Författararkiv: bosjo

Blixtkombinationer

Postat av
Svara

I eftermiddag börjar damernas VM-match, och om en vecka är det dags för herrarnas kandidatturnering, där en utmanare till Magnus Carlsen ska koras. Det är med andra ord upplagt för högspänning för schackvänner den närmaste tiden, och jag kommer osökt att tänka på en tidningsrubrik som summerade VM i fotboll 1978: »48 timmars hårt slit framför TV:n»[1].

Igår förmiddag tittade jag som hastigast in på Chessbomb för att se om det pågick något intressant att titta på, och hittade en mystisk blixtturnering i Kina med idel minisuperstormästare, »2016 IMSA Elite Mind Games», 16 stycken närmare bestämt; de spelade en dubbelrondig turnering med betänketiden 3 min per parti plus 2 s per drag, vilket tycks ha blivit mer eller mindre standard nuförtiden.

Tio partier spelades per dag, och jag råkade snubbla in strax före första ronden sista dagen. Ding Liren ledde på 14½ poäng, en halva före Harikrishna, och eftersom det såg ut att bli en kapplöpning dem emellan följde jag huvudsakligen deras partier. Men sista dagen gick det grus i maskineriet för båda, och inför sista ronden hade Rauf Mamedov, från Azerbaijan[2], tagit ledningen med en poäng före Ding Liren och Evgeny Tomashevsky. Slumpen hade ordnat det så raffinerat att Mamedov hade svart mot Ding i sista ronden, men kinesens hårda spel på vinst resulterade bara i att Mamedov snabbt fick övertaget, och vann ganska enkelt.

Nedan följer fem kombinationsställningar från de partier jag följde — jag ger diagrammen utan kommentarer först för dem som vill testa sin kombinationsförmåga, och sparar lösningarna till slutet av bloggan. Ställningarna har det gemensamt att svart är vid draget, och att han missade kombinationen i partiet. Men betänk att samtliga ställningar, utom möjligen en, härrör från den avslutande fasen i ett blixtparti, där ett »långstek» på mer än 10 sekunder kan vara ödesdigert i tidsnöden.









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (42)









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (44)









Ding – Navarra
Svart vid draget (20)









Ding – Navarra
Svart vid draget (30)









Ding – Wang
Svart vid draget (30)

Lösningar:









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (42)

En ställning från ett parti med avgörande betydelse för utgången av turneringen — Mamedov vann, men om svart hittat

42… g5! 43. Ld2 Dc6!

hade resultatet blivit ett annat. Det hotar 44…g4, följt av en giftig avdragsschack med tornet, och lite överraskande har vit inget sätt att undvika detta.









Mamedov – Harikrishna
Svart vid draget (44)

Två drag senare fick Harikrishna ännu en chans, och den här gången betydligt enklare:

44… Dxe3!

vinner pjäs rakt av; vit kan ta en bonde med schack, men sedan är det roliga slut. I stället spelade svart 44… Txe3? och förlorade så småningom. I och med denna vinst fick Mamedov tätkontakt.









Ding – Navarra
Svart vid draget (20)

Vits senaste drag var 20. Tf4, som hoppas få till någon form av offer på f6 och inslag på h7. Men svart har en läcker kontring:

20… Lxh6! 21. Dxh6 Txg5! 22. Dxg5 Tc5!

och den vita damen är fångad! Navarra missade detta, trots relativt gott om tid…









Ding – Navarra
Svart vid draget (30)

… och han missade även denna chans; här spelade han 30… a5?, och gav vit chansen att spela 31.Dxd6! med ungefär lika spel; men Ding hade som redan framgått ingen lyckad dag, spelade i stället 31. Df2? och förlorade efter ytterligare äventyrligheter. Men Navarra kunde här spelat det enkla

30… Tc5!

och matthotet på första raden tvingar vit att offra damen för det svarta tornet. Jag antar att det var oviljan att släppa en bonde med schack som blockerade tankebanorna för svart, men trots att vit får en schack och några drag på sig att ordna försvaret så finns det inget sätt att undvika damförlusten, till exempel 31. Txe7+ Kh6 32. De3+ g5 följt av 33… Db2 eller 33… Tc2 med snar damvinst.









