Författararkiv: bosjo

Ombyte förnöjer

Postat av
6

För någon vecka sedan uppmärksammade mig Olle Häggström på att Magnus Carlsen missade en möjlighet till odödlighet[1]. Olle tänkte på denna ställning från det fjärde partiet i matchen mot Anand:









Carlsen – Anand
Ställning efter svarts 15:e drag

och menade att Carlsen här kunde prövat 16. Sb3 med idén Sbd2, Sd4 och S2f3; en intressant springarmanöver som både Olle och jag har praktiserat genom åren. Att denna strategi har ett visst mått av giftighet visades inte minst i det elfte matchpartiet, där Magnus var nöjd med att bara skyffla runt sina pjäser i väntan på att svart skulle implodera. Det är emellertid möjligt att denna plan är mer effektiv i ett läge där motståndaren känner sig förpliktigad att företa sig något.

I en fotnot till mitt opus föreslog jag ett namn på denna manöver »tills vetenskapen funnit ännu tidigare exempel». Redan då hyste jag vissa planer på utföra den »vetenskapliga» undersökningen; och nu har jag äntligen lyckats få den ökända kroppsdelen ur fordonet. Men innan jag presenterar mina resultat kommer jag att, i något slags vetenskaplig anda, ägna ett kapitel åt att lägga fast den terminologi jag tänker använda och ett åt att beskriva hur jag gjort, ifall någon skulle vilja repetera eller utvidga min forskning. Den otålige som bara är intresserad av att se exempel på denna spännande manöver gör nog bäst i att hoppa direkt till resultaten.

Terminologi

Låt mig först definiera den manöver vi letar efter:

I en viss ställning har en spelare två springare på rutorna A respektive B. Fyra drag senare har de båda springarna bytt plats, så att den som ursprungligen stod på ruta A nu står på ruta B, och vice versa.

Efter en myckenhet grubblande har jag bestämt mig för att kalla denna manöver för en FSPW, vilket bör utläsas Fyrdragig SpringarPlatzWechsel. Platzwechsel är redan ett begrepp inom problemschacket[2]; »Springar-» och »Fyrdragig» är prefix som måste tillsättas för att skala bort liknande manövrer som endera utförs av andra pjäser eller tar längre tid på sig[3].

Det finns sex grundtyper av rutpar (A och B) som kan utgöra utgångspunkt för ovanstående manöver, och de har markerats i nedanstående diagram; A är i detta fallet d4, medan B kan vara någon av de rutor som indikerats med en chockrosa springare. Med hjälp av translationer och speglingar horisontellt, vertikalt eller diagonalt kan man sedan skapa alla springarkonstellationer som kan vara utgångspunkt för en FSPW.








Som man lätt inser från ovanstående diagram finns det två olika typer av utgångsställningar beroende på om fältet B har samma färg som A eller ej; om A och B har samma färg så kommer jag att prata om en »symmetrisk» FSPW, om de har olika färg talar jag i stället om en »asymmetrisk» FSPW. Namnen beror på att i det första fallet gör båda springarna två drag var, medan i det andra tvingas en pålle att utföra tre hopp medan den andra bara gör ett.

Ännu en bit terminologi, denna gång relaterad till den figur som springarna ritar upp under sin ringdans. Jag har gett de fem olika utgångsställningarna i det symmetriska fallet prefixen »kort rak» (f4), »lång rak» (h4), »kort diagonal» (e3), »lång diagonal» (g1) och »kamelstegs» (g3); namnen borde vara i stort sett självförklarande, åminstone för dem som är bekanta med fantasipjäsen kamels rörelsemönster. De asymmetriska FSPW-manövrerna kan klassificeras med samma termer och på samma sätt om man i stället för utgångsställningen använder den konfiguration som uppstår efter det första draget i serien[4].

Metod

Som material att söka i använde jag en gammal och bamsig samlingsfil som jag totat ihop i slutet av 90-talet; de senaste tillskotten gjordes nog i början av 00-talet, så den är ingalunda »up-to-date». Den består av några större databaser från CD-ROM (bland annat FatBase), några större databaser från internet samt diverse slattar från alla möjliga och omöjliga håll; sammanlagt handlar det om omkring 4.9 miljoner partier, som när de kavlats ut i textformat (PGN) upptar ca 3.2 GByte.

För att söka i denna massiva datamängd använde jag ett program speciellt ägnat åt avancerade sökningar i schackdatabaser, CQL. Det program jag skrev utnyttjade en av dess nyaste finesser, »tags», vilket kort uttryckt gör det möjligt att följa upp var en viss pjäs befinner sig på brädet. Efter några försök beslöt jag mig för en tvåstegsraket — först körde jag partierna genom ett grovfilter som gallrade bort allt utom möjliga kandidater till FSPW:er, och sedan ett betydligt långsammare men noggrannare filter som sållade fram guldkornen. Det första programmet ser ut så här:

(match
 :pgn big1.pgn
 :output tmp1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :shift :flip
  :sequence
  ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3,e3,f4,h4,g3,g1]) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position $Kn1[f3,e3,f4,h4,g3,g1] $Kn2[d4]) 
  ); end sequence
 ); end position
); end match

I korthet letar det här programmet fram alla partier där en springare i utgångsställningen stått på en viss ruta, och fyra drag senare står på någon av sex bestämda rutor, medan en annan häst gjort samma tripp åt andra hållet. Här finns alltså ingen kontroll av att det är samma fält det handlar om i klungan av sex rutor, utan vilket fält som helst duger. Det ger naturligtvis ganska många falska träffar, men om big1.pgn innehöll ungefär en miljon partier hamnade tmp1.pgn någonstans runt 5-6000 partier.

