Tankar om och kring musik, del 73
Small town singers — Suicide is painless
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Den som läste den korta text jag skrev vid starten av den här serien, eller har tittat på den lätt modifierade text jag placerat ovan bakom knappen »Om musiktankar»[1], funderar måhända över var den fjärde typen av musiktanke, den där tanken föregått musiken, tagit vägen — har jag glömt bort den, eller smugit in ett exempel utan att notera det? Ack nej, det är som vanligt min lättja, och till viss del det kontroversiella i denna min tanke som fått mig att tveka. Men en artikel som dök upp på SvT:s sajt i söndags fick mig att inse att nu är det dags. Det handlar om dödshjälp, alltså.
För mig är det självklart att en person ska erbjudas dödshjälp då hen drabbats av en terminal sjukdom, där en enig läkarkår förklarar att det inte finns något hopp om tillfrisknande, eller då patienten för att inte lida tvingas ta så stora doser smärtstillande medel att vederbörande tillbringar större delen av sin tid sovande/medvetslös. Exakt hur det ska gå till kan ju diskuteras, men förslagsvis meddelar patienten sin önskan inför lämpliga vittnen; en dödsdag, kanske en vecka senare, bestäms; på den utsatta dagen får patienten en sista fråga om hen fortfarande vill dö; och om svaret är ja, får hen en spruta som avslutar lidandet. Det finns naturligtvis detaljer att diskutera här, men en procedur av det här slaget tycker jag är ett värdigt slut, klart bättre än att patienten hålls vid liv så länge det går.
Men jag är beredd att gå längre än så, till och med mycket längre än så. Jag kan tänka mig dödshjälp för alla, åtminstone från myndig ålder, men kanske även tidigare. Där skulle kraven dock vara betydligt hårdare; jag tänker mig att en person som vill utnyttja samhällets dödshjälp utan några allvarliga sjukdomar ska behöva dels upprepa sin önskan, säg, tre gånger med rejält med betänketid emellan (kanske tre till sex månader), dels under denna tid ta emot hjälp och stöd från psykolgiskt kunnig personal, vars uppdrag det är att försöka utröna vad denna dödslängtan består i, och om möjligt avhjälpa den.
Som den uppmärksammæ läsaren inser har jag lämnat plats för ännu en nivå, en där det skulle räcka med att upprepa sin önskan två gånger, med en rejäl betänketid emellan de två tillfällena. Den reserverar jag för de personer som drabbats av något som inte är fullt lika allvarligt som ALS eller aggressiv cancer, men som för den drabbade gör att livet inte är värt att leva längre. Min far berättade att han såg sin farfar gråta en enda gång; det var när sockersjukan, som det hette på den tiden, tvingade läkarna att amputera höger pekfinger — farfarsfar var skogsmänniska och jägare, och det faktum att han inte längre kunde utöva sin »sport» tog honom väldigt hårt. Personligen vet jag inte vad som skulle kvalificera mig för denna grupp; kanske om ögonen blir så dåliga att jag inte kan läsa längre? Gissningsvis är det svårt att bedöma hur man kommer att uppleva förlusten av tidigare förmågor; men det gränsar till en poäng som jag gör nedan.
Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker se till att stora delar av Sveriges befolkning omedelbart begår självmord, utan min tanke är tvärtom att försöka minska detta antal. Med en procedur som denna kan man, menar jag, få två positiva effekter — för det första får de som går i självmordstankar möjlighet att få experthjälp mot sina tvångstankar, och för det andra kan det minska antalet spontanhandlingar som att slänga sig framför ett tåg i självmordssyfte, om det finns ett »enklare» alternativ[2]. Jag har naturligtvis inga psykologiska specialkunskaper, så ta det för vad det är — ett försök att hjälpa de som har svåra depressioner och de lokförare (och andra) som mot sin egen vilja tvingas medverka vid en annans självmord.
