Författararkiv: bosjo

Searle och det kinesiska rummet

Postat av
1

Under gårdagen blev den läsvärda delen av bloggosfären översvämmad av kommentarer om John Searles berömda kinesiska rum; Olle Häggström förklarade kortfattat varför Searle har fel, och Ulf Danielsson förklarade nästan lika kortfattat varför Searle har rätt. Eftersom jag tror att båda två har fel — jag anser nämligen att Searle har både rätt och fel — så tänkte jag kasta mig in i debatten för att om möjligt komplicera saken ytterligare[1].

Låt mig börja med att länka till några trevliga källor som finns tillgängliga på nätet: dels John Searles föreläsningar (»Reith lectures») 1984 på temat Minds, Brains and Science (de finns också transkriberade; se till exempel denna sida för en utskrift av det andra programmet, där han för första gången, såvitt jag förstår, berättar om det kinesiska rummet), och dels ett program ur den makalösa brittiska radioserien »In Our Time» om AI från 1999 där Searle ånyo diskuterar sin syn på AI[2]. Det var dock inte genom dessa jag först kom i kontakt med Searles argument; det var i antologin The Mind’s I med Douglas Hofstadter och Daniel Dennett som redaktörer och kommentatorer[3].

Som den försiktige general jag är måste jag slänga in en brasklapp, eller två, redan från början. Det argument jag står i begrepp att beskriva är, i mina ögon, så självklart att jag har svårt att tänka mig att ingen framfört det tidigare. Varken i Häggströms, Danielssons eller Searles skriverier (och praterier) som jag länkar till ovan har jag sett minsta antydan till att »min» invändning publicerats; min erfarenhet säger mig att det förmodligen beror på att jag missat något fundamentalt någonstans…

flour1_1

Låt mig börja med att citera ett stycke av Searle från uppsatsen i The Mind’s I:

I see no reason in principle why we couldn’t give a machine the capacity to understand English or Chinese, since in an important sense our bodies with our brains are precisely such machines. But I do see very strong arguments for saying that we could not give such a thing to a machine where the operation of the machine is defined solely in terms of computational processes over formally defined elements; that is, where the operation of the machine is defined as an instantiation of a computer program. It is not because I am the instantiation of a computer program that I am able to understand English and have other forms of intentionality (I am, I suppose, the instantiation of any number of computer programs), but as far as we know it is because I am a certain sort of organism with a certain biological (i.e., chemical and physical) structure, and this structure, under certain conditions, is causally capable of producing perception, action, understanding, learning, and other intentional phenomena. And part of the point of the present argument is that only something that had those causal powers could have that intentionality.

Notera skillnaden mellan de två första meningarna; Searle skiljer här mellan två olika former av maskiner, och min magkänsla[4] säger mig att hans argument här är korrekt, men ointressant — ingen maskin kan med ren symbolmanipulation, utan semantisk kunskap om symbolernas betydelse, »förstå» ett budskap.

För att se var han trampar fel citerar jag några rader ur hans Reith-föreläsning:

The whole point of the parable of the Chinese room is to remind us of a fact that we knew all along. Understanding a language, or, indeed, having mental states at all, involves more than having just formal symbols. It involves having an interpretation, or a meaning attached to those symbols. And a digital computer, as defined, cannot have more than just formal symbols because the operation of the computer, as I said earlier, can only be defined in terms of its ability to implement programs. And these programs are purely formally specifiable—that is, they have no semantic content.

Här, menar jag, avslöjar Searle var han tänker fel. Men för att förklara vad jag menar måste jag först införa ett par begrepp som jag definierade i en blogga om intelligens som eventuellt kommer att bli publicerad vilket sekel som helst nu. Med »externiserad kunskap» menar jag sådant som man lika gärna kan läsa sig till i en bok, eller få berättat för sig; och med »interniserad kunskap» sådan kunskap som är förvärvad för att utföra en viss uppgift bättre. Ett annat sätt att uttrycka det är att »externiserad kunskap» är fakta, data, medan »interniserad kunskap» är kunskap om fakta/data — metafakta, metadata. För att ta som exempel en schackspelare så är påståenden av typen »på 1.e4 spelar jag 1…c6[5]» externiserad kunskap, medan påståenden i stil med »den här typen av drag brukar vara bra i den här typen av ställningar[6]» avgjort hör till den interniserade kunskapen. Jag vill inte påstå att det är lätt att göra åtskillnad mellan dessa begrepp, i synnerhet inte när man kommer till datorprogram och AI, men tror ändå att de kan göra nytta.

Om jag förstått Searle rätt menar han, om jag skriver om hans påstående ovan, att datorer bara kan hantera externiserad kunskap, inte interniserad. Det tror jag är ett misstag, och det enklaste sättet att visa det är att ta ett par exempel där det kinesiska rummet bryter ihop.

Första exemplet är om den fråga som matas in till kinesrumsoperatören[7] är »squoggle squiggle»[8], vilket vi antar betyder »Vad är klockan?». För att lämna ett korrekt svar leds operatören av sin externiserade kunskap att konsultera verkligheten i form av en klocka. Om vi antar att hen har normala förståndsgåvor har hen nu lärt sig ett stycke kinesiska[9]; enligt min terminologi har operatören ökat sin interniserade kunskap.

Nästa exempel på en fråga med liknande problem är »Är pizzorna på pizzerian på andra sidan gatan goda?». Även här tvingas operatören ha kontakt med verkligheten för att kunna lämna ett korrekt svar, och i det här fallet måste hen ta ställning till flera delproblem; ett minimum torde vara »Vilken pizzeria handlar det om?», »Vad gillar frågaren för typ av pizza?» och »Kommer frågaren att gilla de pizzor som sagda pizzeria levererar?».

Ett sista exempel: frågan »Är kinesen på andra sidan gatan bra?» visar inte bara på verklighetens betydelse utan även på kontextens — om samtalet, till exempel, handlat om pizzerior så är det rimligt att tolka »kinesen» som »kinesrestaurangen» och »bra» som »serverar god mat»; å andra sidan, om samtalet handlat om fru Jönsson i våningen ovanför som just åkt till sjukhuset, så kan det vara rimligt att anta »kinesen» handlar om en person som just kommit tillbaka från detta ställe, och »bra» om huruvida denne tillfrisknat.[10].