Det andra program jag skrev ser ut så här:

(match
 :pgn tmp1.pgn
 :output out1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :or
  (
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[h4]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[h4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[e3] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[e3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f4] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g1] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g1] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
  )
 )
)

Här använder jag samma teknik, men skriver explicit ut de sex typer av manövrer jag är intresserad av; detta program är, inte helt överraskande, omkring sex gånger långsammare än det första, men i och med att det arbetar med ett sovrat material känns körtiden inte särskilt betungande. Av den ursprungliga miljonen återstår nu kanske 30-40 träffar.

Det bör noteras att detta bara hittar vita FSPW:er; för att hitta svarta får man köra de båda programmen en gång till, med de båda »taggarna» flyttade till de svarta springarna (dvs byta ut »[N]» i forany-satserna till »[n]»).

Resultat

Sym Kort rak 4
Sym Lång rak 4
Sym Kort diagonal 1
Sym Lång diagonal 2
Sym Kamelsteg 6
Asym Kort rak 16
Asym Lång rak 19
Asym Kort diagonal 10
Asym Lång diagonal 30
Asym Kamelsteg 20

När min dator tuggat genom de närmare 5 miljonerna partierna och jag rensat undan dubletter återstod 112 unika partier, vilket tyder på att FSPW-manövern inte är fullt lika ovanlig som man kanske skulle kunna tro. Partierna fördelar sig på de klasser jag definierat enligt tabellen till vänster. Som synes har de asymmetriska FSPW:erna en klar övervikt, och allra vanligast är en asymmetrisk lång diagonal FSPW. Detta beror till en stor del på en ställningstyp som kan uppkomma om man, som svart, ställer upp sig med springarna på d7 och f6 och har e5 under kontroll; sådant kan inträffa i öppningar som kungsindiskt, benoni, volgagambit[5] och förmodligen fler som jag inte kommer på för ögonblicket; och dessutom naturligtvis också i de ställningar där vit ställer upp sig på motsvarande sätt. I dylika fall kan följande inträffa, om spelaren med springarparet har ambitioner att flytta fram positionerna på kungsflygeln:









O’Kelly de Galway – Zinser
Ställning efter vits 10:e drag

Svart försökte här aktivera sig med 10…Sg4 men efter 11.Sd2 Sge5 12.Le3 Sf6 13.h3 tyckte han uppenbarligen att det var bäst att retirera omedelbart med 13…Sed7, utan att vänta på f4; det hjälpte dock inte, utan vit vann efter 45 drag[6].

Kommen så här långt tänkte jag visa ett urval av de mer intressanta manövrerna; eller kanske mer korrekt, kända schackspelare som dokumenterat sin subtila positionskänsla genom att i något parti utföra en FSPW. Till att börja med tänkte jag visa några »rekord», och vad vore lämpligare än att börja med det först spelade parti jag hittade i min databas; det spelades i en oavgjord match 1856-57[7] mellan de två spelöppningsfarbröderna Bird och Falkbeer.









Bird – Falkbeer
Ställning efter svarts 17:e drag

18.Sfd3 g6 19.Sg4 De7 20.Sde5 h5 21.Sf2 (0-1, 49)

Den tidigaste förekommande FSPW:n i ett parti är samtidigt också det parti mellan de starkaste korrspelarna som uppvisar en FSPW. Vitspelaren, vars fullständiga och magnifika namn var Kornelis Dirk Mulder van Leens Dijkstra[8], var en stark korrstormästare, som bland annat kom delad femma i AE Axelson Memorial, som då den spelades var den starkaste korrturneringen någonsin, med bland annat fyra tidigare och en[9] blivande korrvärldsmästare på startlinjen. Manfred Mädler är kanske inte riktigt av samma kaliber, men är ändå ett känt namn i schackvärlden tack vare sin förlagsverksamhet.









Mulder van Leens Dijkstra – Mädler
Ställning efter vits 6:e drag

6…Sc5 7.b4 Sce4 8.Sa4 Sd7 9.f3 Sef6 (1-0, 52)

Den starkaste spelare som utfört en FSPW är, i det material jag genomsökt, utan tvekan Capablanca, och han gör det med sådan finess och ackuratess att jag valt att ta med ytterligare några drag innan han påbörjar själva FSPW:n. Svart har just flyttat löparen från c8 till d7, vilket möjliggör en synnerligen intrikat springarmanöver. Om den korta datoranalys jag gjorde av ställningen håller, så är det dock inget allvarligt fel; vit kan spela tornet till a1 och plocka a-bonden när han känner för det.









Capablanca – Yates
Ställning efter svarts 39:e drag

Vits a-springare siktar nu in sig på a-bonden 40.Sc3 Tc5 41.Se4 Tb5 42.Sed6 Tc5 43.Sb7! och där beseglades dess öde. 43…Tc7 44.Sbxa5 Lb5 45.Sd6 Ld7 46.Sac4 och därmed har vit fullbordat sin FSPW. Men han nöjer sig inte med det utan nu följer 46…Ta7 47.Se4! och vit har därmed även fullbordat en sexdragig SPW! I och med bondevinsten var partiet mer eller mindre avgjort, men det dröjde ända till drag 77 innan svart gav upp, och då stod han inför en oparerbar matt, som vit organiserade med hjälp av de två springarna och en dubbelbonde.

Nästa kategori är svår att namnge; den enkla varianten är »vackraste», för att komplettera trion »först, bäst och vackrast», men förutom att sådana påståenden kan dra åt sig ovälkommen uppmärksamhet från F! och likasinnade så innehåller det det orosmoment som består i att jag inte känner till utseendet på de övriga flickor/kvinnor som kvalificerat sig för »Klubb FSPW»[10]. På grund av dessa svårigheter utnämner jag i stället Achmilovskaja till den starkaste kvinnliga spelare som utfört en FSPW.









Gaprindasjvili – Achmilovskaja
Ställning efter vits 43:e drag

43…Sh7 44.Txf8 Shxf8 45.De3 Sf6 46.Sf2 S8d7 (1-0, 57)

Det var rekordavdelningen. Härnäst följer en uppsättning FSPW:er av stormästare; förutom de ovanstående exemplen har jag hittat inte mindre än sju partier där stormästare var inblandade. Håll till godo!