Ding – Wang
Svart vid draget (30)

Till slut ett exempel på hur Ding Lirens dag kunde blivit ännu dystrare — i vinstpartiet mot Wang Yue hade han blivit nerpressad, och här kunde svart omvandlat sin press till något mer påtagligt:

30… Sc4!

Jag måste erkänna att när Chessbombs dator föreslog draget under partiets gång såg jag inte poängen (och gissningsvis gjorde de båda kineserna inte det heller). Datorn föreslog att vit skulle backa med det hotade tornet, och acceptera en ställning med dambyte och två bönder under (e- och b-bönderna faller). Men kan man inte klara sig bättre genom att slå på c4? Houdini visade mig snabbt att så inte var fallet:

31. bxc4 Txc4! 32. Da3 Txc1 33. Dxc1 Dxe3+ 34. Kf1









Ding – Wang
Svart vid draget

34… Lg4!

och vits kung sitter fast i en riktig rävsax, där hotet 35… Le2+! inte kan stoppas på något vettigt sätt.

Wang spelade i stället 30… Le4?!, vilket sätter bort större delen av fördelen, satte några drag senare bort en bonde och förlorade. Men Ding Lirens dag blev ändå inte vad han hade hoppats; 3 poäng sista dagen gjorde att han föll tillbaka till en delad 4:e-plats.

Fotnoter:

  1. En liten nödlögn… Rubriken i fråga var i själva verket på norska, och satt i den studentkorridor som jag flyttade in i på hösten samma år. [↩]
  2. Detta är den engelska translittereringen; den svenska tycks numera vara Azerbajdzjan i stället för det något enklare Azerbadjan jag lärde mig en gång i tiden. [↩]

Göran på engelska

Postat av
Svara

Strax före jul kom äntligen Göran Forslunds problembok (Problem Chess: Art and magic on the chessboard) ut i en engelsk version, eller två — Gambit Books publicerade den nämligen samtidigt som en e-bok i kindleformat och som en »app book» för den egenutvecklade appen Chess Studio.

Jag har ju redan tidigare skrivit en kort recension av den svenska versionen, och dessutom berättat att jag försatt mig i en ännu större jävsituation vid översättningen av boken till engelska i min minnestext, så jag avstår från längre kommentarer; ytterligare ett skäl till detta är att jag bara bläddrat genom det smakprov som återfinns på Amazon[1], och testat det generella smakprov som man kan ladda ner i Chess Studio. Kortfattat kan man väl säga att såsom svensk har man ingen anledning att välja den engelska kindle-utgåvan, som saknar den eleganta typografi som Göran gav sin svenska version, medan app-versionen kan vara ett alternativ för den som sätter ett stort värde på att kunna spela genom varianter från diagrammen. Chess Studio fungerar faktiskt även på min gamla iPhone 3GS, men den klena upplösningen (320*240 pixlar) gör att det inte är någon direkt njutning att läsa texten; med rimligt moderna apparater borde inte det vara något problem.

Den som är bekant med Gambits böcker vet att de huvudsakligen publicerar material för den aktive tävlingsspelaren, så varför ge ut Görans bok? Utan att ha några som helst bevis för det misstänker jag att John Nunn, en av grundarna av förlaget, varit positivt inställd; han har ju bland annat skrivit böcker som Solving in Style och Endgame challenge, som båda, direkt och indirekt, för fram tanken att schack innehåller mer än att bara förbättra sitt rankingtal. Jag tycker också att den inställningen skymtar fram om man läser mellan raderna i Graham Burgess’ förord:

When Göran Forslund approached Gambit with the idea of publishing his book in English, it would have been all too easy to decline. After all, it is somewhat outside our normal range of publications, and problem chess is seen as a rather specialized field. Fortunately, we took a closer look, and were intrigued. We found that Göran had written no ordinary problem book, and felt it deserved an international audience, as it could very well succeed in sparking an interest in problem chess among over-the-board players.

En högst vällovlig ambition; jag hoppas att de (och Göran) lyckas i sitt uppsåt.

I stället för recension av den engelska upplagan tänkte jag ta upp ett par punkter som relaterar till den svenska upplagan.

