Det är allmänt accepterat att slumpen, i skepnad av små, till synes ovidkommande, händelser, spelar en stor roll inte bara i våra enskilda liv, utan i större sammanhang, ända upp till globala nivåer. Ett vanligt namn på detta är fjärilseffekten, som brukar förklaras med ord som »en fjärils vingslag på Himmelska Fridens torg kan orsaka en tornado i Texas», men som de flesta slagord förenklar även detta verkligheten bortom det rimligas gräns — om orsakssambandet var så tvingande skulle det troligen leda till diplomatiska förvecklingar mellan USA och Kina. Vad fjärilseffekten vill säga är att små, små ändringar i utgångsläge kan radikalt förändra systemets utveckling[1]. Antag till exempel att den spermie som kom tvåa i kapplöpningen vid tillblivelsen av den varelse som så småningom blev Adolf Hitler hade haft en sådan genuppsättning att hans talang varit tillräcklig för att få honom att satsa på en konstnärlig bana — visst hade världen sett helt annorlunda ut om den vinnande spermien tagit för lång fikapaus vid något tillfälle?[2][3]
Slumpen är naturligtvis gefundenes fressen för populärförfattare som vill krydda sina berättelser med pikanta och osannolika händelser. Dickens var en hejare på det där, vill jag minnas; om en ny person dök upp i handlingen kunde man ge sig katten på att han så småningom visade sig vara en släkting till någon av huvudpersonerna, via något svart får som rymt till Amerika, Australien eller någon annan gudsförgäten kontinent.
En av mina favoritförfattare, James Hilton, är härvidlag inget undantag, snarare tvärtom. En av hans romaner, Slumpens skördar, har en så osannolik intrig att titeln närmast bör betraktas som en ursäkt, och i flera av hans bättre romaner, till exempel Blå månen, Och nu farväl och Riddare utan rustning börjar han med en till synes lätt-tolkad scen från slutet av berättelsen — om man smetar ut bokens innehåll på en tidsaxel — för att sedan visa att det osannolika händelseförlopp som leder fram till inledningsscenen ger en ny och djupare tolkning av den.
Nyligen kom jag över ytterligare en hiltonroman, en som jag varit nyfiken på ända sedan jag läste Georg Svenssons recension av den i februarinumret av BLM 1933[4][5]. Den heter egentligen Contango, men fick i USA titeln Ill wind. Inte nog med att det amerikanska namnet är illa funnet; som synes av omslaget här bredvid har förlaget gjort sitt bästa för att dölja vad boken egentligen handlar om — man fläskar i stället på med de sedvanliga tomma flosklerna om »adventure», »desire» och »destiny».
Så, vad handlar den om? Georg Svensson gör ett försök att sammanfatta boken i den redan omtalade recensionen, men enligt min åsikt missar han en viktig detalj helt, och missförstår en annan. Så här börjar hans opus:
James Hiltons nya bok är en smula ojämn men icke desto mindre som helhet högst fascinerande. Den har icke tillkommit av en slump. Den rymmer nämligen en idé, som Hilton efter allt att döma känt ett verkligt behov av att söka utforma, utveckla och precisera, tanken om att en händelse, stor eller liten, viktig eller obetydlig, egentligen aldrig är fullständigt slumpartad, att den [sic] med andra ord icke finns något, som kan kallas för slump i egentlig bemärkelse utan att varje upplevelse, varje handling och levnadsöde är bestämt av andra tilldragelser, vilkas verkningar föras vidare som en elektrisk ström genom tillvarons osynliga förbindelsetrådar.
Det kan kanske tyckas som Hilton argumenterar enligt det schemat; Svensson tar upp några citat från en diskussion i sista kapitlet som kan anses stödja den uppfattningen. Om han hade läst ett par rader till hade han, förhoppningsvis, inte bara insett att han misstagit sig utan också fått sig en slagfärdig definition till livs:
»[…] Still, it’s an impressive idea, though I’m not quite certain where it leads to, unless straight back to Calvinism and predestination.»
»Oh, good heavens, no — not by any means! If only Calvin had been a bridge-player he’d have known better, because life is as much like a card-game as anything else — if you can imagine a game in which the cards are unlimited and the players can’t agree on having any rules… […]»
Den person som Svensson anser argumenterar för Hiltons »filosofi» tar alltså avstånd från den deterministiska världsbild Svensson målar upp ovan, och även om jag inte är säker på att argumentationen för icke-determinism håller eller om Hilton verkligen kan anses tala genom denne person, så känner jag intuitivt stor sympati för bilden som karakteriserar livet som ett oändligt kortspel utan regler. Vad jag vet pågår diskussionen om vad som är »slump», och huruvida universum är deterministiskt, fortfarande bland filosofer; och Hilton kan knappast anses ensam om sin åsikt, oberoende av vilken den nu kan tänkas vara.