Schmittdiel – Tal
Ställning efter svarts 47:e drag

48.Sbd5 La7 49.Sa6 Lc8 50.Sab4 Lc5 51.Sc7 ½-½

Ska man vara riktigt petnoga hade inte Schmittdiel fått stormästartiteln vid den tidpunkt då ovanstående parti spelades, men att motståndaren var Tal uppväger det mesta.









Bönsch – Schmittdiel
Ställning efter svarts 20:e drag

21.Sf4 Sc6 22.Sfd5 Dd8 23.Se2 Sa5 24.Sdc3 (½-½, 95)









Gheng – Sveshnikov
Ställning efter vits 17:e drag

17…Sb6 18.a4 Sbd5 19.La3 Sd7 20.Se4 S5f6 (½-½, 61)









Romanisjin – Bagirov
Ställning efter vits 105:e drag

105…Sb6+ 106.Kc5 Scd5 107.Kb5 Sa8 108.Sb7 Sac7+ (½-½, 112)









Panno – Quinteros
Ställning efter vits 35:e drag

35…S8h7 36.Ld2 Sd7 37.Kg3 Shf6 38.Kf3 Sf8 (1-0, 81)









Pachman – Grünfeld
Ställning efter vits 29:e drag

29…Sb6 30.Dg3 Scd7 31.Lb1 Sa4 32.T4d2 Sac5 (1-0, 38)









Gutman – Suetin
Ställning efter vits 14:e drag

14…Sb6 15.Sc5 Sbd7 16.Lf4 Sd5 17.Lg5 S7f6 (1-0, 69)









Siveri – Bilek
Ställning efter vits 21:a drag

21…Sb6 22.Lf2 Sbc4 23.Dc1 Sd7 24.Lf3 Sce5 (0-1, 31)

Så till slut några (fler) svenska exempel. Av de fem inblandade svenskarna har jag bara bekantat mig med två — min före detta klubbkamrat i Kristallens SK, Björn Gambäck, som måste vara en av världens mest aktiva amatörer, och Sollentunas legendariske bingolottoförsäljare Sune Engfors.









Gambäck – Wen
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sxd4 Lb6 23.Sef3 Lf7 24.Sc6 Lh5 25.Sce5 (½-½, 34)









Lindqvist – Uhlen
Ställning efter vits 31:a drag

31…Sd7 32.Df3 Sdf6 33.h3 Sf8 34.Te2 S6h7 (1-0, 56)









Vagasy – Engfors
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sd2 Lh6 23.S4f3 Lb5 24.Sb3 O-O 25.Sbd4 (0-1, 55)

Skulle du, mot förmodan, inte fått nog av FSPW:er vid det här laget så har jag lagt upp en pgn-fil med alla 112 partier som jag hittills funnit. Jag lovar inte att jag är färdig med ämnet, men det dröjer nog ett tag innan jag attackerar det igen, även om det finns två stora och intressanta frågor som ännu inte besvarats — har någon i den senaste generationen superstormästare utfört en FSPW, och har det komponerats en studie eller ett problem vars lösning kräver en FSPW? Jag lämnar dessa frågor obesvarade — tills vidare…

Fotnoter:

  1. Han har dock fler möjligheter; som han skrev om en av dem på Twitter: »Two down, five to go»… [↩]
  2. Se till exempel det andra temat i Jorge Lois jubileumsturnering [↩]
  3. Om någon tycker att namnet är så pass träigt att det representerar en brandfara så tar jag med glädje emot bättre förslag i kommentarsfältet. [↩]
  4. Ett intressant(?) faktum är att de två raka FSPW:erna kan betraktas som »inverser» av varandra; detsamma gäller för de två diagonala, medan kamelstegsvarianten är sin egen »invers». Vad jag menar med detta är att två drag efter den ställning som klassificerar FPSW:n är springarkonfigurationen dess »invers»; detta inses lättast genom att flytta omkring några springare på ett bräde. Från klassifikationssynpunkt spelar detta faktum inte så stor roll i det symmetriska fallet, men i det asymmetriska fallet kan det kanske vara mer berättigat att använda de tre termerna »rak», »diagonal» och »kamelstegs» för att indikera att det inte är så stor skillnad mellan de två varianterna av rak och diagonal FSPW. [↩]
  5. Rolf Martens gick ju tyvärr bort för några år sedan, så ingen pratar längre om kaijsergambit. [↩]
  6. Den som inte förstod vad jag pratade om när jag påstod att de två asymmetriska diagonala FSPW:erna på sätt och vis hänger ihop har här en perfekt illustration; om svart i stället börjat med 10…Se5 och följt upp med Sd7, Sg4 och Sgf6 så hade ju hen i stället utfört samma manöver baklänges, vilket var min motivering för att införa begreppet »invers». [↩]
  7. Det där är min tolkning. Enligt flera källor spelades två matcher, varav den första bara omfattade tre partier (och den andra tretton), men såvitt jag förstår spelades matcherna med ett parti i veckan, och eftersom den »första» matchen påbörjades i slutet av november är det inte orimligt att man helt enkelt gjorde ett uppehåll över jul och nyår. [↩]
  8. Jag har den största sympati för de stackars redaktörer som genom åren tvingats knöla in detta monsternamn i en tidningsspalt eller liknande begränsade utrymmen. [↩]
  9. Man skulle också kunna hävda att det fanns två blivande korrvärldsmästare i turneringen, eftersom Tõnu Õim blev världsmästare ännu en gång, i VM-final XIV. [↩]
  10. Jag måste dock erkänna, att jag av de bilder jag sett på Achmilovskaja på 80-talet, i synnerhet i samband med hennes spionthrillerinspirerade avhopp inför sista ronden i olympiaden 1988, fått intrycket att hon var en mycket attraktiv kvinna. [↩]

Gröna löv, och bruna

Postat av
Svara

Nej, det ska inte handla om politik, trots att det i den svenska maktsfären numera ofta förekommer diskussioner om både löv, i olika former och stavningar, och partiers färger.