För det första har Robert Ericsson skannat in i stort sett alla LASSmeddelanden från 1970 till nyss (dvs 2001, då det slutade utges)[2]. Det betyder att ett flertal av Görans ursprungliga artiklar nu finns tillgängliga på LASS’ hemsida, till exempel den allra första artikeln, som var införd i mitt senaste nummer som redaktör. Även de följande numren hade alltsomoftast ett bidrag från Görans ordblandare, så den som vill studera manuskriptets framväxt kan här finna originalartiklarna.

För det andra tänkte jag påbörja den errata-avdelning som Göran aldrig hann få ut på webben. Samtliga dessa missar har, såvitt jag förstår, avlägsnats i den engelska upplagan, så detta gäller enbart den svenska upplagan:

  • Sid 15: Diagrammet saknar ett vitt torn på h8[3]:

    Detta är den klart pinsammaste missen, särskilt för mig som dels var redaktör när artikeln publicerades första gången och dels korrekturläste den svenska utgåvan, så jag hade två chanser att upptäcka felet. Det var inte förrän vid läsningen av Görans första engelska version som jag försökte förstå problemet ifråga; och det var när jag begrundade frågan varför den svarta kungen inte fick gå till f8 i stället för att tvingas sätta matt som pengen äntligen träffade myntinkastet. Några pappersgooglingar senare hade jag konstaterat att diagrammen i både Görans bok och artikel var desamma, men att originalet i Springaren såg ut som ovan.

  • Sid 30: I lösningen till Hultberg & Fröbergs problem försvarar sig »vit» i stället för »svart» inte mindre än tre gånger.
  • Sid 33: I lösningen till »Hildebrand, 1964» står Ld3+, ska vara Lc3+.
  • Sid 49, rad 17 ungefär: »vit behöver komma ut med sin vitfältslöpare»; det är svart som behöver flytta sin vitfältare.
  • Sid 86, under diagrammet: Ska stå »Självmatt i 10 drag».

Till slut två mysterier, ett olöst och ett löst. Göran upptäckte under översättningen till engelska att det fanns en version av (det nedre) diagrammet på sidan 45 där La6 står på f5 i stället; vid en närmare kontroll visade det sig att min upplaga av Smullyans bok hade löparen på f5, medan Robert Ericssons upplaga av samma bok hade löparen på a6. Ingen av oss tre kunde dock finna att den avsedda lösningen på något sätt förändrades av detta, så frågan kvarstår — varför flytta på vitfältslöparen från upplaga till upplaga? Och det lösta mysteriet rör det fragmenterade hästlopp som Göran nämner på sidorna 37-38; för att inte förstöra nöjet för kommande läsare av boken så placerar jag denna viktiga information i en fotnot[4].

Fotnoter:

  1. Men lägg märke till att det finns två varianter på detta smakprov — dels en webbversion som kan ses genom att klicka på bilden till vänster, och dels ett kindleformaterat smakprov, som fås genom att klicka på »Send a free sample». Det senare kräver dock att man har en Kindle, eller installerar kindle-programvaran på sin dator. [↩]
  2. Det saknas för ögonblicket två, men Robert har gott hopp om att hitta dem så småningom. [↩]
  3. Den omkullfallna hästen på a5, som veterligen inte heter Gnägg, är i själva verket en ros. [↩]
  4. Det var Nisses häst Ptro som vann. Därvid har jag gjort det plausibla antagandet att en häst som bryter benet sannolikt inte vinner loppet; detta är dock inte helt självklart, vilket alla som såg David Hemery i programmet Superstars på 70-talet vet. [↩]

Matt i 43 drag

Postat av
Svara

I sista numret år 2000 av SSKK:s medlemstidning Korrschack fick jag utrymme att breda ut mig; jag hade nämligen just erövrat korr-IM-titeln. Jag har haft funderingar på att lägga upp denna artikel här på bloggen, men denna gång tänkte jag bara göra en kort komplettering till den artikeln. Om en viss ställning där min motståndare gett upp skrev jag nämligen, tämligen profetiskt:

Visserligen hade kanske detta varit min chans att ge ett bidrag till slutspelens teori, men förmodligen kommer datorerna att lösa den typen av slutspel inom en tio tjugo år…

Det var, nästan, den här ställningen jag talade om[1]:









Prokopp – Sjögren
Svart vid draget

Vit gav upp några drag tidigare, men det här är den kritiska ställningen där vit visserligen tvingats ge en pjäs, men i gengäld lyckats byta av min näst sista bonde. Och frågan är alltså: kan man vinna sådant som svart?