En slutsats jag tycker man kan dra av ovanstående exempel är att Searle har rätt i att ren symbolhantering inte kan resultera i »förståelse»; problemet är bara att det är en ganska liten del av de frågor som ett kinesiskt rum kan förväntas hantera i ett någorlunda realistiskt exempel. Tid, rum, värderingar och samtalets kontext; det gemensamma för dessa typer av frågor är att de inte kan hanteras med rent symbolmanipulerande metoder, utan kräver bearbetning av och/eller referens till verkligheten. Eller i termer av interniserad kunskap — varje växelverkan med verkligheten kräver tillgång till interniserad kunskap, kunskap om processen att förvandla kinesiska skrivtecken till andra kinesiska skrivtecken, och varje sådan växelverkan resulterar i en ändring i den interniserade kunskapen. För att ta en nollställd operatör och mitt första exempel — innan frågan består dennes interniserade kunskap av hur man söker i en stor manual, när frågan processats har den ökats med insikten att »squoggle squiggle» förmodligen har något med tiden att göra; förändringen av den interniserade kunskapen är, menar jag, en förändring i förståelse.

Däremot tror jag att han misstar sig på att en dator inte kan hantera mer än formella symboler. Låt oss försöka skapa ett liknande scenario genom att anta att vi har ett datorprogram, P(t1), som simulerar det kinesiska rummet[11], och att det har en bit kod som i något slags pseudokod ser ut så här:

if (input != KnownWords) then
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Nu låter vi någon mata in frågan »squoggle squiggle», programmet utför LookItUpInBigInstuctionManual(), inser att koden kan förbättras, och modifierar det citerade stället till

if ((input == "squoggle squiggle") and LanguageSeemsRegular) then
  return SystemClock()
else
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Vi har nu ett nytt program, P(t2), som har interniserat en liten bit som tidigare var externiserad. Det kanske inte verkar vara ett särskilt stort framsteg, men det beror på det tämligen artificiella exemplet; i verkligheten finns det naturligtvis ingen bamsig manual för hur man ska agera i alla lägen[12]. Vad jag velat visa är hur kontakten med verkligheten gjort att programmet modifierats så att det inte refererar till en formell symbolmanipulation utan direkt till den modell av verkligheten som programmet använder; man kan fortsätta tankeexperimentet genom att byta ut fler och fler uppslagningar mot direkta referenser till modellen, och när flertalet uppslagningar, i extremfallet alla, ersatts av direktreferenser torde det vara rimligt att säga att datorn »förstår» kinesiska, precis som kinesrumsoperatören förstår kinesiska då hen skapat sig en bild av hur olika varianter av »squiggle» och »squoggle» relaterar till verkligheten. När allt kommer kring är det ju ungefär så vi lär oss språk; vi klarar hjälpligt de vanligaste orden, men måste ibland slå upp egendomliga ord som någon behagar använda, som till exempel kökkenmödding[13].

flour1_1

Min argumentation kan sammanfattas i tre punkter:

  1. Searle har rätt då han hävdar att ett tillståndslöst och icke-självmodifierande datorprogram inte »förstår» de symboler de hanterar.
  2. Searle har fel då han hävdar att ett datorprogram som kan modifiera sitt inre tillstånd eller modifiera sin egen kod inte kan »förstå» symbolerna.
  3. Den semantiska förståelse som Searle hävdar datorer inte kan ha kommer från de situationer då frågor refererar till »verkligheten»; om sådana frågor utesluts från kinesiska rummet blir tankeexperimentet ointressant från en AI-synvinkel.

Till slut några kommentarer som jag inte lyckats passa in någon annanstans:

Lägg märke till asymmetrin mellan de två första punkterna i min sammanfattning ovan! Jag tror mig inte ha visat att en dator »förstår» de tecken den manipulerar[14], utan »bara» att Searles försök att visa att de inte kan förstå bryter ihop vid kontakten mellan symboler och verklighet. Här menar jag att det kinesiska rummet tvärtom visar hur den påtvingade kontakten med verkligheten skapar interniserad kunskap; huruvida det går att direkt överföra exemplet rakt av till ett datorprogram är mer osäkert. I själva verket misstänker jag att det krävs ytterligare ett flertal genombrott både inom neurovetenskapen och inom informationstekniken innan en maskin kan »förstå», i en någorlunda mänsklig mening av ordet[15].

Mitt argument har, såvitt jag förstår, inte på något avgörande sätt påverkat Searles tankar om »intensionalitet». I det citerade stycket ovan skriver han visserligen att »something that had those causal powers could have that intentionality», och jag har möjligen underminerat den del av hans argument som hävdar att ett datorprogram inte kan ha vissa av dessa »causal powers». Men hela hans resonemang bygger, såvitt jag förstår, på ett i grunden sunt antagande att »intelligens» inte betyder någonting överhuvudtaget utan möjligheter att ha viss kontroll över sin existens, och kunna påverka sin omgivning. Antagandet att en AI måste vara en del av en självunderhållande organism som interagerar med verkligheten är, som man kanske kan utläsa ur mitt argument ovan, i själva verket en grundpelare i mina tankar om AI[16].

Är det någon skillnad mellan ett datorprogram som kan anta olika tillstånd och ett som kan modifiera sin egen kod med avseende på deras respektive möjlighet att förändra sitt beteende? Jag tror inte det. Spontant kanske det tycks som att ett självmodifierande program har en högre grad av frihet än en tillståndsmaskin; men om man ger det senare tillgång till Turings bibliotek, så kan jag inte se någon fundamental skillnad[17]. Som en metafor för hur förståelse uppkommer tycker jag dock att ett självmodifierande program är klart bättre.