Som jag påpekat någon gång finns det vissa musikaliska alster som framkallar en präktig, om också relativt snabbt övergående, imma på mina glasögon. Dit hör till exempel Dan Fogelbergs »Same old lang syne», det mesta av Barbro Hörberg och ett par tolkningar av Eva Cassidy; det finns säkert fler om jag får fundera en stund.

Ibland är det en viss inspelning som orsakar detta mystiska naturfenomen. Den version av »Leaves that are green» som finns på Simon & Garfunkels andra LP, »Sounds of silence» är väl ingen katastrof, men inte heller någon höjdare; sikten förblir då klar[1]. Men den version som de levererade i Madison Square Garden den 2 december 2003, och som sedermera dokumenterades på DVD:n »Old friends — Live on stage», vilken återfinns i den osorterade skivhög jag kallar mitt videotek[2], passar absolut inte att peta in på ett blandband för användning under bilkörning — åtminstone inte om ni råkar lida av samma åkomma som jag. Om ni råkat missa den versionen så hittade jag den på nätet (youtube; vad annars?):

Särskilt det ställe där Art Garfunkel, med en röst som långt ifrån är lika kraftfull som fordom, mer viskar än sjunger

I threw a pebble in a brook
and watched the ripples run away
and they never made a sound
and the leaves that are green turn to brown.

får imman att ligga tät…

Fotnoter:

  1. Detta är givetvis en grov förenkling av verkligheten; på grund av min vid det här laget ökända lättja är mina glasögon, även utan extra immor, oftast i skriande behov av rengöring. [↩]
  2. Only joking — jag har inte fler DVD-skivor än att de bekvämt får rum i två för ändamålet inhandlade behållare. [↩]

Ytterst litterära domar

Postat av
Svara

I en blogga för dryga halvåret sedan beklagade jag mig över de färglösa sätt att önska olycka över förtjänta individer som står en modern, icke-religiös person till buds[1]. Häromdagen blev jag påmind om detta då den eminente facebookbloggaren Kurt Setterqvist berättade att han hade en gnisslande vajer utanför sitt fönster, och att det passade bra till helgens tema, vilket fick mig att tänka på Hjalmar Söderbergs väderhane; som bekant gnisslade den också i vinden.

Vad många inte vet, eller möjligen inte tänker på, är att den dikt som väderhanen inleder är en drift med dåtidens smakdomare par préférence, Carl David af Wirsén, kritikern som med sällan svikande precision spydde galla över de författare som eftervärlden funnit värda att läsa. I en kommentar till utgåvan av Söderbergs samlade skrifter skriver författaren själv:

En oväderssång skrevs våren 1895. Jag hade nyss gjort »Förvillelser» färdig och ville ge Wirsén betalt i förskott för det ovett jag ansåg mig ha skäl att vänta av honom. Anspelningarna på spekulationer i »brännvin och kaffe» syfta på ett den tiden gängse rykte, vars sanningshalt jag naturligtvis var ur stånd att kontrollera.

Med andra ord handlade Söderberg enligt maximen bättre förekomma än förekommas, vilket möjligen kan anses förhastat; han erkänner också att han låtit »skaldeyran ränna i väg med moralen».

En oväderssång

Det stormar i natten, och fönstren slå,
och vädret är icke det bästa.
Tankarna komma och tankarna gå,
och sorgliga äro de flesta.

Kring land och kring hav gå stormens ljud.
Den gnisslar, väderhanen.
I natt gå många själar till Gud,
och flera tager väl fanen.

Du tiger, mitt barn, din hy är blek,
och du skälver vid flöjelns sving.
Jag tänker ej heller på lust och lek,
jag tänker på andra ting.

Jag ligger och tänker på domens dag
och ängslas för ovän och vän.
Vad skola vi svara, du och jag —
och Carl David, hur går det med den?

När månen den sista natten släcks
och ljus står den sista dagen,
och solen svartnar och tiden stäcks,
då får han knip i magen.

Då får han knip i den mage, som
är multnad sen länge ren,
och han kravlar sig upp och ser sig om
och samlar ihop sina ben.

Till himlens festligt belysta entrée
han bland annat gott folk sig ämnar,
och som visitkort han lämnar
en knota, märkt C. D. W.

»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»

Sankt Per, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han stel och styv: »Ursäkta, min vän,
mot dig har jag tydliga order.

Det gör mig ont, ty jag höll dig kär,
när du skrev i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.

Du sjöng så fromt din fromma koral,
men tänkte: Det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på brännvin och kaffe.»

Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.

Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem som falla,
och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»

Sankt Petter kväver ett elakt skratt
och skruvar hövligt sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:

Att Heidenstam rakt in till Gud har åkt
med ett tandem av svarta svin,
och att brännvin och kaffe stå lika lågt
i himmelen som i Berlin.

»Nu får du väl pröva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade vist och med världsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.

Carl David var trött och slog sig helt fritt
i portvaktarlogen ned,
och Sankt Per var gemytlig och nickade blitt,
så glorian for på sned.

Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skriv en kvick supplik,
så kanske han slår sig lös

och ger dig sin nåd — herr Renan han den gav
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla av
att han var utsatt för drift.

*

Men nere i rymdens källaresal,
där Skam och hans mor, det skrället,
leva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.

Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renariska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.

Alltnog, jag har väl vid denna tid
hos fan en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — nej, ser jag rätt?

Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trevnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förbittra er levnad.

Här stå edra chanser tämligen knalt,
edra psalmer mötas med grin,
och brännvin och kaffe stå lika skralt
i helvete som i Berlin.»

*

Förtvivlad vänder han åter till
den korsväg han nyss tog av vid.
Nu går han i natt och mörker vill,
den ruskige gamle Carl David!

