Farväl, Robert Broberg

Det har sina avigsidor att vara en lat person. När jag började planera den här texten några timmar efter beskedet om Robert Brobergs död tänkte jag skriva något om det egendomliga att alla krönikörer betraktade hans utgivning under 70-talet som ett misslyckande (Till exempel Lars Linder i DN: »Den första, fullt hörbara dippen kom med det strängare 1970-talet.»), när det i själva verket var hans zenit — då kom inte bara Tolv sånger på amerikanska, som jag (och inte bara jag) anser vara hans bästa skiva, utan även Motsättningar och Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?; om dessa tre skivor saknas blir en skivsamling en »skivsamling»[1].

Men tack vare min lättja hann min skarpörade facebook- och F-headvän Christer Herentz före; han preciserar mitt lite obestämda 70-tal till 1971-1981, och det är nog korrekt, även om jag gärna skulle vilja klämma in Upp igen!, och kanske också ett ännu senare alter ego, Ree Pete, i ett TV-program med namnet Ree Pete & the Windshieldwipers[2]. Christer skriver också att »[e]n snygg samlingsbox över de där doldisåren 71-81 skulle vara en kulturell välgärning. Med outtakes, foton och linernotes.», och det är bara att hålla med. Tyvärr har ju de fem första skivorna redan getts ut i något slags klassikerserie, vilket förmodligen minskar intresset för ännu en box.

Christer avslutar sin analys av Brobergs musikaliska utveckling med orden »[s]en är det 80-tal och han mognar in i den Robban-roll han sedan körde; folkkär och färgklatschig med tusen nya lustigheter kryddat med gamla 60-talare och kanske ett annat korn från 70-talet.», men där tycker jag han gör sig skyldig till en liten nyansmiss — visserligen är det sanningen och ingenting utom sanningen, men det är inte HELA sanningen. I den persona som gjorde honom till en i dubbel bemärkelse färgstark globenartist finns också en omisskännligt allvarlig kärna kvar från sökandet på 70-talet, och jag är övertygad om att det var med hjälp av den kontrasten, mellan det djupa allvaret och det uppsluppna ordlekeriet, som han fyllde, med svenska mått, stora arenor i mitten av 90-talet. Han kan därmed placeras in i en lång tradition, med namn som Lucidor, Bellman, Andersson, Ferlin, Gullberg och Vreeswijk — för att bara nämna de namn som just poppade upp i skallen — som förstått att humor och allvar kompletterar varandra; eller som den danske poeten Piet Hein uttryckte det:

Den, som kun
tar spøg for spøg
og alvor
kun alvorligt,
han og hun
har faktisk fattet
begge dele
dårligt.

Robert Broberg kunde, bättre än många andra den i dagens diskussions- och kommentarsspalter så sällsynta konsten att skratta åt sig själv.

De senaste dagarna har jag funderat en del på en fråga som jag inte kan komma undan: Om nu Robert Broberg är så fantastiskt bra, varför får han inte plats i den lilla privata parnass jag kallar »de fyra stora» från 70-talet[3]? Jag har ingen fix idé att gruppen måste bestå av exakt fyra personer, så det är inte det som är problemet. Inte heller har han, vad jag vet, gjort sig skyldig till det som håller Ulf Lundell utanför detta utvalda sällskap, nämligen att ha gett ut ointressanta skivor[4][5]; att göra dåliga saker så länge som de är intressanta har ett egenvärde som inte är försumbart[6]. Tyvärr har jag inget heltäckande svar — jag skyller på att det sitter fast i mitt omedvetna någonstans; det bara »känns» att han inte riktigt platsar i gänget. Om jag måste hosta upp några gissningar skulle jag nämna det ohämmade ordvitsandet, de sexuella dubbeltydigheterna, och de ibland lite plastiga arrangemangen[7]; dessa gör att man tröttnar etfter ett par genomlyssningar.

cirkus0002Till slut en lite sorgsen betraktelse över berömmelsens egendomliga turer. Förra hösten köpte jag via Ginza det verk som syns avbildat här till höger; en show som Robert Broberg spelade in på Cirkus för fem år sedan. Denna »exklusiva specialutgåva» innehöll inte bara en CD med musiken, utan också en DVD med en sammanklippt version av showen (den spelades in under två kvällar), och som synes av den lilla plastdekalen på fodralets utsida var det tänkt att den endast skulle säljas hos ett visst bolag i globaluppvärmningsindustrin. Gissningsvis kalkylerade man helt fel på upplagans storlek i förhållande till efterfrågan; det pris Ginza hade satt var nämligen 10 kr, jag upprepar — t-i-o kronor. Råkar ni mot förmodan läsa detta samma dag som jag lägger upp det, så ska TV enligt uppgift sända just den här showen ikväll, så den som vill kan övertyga sig om att jag inte kastade pengarna i sjön.