Fotnoter:

  1. Man kan ju naturligtvis i stället hävda att både Häggström och Danielsson har rätt, men frestelsen att försöka golva tre välrenommerade och välpublicerade professorer med en smäll blev för stark; ett sådant påstående är dessutom föga i samklang med det konfrontativa debattklimat som tycks råda i media för ögonblicket. [↩]
  2. Båda programmen finns åtkomliga som podradioprogram på iTunes. [↩]
  3. En av dessa böcker jag köpte redan på 80-talet som sedan blev stående som dammsamlare; till skillnad från 99% av dem har jag dock faktiskt läst den nu. [↩]
  4. Ordet »magkänsla» är valt synnerligen medvetet. [↩]
  5. I själva verket spelar jag ju 1…e6 numera, men det vill jag inte avslöja hur som helst. [↩]
  6. Enligt en vis man är det ofta så stormästare förklarar sina drag. [↩]
  7. Ännu ett av mina desperata försök att bli citerad i SAOB. [↩]
  8. Uttrycket är inte skapat på måfå; det är härlett från Searles egna beskrivning av kinesiska skrivtecken. [↩]
  9. Här måste man anta att språket och verkligheten är någorlunda välstrukturerade, och till exempel saknar färger som grue och bleen. Men även om den kinesiska frågan, och motsvarande svar från operatörens manual, är kodade genom något slags chiffer förändrar det inte informationen som sådan; det bara komplicerar tolkningen av den. [↩]
  10. Åkej; jag medger att det är ett ganska skruvat exempel, men ni vet vad jag menar. [↩]
  11. Jag undrar om någon har skapat ett tankeexperiment med en simulering av ett annat tankeexperiment förut? [↩]
  12. Utom »Farfars praktiska råd», förstås. [↩]
  13. Ett medeltida ord för att beskriva tillståndet på mitt skrivbord. [↩]
  14. Det skulle till att börja med kräva att jag förstår vad »förstår» innebär, vilket jag avgjort inte gör, trots att (eller möjligen på grund av) att jag läst Mats Furbergs lilla bok »Verstehen och förstå»; det jag minns från den boken är att filosofer, i synnerhet Heidegger, inte heller förstår begreppet »förstå». [↩]
  15. Som Olle Häggström antyder i sitt senaste inlägg är det mycket möjligt att det i stället är en »AI-förståelse» vi borde beakta, och jag håller helt med. [↩]
  16. Ett kraftfullt argument emot tanken på att en AI en gång skulle överta kontrollen över en stormakt, eller hela världen, är att de ledare som tagit sig fram till en maktposition sällan gjort detta i kraft av sin överlägsna intelligens; här delar jag fullt ut Ulf Danielssons avslutande dystopiska tankar om »gammaldags dumhet». [↩]
  17. Det senare kräver förmodligen en större hårddisk, dock. [↩]

Till minnet av Göran Forslund

Postat av
Svara
Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran gör reklam för sin bok vid påskturneringen i Norrköping 2014. För lösningen på problemet, se slutet av bloggan. (Foto: Lars OA Hedlund)

Göran är borta.

Det har gått nästan en månad sedan jag fick beskedet, men jag kan inte påstå att det sjunkit in än. Jag har vant mig vid, och lärt mig hantera, många paradoxala fakta om vår värld, till exempel de som kvantmekaniken erbjuder, men att Göran Forslund, detta energiknippe som alltsomoftast föreföll fullständigt ostoppbar på en idrottsplan, skulle ha dukat under för en muskelsjukdom, ALS[1], känns overkligt, på gränsen till ofattbart.

Vi träffades, som sig bör, genom schackspelet; vi deltog båda i A-gruppen i skol-SM 1976 i Huddinge, och möttes i någon av mittenronderna. Göran stod då på toppen av sin schackkarriär, och hade några månader tidigare vunnit en förgrupp i junior-SM, och alltså deltagit i JSM-finalen. Jag hade därför en stor, kanske för stor, respekt för honom och hans kombinationsförmåga, och bytte raskt av allt som han ställde fram och bjöd remi. Vi spelade då för våra gymnasieskolor, i Nyköping respektive Skellefteå, och att vi sedan skulle bli klubbkamrater i Linköping var det naturligtvis ingen av oss som gissade.

Några år senare, på väg upp till en föreläsning på universitetet i Linköping, mötte jag Göran som var på väg från detsamma (Det visade sig senare att vi hade bott semi-grannar, sådär 20-30 meter ifrån varandra, i ett par, tre år utan att veta om det). Han berättade att han inte spelat så mycket schack de senaste åren, han hade pluggat i stället, men att han började känna sig sugen igen; och jag berättade naturligtvis om LASS, tipsade om var vi höll hus och vilka spelkvällar vi hade, och försökte locka honom att komma ner. Jag minns inte när vårt möte utanför Rydshallen ägde rum, men en titt i gamla LASSmeddelande tyder på att han inte omedelbart kom med i klubben — hans namn dyker inte upp i rankinglistorna förrän 1984, och då hade jag redan flyttat från Ryd, så det borde ha varit något eller några år tidigare.

Ironiskt nog har jag ganska få minnen av Göran i schackliga sammanhang. Han spelade mest lagmatcher, och sådana spelas ju sällan mot klubbkamrater; och de blixt- och snabbschackpartier vi spelade har inte lämnat några spår i mitt minne. Likadant är det med bridgespelandet — den enda hand jag vagt minns med Göran som partner var en av få gånger som jag såg Göran skrämd eller osäker. Jag hade underbjudit min synnerligen starka hand, och till min förskräckelse upptäckt att Göran mycket väl kunnat passa på mitt bud när jag nästan hade slam på egen hand; när Göran ändå bjöd något svagt drämde jag omedelbart till med den, som det visade sig, upplagda slammen. Göran trodde ett ögonblick att jag hade tolkat hans bud som starkt, men oron försvann snabbt när mina kort kom upp på bordet.