Han går och gråter och vet inte hur
han blev dömd att gå där och rota,
ensam med sin knota
och sin aktade signatur.

Söderberg nämner i förbigående Bengt Lidners dikt Yttersta domen[2], men för en i äldre litteratur föga bevandrad person är det betydligt lättare att se likheter med H.B. Palmærs bekanta satir Yttersta domen i Kråkvinkel:

Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du – sade en af Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?

När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.

Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X.

»Hvar kan biskop X. vara?» frågade erkeengeln Gabriel.

Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud.

Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.

När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.

Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.

Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna; – och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? – frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.

Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

»Titulus kan,» sade jag och vände mig till hin håle, »alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.»

»Det vore fan,» sade hin håle.

»Och hvilka skulle dessa skäl vara,» frågade jag.

»Till att börja med, så är han en jesuit,» sade hin håle.

»Ingalunda!» sade jag. »Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.»

»Kan väl hända,» sade hin håle och borttorkade sina tårar. »Men det var ändå en för god karl att gå miste om,» sade hin håle.

»Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,» frågade jag.

»Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,» sade hin håle.

»O hvilket sataniskt påfund!» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!» Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.[3]

Till ovanstående text har Palmær fogat två noter; om biskop X säger han att »[e]medan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet», och om domprost Y att »[h]är gäller samma anmärkning som vid X». Att biskopen hette Hedrén och domprosten Lidman visste naturligtvis alla »kråkvinkelboar» (dvs Linköpingsbor; artikeln publicerades i »Östgöta Correspondenten»[4] 1838); Palmær hade, med rätt eller orätt låter jag vara osagt, fått för sig att dessa två var orsaken till att han förbigåtts vid tillsättandet av två tjänster som han sökt som lärare respektive bibliotekarie i Linköping.

Det förvånade säkerligen ingen att Palmær råkade ut för ett åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen; den fiskal som gjorde anmälan nämner dock varken X eller Y, utan skjuter in sig på den »religiösa känslan» — en gäspande gud, änglapacket, fåren och liknande uttryck. Palmærs försvarsskrift är, som man kan förvänta sig, stridbart argumentativ och ett par gånger balanserar han farligt nära avgrunden. Han försöker avgöra vem det var som var hans egentliga fiende (fiskalen ser han bara som en bulvan); han förkastar Hedrén och Lidman, eftersom de säkert helst sett att saken fått dö(!) i stillhet[5]; och kommer slutligen fram till att hans fiende var en viss August von Hartmansdorff[6], och ägnar stor del av sitt försvar åt att ge en, låt oss säga, mindre smickrande bild av denne. Han avslutar sin beskrivning med orden

O! då jag beskådade detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: »Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.»

och tillägger något senare att

[…] då man är i delo med Herr von Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man hanterar sot.

Trots dessa pikar blev han frikänd från anklagelsen, men fick böta några riksdaler för »det han i sitt försvar inblandat, vad ej till saken rätteligen hört.»[7]

Till slut kan jag inte låta bli att citera Palmærs avslutning på sin försvarsskrift, inte för att jag håller med honom till 100%, men för att han, den 3 december 1838, gör en observation som nog kan anses aktuell ännu idag:

Här borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors memorial, vilket jag önskar få besvara med några få, men allvarssamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar åstadkomma. »Den religiösa känslan» har — så menar Aktor — blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. »Den religiösa känslan», ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den »religiösa känslan» på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.

Fotnoter:

  1. Det finns naturligtvis undantag. [↩]
  2. Lidner är väl numera mest känd för den »Lidnerska knäppen»; efter att (synnerligen ytligt) skummat genom det angivna verket är det svårt att inte göra den reflektionen att han på sin ålders höst måste ha råkat ut för en anti-knäpp. [↩]
  3. Texten är »lånad» från Projekt Runeberg, liksom de bilder jag använde för att skanna in Söderbergs dikt om Wirsén. Detta är i första hand ett utslag av lättja, då jag har både den del av Söderbergs samlade verk som det handlar om ovan, och två upplagor, närmare bestämt den tredje och den fjärde, av Palmærs Eldbränder och gnistor i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Jag funderade på att skanna in versionen från den fjärde upplagan, eftersom stavningen där normaliserats till en något modernare form, men avstod av lättje- och bildningsskäl. [↩]
  4. Särskrivning är inget modernt fenomen, om någon nu trodde det. [↩]
  5. Denna skarpsinniga iakttagelse var förmodligen riktig; Lidman skriver i ett brev: »Bäst hade varit att låta den usla tidningen sotdö. Nu kanske strävar den, taliter queliter, över nästa år.» Som bekant lever Corren ännu i denna dag. [↩]
  6. Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, var von Hartmannsdorff högsta höns på hovkanslerämbetet, det ämbetsverk som hade till uppgift att hålla ett öga på pressen, och se till att den höll sig inom tryckfrihetsförordningens ramar. [↩]
  7. Uppgifterna och citaten i det sammandrag som jag ovan gjort av det åtal som Palmær råkade ut för i samband med publiceringen av Kråkvinkel-artikeln är hämtade från den fjärde upplagan av Eldbränder och gnistor; de saknas tyvärr i den första upplagan, som Projekt Runeberg lagt ut på nätet. Huruvida de finns med i den tredje upplagan kan jag för närvarande ej avgöra, då detta exemplar befinner sig på en obestämd plats i »biblioteket». [↩]

Ett binärt problem

Postat av
Svara

Av skäl som troligen inte kommer att behöva avslöjas i brådrasket kom jag för någon vecka sedan att bläddra i mitt gamla exemplar av Chess Problems: Introduction to an Art av Lipton, Matthews & Rice[1]. Denna bok, som kom ut 1963, är en av mycket få »pedagogiska/personliga inkörsportar till den här unika konstformen» som Johan Wästlund efterlyste i en kommentar till min recension av Göran Forslund problembok för några månader sedan.