Sedan något år tillbaka finns nu svaret i de databaser för 7 pjäser som programmerargänget bakom Chess Assistant, med Victor Zakharov i spetsen, har tagit fram. Om du undrar varför du inte fått dessa databaser med din senaste uppgradering beror det förmodligen på att de tillsammans utgör ca 140 TB data, vilket är lite för mycket för att dagens hemdatorer ska kunna hantera dem. Zakharov & Co skrev koden för generering av databaserna — det tog ett halvår — och använde sedan Moskva-universitetets superdator Lomonosov under ett par veckor för att göra beräkningarna. För att vara mer exakt så har de inte genererat alla databaser med 7 pjäser, »bara» de med 4+3 eller 5+2 pjäser — databaser med 6 pjäser mot ensam kung bedömdes vara tämligen ointressanta med tanke på det kraftiga materiella övertaget för ena sidan.

Som gammal övervintrad programmerare som av och till pysslat med det mesta, från handassemblering av mikroprocessorkod för 6502 och 6800 till högnivåspråk på en Cray-dator, så är det sällan jag blir imponerad av något program, eller någon del av något program — i synnerhet om det är någon annan som skrivit koden. Men det finns åtminstone ett undantag, och det är Chess Assistants ställningssökning; den tillhör utan tvekan programmeringens sju underverk, om någon skulle få för sig att sammanställa en sådan lista. Inte nog med att man kan söka på en exakt ställning, man kan också söka på delar av en ställning (säg, till exempel ”Vit Lh7 Svart Kg8 Bf7 g7”, resten av brädet får innehålla vad som helst, för att hitta partier med det klassiska löparoffret på h7), och flera andra finesser, som »icke-pjäser» och »joker-pjäser». Men det är inte flexibiliteten som var anledningen till att jag tappade hakan när jag såg sökningen i aktion första gången, utan hastigheten — jag minns att jag funderade på om jag överhuvud skulle kunna skriva kod som läste in partiet i minnet lika snabbt som CA gjorde sökningen. Bara för att ge ett exempel så testade jag just den sökning jag skrev om ovan på min 3-4 år gamla dator (den har Windows 7, vilket var senaste skriket då) — i en databas med nästan 6 miljoner partier (5826641 för att vara exakt) hittade CA 15 med sökkriteriet ovan 44170 partier, på ca 13 sekunder. Enligt uppgift var det just Zakharov som kodade denna sökningsalgoritm någon gång i början av 90-talet, och att han var inblandad i arbetet med kodningen av databasgeneratorn förvånade mig inte det minsta.

Men åter till ställningen ovan! Som den uppmärksammæ läsaren förmodligen redan gissat så är svaret »javisst; det är matt i 43 drag!» Någon gång, förmodligen redan under partiet, gjorde jag en grov skiss på hur en vinstplan skulle kunna se ut. I princip innehöll den tre faser:

  1. Stabilisera läget så att vit inte kommer åt bonden, får in ett evigt hot på löparen, eller tvingar svart till tornbyte.
  2. Flytta kungen till damflygeln där den kan delta i attacken.
  3. Attackera motståndarkungen så att vit endera tvingas ge c-bonden, offra tornet på a-bonden, eller blir tvungen att slå a-bonden i ett läge där svart kan utnyttja sin merpjäs till ett mattangrepp.

Som sagt tror jag att jag hade denna plan klar för mig redan under partiet, men jag var osäker på om det gick att genomföra den — löparen måste ju i något skede utföra dubbla uppgifter, dels gardera a-bonden och dels skärma av tornlinjer så att kungen kan marschera till damflygeln. En annan detalj jag var osäker på var om vit möjligen skulle kunna sätta upp ett fort med bonden på c2 och kungen på a3 eller b2, beroende på hur svart ställer upp sig. Men med 7-pjästabellerna till hjälp är det inte särskilt svårt att finna rätt spelplan:

Så, ett mysterium löst. Då återstår bara resten…

Fotnoter:

  1. Jag var just på väg att skriva en fotnot för att upplysa den tillfälligæ läsaren om att det är första gången på mycket länge som jag helt undviker fotnoter, när jag insåg att jag bör påpeka att jag i den ursprungliga artikeln också omnämnde en alternativ ställning, där svart behåller en bonde till, men blir av med löparen. Den såg tämligen remiartad ut, och 7-pjäsdatabaserna bekräftar att den merbonden inte räcker till vinst. [↩]

