Tankar om och kring musik, del 82
Benny Borg — Den store dagen
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Om några dagar, den 30:e juli, skulle min mamma fyllt 93 år, och även om vi barn inte varit i närheten av att upprepa malörerna i dagens visa så tvivlar jag att det finns någon som inte känner åtminstone ett litet styng i hjärteroten för att man inte ägnar sina föräldrar tillräcklig uppmärksamhet — jag vet definitivt att jag är en av dem.
Tankar om och kring musik, del 81
Rory McLeod — Farewell Welfare
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Även den här veckan pysslar jag mest med typiska pensionärsgöromål — sover, äter, besöker vårdcentraler och följer British Open i golf. Golf har gett upphov till en mystisk gren av plan geometri som fått namnet »trigolfometri»; än så länge tycks det bara vara jag som noterat detta intressanta fält, men jag antar att matematiker kommer att kasta sig över denna nya form av geometri så fort de blir uppmärksammade på den. Så här kan det till exempel se ut:
Exempel på trigolfometri
Nåväl, en av favoriterna i tävlingen är, eller rättare sagt var innan tävlingen började, Rory McIlroy, vilket tillsammans med mina nyliga kontakter med sjukvården fick kombinationsmodulen i min hjärna att plocka fram denna makalösa låt[1]. Förutom den ordvitsande titeln innehåller den också påståendet »I got so much medicine for my health, I was sick a long time after I got well», vilket har ett klart släktskap med trigolfometrin i stycket ovan. Tyvärr hittar jag inte hela texten någonstans på nätet, bara den första, ursprungliga, delen. Jag kan rekommendera en lajv-version som gör full rättvisa åt McLeods enamnsorkester, med munspel, skedar, fotstamp och en dramatisk extraeffekt på slutet; missa inte den…
Fotnoter:
Tankar om och kring musik, del 80
Eva Dahlgren — Allting flyter
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Hittills har sommaren varit ganska regnig här, även om vi inte kan mäta oss med Jönköping och trakterna därikring. Om dagens låtval ska ses som ett försök att blidka Murphy och andra gudomligheter, eller som en smajly — eller vad nu dessa mystiska mojänger som dyker upp överallt på internet nuförtiden heter — riktad till sagda potentater lämnar jag åt dig, käræ läsare, att bedöma.
Titeln, »Allting flyter», syftar naturligtvis på ett av Herakleitos’ »citat»; när det gäller försokratiker är man i princip inte säker på någonting. I min rudimentära filosofiska världsbild placerar jag honom som ett slags polär motsats till Parmenides; den senare ansåg ju som bekant att förändring är omöjlig (och hans lärjunge Zenon ställde upp ett gäng paradoxer för att visa detta) — vid en jämförelse ter sig det mesta som Herakleitos eventuellt har yttrat som högst normalt.
Som pensionär är det inte utan att Dahlgrens text fått ytterligare relevans som beskrivning av situationen, och då tänker jag inte på regnandet. Den där läckan i skallen som gör att tankarna rinner ut innan man lyckats formulera dem har jag visserligen haft länge, men den har ju inte blivit mindre med åren, direkt. Och visst kan man känna sig onödig ibland, och visst gör man knappt något annat än sover. En ganska trevlig tillvaro, på det hela taget.
Tankar om och kring musik, del 79
Adolpson & Falk — Mr Jones’ maskin
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Den lilla gåta jag ställde förra veckan var nog inte så svår för personer med samma musiksmak som jag — på Barbro Hörbergs skiva »Med ögon känsliga för grönt» hade två ynglingar vid namn Tomas Adolphson och Anders Falk skrivit musiken till tre av låtarna; på »Morgon efter regn» var de också representerade med en låt; och på Monica Törnells »Mica» hade de två låtar. På de två första av dessa skivor var de helt okända, men när Mica kom ut 1984 hade de redan slagit genom rejält.
Jag var knappast den enda yngling som följde noga med i allt som Kjell Alinge pysslade med i radio på 70- och 80-talet — »lyssna på radio; radio är för folk med fantasi!» kunde han påpeka. »Hemma hos» tillsammans med Janne Forsell var nästan lika banbrytande i radion som Monty Python varit på TV:n, och i början av 80-talet, i Eldorado, som också var något nytt i radion, fick Adolphson och Falk möjlighet att visa vad de kunde, och det gjorde de. Först kom, om jag minns rätt, »Blinkar blå» — en mycket ovanlig låt på så sätt att den inte har någon egentlig handling, utan bara ställer några lätt filosofiska eller existentiella frågor utan att ge svar på dem. Den skulle passa perfekt i den här serien, men jag valde i stället en liknande låt, som har fått aktualitet genom AI:s frammarsch de senaste åren.
Att jag valde just den här låten beror på en sådan där textrad som kan göra att man ligger vaken en svettig sommarnatt och grubblar: Mr Jones’ maskin påstår bland annat att »Jag har den fullständighet som människan borde ha.» Borde vi verkligen det? Skulle inte EM-matcher i fotboll som slutar oavgjorda efter att alla straffskyttar tuppat av av trötthet bli ointressanta i längden…?
Tankar om och kring musik, del 78
Barbro Hörberg — Sommarö
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Av en ren slump, jag lovar, har det blivit en liten miniserie igen, och jag avslutar den nästa vecka med ett par artister som har något gemensamt med de tre senaste artistvalen, och då räknar jag in dagens artist, Barbro Hörberg i den listan. Det lär inte vara så svårt att gissa vilka jag tänker på, och vad som länkar samman dem med de tre senaste artisterna i listan, men du får en vecka på dig att grubbla på den gåtan.
I dag blir det som sagt en klassisk sommarskildring med ett par undertoner som teman, kontraster till den bild som målas upp i texten. Jag är inte riktigt säker på hur väl texten har åldrats, den känns väldigt mycket 60-tal enligt min mening, och jag undrar hur väl den skulle passa in i dagens värld; och om undertonerna uppfattas på samma sätt som då.
Den första, och mest uppenbara, är den tydliga rollfördelningen mellan man och kvinna, och det vore intressant att höra hur realistisk dagens unga par skulle betrakta den uppdelningen. Vid en bingning hittade jag en artikel av Marita Rehdin, som analyserar texten i detalj, men som inte tar upp hur aktuell den kan tänkas vara i nutiden.
Den andra undertonen, som är nästan lika uppenbar för en lantis som övertecknad, är kontrasten mellan lantlivet och »stassbolivet»; att huvudpersonen vantrivs är uppenbart, men om hon i första hand saknar sina aktiviteter i staden, som mosaikläggande och fester, eller mannen i London är inte fullt lika klart. Inte heller den kontrasten känns lika aktuell idag som för 50-60 år sedan, men jag kan ha fel.