Där fastnade jag bland annat för denna egendomliga komposition:









Matt i 2 drag
Gooderson, BCM 1948 (vers)

Om ni vill kan ni väl försöka lösa problemet, men det är inte nyckeln, det vill säga första draget, som är poängen — ska man vara ärlig är den ganska brutal. Efter 1.Sg4! hotar vit helt enkelt att slå den svarta damen med tornet; om svart försöker försvara sig genom att slå springaren (1…Txg4) följer 2.Sxf2 matt, och försöket att gardera damen/mattfältet med 1…Sd3 strandar ju på 2.Dxd3 matt. Svart måste alltså flytta på damen, men man inser raskt att om vi försöker en förhållandevis säker ruta, säg e8, kan vit sätta matt på mängder av olika sätt, närmare bestämt fyra: Dd5, Tf4, Te3 och Sg5. Att vit har flera olika sätt att genomföra mattsättningen på brukar inte betraktas som riktigt comme il faut i problemistvärlden, så vad är det som pågår här egentligen?

Svaret på den frågan får man om man undersöker hur vit sätter matt efter svarts femton möjliga damdrag. Låt oss ställa upp dessa i en tabell:

Drag 2.Dd5 2.Tf4 2.Te3 2.Sg5
1…Dg5       •
1…Df5     •  
1…Dd6     • •
1…Dxc5   •    
1…Dd4   •   •
1…Dh5   • •  
1…De6   • • •
1…Dd5+ •      
1…Dg3 •     •
1…Df6 •   •  
1…Dh2 •   • •
1…Df4 • •    
1…Dc3 • •   •
1…De7 • • •  
1…De8 • • • •

Som den matematiskt sinnade läsaren raskt inser, har författaren i detta problem lyckats väva in en binärtabell! Om jag förstått herrar Lipton, Matthews och Rice rätt är detta ett exempel på en sekundär, partiell och binär Fleck, men be mig inte reda ut begreppen närmare. Möjligen kan detta vara det enda exemplaret av sin art, så var försiktig så du inte tappar det[2].

Fotnoter:

  1. Jag köpte den av Sven Klerstam för 30 kr, gissningsvis någon gång i slutet av 70-talet. På titelsidan finns en stor stämpel som anger att den tillhör förlagets »showroom» och en anmodan att den bör återlämnas; exakt hur den kom att förflytta sig från »3 Queen square» [sic] i London till Skånes schackförlag är ännu outrett. [↩]
  2. Personligen tycker jag att denna idé skulle göra sig utmärkt som ett försök, dvs damen har 16 drag att välja på; 15 enligt det binära schemat och så ett drag som stoppar alla fyra mattdragen. David, are you listening? [↩]

Trafikplanering i Grönköping

Postat av
Svara

Antag att du är en trafikplanerare i en mindre Tätort som har fått i uppdrag att lösa ett enkelt problem. Några kilometer utanför Tätorten har nämligen ett stort Köpcenter öppnats, och trots att meningen naturligtvis är att majoriteten av dess kunder ska använda bil för att kunna lasta in de kopiösa mängder livsmedel, kläder och skor som en medelkund förväntas förvärva vid ett besök, så har man också beslutat att starta en busslinje mellan Tätorten och Köpcentrat för dem vars bil är på verkstad, körkortet är indraget eller som av någon annan anledning inte vill eller kan använda bil.

Vägen fram till Köpcentrat är format som ett upp-och-ner-vänt U där »skänklarna» så småningom strålar samman; dvs ungefär som de löpsnaror som fordom var populära redskap vid en viss typ av publik underhållning. Din uppgift är nu att placera en busshållplats någonstans längs öglan, givet att den »översta» delen, närmast Köpcentrat, är reserverad för avstigning och hämtning med privatbil och taxi. Lägger du hållplatsen på höger eller vänster sida?

Svar: Du lägger den naturligtvis på höger sida; på detta sätt tvingas de avstigande från Tätorten att tränga sig fram genom den ringlande raden av påstigande, vilket ökar den allmänna irritationen. För att nå ytterligare effekt kan man lämpligen plantera en ogenomtränglig häck precis bakom hållplatsen, så att ingen kan gå runt kön den vägen, utan måste kasta sig ut i trafiken för att gå runt bussen på andra sidan. Den slutliga lösningen torde se ut ungefär så här, med en bild som jag snippat från Eniro:

marsta_1

Busshållplatser ser uppifrån ut som avlånga grå rektanglar.

Nu till uppgift två. Som synes på bilden ovan finns det faktiskt två hållplatser längs öglan, båda på den högra sidan. Detta beror på att tills för några år sedan fortsatte vissa bussar till Glesort efter att ha passerat Köpcentrat (och vice versa; kom från Glesort för att sedan fortsätta till Tätort). Hur planerar du detta till allmän missbelåtenhet, om man kan anta att antalet passagerare till och från Tätorten är avsevärt större än till och från Glesorten?

Svar: (1) Du ger de två bussarna (från Glesort via Köpcentrat till Tätort, och från Tätort via Köpcentrat till Glesort) exakt samma ankomst- och avgångstid, vilket maximerar den totala trängseln[1]. (2) Du ser till att den bakre hållplatsen används av bussen på väg till Glesort så att resenärerna från Tätort tvingas tränga sig förbi båda påstigningsköerna.

