Undvik OKQ8s hyrbilar!

Rubriken säger väl egentligen allt som behöver sägas, men låt mig förklara vad det är som orsakar denna min uppmaning. Ni som är helt ointresserade av ännu en kverulant som blivit illa behandlad av ett företag kan lugnt rulla över på andra sidan och somna om; ni kommer inte att missa något väsentligt.

Låt mig börja från något slags början.

Jag gillar böcker. Den som hängt med i diverse inlägg på min blog torde ha uppmärksammat detta faktum, så det kommer förmodligen inte som någon överraskning. Det uttryck jag vanligen använder om min samling borde också vara bekant, »den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek», vilket uttryck avslöjar att inte alla böcker fått sin plats i en bokhylla, utan har fått nöja sig med en plats på golvet, i någon av ett otal högar, med företrädesvis böcker[1]. Härom veckan fick jag emellertid korn på en annons på Blocket, som skulle kunna om inte slutgiltigt lösa bokhögsproblemet, så i alla fall avsevärt minska det — sju stycken bokhyllor av det klassiska märket Billy, och till på köpet från 80-talet, vilket betyder att de är av samma typ som de Billyar, om pluralformen av hyllan ifråga skrivs så, som jag redan har.

Problemet var bara detta — hyllorna befann sig på åttonde våningen i ett hus i Solna, och jag befinner mig, som eventuellt bekant, i ett radhus i Märsta. Efter att ha gjort några fruktlösa försök att hitta en flyttfirma som ville åta sig ett sådant relativt sett litet uppdrag för en rimlig penning, beslöt jag mig att kalla på min bror som är en van bilförare och har ett körkort med halva alfabetet på[2] för att hjälpa mig med flytten med hjälp av en hyrbil. Det är här OKQ8 kommer in i bilden.

Jag gick in på deras hemsida, och såg denna trevliga vy:

Erbjudande, snippat från OKQ8:s hemsida

Det är inte helt klart vad som avses — om det är själva bokningstillfället eller tiden då hyrbilen utnyttjas som måste ligga mellan måndag och torsdag — men eftersom jag bokade på en tisdag och utförde själva körningen på en onsdag tyckte jag inte det spelade så stor roll.

Jag knappade mig fram till deras bokningssida, matade in diverse var-när-hur-uppgifter, och upptäckte då att OKQ8 i Märsta bara hade tre bilar tillgängliga för den tid jag valt — en bamsebil med lyft, en mindre bil (6 kubikmeter) som förmodligen skulle räcka om inte oturen var framme, samt en bil med en lastvolym om 11 kubikmeter, men en elbil, vars räckvidd angavs till 80-150 km. Eftersom mina undersökningar på Eniro indikerade att en enkel resa skulle bli ungefär 37-38 km lång kändes detta senare alternativ lite osäkert; mina erfarenheter av bedömningar av batterikapacitet är inte de allra bästa, så jag gjorde som websidan föreslog — tog kontakt med stationen där hyrbilen fanns för att ställa en fråga. Resultatet av det samtalet var en kompromiss — personen i andra änden bokade elbilen, men tipsade mig om att jag kunde prata med personalen på morgonen därpå[3] Efter lite dividerande beslöt jag och personalen att det nog var bättre att jag hyrde en vanlig diesel i stället, för säkerhets skull. Så långt inga direkta konstigheter, även om min förfrågan om rabatten vid bokning mellan måndag och torsdag besvarades med beskedet att man måste vara medlem (vilket jag, såsom varande icke-bilägare, av naturliga skäl inte är).

Låt mig hoppa över själva transporten; jag hoppas träningsvärken släpper om några dagar. Vi tog oss till Solna, lastade bokhyllorna (det fanns hiss, tack och lov) åkte hem till Märsta, lastade ur dem, och återvände till OKQ8 med en dryg kvart tillgodo på den beräknade tiden, fyra timmar. Så här ser en lite del av mina nyförvärv ut innan de fått en slutgiltig placering:

Lite nyförvärv; för den fullständiga bilden måste du tänka dig ytterligare tre-fyra hyllskelett, ytterligare fem överhyllor och en attans massa hyllplan.