Olle Osis går igen

Postat av
7

Att tillvaron inte är så enkel alla gånger har ett flertal personer vittnat om, från en känd svensk poets proklamation att »Livet är ett helvete!» till Mahatma Ekmans[1], med stor känsla framförda, uttalande att »vi måste vara vänner med tingen; annars blir tingen förbannade!»[2]

Bland de ting som har lätt att bli uppretade har kortleken en särställning; tänk till exempel på en »död mans hand». Som tur är har jag aldrig sysselsatt mig med poker, så jag har sluppit död, ruin och andra förtretligheter, men även i bridge kan leken visa sig från sin tjurigaste sida — jag minns en gång då jag inte haft en enda öppningshand på hela kvällen, och när jag äntligen lyckades få ihop till en öppning med lite god vilja hade partner naturligtvis en Yarborough; motståndarna tog snabbt över budgivningen och gjorde lätt och lekande utgång.

Bridgetidningen hade (någon gång på 90-talet, tror jag) något slags tävling där den bridgespelande allmänheten inbjöds att berätta om olycksöden vid utövandet av sporten. Ett sådant som jag minns med viss förnöjsamhet, därför att det drabbade ett befäl under min lumpartid, var då dennes partner inte kom ihåg att de kommit överens om 4 klöver som essfråga, och därför passade ner det — inte nog med att de hade en slam i korten i i stort vilken färg som helst utom klöver; fem odubblade betar i zonen känns också ganska hårt.

Jag minns inte några detaljer, men har för mig att man skulle utnämna årets Olle Osis. Jag är inte säker, men jag tippar att det är det svenska namnet på någon av Victor Mollos menagerifigurer; från gymnasietiden, då jag läste Bridgetidningen på biblioteket i Nyköping, mindes jag Kalle Kanin, Vänliga Viktor och de andra, men Olle Osis var inte med på den tiden. Jag har sedan läst Mollos böcker på engelska och tippar att Olle Osis är Karapet, den »frie armeniern», som alltid drabbas av den mest fruktansvärda otur — om han själv får berätta, i alla fall…

Jag skickade inte in något bidrag då, men följande händelse borde ha varit en het kandidat, även om det inte inträffade under just det året.

Den 10:e mars 1988 träffades vi, ett gäng förhoppningsfulla ynglingar, för att fördriva kvällen med en variant av lättsamt bridgespel som gick under beteckningen TOPS; idén bakom TOPS var att spela intressanta givar från något stort mästerskap, och sedan jämföra sig med vad proffsen uträttat på brickan. Kvällens åttonde bricka, som den här bloggan handlar om, var från min sida tämligen ointressant till en början, eftersom korten satt på fel ledd; därför minns jag inte särskilt mycket av den tidiga budgivningen, men när spelaren till vänster om mig, vi kan kalla honom X tills vidare av skäl som jag kommer att redovisa strax, tog en tankepaus under det att färgen steg på kinderna var det inte svårt att gissa vad som hänt: han hade frågat efter kungar med fem sang, fått svaret sex hjärter, två kungar, och ville nu slå av i lillslam — problemet var bara att ruter var överenskommen trumffärg… Till slut bjöd han storslammen i ruter, men såg inte alltför lycklig ut. Så här såg händerna ut:

Q 7 3
Q 4
K Q J 7 4
K 10 7 		A 5
A J 9
A 10 8 6 2
A 8 2

Min partner (syd i diagrammet ovan) spelade ut klöver dam, vilket underlättade en del; X släppte damen till handens ess, trumfade ut i tre drag, och tog sedan två klöverstick med den upplagda masken. Därefter tog han ett djupt andetag, spelade bordets hjärter dam, som drog kung och ess; av bara farten gick han in på bordet i trumf och maskade min hjärtertia också, trots att det inte behövdes. Efter en sista hjärter med spadersak på bordet, och ett trumfdrag återstod följande:

Q 7
–
–
– 		A 5
–
–
–

X suckade en stund, som om han letade efter ett slutspel som inte fanns, och spelade sedan spader ess — som fällde min singelkung, och kontraktet var hemma. Hela given var denna:

K
K 10 8 5 3
9 5 3
9 6 4 3
Q 7 3
Q 4
K Q J 7 4
K 10 7 		A 5
A J 9
A 10 8 6 2
A 8 2
J 10 9 8 6 4 2
7 6 2
–
Q J 5

Håll med om att jag har rätt att känna mig otursförföljd: Motståndarna hamnar i en extremt hårdbjuden storslam, som hänger på att spadern sitter 7-1 med kungen singel, SAMT att kung och tia i hjärter sitter framför ess och knekt[3]. Och det värsta var ju att jag kunde se att kontraktet var hemma så fort bordet dök upp och visade sig sakna hjärter ess. Att våra motståndare fick en topp på brickan torde inte överraska någon.

Till slut borde jag ju avslöja X:ets identitet, men tyvärr kan jag inte det med någon högre grad av säkerhet. Jag har starka minnesbilder som säger att Mattias var den som tvingades upp till storslam i budgivningen, och ungefär lika starka som säger att det var Anders som var spelförare. Men om man studerar diagrammet ovan inser man att det måste ha varit samma person som bjöd och spelade hem storslammen. Så tills vidare nyttjar jag Schrödingers recept, och ser X som en linjärkombination av Anders och Mattias — med lite tur har någon av dem ett klarare minne av handen än jag…

Fotnoter:

  1. Nej, det är inte han. [↩]
  2. Se 17:18 och framåt. [↩]
  3. Eller, som i detta fallet, kungen sitter framför ess/knekt, och motståndarna hjälper till med klöverfärgen. [↩]

The second coming…

Postat av
Svara

Fredagen den 24 november 2000 befann jag mig på företagets kontor i Harpenden, strax norr om London. Jag minns inte exakt vad jag skulle göra där, men jag tror att jag skulle hålla en kurs den kommande veckan, och hade avtalat med chefen för englandskontoret att jag skulle komma en dag tidigare för att se till att nätverk, servrar och sådant fungerade enligt mina önskemål. Det gjorde de naturligtvis inte, och det tog nästan hela dagen att fixa problemen. Just innan vi skildes åt efter väl förrättat arbete frågade han vad jag tänkte göra i helgen; jag ska aldrig glömma hans min — ett slags kombination av förvåning, misstro och det slags överseende leende som föräldrar har när deras barn pratar om sådant de inte förstår — när jag sa att jag skulle åka till Brighton för att titta på fotboll. Han frågade varför jag inte såg på Luton eller Watford i stället[1], och jag svarade att jag tittade på fotboll i Brighton flera gånger under våren 1982, och var nyfiken på hur de spelade nuförtiden. Han tyckte uppenbarligen att jag hade konstiga preferenser, och lovade att bjuda mig på »riktig» fotboll någon gång, och med det menade han naturligtvis sitt favoritlag, Leeds, och Elland Road. Jag fick ett infall och svarade att det i så fall vore kul att se Brighton på Elland Road nästa gång de spelade i samma serie; han såg medlidsamt på mig och svarade: »That vill never happen…» Det yttrandet har han sedermera fått äta upp[2].

Dagen därpå åkte jag alltså ned till sydkusten; Harpenden har den trevliga egenheten att ha direkt tågförbindelse med Brighton så att man slipper det vanliga trasslet med att ta sig från en järnvägsstation till en annan för att ta sig från den ena sidan av London till den andra. Efter diverse antikvariatbesök, och en tidig lunch i Lewes förorsakad av en häftig regnskur, begav jag mig slutligen till arenan, Withdean, och intog min plats på andra raden i en temporär läktare snett bakom ena målet[3]. Redan på vägen till arenan hade det kommit ännu en kraftig regnskur, och enligt mina uppskattningar inträffade min hittills högsta grad av surhet omkring fem minuter in i matchen, där »surheten» beräknas som något slags summa av fuktighet och mental otillfredsställelse med läget; den senare orsakad både av vätan och svårigheten att se vad som försegick på planen på grund av det långa avståndet, den låga positionen och inte minst imman på glasögonen.