Hur gick det? Man kan ju inte förvänta sig att du ska klara dig lika bra som proffsplanerare, men om du lyckades pricka in åtminstone hälften av de åtgärder som jag räknade upp ovan borde du ha en framtid som trafikplanerare i Tätorten…

flour1_1

När jag flyttade till Märsta[2] i december 1998 var en av de första sakerna jag lärde mig att dess pendeltågsstation var en katastrof, och att något måste göras. Fram till i april i år hade emellertid inte ett dyft gjorts, om man undantar två-tre mindre detaljer som jag återkommer till nedan[3]. Jag har snippat ett stycke från Eniro här också:

marsta_3x

Här är några av de mest uppenbara problemen:

  1. I bilden ovan har jag ritat in tillämpliga gångvägar för trafikanter som är på väg från pendeltågsstationen (till höger i bilden) till bussterminalens mest avlägsna plattformar — de röda linjerna visar hur trafikplanerarna tänkt sig att de ska gå (deducerad från på platsen befintliga övergångsställen), och den gröna visar hur merparten av trafikanterna i själva verket gick. Detta att folk gick lite hur som helst, kombinerat med att bussarna svängde in vid infarten strax nedanför stationsbyggnaden, var den utlösande faktor som efter sådär tjugo år plötsligt blev akut i våras genom att bussförarnas fackförbund, Kommunal, hotade med trafikstopp om inget gjordes omedelbart.
  2. Ett problem som är besläktat med ovanstående är att bussarna släppte av sina passagerare på olika ställen; den ursprungliga avstigningsytan, den diagonala delen av bussterminalen närmast stationsbyggnaden, visade sig raskt underdimensionerad, i synnerhet för ledbussar, varför passagerare släpptes av längre fram, längs »ytterkanten», eller vid den hållplats från vilken bussen skulle starta nästa tur. Detta bidrog givetvis till den allmänna gåendekalabaliken som busschaufförerna klagade över; i synnerhet om ett avlägset avsläpp kombinerades med en bussförsening som tvingade hugade pendeltågsresenärer att pressa sina rekordnoteringar på sträckan till tåget.
  3. Själva pendeltågsstationen var, särskilt i rusningstid, klart underdimensionerad; då jag mer regelbundet tvingades nyttja densamma i rusningstid påminde mig den situation som uppstår då en tåglast pendelstågpassagerare rusar mot bussterminalen, och därvid i detta lilla utrymme träffar på en last höghastighetsbusspassagerare på väg åt andra hållet, om de experiment som utförs vid LHC eller någon annan accelerator. De bilder som kan beskådas i länken ovan togs för ett antal år sedan; sedan dess har man installerat spärrar av den där gamla typen som (1) inte stoppar dem som vill ta sig över eller genom dem, och (2) ofta bryter ihop fullständigt och vägrar släppa genom inpasserande, med eller utan kort. I sommar har en av dem varit »under reparation» varje gång jag nyttjat pendeltåget. Jag antar att spärrarna inte sattes dit för att minska LHC-känslan i rusningtid, utan av något trafikbolags kontrollbehov.
  4. Märsta station har inte bara en perrong för pendeltåg utan även en för SJs distanståg och uppsalapendeln; den kan beskådas strax ovanför stationsbyggnaden i flygfotot ovan. Övergången är visserligen bevakad både av signaler och bommar, men det har genom åren inte hindrat stressade norrifrån kommande resenärer att chansa på att de hinner över. För några år sedan var tidtabellerna så djävulskt ordnade att (1) uppsalapendeln enligt tidtabellen kom in jämna halvtimmar, bussarna (till exempel den till Arlanda) avgick två minuter över jämn halvtimme och pendeltåget mot Stockholm avgick fyra minuter över jämn halvtimme, samt (2) bussarna enligt tidtabell kom in två minuter innan jämn halvtimme. Tidtabellerna har justerats något, till exempel avgår nu pendeltågen sex minuter över jämn halvtimme, och dessutom torde SLs nya pendeltågslinje, som går via Arlanda ända till Uppsala, ha avlastat Märsta station en hel del, men problemet kvarstår fortfarande.
  5. Slutligen har det i det lokala annonsbladet influtit ett flertal insändare som i olika tonarter påpekat att den parkering som syns till vänster i bilden ovan är för liten, och att stressade pendeltågresenärer inte finner något nöje i att leta parkeringsplats längre bort någon minut innan tåget avgår. Eftersom jag är billös kan jag inte bedöma allvaret i klagomålen, men redan mängden av insändare tyder på att här finns ett problem.

Det har emellertid funnits tillfällen då kommunens politiker haft möjlighet att lösa åtminstone en del av problemen; jag tänker speciellt på den gång i slutet av 90-talet då en pyroman brände ned stationsbyggnaden. Fram till denna händelse hade den gamla kåken mest betraktats som en onyttig bromskloss, en relik från svunna järnvägstider som utvecklingen obönhörligt sprungit ifrån. Men i stället för att i lugn och ro utvärdera vilka möjligheter som detta öppnade beslöt kommunens politiker, som jag minns det, enhälligt och omedelbart att bygga upp huset igen, enligt maximen att en brottsling minsann inte skulle få styra deras beslut. Den tanken var möjligen god, men eftersom det allmänt antogs att den pyroman som härjade i Märsta vid denna tid var speciellt intresserad av restauranger, och man samtidigt beslöt att att den restaurang som höll på att inredas i det nedbrunna stationshuset inte skulle få samma kontrakt i det nyuppförda huset, så har jag svårt att se logiken i resonemanget. Ten out of ten for style, but minus several million for bad thinking, som Zaphod Beeblebrox kanske skulle uttryckt det. Ett ypperligt tillfälle att ta tag i problemet missades alltså på grund av något slags missriktad moralisk indignation.