Men tillbaka till OKQ8 — när de läst av mätare och kollat bensinen hävdade de att vi kört omkring 14 mil, och gjort av med 13 liter diesel, vilket är helt omöjligt[4]. Dumt nog kollade vi inte mätarställningen innan vi körde iväg, men jag är väl lite för blåögd och tror folk om det bästa. Trots mina protester gjordes inga försök att förklara hur en resa, genaste vägen (tur och retur) mellan Skytteholm i Solna och Östra Steninge i Märsta, plötsligt kunde bli 14 mil lång och dra 13 liter diesel.

Detta gjorde att jag till slut betalade tre-fyrahundra kronor mer än planerat. Låt mig dock påpeka att jag blev vänligt bemött, och enligt min mening ligger de fel som gjort att den här situationen uppstått högre upp i organisationen, eller beror på brister i rutinerna. För det första bör meddelandet om 15% rabatt på hemsidan förklaras lite bättre — som jag förstått det nu gäller det enbart om man bokar bilen via okq8.se[5]. Varken den person som tog emot min bokning eller den som jag förde diskussionen om elbilens räckvidd i morse tycks ha varit medveten om hur den kampanjen fungerade, vilket i mina öron tyder på viss inkompetent från deras respektive chefer[6]. För det andra är jag inte van vid att inte bli trodd på mitt ord, och när personalen kategoriskt hävdar att de alltid kollar mätarställningen och att bilen var fulltankad, så kan jag lika kategoriskt hävda att det är helt fel i det här fallet. För mig är det självklart vad som har hänt; någon med tillgång till bilnycklarna, förmodligen någon anställd, har lånat bilen för ett kortare jobb (circa sex mils körning), och inte sett till att mätarställningen noterats eller bilen tankats. Om detta skett med avsikt eller av slarv är från min sida sett sekundärt, men det är uppenbart att de rutiner som skulle förhindra att sådant sker inte är tillräckliga.

Så mitt råd till presumtiva hyrbilsanvändare — undvik OKQ8, och tvingas ni trots allt använda deras »tjänster», lita inte på deras uppgifter. Själv lär det dröja ett bra tag innan jag tar hjälp av OKQ8 för att frakta bokhyllor igen.


Fotnoter:

  1. Där finns också ett antal tidskrifter som väntar på sin slutförvaring; därför det något luddiga begreppet »företrädesvis». []
  2. Åkej; det är en lätt överdrift, men ni vet vad jag menar. []
  3. Detta hände sig idag, och själva bokningen gjordes alltså igår. []
  4. Då använder jag deras uppgift att hyrbilen ifråga drar cirka en liter per mil. []
  5. Den informationen såg jag, bisarrt nog, målat(!) på den bil vi lånade; varken på webben eller från personalen fick jag denna information. []
  6. Detsamma gäller naturligtvis den missvisande reklamblaffa på webben som jag snippade här ovan []

Slutet på festen

Tankar om och kring musik, del 98

Jenny BohmanThe party is over

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

I veckan blev jag påmind om att det är 14 år sedan Sveriges okrönta bluesdrottning, Jenny Bohman, la ifrån sig munspelet för gott; alldeles för ung för att drabbas av cancer, men den sjukdomen frågar inte om lov. Första gången jag hörde henne var samma kalla vinterdag som jag hörde Jay Shogren första gången; om jag minns rätt tittade hon in och spelade några låtar på väg till ett annat gig. Jag hann se henne ytterligare en gång innan hon tvingades kliva av scenen.

De rader som fastnat i den här låten, och som skapar en klump halsen varje gång jag hör dem, eller ens tänker på henne och hennes oblida öde, är de nedanstående som inleder sångtexten. De kan också fungera som en kärv sammanfattning av de senaste åren:

The party is over
Did you have fun?

En dårfink

Tankar om och kring musik, del 97

RockfolketDom kommer och tar mig iväg ha-ha

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.

H.B. Palmær

Så har vi då åter fått en ytterst tvivelaktig person på den högsta posten i USA. Den barmhärtige guden som Palmær anropar i citatet ovan torde vara försent ute för att hjälpa von Hartmansdorff, men varför inte ta en tur till Washington, D.C., för att hjälpa den blivande presidenten till en smula självinsikt; och det helst innan allsköns vaccinhatare, homeopater och religiösa dårar fått röja undan den rest av förnuft som fortfarande lever kvar i landet.