Contango synliggör en sådan »tillvarons förbindelsetråd»[6], som Svensson så poetiskt kallar det, och gör det på ett ovanligt sätt; åtminstone känner inte jag till något liknande, om man inte räknar Joyce’ Ulysses och andra modernistiska verk som experimenterar med olika berättartekniker i olika kapitel. Hilton använder det klassiska berättarjaget, som berättar i tredje person, men ändå, på något outgrundligt sätt, har tillgång till sin huvudpersons tankar och funderingar. Det som skiljer Contango från vanliga romaner är att huvudpersonen skiftar från kapitel till kapitel. Svensson går så långt som att prata om »till synes fullständigt fristående [noveller]»; det säger en hel del om hur ovan Hiltons berättartekniska nymodighet kan kännas även för en rutinerad bokläsare, men jag tycker det är en överdrift — dels är den tråd som Svensson pratar om ingalunda särskilt svårfunnen, och dels skulle ett par, tre av »novellerna» vara tämligen poänglösa om de var helt fristående från sin omgivning.
Men Svensson har, tycker jag, missat en viktig detalj; eller också så menade han att det skulle föra för långt att ta upp den i en relativt kort anmälan. Den som känner till vad uttrycket »contango» står för kan förmodligen ana sig till det; jag visste det naturligtvis inte eftersom det är en ekonomisk term[7], utan fick ta hjälp av internet och mitt pålitliga Concise Oxford Dictionary från 1930. Det senare verket meddelar kort att contango är »[the] percentage paid by the buyer of stock for postponement of transfer»; om jag förstått det rätt fungerar det ungefär som när man binder elpriset — när leverantören tror att priset kommer att höjas i framtiden får man betala ett högre pris per kilowatt-timme om man binder priset på tre år än om man bara binder det på ett år. Många av Hiltons huvudpersoners handlingar bestäms av det värde de sätter på framtiden, och dessa påverkar i högsta grad den röda tråd som romanen följer. Enligt Wikipedia var Sigmund Freud en av Hiltons tidiga beundrare, och det skulle möjligen kunna tyda på att han fann de olika huvudpersonerna och deras handlingssätt trovärdiga, hur egendomliga de än kan vara — om det ska ses som ett positivt omdöme eller ej överlåter jag till dig, värderade läsare, att avgöra.
Eftersom detta mer eller mindre är en recension av boken inser jag att jag borde åstadkomma någon form av värdering, men jag finner det väldigt svårt; som en första approximation duger Svenssons omdöme från det inledande citatet gott — som helhet är boken fascinerande, men den är ojämn. Svårigheterna dyker upp när jag ska försöka precisera vad som är fascinerande och vad ojämnheten består av. Delvis kan jag falla tillbaka på min allmänna uppfattning om Hilton som jag lät skymta fram i inledningen — att hans behandling av det engelska språket är virtuos, men att hans intriger är svaga — men den räcker inte fullt ut. En viktig fråga som jag inte kan få kläm på är hur det ovanliga berättargreppet påverkar intrycket. Utan tvekan leder Hiltons konsekventa jakt efter den röda tråden i historien till att andra trådar förblir hängande, oavslutade; detta leder till en ganska splittrad helhetsbild. Å andra sidan är det svårt att se hur författaren skulle kunnat knyta ihop alla trådar utan att det blivit en helt annan bok; en del av fascinationen ligger just i detta målmedvetna följande av den röda tråden och de perspektivskiftningar som detta framtvingar.
Ett märkligt faktum i sammanhanget är att boken inte översattes till svenska, trots att Bonniers i rask takt översatte allt annat han skrev vid den här tiden, och trots att Georg Svensson gett ett positivt omdöme om den i BLM. En trolig anledning är väl att Bonniers under åren 1935-38 gav ut fem Hilton-böcker, och att man inte ansåg marknaden redo för ännu fler. Möjligen kan också likheten med noveller legat just Contango i fatet; To you, Mr Chips, som också kom under denna period (1938) blev heller inte översatt, och den består av noveller (plus »ett självbiografiskt kapitel»).