Det ska bli intressant att se om Robert Broberg får en renässans av samma kaliber som Cornelis; denne var ju inte alls särskilt i ropet under sina sista år — »Det kom sen!», som Peter R Ericson brukar säga, med ett visst eftertryck. Tills vidare får vi nöja oss med Brobergs egna ord — som de här, som gått på »reepete» i skallen de senaste dagarna:

Jag ska inte ligga lik
Jag ska brinna när jag ska dö
Då äntligen kan flammorna slå ut
När allt är slut

Jag ska inte ligga lik
Jag ska växa när jag ska dö
Åhh då äntligen kan grenarna slå ut
När allt är slut


Fotnoter:

  1. Jag skulle dessutom vilja lägga till en fjärde, Upp igen, för att godkänna skivsamlingen, men den kom först en bit in på 80-talet. Och det finns en gnagande misstanke att några av de skivor från den här perioden som jag saknar, till exempel Am I Your New Toy?, kommer att visa sig lika bra när jag en gång skaffar dem. []
  2. Denna produktion intar en speciell plats i min livshistoria av två skäl: dels därför att jag såg den under min förmodligen senaste TV-tittarkväll, hemma hos min före detta korridorkamrat Anders i Uppsala (om jag minns rätt såg vi först en period ishockey, där Sverige gjorde ett snyggt mål mot Sovjet, och sedan kom Ree Pete), och dels för att när jag sedan köpte LP:n var det första (och gissningsvis sista) gången som jag köpte TVÅ LP-skivor samtidigt som båda getts ut under året (den andra var Solitude standing med Suzanne Vega, om någon undrar.) []
  3. Dessa är, om nu någon skulle ha missat det, Anders F Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. []
  4. Jag vet att jag härmed beträder minerad mark, ity att jag har ett flertal hängivna lundellfans i bekantskapskretsen. Till dem vill jag, innan de gör något mer drastiskt med min Livslinje, säga att de är välkomna att argumentera för en annan åsikt. Min egen har åtminstone 20 år på nacken, och jag kan inte längre minnas vad som föranledde denna hårda dom. []
  5. Jag har förvisso inte hört allt av Broberg, så det behövs ett stort frågetecken där. Jag misstänker att åtminstone Tjejjer kan komma farligt nära en ointressantstämpel, fast på ett annat sätt än Lundell skaffade sin. []
  6. Jag minns till exempel att jag för några år sedan lyssnade på en då ny platta med Anders F, och efter tredje genomlyssningen om en viss låt tänkte att »den här är ju inte bra». Några timmar senare, på bussen för att handla, upptäckte jag att jag gnolade på just den låten… []
  7. Som den som följt min musikuppfattnings utveckling känner till löper alla arrangemang som innehåller mer än en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansstämma risken att kallas »plastig», »överlastad» eller något liknande. []

De mest misslyckade klickbetena i internets historia

Det här är en enda lång klagovisa, icke över denna våta och kalla vår[1], men om en irriterande företeelse på internet. Bloggare och tidningskrönikörer beklagar sig alltsomoftast över upplevda kränkningar och missförhållanden, så det är inte mer än rätt att jag också får göra det.

Klickbeten, det vill säga rubriker som inte berättar något om innehållet utan i stället försöker locka nyfikna besökare att klicka på en länk för att på så sätt få fler fler besök och fler reklamvisningar, är en ständigt ökande plåga för internetbesökare. Som vanligt, är man frestad att säga när det handlar om tvivelaktiga publicistiska metoder, gick skymningspressen i täten, men de stockholmska lokaltidningarna, DN och SvD, var inte långt efter.