Vi spelade också en del fotboll och innebandy, även om Göran var en eller ett par klasser bättre än vi andra. I fotboll höll vårt lag, Caissa, till i den allra lägsta korpserien, medan Göran spelade för ett lag betydligt högre upp i systemet. Vid de matcher mot Schack-08 som då och då anordnades var han dock med, och särskilt minns jag ett mål som Göran gjorde — han spelade i försvaret, men efter en brytning nära mittplan accelererade han helt resolut förbi både med- och motspelare längs ena kanten, sneddade in framför målet och petade bollen förbi målvakten. Om jag minns rätt var det matchens enda mål.

I innebandy hade Göran och jag en överenskommelse som väl kan avslöjas nu. Om det under en match uppstod ett läge där det blev en lucka på mittplan, jag hade bollen och Göran befann sig i de bakre regionerna nära eget mål, så skulle jag omedelbart lägga en passning rakt ut i ingen-mans-land; Göran var då nämligen på väg framåt mot luckan, och om jag väntade tills jag såg honom komma ångande skulle passningen komma försent.

Framåt 90-talet var vi båda på universitetet, först som doktorander och sedan i andra funktioner, och eftersom mitt arbetsrum låg snudd på vägg-i-vägg med biblioteket tittade Göran ofta in för en pratstund om allt möjligt. Särskilt minns jag den gången som han ritade ett intrikat schema på mitt whiteboard för att förklara hur en ros, en fantasipjäs med ett märkligt rörelsemönster, kunde röra sig på schackbrädet. Detta mönster hamnade sedan på omslaget till ett LASSmeddelande[2], Linköpings ASS’ klubbtidning som jag dåförtiden var redaktör för. Ett av mina lyckokast var att be Göran skriva något om problemschack. Det blev med tiden en försvarlig hög artiklar, som han för något år sedan bearbetade och gav ut bokform; jag skrev en kort recension om den här på bloggen.

Sedan jag flyttat från Linköping blev våra kontakter av naturliga skäl färre och mer indirekta; oftast kommunicerade vi via mejl. Särskilt intensiv blev kommunikationen den senaste vintern, då Göran höll på att översätta sin problemschackbok till engelska; eftersom våra kunskaper i engelska var ungefär jämbördiga var min uppgift snarare att vara bollplank än att vara språkgranskare.

Vårt allra sista »samtal», den 8 juli, fördes dock via facebook, eftersom han hade problem med sitt mejlkonto. Han berättade att den engelska versionen av boken var planerad att ges ut i oktober; vi diskuterade förlagets information om boken och om honom; och vi enades om att förlagets »information» nog var ganska oskyldiga hyperboler.

flour1_1

I LASSmeddelande 3/1987 skrev Göran så här:

Som schackspelare måste man förr eller senare ta det stora steget och prova på korrschack. Jag tog chansen för två år sedan att få relativt lindrig start genom att anmäla mig till Cup-85. Sex partier och sen är man borta. Genom en rad olyckliga omständigheter delade jag dock gruppsegern med två andra på 5p av 6. Det svåraste hindret var min motståndare, som ville vinna gruppen ensam, och därför tog till sådana medel som att, i min tidsnöd, för första gången skicka ett kort med lördagsutdelning inför midsommarhelgen!

Därefter berättar han att han i semifinalen vunnit två snabba partier, ger dragen utan kommentarer, och avslutar med att skriva »i övriga partier står jag bättre i två, sämre i ett och obegripligt i ett»[3].

Ett av partierna, där Göran vann som svart efter 17 drag, hamnade så småningom i SSKK-bulletinens miniatyravdelning (i nummer 3/1988), med några korta kommentarer av tidningens redaktör, Jan-Olof Forsberg; jag har återgivit dem nedan med tillägget »[JOF]», samt lagt till några egna upptäckter och reflexioner (För den som föredrar att spela genom partiet finns en javascriptbaserad app lite längre ner):

Kjell Pettersson – Göran Forslund

1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 Lc5 4.c3 d5

Ej omnämnt i Encyklopedin, men draget kallas på sina håll för Konikowski-varianten. [JOF]

5.Da4

I Ponziani-stil. Efter 5.Sxe5 Dg5 6.O-O Dxe5 7.d4 De6 8.exd5 Dxd5 9.dxc5 Dxc5 10.De2+ Le6 utjämnar svart, Junge – Gallinis, västtyska mästerskapet för juniorer 1987, se Fernschach nr 3/1988. [JOF]

5…Sge7 6.Sxe5 O-O 7.Lxc6 Sxc6 8.Sxc6 Dg5!

Starkare än 8…bxc6 9.O-O Df6 10.d4 Lb6 11.e5 Dg6 12.Dd1, Schön – Gallinis, samma turnering som ovan. [JOF]

9.g3

Ett beaktansvärt alternativ är 9.Kf1; det prövades i korrpartiet Scheffner – Konikowski, 1992, som slutade remi efter en kort men intensiv skärmytsling.

9…bxc6

Ett korrparti Konikowski – Rogalewicz, 1988 fortsatte med det tuffa 9…Lh3!? och enligt databasen vann svart så småningom, även om det sista draget ser avgjort skumt ut; den vita kungen tvingades ut på damflygeln, där den dock klarade sig ganska bra tack vare det reducerade materialet.

10.Dd1

Spelöppningen har varit en klar succé för svart; inte nog med att han har ett kraftigt utvecklingsförsprång (de senaste dragen har vit mer invecklat än utvecklat sina pjäser), de vita fälten i den vita ställningen saknar verkligen »sin» löpare. Här föreslår analysmodulerna 10… Dg6 med en positionell massage av de vita fälten som följd. kodaknada Jag är inte säker på att ordet »positionell» ingick i Görans annars omfångsrika vokabulär, men att han kände till ordet »massage» är däremot en underdrift; någon gång i början på 90-talet gick han en utbildning till massör, och startade dessutom en enskild firma, med en inriktning och ett namn som var typiska för Görans humor — Koda och Knåda..









Pettersson – Forslund
Svart vid draget

10…Lxf2+!?

Ett mer direkt angreppssätt, helt i Görans smak. Spelet blir nu extremt skarpt, och vits försvarskonst sätts på svåra prov.

11.Kxf2 Lg4 12.De1 f5 13.d4 fxe4+ 14.Lf4?