Det finns ett vanligt argument mot dödshjälp som jag har svårt att förstå, det att en sjuk person kan övertalas att gå med på dödshjälp av, till exempel, släktingar. Nu är jag en ganska egensinnig person, och föga mottaglig för grupptryck (och annat tryck också, förresten), men nog är det en märklig tanke att någon frivilligt skulle gå med på ett så allvarligt steg utan att själv vilja det? Lite hänger det här väl ihop med en tanke jag har, att vid ett dödsfall är det inte synd om den döde, utan om de som blir kvar — en del av deras kontaktnät har försvunnit för alltid, deras verklighet har krympt. »Du vet att du har blivit gammal när telefonen inte längre ringer», eller något i den stilen, hörde jag en gång någon säga[3]; och det ligger en hel del i det.
Ta nu inte mina idéer som ett fixt och färdigt förslag, utan som en utgångspunkt för diskussioner. Det finns åtminstone en svag punkt som jag inte lyckats hitta något sätt att komma runt, och det kretsar kring det lilla, men viktiga, ordet »jag». Bertil Malmberg är nog den som bäst uttryckt de frågor som det innebär:
Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?
Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade »jag» genom min mun?
I en artikel jag hittade vid en bingning berättade författaren att Malmberg fått en stroke i slutet av 40-talet, och att han därefter var en annan. Min far drabbades av en blödning i hjärnan under sin sista tid, och kände inte igen mig när jag hälsade på honom på sjukhuset. »Nämen, har ni lyckats leta rätt på den där! Vad pysslar du med nuförtiden?» — inte direkt en hälsning man ger sin äldste son; snarare någon bekant man inte sett på evigheter, kanske en lumparkompis.
Den svaga punkten som jag just nämnde, och den »poäng» jag talade om ännu tidigare, handlar just om detta med personlighetsförändringar. Det enda jag kan säga med någon större övertygelse är att jag, det »jag» som existerar just nu, önskar dödshjälp den dagen min hjärna inte längre fungerar, då »jag» inte finns kvar. Jag brukar, lite drastiskt kanske, säga att den dagen någon frågar mig »Vad kallas 1.e4 c6?» och jag inte omedelbart svarar Caro-Kann, så skjut mig! Vad är det för mening att leva om man inte vet vad Caro-Kann är? Innan halva Sveriges befolkning begår harakiri så är det bäst att påpeka att jag ägnat tjugo år av mitt liv att spela och analysera just den schacköppningen; för att ta exempel ur offentligheten skulle det vara som att Björn Borg inte kände igen en tennisracket eller Zlatan en fotboll. Men är det så säkert att den version av »jag» som skulle uppstå efter en tänkt framtida hjärnblödning skulle tycka likadant? Han kanske inte bryr sig det minsta om Caro-Kann, och kan tänka sig att leva gott utan den kunskapen? Svåra frågor, det här, och jag tänker inte låtsas att jag har några svar.
Ja, just det — jag kanske skulle säga några ord om dagens låt. Alla som var med på 70-talet känner till den; den var signaturmelodi, i en instrumental version, till TV-serien M*A*S*H, en komedi-serie om ett temporärt sjukhus under Korea-kriget[4]. Den här versionen levereras av ett gäng musikanter från småorten »Sörping»[5], plus en underbar stämma från Älvdalen som tillhör Kerstin Forslund; det är inte alls otroligt att hon dyker upp igen i den här serien, förr eller senare.
Den bonustanke som dagens låttitel ger upphov till är självklart »Hur vet dom det?» — det torde i alla fall vara svårt att empiriskt verifiera påståendets sanningshalt…
Fotnoter:
- I samband med att jag publicerar den här texten kommer jag att göra ytterligare en modifikation av sagda opus. [↩]
- Enligt uppgift tog vår engelsklärare på gymnasiet sitt liv på detta sätt, efter att ha fått ett sjukdomsbesked. [↩]
- Eller, för att vara mer exakt — jag hörde någon berätta att någon uttryckt sig så. [↩]
- Enligt uppgift var för övrigt Loudon Wainwright III med i några avsnitt [↩]
- Det vill säga Söderköping, för i det östgötska idiomet obevandrade personer. [↩]