Sedan augusti ser bussterminalen i Märsta ut så här:

marsta_2

Det är givetvis för tidigt att komma med några alltför säkra omdömen ännu, i synnerhet som jag ännu inte lyckats passera terminalen i dagsljus mer än någon enstaka gång, men några konklusioner kan göras även utan direkta observationer på plats:

  1. Den nya avstigningshållplatsen innebär att sträckan till pendeltågsstationen nu blir längre än tidigare, vilket är dåliga nyheter för oss som förmodligen har passerat den tid då vi pressar våra respektive personbästa på 200 meter. Dessutom har den den otrevliga egenheten att om tre bussar A, B och C kommer till hållplatsen ungefär samtidigt, och i den ordningen, kommer A att komma längst bort och C närmast pendeltågsstationen; sådant stör mitt sinne för rättvisa.
  2. Enligt en uppgift jag sett någonstans skulle poängen med ovanstående upplägg vara att gångtrafikanter och bussar inte befann sig på samma ställe samtidigt[4]. Detta är, som lätt inses av ovanstående skiss, fel, eftersom de bussar som ska avgå från den »nedre» delen av »påstigningsön»[5] måste passera det övergångsställe där passagerare från pendeltåg tar sig över till påstigningsön. Men även om detta argument är fel så är en betydande fördel att resenärerna nu inte har något sätt att gena, utan den genaste vägen är den medelst övergångsställe anvisade; även det faktum att bussarna inte längre kommer snett bakifrån sett från en stressad fotgängares synvinkel borde öka säkerheten. Jag är därför försiktigt optimistisk att detta trots allt kan vara en förbättring. Det återstår dock att se hur man löser problemet med resenärer som ska byta buss[6], och var bussar vars förare har en kortare paus ska ställas upp; men detta borde vara överkomliga problem.
  3. Punkterna 3 och 4 i den förra uppräkningen har som synes inte alls berörts av ombyggnaden.
  4. Punkten 5 har däremot »lösts» på så sätt att parkeringsplatsen tagits bort, och bilister hänvisas nu till de parkeringsplatser som syns ovan järnvägen i flygbild nummer två. Jag har inte sett några kommentarer till detta i annonsbladet, men en spontan reaktion är ju att det inte direkt gör något för att minska problemet med stressade sista-minuten-resenärer som ignorerar signaler och bommar vid järnvägsövergångar. På samma ställe där jag läste om de med bussar icke överlappande trafikanterna såg jag en kommentar om att den borttagna parkeringsplatsen dels skulle användas till utökad kapacitet[7] och dels skulle de bortre delarna eventuellt användas till handikapp- och cykelparkering. Jag hoppas åtminstone delen om handikapparkering var ett dåligt skämt[8]; och om någon tror att en cyklist skulle parkera sitt fordon så långt bort när det finns platser 15 meter från stationen (se rektanglarna strax till höger om stationsbyggnaden i flygfotot ovan) så må hen göra det; som före detta heltidscykeltrafikant[9] ställer jag mig ytterst tveksam till detta.

Som lätt utläses ur denna senare lista återstår det en hel del att göra innan Märsta station kan göra anspråk på att vara ett modernt och funktionabelt kommunikationscentrum. Inför höstens val publicerade både moderaterna och socialdemokraterna[10] helsidesannonser i annonsbladet där de lovade att ta itu med de problem som jag räknat upp ovan och några till. Förhoppningsvis leder det till att man äntligen jobbar fram ett användbart förslag för Märsta station, men jag hoppas hermer[11] märstapolitiker ursäktar om jag tar ett eller annat andetag under tiden.

Addendum 2014-12-13: Strax efter att denna blogga publicerats visade det sig att ännu en punkt på min lista över mindre väl fungerande detaljer omkring Märsta station har varit föremål för förändringar — de i punkt tre omtalade »spärrarna av den gamla typen» har bytts ut mot spärrar av den nyare typen, och samtidigt har kapaciteten utökats från fem till fyra spärrar…

Fotnoter:

  1. Här må i rättvisans namn påpekas dels att dessa tider till stor del kan anses bero på anpassning till pendeltågstrafikens i Tätorten avgångar och dels att dessa förmodligen bestämdes av en annan trafikplanerare. [↩]
  2. Som väl de flesta gissat vid det här laget, åtminstone de som känner mig, är »Tätorten» i exemplet ovan Märsta; att »Glesorten» är Valsta är kanske inte fullt lika enkelt att veta, men att Köpcentrat heter Arlandastad bör alla som har minsta hum om Märstas omgivningar gissat. [↩]
  3. Och eventuella liknande mindre detaljer som jag endera missat eller glömt bort i hastigheten. [↩]
  4. Irriterande nog kan jag inte hitta det protokoll på Sigtuna kommuns hemsida där jag en gång såg detta påstående; jag måste därför lita på mitt minne i detta och nedanstående fall. [↩]
  5. Det innebär tre av de fyra mest frekventa linjerna i Tätort, de till Småstad, Glesort och Yttre Glesort. [↩]
  6. När jag passerade där senast fanns bara ett temporärt räcke, som någon naturligtvis häktat av så att man kunde gå till »ön» direkt från avstigningshållplatsen; ett övergångsställe kommer förhoppningsvis att planeras innan arbetet avslutas. [↩]
  7. Detta har, som man kan förvissa sig om från ovanstående bilder, lett till att de åtta tidigare hållplatserna nu utökats till sex. [↩]
  8. Alternativt kan man ju hoppas att mitt minne spelat mig ett elakt spratt, men minnen som tagit vägen över det moraliska indignationsorganet, var det nu sitter, brukar vara relativt tillförliga. Jag gjorde en snabb uppskattning av avståndet mellan den bortre delen av parkeringen och pendeltågsstationen, och kom fram till att avståndet var omkring 350 meter. [↩]
  9. Jag använder detta lite klumpiga ord för att det smidigare »heltidscyklist» möjligen skulle kunna tolkas som att jag pysslat med Tour de France och liknande, något som jag bestämt förnekar. [↩]
  10. Eftersom dessa båda partier har så stora likheter att det ofta är svårt att hålla isär dem brukar jag kalla dem »socialmodekraterna», vilket åtminstone fått en person jag nämnt detta för, logementskamraten och socialdemokraten 1003 Karlsson, att gå i taket. Detta var redan innan kärnkraftsomröstningen 1980, då detta förhållande borde blivit uppenbart för alla med någorlunda normala kognitiva gåvor. [↩]
  11. Detta är mitt förslag till ett könsneutralt sätt att säga »herrar/damer» eller »herrar och damer». Jag jobbar för närvarande på »farbror/tant»; vad sägs om »tantbror»? [↩]