Här måste jag nog göra en kortare utvikning. Jag använder Opera som webbläsare — den »riktiga» Operan, version 12.17. Jag använder också den nya Operan, »fusk-operan», på vissa ställen, men den har (ännu?) inte samma funtionalitet som den gamla versionen; denna kan nämligen bestämma användningen av plugin-moduler på sajt-nivå, så att jag till exempel kan säga att www.andersf.com får använda flash-filer, men inte godtycklig sajt jag råkar besöka på nätet. Denna möjlighet, tillsammans med en annan Opera-finess (»Inspect element») gör det möjligt att besöka även den mest reklaminpyrda sajt utan att tvingas se på reklamfilmer via flash eller animerade bilder.

Både DN och SvD tillhör de sajter som jag då och då besöker, och som jag helst inte befattar mig med utan Opera; mitt blodtryck håller sig högt ändå. Inte nog med att de i stort sett bara innehåller klickbeten, det finns också gott om rörlig reklam som måste behandlas med Operas inbyggda försvarsmetoder innan sidan kan läsas med något som liknar förnöjsamhet.

Sedan någon månad tillbaka kan jag emellertid inte längre klicka på länkar på DN.se. Eller, mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting. Eller, ännu mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting förrän jag klickar på »bakåt-knappen» — då aktiveras den länk jag klickat på! Detta torde vara den näst mest ineffektiva uppsättningen klickbeten som internet skådat till dags dato.

DN övertrumfas nämligen av SvD, vars nya stil som introducerades för någon vecka sedan inte bryr sig om bakåt-knappar, framåt-knappar, eller någon annan knapp i Operas arsenal — den vägrar helt enkelt att acceptera några klick överhuvudtaget. Att inte kunna klicka på klickbeten är en innovation som knappast kommer att få många efterföljare[2].

flour1_1

Men, ack — jag har naturligtvis bara mig själv att skylla; om man använder en två år gammal webbläsare som inte utvecklas längre, så får man stå sitt kast. Jag har insett att jag förr eller senare måste byta webbläsare eftersom Opera inte utvecklas längre, men ännu inte kommit mig för. Är det någon av bloggens läsare som kan tipsa om en lämplig ersättare för min trogna gamla Opera?


Fotnoter:

  1. Vivallius visste inte hur bra han hade det. []
  2. Här utgår jag, kanske lite naivt, ifrån att det inte är själva klick-akten i sig själv som är åtråvärd från sajtägarens sida, utan antalet sidvisningar. []

Teodicé-problemet löst!

I helgen, under en kortare vila på soffan (en så kallad »lur»), insåg jag plötsligt att teodicé-problemet var lätt att lösa; det var ju egentligen bara att torka bort fluglorten så var det klart. Med tanke på att tidens skarpaste hjärnor kämpat med detta problem i mer än två tusen år, från Xenofanes och Herakleitos[1] över Leibniz, som uppfann begreppet teodicé, ända till våra dagars teologer är det överraskande att ingen upptäckt detta förut; och skulle det visa sig att jag har fel, att någon redan utvecklat nedanstående tankegångar, så blir jag inte det minsta förvånad.

Men låt oss börja från början. Teodicé-problemet kan enklast uttryckas i tre, ibland fyra, korta satser, som tycks motstridiga:

  • Gud är alltigenom god
  • Gud är allsmäktig
  • Gud är allvetande
  • Det existerar lidande i vår värld

Den tredje av ovanstående satser brukar ibland utelämnas, men i så fall öppnar man för möjligheten att Gud visserligen är allgod och allsmäktig men inte vet hur illa det är ställt på jorden; en deist skulle kunna argumentera på det sättet.

Att nämna alla försök som gjorts genom åren att lösa problemet skulle kunna fylla ett mindre bibliotek, så låt mig bara nämna ett par exempel som jag råkat stöta på relativt nyligen. Markion, en av de första att gå över till kristendomen, menade att det fanns två gudar, en lite lätt elak skapargud, som skapat universum och sedan mest ställt till oreda, och den kristne guden som försökte ordna allt till det bästa. Om man läser bibeln är den tolkningen ytterst rimlig, eftersom den gud som beskrivs i det gamla testamentet har få likheter med den kristne guden som hen framställs i det nya, men Markion fick inget gehör för sina idéer. Spinoza, som trots sitt milda och föga aggressiva sätt retat gallfeber på fler generationer av teologer, filosofer och vanligt folk än kanske någon annan tänkare, försvarade sin gud med ett, som jag uppfattar det, deterministiskt argument; enligt detta har en blind lika lite orsak att beklaga sig över sin blindhet som en sten, eftersom guden i sin design av världen inte avsett att ge vare sig den blinde eller stenen synförmåga[2]. Leibniz, slutligen, argumenterade, enligt Viktor Rydberg att gud hade haft många olika världar att välja på, men att den han valde, den vi lever i, var den bästa av alla möjliga världar. Leibniz var ju den andre som upptäckte infinitesimalkalkylen, och var sålunda bättre rustad att lösa optimeringsproblem än resten av mänskligheten vid den här tidpunkten, med undantag möjligen för Newton, men jag håller det för otroligt att han lyckats hitta en rimlig målfunktion att optimera, eftersom problemet är ganska komplicerat[3].