Ett avgörande misstag, som bara kan ha berott på att vit ansåg ställningen förlorad och inte värd att ödsla tid på. En snabb blick på ställningen borde ha övertygat honom om att »kvalitetsoffret» är starkt, och fått honom att överväga 14. Kg1 i stället.

14…Txf4+ 15.gxf4 Tf8 16.Kg1 Dxf4 17.Sd2 Lh3 0-1

En tragikomisk slutställning. Det vita mertornets enda uppgift är att ta bort ett flyktfält från den egna kungen. En trevligt slut hade uppstått om svart fått utföra e3, Df2+ och exf2 matt; torn och löpare håller fast den vita kungen och bonden sätter spiken i kistan — en matt som en problemist skulle fröjdat sig åt.

Jag tycker det här partiet väl illustrerar både Görans styrka och svaghet som schackspelare — 4…d5!? (eller, mer troligt, ?!) är ett äventyr, icke lämpat för fega och försiktiga typer som undertecknad; mot svagare motstånd kan det ge spektakulära vinster, som i partiet ovan, men mot starkare spelare blir resultatet oftast nedslående. Men vitspelaren var uppenbarligen så imponerad av Görans spel att han prövade 4…d5 själv i ett par korrpartier i början av 90-talet…

flour1_1

Som en liten ledtråd till problemet på Görans tröja så var det komponerat till en stor turnering, den femte WCCT (World Chess Composition Tournament), och temat var, i Görans översättning: »En svart pjäs besätter en ruta och lämnar den senare. En vit pjäs flyttar därefter till denna ruta där den blir slagen.» Innehållet är, tekniskt sett, relativt magert — det innehåller föga mer än temat, ehuru dubblerat — men problemlösare bekanta med den så kallade logiska skolan känner igen sig; vit har en plan, som kräver en förplan, som i sin tur kräver en förförplan…

Till slut en iakttagelse som förmodligen inte är uppenbar för alla; det tog ett tag till och med för mig att inse det — utan Göran hade den här bloggen inte funnits, eller, kanske mer korrekt uttryckt, den hade inte hetat bosjo surrar. Göran tog sitt alter ego GorFo, se till exempel »the GorFo pages», från sitt användarnamn på IDA:s datorsystem. Själv hette jag på de flesta ställen bosj, och det ska ju mycket till innan man vill låta som en tysk diskmaskin. Men på MAI hette jag bosjo, och det namnet fastnade[4][5][6]; så småningom växte det till den persona jag använder lite här och var på internet, ungefär på samma sätt som Görans GorFo.

Tack för allt, Göran; och vila i frid.

Fotnoter:

  1. Om bokstavskombinationen känns obekant så är det den sjukdom Stephen Hawking drabbades av. [↩]
  2. En ros är en fantasipjäs som rör sig i »springarcirklar»; som en nattryttare kan den ta flera springarsteg per drag, men olikt nattryttaren böjer den av ett snäpp per steg, så att den efter åtta hopp, om den inte stöter på några hinder, kommer tillbaks till ursprungsrutan. Bilden visar vilka rutor en ros kan nå på ett (stjärnor), två (plus) respektive tre (kryss) drag. [↩]
  3. Eftersom Göran tog 4½ poäng, och ånyo delade segern i gruppen, får man förmoda att det »obegripliga» partiet blev remi. [↩]
  4. Om någon undrar över varför Göran hette GorFo och inte GoFor, så beror det på att namngivningsmetoderna på de olika institutionerna var något annorlunda; IDA (och IFM, om jag minns rätt) använde ”3+2” medan MAI använde ”2+3”. [↩]
  5. Om någon undrar över varför jag, en fysiker, hade ett konto på en matte-institution så är jag numera lika ovetande; jag har för mig att det handlade om någon gemensam del i systemet. Kanske Olof eller Pontus, om de läser detta, minns? [↩]
  6. Den andra delen av bloggens namn, surrar, har en oklarare härledning, men jag tror att det är en kombination av två delar: dels att det enda foto jag tagit under min digitala period som jag var någorlunda nöjd med visade en liten insekt hovrande över en blomma, och dels att jag, medvetet eller omedvetet, parafraserade en förträfflig blog som jag dåförtiden just upptäckt, Häggström hävdar; jag har dock inte tillräckligt mycket självförtroende för att hävda något, men att surra lite ilsket klarar ju till och med en liten insekt av… [↩]

Farväl, Robert Broberg

Postat av
3

Det har sina avigsidor att vara en lat person. När jag började planera den här texten några timmar efter beskedet om Robert Brobergs död tänkte jag skriva något om det egendomliga att alla krönikörer betraktade hans utgivning under 70-talet som ett misslyckande (Till exempel Lars Linder i DN: »Den första, fullt hörbara dippen kom med det strängare 1970-talet.»), när det i själva verket var hans zenit — då kom inte bara Tolv sånger på amerikanska, som jag (och inte bara jag) anser vara hans bästa skiva, utan även Motsättningar och Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?; om dessa tre skivor saknas blir en skivsamling en »skivsamling»[1].

Men tack vare min lättja hann min skarpörade facebook- och F-headvän Christer Herentz före; han preciserar mitt lite obestämda 70-tal till 1971-1981, och det är nog korrekt, även om jag gärna skulle vilja klämma in Upp igen!, och kanske också ett ännu senare alter ego, Ree Pete, i ett TV-program med namnet Ree Pete & the Windshieldwipers[2]. Christer skriver också att »[e]n snygg samlingsbox över de där doldisåren 71-81 skulle vara en kulturell välgärning. Med outtakes, foton och linernotes.», och det är bara att hålla med. Tyvärr har ju de fem första skivorna redan getts ut i något slags klassikerserie, vilket förmodligen minskar intresset för ännu en box.

