Tankar om och kring musik, del 147

När man hör namnet Judy Collins så tänker säkert de flesta på den kanske vackraste kvinnorösten i singer/songwriter-världen, den som gjort odödliga versioner av Cohens och Dylans låtar och sjungit »Amazing graze» så att de hårdaste stenar mjuknar^[1]. Men hon har även skrivit egna låtar och detta är en av dem.

Texten handlar om hennes son, som smet hemifrån i unga år för att bli gitarrist i ett band. Vad som inte sägs där är att han begick självmord inte ens 35 fyllda. Det är inte alltid så lätt att följa i en känd förälders fotspår — Justin Townes Earle, till exempel, tog en (oavsiktlig?) överdos för några år sedan. Om några dagar, om allt går som planerat, kommer min bokhög^[2] att förmeras med Mikael Söderbergs samlade verk, som tyvärr inte blev så omfattande då han begick självmord i unga år. Och ja, hans far hette Hjalmar…

Fotnoter:

1. Eller borde göra det, i alla fall. [↩]
2. Den som jag envisas med att kalla mitt bibliotek. [↩]