I detta läge fick Brighton en hörna; när bollen slogs in i straffområdet pingade den omkring ett tag som en flipperkula, innan en brightontröja förpassade bollen i mål. Läktaren skakade hotfullt, och tycktes nära att välta; jag fick senare veta att den på sommaren användes vid British Open och andra golfturneringar, och var förmodligen dimensionerad för dylika aktiviteter, och inte för fotbollssupportrar. Ungefär i samma veva upphörde regnet, och min surhetsnivå började raskt ta sig ner till mer normala nivåer i takt med att jag och mina glasögon torkade upp.

Ungefär halvvägs in i halvleken fick Brighton en frispark på högersidan, den slogs in i straffområdet och en lång, gänglig yngling satte pannan till — 2-0! Det är mitt allra första minne av brightonlegenden Bobby Zamora. Han gjorde så småningom ytterligare ett mål, men det var i andra halvlek och följdaktligen på andra sidan jordklo… förlåt, fotbollsplanen. Brighton vann till slut med 4-0; efter returresan till Harpenden och en varm kopp te var rotblötan på Withdean ett minne blott[4].

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

De närmaste åren såg jag Brighton och Zamora flera gånger, både i verkligheten och på TV. Jag såg honom värma upp inför en cupmatch som blev inställd på grund av elektriska trubbel efter ett snöfall; jag såg ett bisarrt mål mot Bradford där det är högst tveksamt om hela bollen verkligen var över linjen; jag såg, på Tudor Arms, en elegant lobb över målvakten som Bo Nyberg, Wolverhamptonfan och evig SM-deltagare, drömmer mardrömmar om; jag såg honom slå en säker straffspark mot Sheffield Wednesday, och ytterligare en två matcher senare, mot Grimsby, i säsongens sista match (även denna såg jag på Tudor Arms). Någon har satt samman en film med Bobbys alla mål i brightontröjan under de här åren, men hans läckraste mål (hittills, får man väl säga om en ännu aktiv spelare) är denna pärla från tiden i West Ham.

Och nu är han alltså tillbaka i Brighton. När han lyfte in bollen över motståndarmålvakten på Elland Road hade det gått 4549[5] dagar sedan han senast gjorde mål för Brighton. Redan igår var det dags för ännu ett mål i slutminutrarna, denna gång hemma mot Bristol City. Båda matcherna vanns med 2-1, och efter tolv matcher, dvs en dryg fjärdedel av serien, ståtar Brighton med åtta uddamålssegrar och fyra oavgjorda, leder serien med fyra poäng och är enda obesegrade lag i det engelska proffsseriesystemet.

Zamora ledde laget till seriesegrar i de två lägsta divisionerna i början av 00-talet, och i en intervju före säsongen nämnde han att han kom tillbaka till Brighton därför att han hade »unfinished business» här. Ingen vettig supporter börjar drömma om PL innan jul, men det har i alla fall inte varit något fel på inledningen, vare sig hos laget eller Zamora…

Fotnoter:

  1. Luton och Harpenden är snudd på ihopväxta; Watford ligger några kilometer bort. [↩]
  2. Till hans försvar må anföras att det var svårt att se att Leeds, som det året kvalificerat sig till Champions League, och sedermera blev utslagna i semifinalen, skulle råka i ekonomiska svårigheter och åka kana i seriesystemet; och lika svårt att se att Brighton som spelade i Englands lägsta proffsliga, det som nu heter League 2, och bara något år tidigare varit nära att åka ur även denna, skulle resa sig och påbörja färden tillbaka till höjderna. Men faktum är att redan säsongen 2004-05 spelade Brighton och Leeds i samma division igen. [↩]
  3. Och bakom löparbanorna; Withdean var, och är, ingen egentlig fotbollsarena utan en friidrottsarena som också kan användas för bollsport. [↩]
  4. Det finns många indikationer på att brightonsupportrarna var medvetna om att Withdean inte var den idealiska platsen att se fotboll; en indikation är att när en supportersajt ska sammanfatta en säsong på Withdean anger de inte bara de bästa och sämsta matcherna, utan även den våtaste (jag lyckades alltså pricka en av dem), en annan att ett reklamjippo i kampanjen för ett nytt stadium inbjöd supportrar från motståndarlag att ge en känd brightonsupporter (Des Lynam; jag tror han är/var något slags TV-sportfigur i GB.) en dusch. [↩]
  5. Det har funnits olika uppgifter på webben; jag har därför räknat själv, och dubbelkollat… [↩]