Jag har valt ut några exempel på Hiltons prosa, ur ett kapitel som till största delen utspelar sig i Hollywood. Hans bild av stjärnkulten är, kan man nog säga, inte odelat positiv, och det skymtar fram i beskrivningar av händelser lika väl som i huvudpersonens funderingar på huruvida hon håller på att bli en »före-detting»; hon är 30 år, har varit med sedan starten (kom ihåg att det här utspelar sig runt 1930, då ljudfilmen ännu var en nyhet), och har tre giftermål och två skilsmässor bakom sig[8]. Hennes funderingar kring Hollywoods utveckling sedan pionjäråren summerar Hilton på följande vis:
But now the skyscraper offices of the film companies soared upwards to tell the world that the cinema was no longer an amusement for children. Aesthetic Germans and Russians swarmed everywhere with their chatter of »montage» and »values»; camera-men no longer had Bowery accents and chewed cigars; the vast studios, with their time-clocks and their silence rules, were the churches of a new and colder ritual.[9]
Kanske mest intressant är kapitlets inledningsscen, där huvudpersonen agerar domare vid en manlig (!) skönhetstävling under något slags vattenfest, med aktiviteter som simning, dykning och vattenpolo i en pool som ger Hilton associationer till de gamla grekerna:
Throughout the long slow-dying afternoon it continued, a golden pantomime reigned over by the sun. It was the sun that gave prismatic harmony to the crudely mingled colours; its strong slanting blaze filled the air, absorbed the rhythms of the jazz band into a single pattern of sight and sound; kindled the splashes made by the divers till the air was full of trembling rainbows. One had the feeling that the sun, as on ancient Attic hills, was ripening its children as they lay there, half naked under its rays.
Perhaps, indeed, even Ancient Greece could not have shown such profusion of physical beauty. That group of living humanity might have been a eugenist’s dream of what all mankind could achieve, were it to allow itself to be bred for half a dozen centuries as rigidly as horseflesh. The women with their laughing oval faces and gleaming teeth, the men of massive thigh and torso, the young girls with their bud-like breasts and exquisite apricot legs — had there ever in all history been such a triumphant assembling of the body?
Det som jag finner intressant med texten ovan är hur tidig den är. Om man konsulterar Wikipedia ser man att Johnny Weissmüller, ur-Tarzan, gjorde sin första film 1932, och Esther Williams deltog i sin första vattenshow 1936 — med andra ord tycks de, om man får tro Hilton, snarare vara resultatet av det Hollywoodska dyrkandet av vatten, sol och brunbrända kroppar än orsaken till det, vilket jag i min okunskap hittills trott. Någon cineast i läsekretsen som kan reda ut begreppen?
Till slut kan man inte låta bli att fundera på Hiltons egen livslinje — när han skrev kapitlet om Hollywood och dess tomma stjärnkultvärld, anade han att han bara sex-sju år senare skulle bli en del av densamma? Tillvarons förbindelsetrådar kan slingra sig på de mest egendomliga sätt även i verkligheten.
Fotnoter:
- Detta gäller dock inte alla utgångslägen — huruvida ett system som kan beskrivas matematiskt är kaotiskt eller ej bestäms av något som kallas Liapunovexponenter. [↩]
- Även senare, mindre lyckade, politiker har visat artistiska tendenser. [↩]
- För att återknyta till en föregående fotnot: Att jag överhuvudtaget minns Liapunovexponenterna beror på en traumatisk upplevelse i ett tidigare liv. På en tenta satt jag nämligen över tre timmar utan att komma någon vart med ett sådant tal, trots att jag insåg att det borde vara enkelt (den uppgiften gav bara 1½ p, hälften av vad en »normal» uppgift av den typen brukade ge). Lösningen var också mycket riktigt enkel — gick man över på polära koordinater kunde man komma fram till den sökta olikheten på två rader — men undgick mig alltså totalt. Mitt självförtroende har inte hämtat sig fullt ut än. Hade jag lyckats bättre om jag inte tillbringat natten innan med att spela Chicago med några korridorkamrater? Hade min akademiska karriär tagit en annan riktning om jag inte förödmjukats av dessa Liapunovexponenter? Såna frågor får vi aldrig veta svaret på… [↩]
- Än en gång: Tack Nina, Anders och Nytt och Läst för hjälpen! [↩]
- Den som vill läsa den, och inte har något mot en nätversion, kan finna den och många andra hiltonromaner på Project Gutenbergs australiensiska gren. Uppenbarligen är upphovsrättsreglerna i Australien inte fullt lika frikostiga för författare som de europeiska. [↩]
- Boken börjar med första kapitlets huvudperson säger »Curious, the way things do jump out of nothing. This affair seems to have been begun by a hat blowing off.», och genom kapitlen får vi den följa den avblåsta hattens effekter runt om i världen fram till de storpolitiska händelserna i de sista kapitlen. [↩]
- I detta resonemang är det underförstått att mina kunskaper i ekonomiska spörsmål är försumbara; möjligen något större än aktuella TV-serier, men avsevärt mindre än viktiga ting som Nils Ferlins poesi, mångpartikeleffekter i fotoelektronspektroskopi, samt MacCutcheonvarianten i franskt parti. [↩]
- Utan att avslöja alltför mycket kan jag meddela att hon hinner inkrementera båda dessa räknare innan boken tar slut [↩]
- Jag har snippat texten från gutenberg.net.au, och noterar att de förmodligen skannat texten från ett engelskt original; i min amerikanska utgåva har tyskarna och ryssarna blivit »estetic» i stället. [↩]
