von Gooms gambit

Någon gång i min ungdom läste jag en SF-historia som hette »von Gooms gambit»[1]. För den som inte har de tre minuter det tar att läsa historien i länken ovan må här omtalas att von Gooms gambit består av ett antal drag som skapar så obehagliga mönster på brädet att en normal schackspelare blir häftigt illamående och i värsta fall fall avlider.

Känsliga läsare är härmed varnade — läs vidare på egen risk; jag tar inget ansvar för eventuella skador som nedanstående text kan komma att orsaka!

Jag kom att tänka på »von Gooms gambit» igår när jag efter en dryg halvtimmas spel i Aljechins minnesturnering zappade genom de aktuella ställningarna, och plötsligt upptäckte följande vidunder:









Vachier-Lagrave – Ding
Vit vid draget

Inte nog med att svart snarare har invecklat än utvecklat sina pjäser (när det börjar dyka upp kandidatdrag som »…Lg8» redan i spelöppningen så har det nästan undantagslöst gått snett någonstans), vit har, trots att han spelat e4, inte fått ut vare sig löpare eller dam[2], utan i stället blockerat sagda pjäsers väg till fronten med en springare och kungen(!). En dubbel von Goom med skruv, om ni frågar mig.

Några drag senare var den svarta ställningen ännu mer tragikomisk:









Vachier-Lagrave – Ding
Svart vid draget

En ställning endast en dator kan älska; Houdini, ett mycket starkt datorprogram, anser på ChessBomb att svart står bättre här. Även i den ställning där svart gav upp tjugotalet drag senare ansåg Houdini att svart har lika spel. Jag har inte undersökt saken närmare, men jag tvivlar på att ens Houdini kan krångla sig ur detta…


Fotnoter:

  1. Jag är tämligen säker på att det var i någon av Sam J Lundvalls samlingar med namnet »Det hände i morgon» (som i sin tur var kondenserade från Jules Verne-magasinet), men dels har jag inte alla 18 i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och dels är jag för lat för att försöka leta fram dem just nu. []
  2. Som alla som såg på TV på 70-talet vet, öppnar 1. e4 diagonalen för löparen (bling, bling, bling, bling) och för damen (bling, bling, bling, bling)… []

Ian McEwan i Sussex

McEwanSom den trogne läsaren av min blogg känner till spenderade jag en eller två terminer[1] vid University of Sussex i Falmer, strax utanför Brighton, och det räckte tydligen för att jag numera ska räknas som alumnus från sagda lärosäte. Rent praktiskt betyder det föga mer än att det ett par gånger om året dimper ner en liten tidskrift från Falmer i brevlådan. Normalt brukar jag bara snabbt bläddra genom den för att sedan placera den i övligt arkiv, men den här gången innehöll den intressant artikel om författaren Ian McEwan.

Låt mig först som sist erkänna att jag ännu inte läst ett ord av McEwan[2], men att jag planerar att åtgärda detta vilket år som helst. Men under min genomlyssning av gamla poddsändningar[3] av märket Science Weekly från The Guardian stötte jag på ett par intervjuer med honom, en om hans intresse för vetenskap och en om kreativitet, som gav mig intrycket av att han både hade något att säga och var utomordentligt kapabel att göra det[4]. Som grädde på moset visade sig den stridbare före detta SvD-recensenten[5] Magnus Eriksson vara positivt inställd till McEwans författarskap, åtminstone till »Saturday» och »On Chesil Beach».

Intervjun i »Falmer», som »naturligtvis» görs av professor Tom Healy[6], handlar till största delen om McEwans tid i Sussex, men man diskuterar också romanens roll i dagens medieutbud. Till sist ber Healy McEwan att blicka tillbaka på sin tid i Brighton för att finna något som kan hjälpa universitetet att anpassa sig till framtidens behov, och jag tror att C.P. Snow skulle ha nickat gillande åt McEwans svar:

I would hope that Sussex could draw on its grand 50-year tradition of polymathic education, on its honourable determination to dissolve the old subject boundaries and get historians talking to literature specialists, and all of them talking to lawyers and scientists; a tradition in which students are asked to try to understand something about quantum mechanics or natural selection, or the nature of 14th century commerce, or what history itself is, or what Freud actually wrote about the unconscious. I think that such intellectual ambition was wonderful, even heroic, at the inception of this university, and I still think it’s the best guarantee of pulling through now.