Christer avslutar sin analys av Brobergs musikaliska utveckling med orden »[s]en är det 80-tal och han mognar in i den Robban-roll han sedan körde; folkkär och färgklatschig med tusen nya lustigheter kryddat med gamla 60-talare och kanske ett annat korn från 70-talet.», men där tycker jag han gör sig skyldig till en liten nyansmiss — visserligen är det sanningen och ingenting utom sanningen, men det är inte HELA sanningen. I den persona som gjorde honom till en i dubbel bemärkelse färgstark globenartist finns också en omisskännligt allvarlig kärna kvar från sökandet på 70-talet, och jag är övertygad om att det var med hjälp av den kontrasten, mellan det djupa allvaret och det uppsluppna ordlekeriet, som han fyllde, med svenska mått, stora arenor i mitten av 90-talet. Han kan därmed placeras in i en lång tradition, med namn som Lucidor, Bellman, Andersson, Ferlin, Gullberg och Vreeswijk — för att bara nämna de namn som just poppade upp i skallen — som förstått att humor och allvar kompletterar varandra; eller som den danske poeten Piet Hein uttryckte det:

Den, som kun
tar spøg for spøg
og alvor
kun alvorligt,
han og hun
har faktisk fattet
begge dele
dårligt.

Robert Broberg kunde, bättre än många andra den i dagens diskussions- och kommentarsspalter så sällsynta konsten att skratta åt sig själv.

De senaste dagarna har jag funderat en del på en fråga som jag inte kan komma undan: Om nu Robert Broberg är så fantastiskt bra, varför får han inte plats i den lilla privata parnass jag kallar »de fyra stora» från 70-talet[3]? Jag har ingen fix idé att gruppen måste bestå av exakt fyra personer, så det är inte det som är problemet. Inte heller har han, vad jag vet, gjort sig skyldig till det som håller Ulf Lundell utanför detta utvalda sällskap, nämligen att ha gett ut ointressanta skivor[4][5]; att göra dåliga saker så länge som de är intressanta har ett egenvärde som inte är försumbart[6]. Tyvärr har jag inget heltäckande svar — jag skyller på att det sitter fast i mitt omedvetna någonstans; det bara »känns» att han inte riktigt platsar i gänget. Om jag måste hosta upp några gissningar skulle jag nämna det ohämmade ordvitsandet, de sexuella dubbeltydigheterna, och de ibland lite plastiga arrangemangen[7]; dessa gör att man tröttnar etfter ett par genomlyssningar.

cirkus0002Till slut en lite sorgsen betraktelse över berömmelsens egendomliga turer. Förra hösten köpte jag via Ginza det verk som syns avbildat här till höger; en show som Robert Broberg spelade in på Cirkus för fem år sedan. Denna »exklusiva specialutgåva» innehöll inte bara en CD med musiken, utan också en DVD med en sammanklippt version av showen (den spelades in under två kvällar), och som synes av den lilla plastdekalen på fodralets utsida var det tänkt att den endast skulle säljas hos ett visst bolag i globaluppvärmningsindustrin. Gissningsvis kalkylerade man helt fel på upplagans storlek i förhållande till efterfrågan; det pris Ginza hade satt var nämligen 10 kr, jag upprepar — t-i-o kronor. Råkar ni mot förmodan läsa detta samma dag som jag lägger upp det, så ska TV enligt uppgift sända just den här showen ikväll, så den som vill kan övertyga sig om att jag inte kastade pengarna i sjön.

Det ska bli intressant att se om Robert Broberg får en renässans av samma kaliber som Cornelis; denne var ju inte alls särskilt i ropet under sina sista år — »Det kom sen!», som Peter R Ericson brukar säga, med ett visst eftertryck. Tills vidare får vi nöja oss med Brobergs egna ord — som de här, som gått på »reepete» i skallen de senaste dagarna:

Jag ska inte ligga lik
Jag ska brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut
När allt är slut

Jag ska inte ligga lik
Jag ska växa när jag ska dö
Åhh då äntligen kan grenarna slå ut
När allt är slut

Fotnoter:

  1. Jag skulle dessutom vilja lägga till en fjärde, Upp igen, för att godkänna skivsamlingen, men den kom först en bit in på 80-talet. Och det finns en gnagande misstanke att några av de skivor från den här perioden som jag saknar, till exempel Am I Your New Toy?, kommer att visa sig lika bra när jag en gång skaffar dem. [↩]
  2. Denna produktion intar en speciell plats i min livshistoria av två skäl: dels därför att jag såg den under min förmodligen senaste TV-tittarkväll, hemma hos min före detta korridorkamrat Anders i Uppsala (om jag minns rätt såg vi först en period ishockey, där Sverige gjorde ett snyggt mål mot Sovjet, och sedan kom Ree Pete), och dels för att när jag sedan köpte LP:n var det första (och gissningsvis sista) gången som jag köpte TVÅ LP-skivor samtidigt som båda getts ut under året (den andra var Solitude standing med Suzanne Vega, om någon undrar.) [↩]
  3. Dessa är, om nu någon skulle ha missat det, Anders F Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
  4. Jag vet att jag härmed beträder minerad mark, ity att jag har ett flertal hängivna lundellfans i bekantskapskretsen. Till dem vill jag, innan de gör något mer drastiskt med min Livslinje, säga att de är välkomna att argumentera för en annan åsikt. Min egen har åtminstone 20 år på nacken, och jag kan inte längre minnas vad som föranledde denna hårda dom. [↩]
  5. Jag har förvisso inte hört allt av Broberg, så det behövs ett stort frågetecken där. Jag misstänker att åtminstone Tjejjer kan komma farligt nära en ointressantstämpel, fast på ett annat sätt än Lundell skaffade sin. [↩]
  6. Jag minns till exempel att jag för några år sedan lyssnade på en då ny platta med Anders F, och efter tredje genomlyssningen om en viss låt tänkte att »den här är ju inte bra». Några timmar senare, på bussen för att handla, upptäckte jag att jag gnolade på just den låten… [↩]
  7. Som den som följt min musikuppfattnings utveckling känner till löper alla arrangemang som innehåller mer än en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma risken att kallas »plastig», »överlastad» eller något liknande. [↩]

De mest misslyckade klickbetena i internets historia

Postat av
Svara

Det här är en enda lång klagovisa, icke över denna våta och kalla vår[1], men om en irriterande företeelse på internet. Bloggare och tidningskrönikörer beklagar sig alltsomoftast över upplevda kränkningar och missförhållanden, så det är inte mer än rätt att jag också får göra det.