Förutom den redan omnämnda Spinoza-boken, som jag just bläddrat i då den insikt jag nu skriver ner slog mig[4], så var det ytterligare en inspirationskälla som jag hade någorlunda aktuell; någon eller några månader innan hade jag lyssnat genom en mängd arkiverade poddradioavsnitt från Philosophy bites, och det avsnitt jag tänker på hette Stephen Law on evil. I slutet av intervjun gör Law den intressanta observationen att om man kastar om begreppen lite i serien av påståenden ovan, så att det första påståendet blir »Gud är alltigenom ond» och det fjärde »Det existerar mycket gott i vår värld», så blir visserligen frågeställningen annorlunda, men i stort sett alla argument som kan användas för att motivera den gode, allsmäktige gudens existens kan göras om för att motivera den onde, allsmäktige guden. Han föreslår också en mer normal gud, med »good days and bad days», som ett aningen mer troligt alternativ.

Det är detta senare förslag som jag arbetat vidare på, och nu presenterar. Jag tänker mig en allsmäktig gud; jag har döpt henom till Otto, av skäl som enbart blir uppenbarade för den som tar sig tid att läsa fotnoter[5]. Varje gång Otto griper in i vår vardag tar hen fram en oändligsidig tärning, normalfördelad med 0 som medelvärde — om hen slår något mycket negativt blir det jordbävning, slagsmål och blixtnedslag; om tärningen i stället visar rejält med plus så blir det regnbågar, kärlek och Schweinebraten mit Klöße und Sauerkraut[6].

Den stora fördelen med denna lösning av teodicé-problemet är att den stämmer mycket bättre in på empiriska data än vad en ensidigt god eller ond gud gör. Laws åsikt har redan nämnts, och skulle det behövas fler vittnesmål, så kan jag åberopa poeten, fysikern och designern Piet Hein:

Man haaber, from og verdensdum,
paa svineheldets maximum.

Man frygter, skæbnen er En grum,
og stikker En ett minimum.

Men held og uhelds siste sum
blir stadigvæk et mellemmum.

Ännu en indikation på att denna min hypotes är korrekt kan fås från en så pass vältestad fysikalisk teori som kvantmekaniken. Genom Bells olikhet och de experiment som Alain Aspect utförde i början av 80-talet, så har de argument som Einstein angav för sin tes »Gud spelar inte tärning» torpederats. Att därefter ta steget från en bildlig till en bokstavlig tolkning av begreppet borde vara en enkel sak för en tränad teolog[7].

Slutligen en iakttagelse, mer än ett argument: Om man tar bort accenten i »teodicé-problemet», dribblar bort ändelsen, lägger till ett tyst »h» och några mellanslag, samt plockar fram sin vackraste skolengelska, så får man, i översättning — gudstärningsproblemet! Vem kunde ana att problemet låg i ett missförstånd av uttalet?

Addendum 2015-04-27:Efter (berättigade) protester från Olle Häggström (se hans kommentar nedan) har jag modifierat utfallsrummet för Ottos tärning; ursprungligen löd min text »utfallsrum mellan 0 och 1, normalfördelad med 0,5 som medelvärde». Detta gjorde också att jag var tvungen till några smärre justeringar i den efterföljande texten.

Den senaste tidens händelser — jag tänker till exempel på jordbävningen i Nepal, flyktingkatastrofen i Medelhavet och Åtvidabergs förlust mot Hammarby — har dessutom fått mig att tvivla lite på min teori. Vilken typ av positiv händelse kan tänkas motsvara en jordbävningskatastrof av en magnitud som den i Nepal? Jag kan inte komma på någonting. Om man vill behålla normalfördelningen tvingas man alltså lägga medelvärdet en bra bit in på den negativa sidan, och det tycker jag inte verkar riktigt. Jag tänker mig nu snarare en fördelning där många små positiva händelser uppvägs av en lång svans in i det negativa området, ungefär som grafen för svartkroppsstrålning, fast vänd åt andra hållet. Här finns uppenbarligen plats för forskning för presumtiva ottologer.


