Etikettarkiv: Paul Kopasz

Death by guitars

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 8

Paul K — Robespierre

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vid ett restaurangbesök i USA för dryga tjugotalet år sedan prövade jag en efterrätt med det lockande(?) namnet »Death by chocolate» — den visade sig bestå av en brownie, toppad med en generös klick chokladglass, och med en rejäl dos chokladsås därtill, om jag minns rätt.[1] Om man vill, skulle man kunna applicera konceptet på ovanstående låt, och kalla den »Death by guitars» — en akustisk gitarr håller rytmen, efter ett tag smyger det in en extra taktgitarr, eller vad nu »rhythm guitar» kallas på svenska, innan sologitarren kommer loss. Gitarrer kan man aldrig få för många av.

Det torde inte komma som någon överraskning att jag inte har en aning om vad texten handlar om, men den här gången är jag, i alla fall delvis, ursäktad av att textförfattaren själv hävdar att han inte vet det. Hans baksidestext på skivan där »Robespierre» finns är i sin helhet följande:

Most of these songs were written some time ago and yet I still can’t say exactly what they are about. I know that this is American music and I hope it is worthy of the tradition that has produced such great blues, country, folk, jazz, and — yes — rock’n roll over the years in our fallen fortress. I come from a place that is dark and violent. An economic jungle. A place founded by the low life of Europe hounded and chased into exile. It is often hard for me to understand how such people could come to dominate the world’s politics and commerce (even if only for a short time, a time that is now past) and at the same time offer up Philip Marlowe, King Kong, and Elvis for the general joy of everyone. I know it has something to do with the relationship of creativity to desperation. The transformation of pain into beauty. This process has never been satisfactorily explained to me, but I have glimpsed its gears turning while I squatted in a windowless abandoned tenement on Avenue C, bought junk in Harlem, and counted out precious cigarettes in a Cincinatti jail cell. I hope I can conquer my fear enough to learn much more about it. Until that time, here is my progress report.

En liten ledtråd till kan man få genom att studera hans lista med tack; denna avslutas nämligen med »Raymond Chandler, James Ellroy and William Burroughs for massive infusions of inspiration». Ett flertal av låtarna på skivan (som lånat sin titel från en av Ellroys romaner, »The big nowhere»[2]) hämtar motiv från den amerikanska skuggvärlden — »One more joke» nämner en hängning; »Nashville, Tennessee» handlar om ett rånmord; »Post office pin up» om efterlysta brottslingar; och titlar som »Needle park», »Already in the ground», och »Arson biz» behöver knappast några förklaringar.

Om Paul Kopasz, som är artistens fullständiga namn, har jag skrivit redan när han »kilade vidare» för några år sedan. Då nämnde jag emellertid inte hans akademiska meriter; han var nämligen, om jag förstått det rätt, under några år stjärnan i University of Kentuckys debattlag. Jo, du läste rätt — de amerikanska universiteten tävlar inte bara i amerikansk fotboll, ishockey och andra organiserade former av slagsmål, utan också i att debattera. Det kan kanske förklara hans formidabla språkbehandling. Lägg, till exempel, märke till den nästan omärkliga omkastningen när den första strofen återkommer; »I’m the inbred child with the kindred taste» blir då »I’m the kindred soul with the inbred taste». Och frasen »I’m like Robespierre but you’d never know / ’cause I play the role of the average joe» innehåller flera tankar som det säkert blir anledning att återkomma till.

Fotnoter:

  1. Som kanske framgår av sammanhanget överlevde jag, trots allt. [↩]
  2. »The big nowhere» är också titeln på ett spår, en dikt, på skivan »Blues for Charlie Lucky». [↩]

When you read this…

Postat av
Svara

För några veckor sedan dök detta oroande meddelande upp i mitt facebook-flöde:

For my fans and friends: you are all very lovely people, but it’s check-out time and i can’t be late. The last 3 anthologies should give you a good representation of what i tried to do while i was here: ’RES IPSA LOQUITOR’, ’CURRICULUM VITAE’, ’SOTTO VOCE’. I hope it will provide some degree of lasting pleasure. It has certainly been my pleasure to play for you.

I början av veckan kom så det besked vi fans fruktat alltsedan den dag förra sommaren, då Paul Kopasz meddelade att han diagnostiserats med strupcancer — Paul K slutade sina inspelningar den 16 mars 2020[1].