Klickbeten, det vill säga rubriker som inte berättar något om innehållet utan i stället försöker locka nyfikna besökare att klicka på en länk för att på så sätt få fler fler besök och fler reklamvisningar, är en ständigt ökande plåga för internetbesökare. Som vanligt, är man frestad att säga när det handlar om tvivelaktiga publicistiska metoder, gick skymningspressen i täten, men de stockholmska lokaltidningarna, DN och SvD, var inte långt efter.

Här måste jag nog göra en kortare utvikning. Jag använder Opera som webbläsare — den »riktiga» Operan, version 12.17. Jag använder också den nya Operan, »fusk-operan», på vissa ställen, men den har (ännu?) inte samma funtionalitet som den gamla versionen; denna kan nämligen bestämma användningen av plugin-moduler på sajt-nivå, så att jag till exempel kan säga att www.andersf.com får använda flash-filer, men inte godtycklig sajt jag råkar besöka på nätet. Denna möjlighet, tillsammans med en annan Opera-finess (»Inspect element») gör det möjligt att besöka även den mest reklaminpyrda sajt utan att tvingas se på reklamfilmer via flash eller animerade bilder.

Både DN och SvD tillhör de sajter som jag då och då besöker, och som jag helst inte befattar mig med utan Opera; mitt blodtryck håller sig högt ändå. Inte nog med att de i stort sett bara innehåller klickbeten, det finns också gott om rörlig reklam som måste behandlas med Operas inbyggda försvarsmetoder innan sidan kan läsas med något som liknar förnöjsamhet.

Sedan någon månad tillbaka kan jag emellertid inte längre klicka på länkar på DN.se. Eller, mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting. Eller, ännu mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting förrän jag klickar på »bakåt-knappen» — då aktiveras den länk jag klickat på! Detta torde vara den näst mest ineffektiva uppsättningen klickbeten som internet skådat till dags dato.

DN övertrumfas nämligen av SvD, vars nya stil som introducerades för någon vecka sedan inte bryr sig om bakåt-knappar, framåt-knappar, eller någon annan knapp i Operas arsenal — den vägrar helt enkelt att acceptera några klick överhuvudtaget. Att inte kunna klicka på klickbeten är en innovation som knappast kommer att få många efterföljare[2].

flour1_1

Men, ack — jag har naturligtvis bara mig själv att skylla; om man använder en två år gammal webbläsare som inte utvecklas längre, så får man stå sitt kast. Jag har insett att jag förr eller senare måste byta webbläsare eftersom Opera inte utvecklas längre, men ännu inte kommit mig för. Är det någon av bloggens läsare som kan tipsa om en lämplig ersättare för min trogna gamla Opera?

Fotnoter:

  1. Vivallius visste inte hur bra han hade det. [↩]
  2. Här utgår jag, kanske lite naivt, ifrån att det inte är själva klick-akten i sig själv som är åtråvärd från sajtägarens sida, utan antalet sidvisningar. [↩]

Teodicé-problemet löst!

Postat av
2

I helgen, under en kortare vila på soffan (en så kallad »lur»), insåg jag plötsligt att teodicé-problemet var lätt att lösa; det var ju egentligen bara att torka bort fluglorten så var det klart. Med tanke på att tidens skarpaste hjärnor kämpat med detta problem i mer än två tusen år, från Xenofanes och Herakleitos[1] över Leibniz, som uppfann begreppet teodicé, ända till våra dagars teologer är det överraskande att ingen upptäckt detta förut; och skulle det visa sig att jag har fel, att någon redan utvecklat nedanstående tankegångar, så blir jag inte det minsta förvånad.

Men låt oss börja från början. Teodicé-problemet kan enklast uttryckas i tre, ibland fyra, korta satser, som tycks motstridiga:

  • Gud är alltigenom god
  • Gud är allsmäktig
  • Gud är allvetande
  • Det existerar lidande i vår värld

Den tredje av ovanstående satser brukar ibland utelämnas, men i så fall öppnar man för möjligheten att Gud visserligen är allgod och allsmäktig men inte vet hur illa det är ställt på jorden; en deist skulle kunna argumentera på det sättet.

Att nämna alla försök som gjorts genom åren att lösa problemet skulle kunna fylla ett mindre bibliotek, så låt mig bara nämna ett par exempel som jag råkat stöta på relativt nyligen. Markion, en av de första att gå över till kristendomen, menade att det fanns två gudar, en lite lätt elak skapargud, som skapat universum och sedan mest ställt till oreda, och den kristne guden som försökte ordna allt till det bästa. Om man läser bibeln är den tolkningen ytterst rimlig, eftersom den gud som beskrivs i det gamla testamentet har få likheter med den kristne guden som hen framställs i det nya, men Markion fick inget gehör för sina idéer. Spinoza, som trots sitt milda och föga aggressiva sätt retat gallfeber på fler generationer av teologer, filosofer och vanligt folk än kanske någon annan tänkare, försvarade sin gud med ett, som jag uppfattar det, deterministiskt argument; enligt detta har en blind lika lite orsak att beklaga sig över sin blindhet som en sten, eftersom guden i sin design av världen inte avsett att ge vare sig den blinde eller stenen synförmåga[2]. Leibniz, slutligen, argumenterade, enligt Viktor Rydberg att gud hade haft många olika världar att välja på, men att den han valde, den vi lever i, var den bästa av alla möjliga världar. Leibniz var ju den andre som upptäckte infinitesimalkalkylen, och var sålunda bättre rustad att lösa optimeringsproblem än resten av mänskligheten vid den här tidpunkten, med undantag möjligen för Newton, men jag håller det för otroligt att han lyckats hitta en rimlig målfunktion att optimera, eftersom problemet är ganska komplicerat[3].