Fotnoter:

  1. Ingen av dem hade naturligtvis någon aning om den kristne guden, men Xenofanes förfasade sig över Homeros’ och Hesiodos’ beskrivningar av gudar belamrade med mänskliga fel och brister; och Herakleitos (om det nu var han) konstruerade det första embryot till en teodicé som jag känner till (För guden är allt vackert, gott och rättvist, men människorna uppfattar somligt som orättvist, annat som rättvist.) []
  2. Hans Larsson, ur vars bok om Spinoza jag tagit exemplet, tycker inte att det är ett särskilt välfunnet argument, och jag håller med honom. Kanske visar detta på (ännu) en fundamental svaghet i Spinozas filosofi. []
  3. För den tillfälligæ besökaren av min blogg må påpekas att en av mina långsiktiga målsättningar är att vinna »Understatement of the Year Award», om ett sådant pris finns. []
  4. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju enligt de flesta moralsystem, hade jag gett upp mina försök att förstå Spinozas filosofi (åtminstone för den här gången) redan på sidan 28. När jag i stället började bläddra lite slumpartat insåg jag att bokens förre ägare inte kommit längre än till sid 57. Det är tungt att ge sig på Spinoza, både bildligt och bokstavligt; boken är på 536 sidor. Smaka på den här, till exempel: »Substans är det som är i sig själv och begripes genom sig själv.» []
  5. För det första är Otto ett av få namn som har en symmetri; för det andra består det av idel religiösa symboler (cirkeln som symbol för solen och korset som kristen symbol); och för det tredje förstör en spansk eller fransk bestämd artikel ingalunda uttalet, snarare tvärtom. []
  6. Den tekniskt bevandrade noterar säkert att jag inte angett någon standardavvikelse för normalfördelningen. Detta beror naturligtvis på att denna är en empirisk fråga, som dessutom hänger ihop med värderingsfunktionen — om man, till exempel, byter ut surkålen mot lingonsylt, har Otto då slagit 0,5, 0,95 eller något annat? []
  7. En intressant poäng i sammanhanget är att Leibniz faktiskt utvecklade en teori som visade stora likheter med den så kallade mångavärldartolkningen av kvantfysiken. []

Ett jubileum

Språk är svårt. Till och med till synes entydiga ord, som till exempel »regelbunden», kan göras föremål för tolkning. Jag blev en gång uppringd av en kvinna från ett marknadsföringsundersökningsinstitut, om det nu heter så; ni vet vad jag menar. Eftersom det här var innan jag utvecklat min nuvarande motvilja mot att besvara frågor per telefon, så tackade jag ja, och ungefär följande samtal utspann sig:

MFUI-kvinna: Tittar du regelbundet på TV?

Jag: (efter en kort fundering) Ja.

MFUI-kvinna: Hur ofta tittar du på TV? Är det mer än två timmar om dagen, åtminstone någon stund varje dag, de flesta dagarna i veckan eller någon enstaka gång per vecka?

Jag: (efter en aningen längre fundering) Nej.

MFUI-kvinna: Vad menar du med »Nej»?

Jag: Jag tittar på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson varje julafton.

Om jag inte minns fel, avslutades samtalet där[1][2].

flour1_1

Idag för exakt 30 år sedan, den 17 april 1985[3], lyfte jag på luren, ringde upp televerket och meddelade dem att jag ville säga upp min TV-licens; detta var alltså innan Sveriges troligen mest avskydda företag och/eller myndighet, Radiotjänst i Kiruna AB[4], startade sin terrorverksamhet. Jag minns inte om jag utförde någon symbolhandling i stil med att dra ut sladden, eller om jag i stället utnyttjade de återstående dagarna, men TV:n hamnade inom en snar framtid hos mina föräldrar där den fortlevde sina återstående dagar som reservapparat.