Om du aldrig hört talas om Paul Kopasz, utom möjligen då jag nämnt hans namn i förbigående här på bloggen, så är du knappast ensam. I åtminstone ett avseende är han emellertid världens främste låtskrivare — hans produktivitet, nämligen. Under åren 1992-1997 gav han ut 9 fullmatade CD-skivor (The blue sun, The big nowhere, The killer in the rain, Blues for Charlie Lucky, Garden of forking paths, Achilles heel, Saratoga, A wilderness of mirrors och Love is a gas), en lajv-skiva (Now and at the hour of our death, amen) plus lite annat smått och gott — de åren är de magra i hans produktion; sammanlagt skapade han bortåt 120(!) verk; kassetter, LP-skivor och CD. Jag tvivlar på att någon har full koll på hans diskografi; jag gjorde själv ett försök för tiotalet år sedan, och vill minnas att jag räknade till över 90 skivor…

Hur ska man karakterisera hans musik? Han gav sig i kast med i stort sett allt från handklapps-gospel till högenergi-heavymetal-punk, men jag återkommer ändå till ett omdöme jag tror mig ha läst någonstans — han var den ende genuine bluesmannen som kommit fram efter punken. En experimenterande bluesman, med ena benet fast förankrat i rockmusiken och det andra i beat-poesin; den bilden är nog inte helt vilseledande i alla fall. Punken, eller vad det nu är, har dock satt sina spår både i hans sång och hans gitarrspel; där finns en intensitet, gränsande till desperation, som man sällan finner i bluesmusiken.

Några länkar för den som vill göra egna undersökningar: PK:s nuvarande bandcamp-sida som för närvarande innehåller 46 CD-skivor, bland annat två av de tre samlingskivor som han hoppas ska bli hans »legacy»; förhoppningsvis dyker »Sotto voce» också upp där så småningom.[2]. Ett annat sätt att fördjupa sig i hans musik är att lyssna på några av de »tributprogram» som gjorts, till exempel av Kakie Urch och Trash flow radio; det förra innehåller mestadels musik, det senare låter många av Pauls vänner genom åren komma till tals[3]. En del av hans dåvande produktion placerade han för 20-talet år sedan på archive.org — ljudkvaliteten är inte alltid den allra bästa, men för den som tycker att »gratis är gott» finns där en hel del godis att hämta.

Mina personliga favoriter är The big nowhere, som var den första skiva med Paul K jag köpte, och Blues for Charlie Lucky, som av många[4] räknas som hans bästa. Om du bara tänker lyssna på en enda låt av Paul K föreslår jag den avslutande låten på Blues för Charlie Lucky, Charlie Lucky says[5][6][7][8]. Sångar-jaget har en dialog med den legendariska maffia-bossen Charles »Lucky» Luciano — han berättar hur hemsk tillvaron är, men bossen påpekar att livet ändå måste levas:

My own bad hand was dealt me
Now I got to play it down
Make this precious gift of life
My own personal crown

…

The killer and the healer
And the artist and the thief
The life of each is a mystery
So illogical and brief

Fotnoter:

  1. Bredvid en sådan katastrof torde övriga nyheter kunna betraktas som helt covidkommande (Jag ber om ursäkt, men jag var tvungen att klämma in den ordleken någonstans. Jag hoppas det räknas mig tillgodo att jag gömt undan den i en fotnot.) [↩]
  2. Han hade tidigare ytterligare en sida, paulksongs, men den är nu blank — han varnade redan i höstas att han tyckte han spelat in för mycket junk, och att han tänkte rensa i skivbeståndet; en hastig blick visar emellertid att har kastat ut åtskilliga gullebarn med badvattnet… [↩]
  3. Båda programmen är två timmar långa; det andra innehåller dessutom en halvtimmes »bonusmusik» som inte hann spelas under programmet. [↩]
  4. Dvs av mig och åtminstone en person till. [↩]
  5. Skulle du kunna tänka dig en andra låt, så kan jag rekommendera Everything that glitters [↩]
  6. … och vill du höra ytterligare en låt, så varför inte Robespierre. [↩]
  7. Paul K kunde också tolka andras låtar, till exempel denna. [↩]
  8. Nä, nu får du för höge Pharao börja leta själv… Nå, en favorit till ska du få, den vars titel antyds i rubriken (jämför gärna med denna lite mer avrundade lajv-version) [↩]