Förutom den redan omnämnda Spinoza-boken, som jag just bläddrat i då den insikt jag nu skriver ner slog mig[4], så var det ytterligare en inspirationskälla som jag hade någorlunda aktuell; någon eller några månader innan hade jag lyssnat genom en mängd arkiverade poddradioavsnitt från Philosophy bites, och det avsnitt jag tänker på hette Stephen Law on evil. I slutet av intervjun gör Law den intressanta observationen att om man kastar om begreppen lite i serien av påståenden ovan, så att det första påståendet blir »Gud är alltigenom ond» och det fjärde »Det existerar mycket gott i vår värld», så blir visserligen frågeställningen annorlunda, men i stort sett alla argument som kan användas för att motivera den gode, allsmäktige gudens existens kan göras om för att motivera den onde, allsmäktige guden. Han föreslår också en mer normal gud, med »good days and bad days», som ett aningen mer troligt alternativ.

Det är detta senare förslag som jag arbetat vidare på, och nu presenterar. Jag tänker mig en allsmäktig gud; jag har döpt henom till Otto, av skäl som enbart blir uppenbarade för den som tar sig tid att läsa fotnoter[5]. Varje gång Otto griper in i vår vardag tar hen fram en oändligsidig tärning, normalfördelad med 0 som medelvärde — om hen slår något mycket negativt blir det jordbävning, slagsmål och blixtnedslag; om tärningen i stället visar rejält med plus så blir det regnbågar, kärlek och Schweinebraten mit Klöße und Sauerkraut[6].

Den stora fördelen med denna lösning av teodicé-problemet är att den stämmer mycket bättre in på empiriska data än vad en ensidigt god eller ond gud gör. Laws åsikt har redan nämnts, och skulle det behövas fler vittnesmål, så kan jag åberopa poeten, fysikern och designern Piet Hein:

Man haaber, from og verdensdum,
paa svineheldets maximum.

Man frygter, skæbnen er En grum,
og stikker En ett minimum.

Men held og uhelds siste sum
blir stadigvæk et mellemmum.

Ännu en indikation på att denna min hypotes är korrekt kan fås från en så pass vältestad fysikalisk teori som kvantmekaniken. Genom Bells olikhet och de experiment som Alain Aspect utförde i början av 80-talet, så har de argument som Einstein angav för sin tes »Gud spelar inte tärning» torpederats. Att därefter ta steget från en bildlig till en bokstavlig tolkning av begreppet borde vara en enkel sak för en tränad teolog[7].

Slutligen en iakttagelse, mer än ett argument: Om man tar bort accenten i »teodicé-problemet», dribblar bort ändelsen, lägger till ett tyst »h» och några mellanslag, samt plockar fram sin vackraste skolengelska, så får man, i översättning — gudstärningsproblemet! Vem kunde ana att problemet låg i ett missförstånd av uttalet?

Addendum 2015-04-27:Efter (berättigade) protester från Olle Häggström (se hans kommentar nedan) har jag modifierat utfallsrummet för Ottos tärning; ursprungligen löd min text »utfallsrum mellan 0 och 1, normalfördelad med 0,5 som medelvärde». Detta gjorde också att jag var tvungen till några smärre justeringar i den efterföljande texten.

Den senaste tidens händelser — jag tänker till exempel på jordbävningen i Nepal, flyktingkatastrofen i Medelhavet och Åtvidabergs förlust mot Hammarby — har dessutom fått mig att tvivla lite på min teori. Vilken typ av positiv händelse kan tänkas motsvara en jordbävningskatastrof av en magnitud som den i Nepal? Jag kan inte komma på någonting. Om man vill behålla normalfördelningen tvingas man alltså lägga medelvärdet en bra bit in på den negativa sidan, och det tycker jag inte verkar riktigt. Jag tänker mig nu snarare en fördelning där många små positiva händelser uppvägs av en lång svans in i det negativa området, ungefär som grafen för svartkroppsstrålning, fast vänd åt andra hållet. Här finns uppenbarligen plats för forskning för presumtiva ottologer.

Fotnoter:

  1. Ingen av dem hade naturligtvis någon aning om den kristne guden, men Xenofanes förfasade sig över Homeros’ och Hesiodos’ beskrivningar av gudar belamrade med mänskliga fel och brister; och Herakleitos (om det nu var han) konstruerade det första embryot till en teodicé som jag känner till (För guden är allt vackert, gott och rättvist, men människorna uppfattar somligt som orättvist, annat som rättvist.) [↩]
  2. Hans Larsson, ur vars bok om Spinoza jag tagit exemplet, tycker inte att det är ett särskilt välfunnet argument, och jag håller med honom. Kanske visar detta på (ännu) en fundamental svaghet i Spinozas filosofi. [↩]
  3. För den tillfälligæ besökaren av min blogg må påpekas att en av mina långsiktiga målsättningar är att vinna »Understatement of the Year Award», om ett sådant pris finns. [↩]
  4. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju enligt de flesta moralsystem, hade jag gett upp mina försök att förstå Spinozas filosofi (åtminstone för den här gången) redan på sidan 28. När jag i stället började bläddra lite slumpartat insåg jag att bokens förre ägare inte kommit längre än till sid 57. Det är tungt att ge sig på Spinoza, både bildligt och bokstavligt; boken är på 536 sidor. Smaka på den här, till exempel: »Substans är det som är i sig själv och begripes genom sig själv.» [↩]
  5. För det första är Otto ett av få namn som har en symmetri; för det andra består det av idel religiösa symboler (cirkeln som symbol för solen och korset som kristen symbol); och för det tredje förstör en spansk eller fransk bestämd artikel ingalunda uttalet, snarare tvärtom. [↩]
  6. Den tekniskt bevandrade noterar säkert att jag inte angett någon standardavvikelse för normalfördelningen. Detta beror naturligtvis på att denna är en empirisk fråga, som dessutom hänger ihop med värderingsfunktionen — om man, till exempel, byter ut surkålen mot lingonsylt, har Otto då slagit 0,5, 0,95 eller något annat? [↩]
  7. En intressant poäng i sammanhanget är att Leibniz faktiskt utvecklade en teori som visade stora likheter med den så kallade mångavärldartolkningen av kvantfysiken. [↩]