Vad var min motivering till detta, på den tiden i alla fall, relativt ovanliga beslut? Den som känner till min aversion mot TV-mediet, eller rättare sagt de produkter som vanligen förmedlas därigenom, tror kanske att det var ett »ideologiskt» beslut, men så var det inte alls. I själva verket var det flera faktorer som samverkade, och de två viktigaste var dels att bilden på det gamla TV-skrället plötsligt blev en aning oskarpare (förmodligen en kondensator, eller något sådant, som brutit samman), och dels att jag på grund av arbete och fritid (läs: undervisning och schack) var upptagen med andra ting. Den utlösande faktorn var att jag vid mottagandet av kvartalsräkningen inte kunde komma på att jag använt TV:n mer än vid ett enda tillfälle under det senaste kvartalet — jag hade tittat en timme på bordtennis från SOC i Göteborg — och jag minns att jag resonerade som så att jag hellre la pengarna på en resa till västkustmetropolen för att se pingisen på ort och ställe.

Från början var alltså uppsägningen av TV-licensen tänkt som en tillfällig åtgärd tills jag fick tid att utnyttja mediet samt köpa en ny TV. Men tiden gick och den tillfälliga lösningen blev alltmer permanent, till stor del beroende på ett omkring mitten på åttiotalet kraftigt svalnande intresse för elitidrott som jag antytt på ett annat ställe här på bloggen[5]. Och nu har, om jag tar en titt i kristallkulan, TV-mediet snart spelat ut sin roll för att ersättas med internetbaserade tjänster, som »play-on-demand» och liknande.

Jag återkommer strax till mina funderingar kring TV-mediet, men innan dess tänkte jag helt kort berätta om »terroristerna från Kiruna». De flesta har väl fortfarande deras bisarra aktion från 2013 i färskt minne — man definierade helt fräckt en dator med internetuppkoppling som en TV-mottagare. Men under de gångna trettio åren har jag dessutom med ojämna mellanrum fått hotelsebrev, telefonsamtal och hembesök från Radiotjänst, allt med den tydliga andemeningen att jag är en nattsvart skurk som inte är solidarisk med den svenska befolkningen. Så här löd texten på ett kort som jag fick, troligen någon gång i slutet av 80-talet; framsidan hade en bild på en antik familj runt en dito TV:

1950-talet. Utvecklingen går rasande fort. Drömmarna om framtiden känner inga gränser. Televisionen tar plats i våra svenska vardagsrum. I dag har så gott som alla tillgång till TV. Nästan alla betalar TV-avgift.

Gör du?

Du som äger, hyr eller lånar TV eller videomottagare skall betala TV-avgift. Du som inte anmält Ditt TV-innehav, fyll i uppgifterna och skicka in Din anmälan omgående. Innan våra avgiftskontrollanter kommer på besök.

rikabEn annan gång, då min lägenhet i min frånvaro fått ett besök av en dylik kontrollant[6], låg det kort jag skannat in här till höger i mitt brevinkast. Notera att alternativet C, »Jag har ingen TV, och har inga planer på att skaffa en» har tappats bort.

Dessa kort, som bara representerar toppen på ett pappersberg[7] har, liksom de flesta övriga kort i denna hög, förmodligen arkiverats på lämplig plats (ledtråd: arkivets form är vanligen en cylinder eller en upp-och-ned-vänd avhuggen kon), men innan arkiveringen har jag tagit en kopia av dessa två som hamnat i en av mina ordinarie pappershögar — jag tippar att jag gjorde det i samband med att jag gratiskonsulterade en pensionerad jurist i bekantskapskretsen om möjligheterna att stämma bolaget för »olaga hot», »hets mot folkgrupp» eller något i den stilen[8]. Förmodligen var det någon som bad dem att tona ner retoriken en smula, för sedan mitten av 90-talet har korten haft betydligt neutralare formuleringar. Så långt som till att erbjuda ett C-alternativ har man dock inte gått ännu.

Mina funderingar kring TV-mediet… Som både ointresserad och okunnig har jag naturligtvis ganska få synpunkter, men tycker ändå att jag har rätt att ha en åsikt om hur en eller flera kanaler som ägnar sig åt »public service» ska finansieras; att den modell som används nu har varit föråldrad i åtminstone tiotalet år, sedan internet via bredband blivit en de facto standard på de flesta håll i landet, torde vara uppenbart, utom möjligen för en liten grupp politiker i de centrala delarna av Stockholm. Det finns väl två vägar att gå; endera att ta ut pengarna via skattsedeln, eller att låta SvT stå på egna ben. Båda förslagen har klara nackdelar — för att motivera att TV-utsändningarna i sin helhet har en samhällsnytta i samma grad som polisväsende, utbildning, sjukvård och liknande inrättningar får man ta till retoriska grepp av gigantiska mått, och i det andra fallet finns det en uppenbar risk att kanalerna blir utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Kanske finns det en möjlighet att separera den nuvarande organisationen i en »samhällsnyttig» del som finansieras med skattemedel, och betal-TV för särskilda intressen; de två delar som jag spontant kan tänka mig av »knoppa av» är »kultur/nöje» (enligt uppgift stannar Sverige mer eller mindre under några vårveckor på grund av melodifestivalen) och »sport».

