Kategoriarkiv: Tankar

En sextiotalsidyll

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 78

Barbro Hörberg — Sommarö

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Av en ren slump, jag lovar, har det blivit en liten miniserie igen, och jag avslutar den nästa vecka med ett par artister som har något gemensamt med de tre senaste artistvalen, och då räknar jag in dagens artist, Barbro Hörberg i den listan. Det lär inte vara så svårt att gissa vilka jag tänker på, och vad som länkar samman dem med de tre senaste artisterna i listan, men du får en vecka på dig att grubbla på den gåtan.

I dag blir det som sagt en klassisk sommarskildring med ett par undertoner som teman, kontraster till den bild som målas upp i texten. Jag är inte riktigt säker på hur väl texten har åldrats, den känns väldigt mycket 60-tal enligt min mening, och jag undrar hur väl den skulle passa in i dagens värld; och om undertonerna uppfattas på samma sätt som då.

Den första, och mest uppenbara, är den tydliga rollfördelningen mellan man och kvinna, och det vore intressant att höra hur realistisk dagens unga par skulle betrakta den uppdelningen. Vid en bingning hittade jag en artikel av Marita Rehdin, som analyserar texten i detalj, men som inte tar upp hur aktuell den kan tänkas vara i nutiden.

Den andra undertonen, som är nästan lika uppenbar för en lantis som övertecknad, är kontrasten mellan lantlivet och »stassbolivet»; att huvudpersonen vantrivs är uppenbart, men om hon i första hand saknar sina aktiviteter i staden, som mosaikläggande och fester, eller mannen i London är inte fullt lika klart. Inte heller den kontrasten känns lika aktuell idag som för 50-60 år sedan, men jag kan ha fel.

En dalmålning

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 77

Kerstin Forslund — Om sommaren sköna

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några veckor sedan lovade jag halvt om halvt att ta med (åtminstone) ytterligare en låt med den skönsjungande Kerstin Forslund, och eftersom hon gjort en skiva som fullkomligt andas midsommar från varje spår så passar det väl bra att spela en låt från den skivan. Problemet är dock vilken låt av de många fina tolkningar av folkvisor och liknande som finns på »Morgon efter regn»; titelspåret av den inte helt obekante Evert Taube var en het kandidat, liksom »Flickan under nymånen», en dikt av Bo Bergman med tonsättning av Berndt Egerbladh.

Till slut blev det ändå en av de mest somriga styckena i den svenska visskatten, enligt uppgift från 1661! Den är skriven av en Anders Wallenius, som dåförtiden var kyrkoherde i Mora, vilket kan förklara både den geografiska tyngdpunkten i Dalom och det flitiga omnämnandet av Gud. Skulle man till äventyrs störa sig på någon av dessa vinklingar kan jag rekommendera den instrumentella version som radiojazzgruppen och Jan Johansson spelade in på 60-talet. Här spelar Johansson vibrafon i stället för piano, men visar sig behärska även detta instrument.

Cornelis’ arvtagare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 76

Monica Törnell — Vintersaga

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

De senaste veckorna har Monica Törnell varit på allas läppar. Den 3 juni fyllde hon 70 år, och fick gratulationsartiklar lite här och var; och i veckan som gick meddelades det att hon fått årets Cornelis-pris, vilket naturligtvis inte minskade artikelregnet. Självklart hänger även jag med i hyllningskören.

Däremot var det inte självklart vilken låt jag skulle välja. Att det skulle bli något från »Mica» var naturligt, men tyvärr har jag den bara på ett kassettband vars status jag inte vågat undersöka på tio-tjugo år, sådär. Valet stod därför mellan någon av hennes egna låtar, till exempel »Heden» och »Känslan i maj», eller hennes megahit »Vintersaga», som är skriven av Ted Ström[1], och som synes fick vintersagan flest röster i detta val; dels tycker jag texten är snäppet mer tänkvärd än de övriga, och dels skadar det inte att förbereda sig för den obevekliga årstid som kommer att överraska oss inom ett halvår; »it’s all to easy to forget / winter’s touch as cold as death / we all believe the summer lasts forever» som David Olney påpekar i sin skakande krönika »Revolution».

Fotnoter:

  1. Tyvärr finns av någon obegriplig anledning den bästa låten från skivan, »Ett sårat djur», inte med på den samlings-CD jag har. [↩]

Tystnad

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 75

Simon & Garfunkel — The sound of silence

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Fredagen kom och gick, och allt vad min sajt bjöd vid min självpåtagna deadline var tystnad. Det finns mycket att säga om tystnad och kommunikationsproblem, såväl på 60-talet som nu, men jag låter tystnaden tala för sig själv tills vidare.

Detta är originalversionen från »Wednesday morning 3AM», innan producenten lagt på trummor och en elgitarr, vilket gav S&G deras första hit[1]. Kan också rekommendera denna version av Leonard Cohen; som i alla riktiga covers lyckas han lägga till något eget, något typiskt cohenskt, vilket ger texten ett extra djup.

Fotnoter:

  1. Som den flitigæ sajtbesökaren redan insett tycker jag att tystnad gör sig bättre utan trummor och alltför många elgitarrer. [↩]

Lyft

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 74

Åke Nilsson — Djupt därinom dig

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt fortsätter det lite allvarliga tema jag startade förra veckan, även om det inte går så långt som till självmord i det här fallet. Låten kommer från skivan »Lyftet» från 1980, som jag spelade in på kassett från en LP som jag lånade från någon i studentkorridoren -82 eller -83[1]. Just den här versionen, där man tydligt kan höra lite vinylknaster, hittade jag på nätet — artisten ifråga, Åke »Kråkan» Nilsson, har lagt ut så gott som hela sin produktion där, liksom också en intressant berättelse om karriären från 60-talets mitt och framåt.

»Lyftet» är en intressant mix, med allvarliga låtar som denna och två Ferlin-tonsättningar, »Gubbe grå» och »Nattkvarter», men också lättsammare saker, som »Kråksång» och »Lektyrdisco». På tal om disco minns jag att jag hade långa diskussioner med min rumskamrat i Brighton våren 1982, Lasse Wilzén, om skillnaderna mellan funk och disco; enligt Lasse var det en milsvid skillnad mellan de två, medan jag menade att funk var disco med en lite twangigare gitarr[2]. Men vad beträffar dagens låt måste även jag gå med på att den har klart funkiga inslag.

Texten är inte så djupgående(!), men har ändå några tankar som kan bearbetas:

Kanske tiden läker sår
men bara på ytan

Djupt därinom dig
finns ett sår som inte vill läka

Alla har vi väl obehagliga minnen som dyker upp då och då; nostalgi med negativa förtecken skulle man kanske kunna kalla det. Vad det handlar om och hur obehagligt det är, är naturligtvis mycket personligt — själv har jag inte riktigt lyckats förlika mig med att jag i nian fick en poängs avdrag på ett matteprov därför att jag svarade ”2 cm” i stället för det korrekta ”0,2 dm”…

Jag såg Kråkan en gång, nere i den legendariska källaren på Big Ben, i april 2008. Varken Ferlin eller dagens låt var med, men han och hans band bjöd på kompetent och robust blues. Det fungerade det också.

Fotnoter:

  1. Minns inte längre vem, men det bör ha varit Tor eller Hasse. [↩]
  2. Med visst fog kan man nog hävda att min position i den debatten hade klara likheter med John Cleeses i sketchen The Argument Clinic [↩]