Kenneth demonstrerade sitt bevis.

»Jag påstår inte,» fortsatte Kenneth när detektiven konstaterat att resonemanget var korrekt, »att han planerade detta alibi på förhand. Det var en idé han fick då han såg att slutställningen gjorde det möjligt att förutsäga de dragen. Han förlitade sig på tricket med det osynliga bläcket, och det hade lyckats om inte jag dykt upp så oväntat just i tid för att fånga upp Norahs brev.»

Medan Kenneth avslutade sin redogörelse, hade Shapland åter tagit upp kuvertet. Som han hade förutsagt hade kontakten med luften gjort att den osynliga texten nu var läsbar, även om den fortfarande var svag. Bara den mittersta raden i adressen var ändrad; numret och namnet på gatan hade blivit överstruket med ett streck, och ersatts med en annan gata och ett annat nummer. Detektiven lämnade det till Churt. »Känner ni igen den andra handstilen, mylord?»

Churt tog på sig sina glasögon och undersökte det. »Det kan jag inte påstå att jag gör,» svarade han, »men det är i alla fall inte herr Gornays.» Han tog ett annat kuvert ur sin kalender, adresserat till honom själv med sekreterarens handstil, och pekade ut olikheterna i de två handstilarna. Norah kastade en orolig blick på Kenneth, och moster Blaxter en av sina suraste på flickan. Detektiven såg inte förvånad ut.

»Trots allt, mylord, tror jag att det skulle föra vår utredning framåt om ni ville kalla herr Gornay till det här rummet. Jag tror inte ni behöver vara rädd för att det ska uppstå någon obehaglig scen,» la han till, och för ett ögonblick skymtade skuggan av ett leende på hans läppar.

Churt ringde i klockan, och sa åt tjänaren att be sekreteraren att komma till honom.

»Herr Gornay for sin väg för en timme sedan, mylord. Han fick ett plötsligt bud, och räknar inte med att återse sin mormor i livet.»

»Stackars sate! På julafton också!» mumlade Churt deltagande, och nu tillät sig Shapland ett aningen bredare leende.

»Jag gissade det,» påpekade han, »när jag kände igen den handstil som skrivit den nya adressen på kuvertet, annars hade jag som försiktighetåtgärd gått för att hämta den man ni känner som herr Gornay själv. Han är en herre som vi på Yarden känner under mer än ett namn, och mer än en handstil, och nu när vi så oväntat fått reda på var han håller hus lovar jag att vi snart ska ha honom inom lås och bom. Kanske Lord Churt vill vara vänlig att se till att min bil blir framkörd, och tillåta mig att använda hans telefon.»

»Men du stannar över middagen?» frågade Churt. »Den är klar om några minuter, och ingen av oss kommer att ha tid att byta om.»

»Jag är mycket tacksam, men herr Dale här har skött mitt arbete här på ett sätt som varje medlem i Yarden skulle vara stolt över, och jag måste följa spåret medan det är varmt. Det kommer kanske inte att vara nödvändigt att besvära er mer i detta ärende, men jag skulle tro att ni kommer att finna att det stora förfalskningsfallet i Ashfield, som tidningarna har skrivit så mycket om, snart kommer att ta en avgörande vändning.»

»Jag tycker vi kan gratulera oss själva till att ha fått den här historien ur världen utan otrevligheter,» sa Churt. »Nu kan vi fira jul i lugn och ro. Det skulle vilja säga att det var en trevlig upplösning, och en mycket trevlig lösning.»

Hans ansikte strålade av lättnad och gott humör när han än en gång tog fram sin kalender. »Norah, min vän, du måste ta emot en gammal mans ursäkt för att ha orsakat dig en mycket otrevlig eftermiddag; och du måste också ta emot den här. Nej, jag accepterar inga avslag, och det kommer att vara mycket säkrare att skicka en check till Röda korset.»

Hur slutställningen kunde vinnas:

1…e3 2.Dh6 Dh4+ 3.Dxh4 (eller Lxh4) Lc4 4.Sb3 Lxb3 och matt genom Ta1.
Om 2.Sg4 Dxg4 3.Dxg4/hxg4 (3.Dh6 Dh4+) Lc4 som ovan.
Om 2.g4 Lb3 3.Sxb3 Dxb3 och vinner.

Beviset för att vit spelat »Db6» och svart »axb6»:

Alla svarta pjäser utom två är fortfarande kvar på brädet; därför kan vit bara ha slagit två pjäser. Dessa slag måste ha gjorts av bönderna på c3 och e5, eftersom de har lämnat sina ursprungliga linjer. Vit kan därför inte ha slagit något med sin a-bonde, den kan därför inte kommit över till b-linjen, och därför var det en huvudpjäs, inte en bonde, som slogs på b6. Partiet spelades med tornet på a1 i förgåva, och det andra tornet slogs på h1 eller någon av de angränsande rutorna eftersom det inte kan ta tagit sig ut från hörnet.

Eftersom svart slog en huvudpjäs på b6, och alla vita huvudpjäser (utom tornen, som vi sett ovan) fortfarande finns kvar på brädet, betyder det att den pjäs som slogs på b6 måste ha ersatts av a-bonden då den promoverats på åttonde raden. Det var inte ett torn som slogs på b6, eftersom de två tornen redan blivit avförda ur räkningen. Bonden kan inte ha promoverats till en löpare, därför att i så fall skulle den fortfarande vara kvar på a8 eftersom det inte finns någon väg ut, och detsamma gäller en springare (slaget på b6 måste ju ha inträffat innan bonden nådde åttonde raden).

Därför måste bonden promoverats till en dam, och därför var det en dam som slogs på b6, och när den gick dit kunde den inte slagit något, eftersom vits båda slag gjordes av bönder. Q.E.D.