Fotnoter:

  1. De olika undervisningssystemen gjorde att jag var en (förlängd) svensk termin i England, men två engelska. []
  2. Och det är faktiskt värre än så — jag har inte ens något av hans verk i den bokhög jag kallar mitt bibliotek. []
  3. Det bär emot att använda det engelska »podcasts» i en svensk kontext trots att en googling tyder på att det är tämligen accepterat. »Podcast» är, förmodar jag, från början en ordlek på »broadcast», och förlorar därför lite av sin poäng överförd till svenska. []
  4. På The Guardians hemsida hittar man också en video (i två delar, del 1 och del 2) med en intressant intervju som till viss del handlar om McEwans bok »Solar» och klimatkonferensen i Köpenhamn. []
  5. Han var en av de kompetenta medarbetare som SvD kickade i sina försök att skaffa sig en mer »folklig» profil. []
  6. I McEwans senaste bok, »Sweet tooth», innehåller persongalleriet en »Tom Haley» vid universitetet i Sussex… []

Olney i Sverige

DavidOlneyStoppa pressarna! Världens bäste nu levande låtskrivare kommer till Sverige i slutet av april!

Men om ni trodde att han ger en konsert i Globen inför ett fullsatt hus som betalt ett par dagslöner per stol så misstar ni er grundligt; han kommer att spela ett antal konserter inför kanske 40 personer i metropoler som Skogsnäs, Vara och Avesta[1]. För snart tio år sedan såg jag honom spela inför ett tiotal åskådare, och då måste jag nog räkna in pub-personalen också, i miljonstaden Birmingham i England.

Artisten ifråga heter David Olney, och jag kommer att presentera honom och hans musik närmare i en serie som jag kommer att starta vilket år som helst, och som antagligen kommer att heta något i stil med »Mitt musikaliska alfabet». Tills vidare har jag gjort en snabb googling, och hittat några, förhoppningsvis, aptitretande guldkorn på youtube:

Det första guldkornet är Olneys kanske mest kända sång, »Jerusalem tomorrow». Han har berättat att han började på sången som en reaktion på det speciellt amerikanska religiösa hyckleri som kallas »TV-evangelister», men fastnade ett tag tills han fick idén att sammanföra sin fuskande huvudperson med »the real thing». I en annan version av låten berättar Olney att Emmylou Harris spelat in låten, att han anser att hon har en av de allra bästa sångrösterna, men att det här är en »talking song», och konstaterar med ett skratt att han drog ner henne till sin nivå…

Nummer två är en annan av mina favoriter, »Women across the river». Hoppa inte över den underbara inledningen där Olney berättar lite om bakgrunden till en av verserna; den hör till.

De två videosnuttarna ovan har gett exempel på hur Olney låter nuförtiden med sin kompanjon Sergio Webb när de spelar som allra mjukast och känslosammast, men de kan också rocka loss ganska ordentligt. Men i stället för att visa något exempel på det tänkte jag länka till en snutt som visar hur Olney lät och såg ut för trettio år sedan, som frontfigur i bandet »The X-rays». Egentligen borde man spela fram till ca 1:27, eftersom det här är andra delen av en inspelning, och själva klippet är gjort mitt i en låt, men jag är inte riktigt säker på hur det fungerar med inbäddning och sådant. Efter en-och-en-halv minuts avslutande »Love and money» följer i alla fall i rask takt de två låtarna »Wait here for the cops» och »Contender»; den första av dem finns på Olney/Webb-repertoaren (googla!), medan jag är lite osäker på »Contender»[2]. Båda två tillhör mina Olney-favoriter, särskilt »Contender», men jag tycker den här inspelningen visar ganska tydligt att Olney inte är någon rockstjärna, utan att hans låtar passar bättre med en lugnare, mer uttrycksfull, inramning.

David Olney skriver intelligenta, tänkvärda texter; och även om min skymningspressliknande inledning kan ifrågasättas[3] så tillhör han den lilla skara toppartister som faktiskt har något att säga oss människor. Det är inte att förakta.


Fotnoter:

  1. Förhoppningsvis kommer åtminstone konserterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro bli något mer välbesökta. []
  2. Den finns däremot på solorepertoaren; ett exempel finns på lajvskivan »Illegal Cargo» []
  3. Andra giganter på sånglyrikområdet, som till exempel Bob Dylan, Leonard Cohen och Paul Kopasz, är naturligtvis hårda konkurrenter om titeln »världens bäste nu levande låtskrivare». []