Det är naturligtvis frestande att reprisera min kommentar från 2016, men tyvärr saknas Napoleon XIV:s ikoniska alster i min mp3-samling, så det får bli Rockfolkets, och Bertil Bertilssons, svenska version i stället[1]. Bertil Bertilsson, om han är okänd för dig, är en intressant figur som bland annat var turnéledare då det dåförtiden tämligen okända engelska bandet The Beatles drog runt i Sverige i början av 60-talet. Jag har hans självbiografi, Rapport från en dårfink; jag minns inte om jag läste den i sin helhet eller om jag bara bläddrade lite förstrött i den, men jag minns i alla fall att den var i högsta grad läsvärd, så om du hittar den på något antikvariat är den ett kap.


Fotnoter:

  1. Om någon undrar varför det i titeln står det märkliga »iväg» i stället för det i framförandet använda »nån dag», så har jag ingen aning. Min bästa gissning är att BB under sina framföranden kommit underfund med hur krystat »iväg» lät och ändrat till den något mer lätthanterliga texten. För övrigt heter skivan »Första repetitionen», vilket i sig kan vara en ledtråd till varför vissa låtar inte funnit sitt slutliga uttryck. []

Hatad USA-president

Tankar om och kring musik, del 96

Phil OchsHere’s to the state of Richard Nixon

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Snart är det ju dags för ännu ett ödesval, i USA närmare bestämt — valet står, kortfattat uttryckt, mellan en svårbedömd person långt ut på högerkanten, och en dömd brottsling med intelligens, empati och kunskaper väldigt nära noll-nivån. Jag stoltserar gärna med ett av mina smeknamn, »3NT», som jag fått efter mitt favoritkontrakt i bridge — »NT» betyder naturligtvis »No Trump», vilket känns i högsta grad aktuellt i dessa dagar.

Att det går hett till vid val i USA är dock ingen nyhet, och det är inte ens säkert att Trump är den mest hatade av alla landets presidenter genom åren[1]; det räcker att lyssna på Phil Ochs’ avhyvling av Richard Nixon, och publikens reaktioner, för att inse att inte heller han var särskilt populär i alla kretsar. Och omkvädet har en uppmaning som skulle kunna riktas även mot andra personer:

Here’s to the land you’ve torn out the heart of
Richard Nixon, find yourself another country to be part of!

Det är ganska många av världens ledare som detta passar in på, och givetvis också på vår egen trump-imitatör, Åkesson…

Phil Ochs är en protestsångare från 60- och 70-talet som tycks vara på väg att bli bortglömd, vilket är trist. Jag upptäckte honom på ett lite annorlunda sätt; en bok jag köpte, tidigt 70-tal, hade några texter av honom[2]. Låtar som »I ain’t marchin’ anymore», »Outside a small circle of friends» och »No more songs», med många fler, borde, tycker jag, garantera en framskjuten plats i musikens »Hall of Fame», avdelningen för protestsångare.


Fotnoter:

  1. ehuru med största säkerhet den mest inkompetente och för landet farligaste []
  2. Om jag minns rätt var det en bok som var ett komplement till en radioserie om just protestsångare på 60-talet; det är en av mycket få böcker genom åren som lyckats försvinna utan att jag noterat dess existens i min databas. []

Om frihet

Tankar om och kring musik, del 95

Gillian WelchEverything is free

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag vet inte om det händer dig, käræ blogbesökare, men jag undrar ibland vad jag håller på med. Ett sådant tillfälle yppade sig idag, när jag insåg att jag bara har två album av den fantastiska artisten Gillian Welch, med sin lika fantastiske »side-kick» David Rawlings. Den kvalitet som de skivorna har borde rimligen lett till ytterligare inköp, men har av någon anledning ännu inte gjort det. Den detaljen ska väl gå att ändra på, trots allt.

Som vanligt har jag ingen större aning om vad texten i stort handlar om, men några ord har fastnat:

I’m gonna do it anyway
Even if doesn’t pay

De raderna skulle kunna sättas som motto för det mesta jag företagit mig…