Men det handlar ju inte bara om TV. När jag, samma dag som beskedet kom, avbeställde min tvångsanslutna TV-licens förra året gjorde jag samtidigt klart att jag inte tänkte kräva tillbaka de kvartalsavgifter jag betalt under det knappa år jag betraktats som TV-tittare. Anledningen till detta är att jag då och då under de senaste trettio åren känt en del samvetskval över att jag nyttjat radio, och under den senare delen av perioden även text-TV via internet, utan att betala något för det; de tusenlappar jag betalade såg jag som en liten efterhandsersättning för detta »tjuvåkande» på TV-licensbetalarna. Exakt hur radion (text-TV har naturligtvis ingen framtid, och det är bara en tidsfråga innan nedläggningen sker) ska passas in i sammanhanget vet jag inte, men den lösning politikerna tycks vilja ha, DAB, verkar ännu mer världsfrånvänd i mina ögon — den kanske hade sina poänger innan internet fanns, men att införa något sådant nu verkar helt fel. Kanske går det att anpassa radioutsändningarna till mitt föreslagna uppdelade schema ovan?

Som jag ser det bör en radio med ambitioner att vara en public service se som sin uppgift att ordna »oväntade möten», att låta lyssnaren få kontakt med saker och ting som hen inte visste fanns. I musik kan det handla om en kunnig person som presenterar nyheter och/eller favoriter i sin intressesfär, som till exempel Lennart Wretlind, Staffan Solding eller Kjell Alinge för att nämna några namn som är legendariska i min generation (och förmodligen flera); i vetenskap och övrig kultur bör det också finnas program med ett brett utbud, som Vetandets värld eller Filosofiska rummet (som de senare åren dock alltmer blivit ett »Politiska rummet», även om titeln är densamma). Kanske är framtiden den att aktörer som Spotify tar över en del av den musikaliska »breddsatsningen», även om jag tror att radion fortfarande har ett försteg tack vare sitt oberoende. Jag inbillar mig att något liknande bör gälla för en TV-kanal av motsvarande typ, men med 30 års inaktivitet på TV-tittarfronten har jag tämligen usel överblick över hur det fungerar idag.

Att TV-mediet (och radio) flyttar över till internet ser jag, som redan antytt, bara som en tidsfråga. Och väl där öppnas nya möjligheter — den explosionsartade utvecklingen av 3D-skrivare tyder på att vi inom en inte alltför avlägsen framtid inte bara kan se och höra TV-program, utan också lukta på dem. Vad detta innebär för oss som redan anser att de flesta TV-programmen stinker återstår att se.

Addendum: Jag började skriva denna artikel igår, men insåg sent i går kväll att jag var för trött för att bli färdig. Tyvärr hade jag då redan tryckt på en tidsinställningsknapp (av tekniska WP-skäl, som jag vid tillfälle kan beklaga mig över om någon är intresserad) som innebar att artikeln skulle publiceras 08:00 i morse. Jag ändrade detta till 18:00, och gick till sängs. Tyvärr tycks jag och WP ha olika uppfattningar om hur administrativa saker fungerar i WP; hur som helst lyckades jag inte i mitt sömndruckna tillstånd uppfatta de varningsklockor som borde ha ringt då WP påstod att ”artikeln publicerades 17 Apr, 2015 18:00”, vilket ledde till artikeln blev publik kl 8 i morse i ett mycket preliminärt tillstånd, utan avslutning eller minsta lilla korrekturläsning. Jag ber dem som råkat läsa artikeln i sitt ofärdiga skick om ursäkt för det inträffade.


Fotnoter:

  1. Den som till äventyrs är orolig för mitt myckna TV-tittande kan jag lugna med att jag för ett antal år sedan beslöt att göra något åt problemet; numera ser jag endast ett av dessa program varje år []
  2. För att komplettera bilden av mitt TV-tittande under de senaste 30 åren så har det även bestått av enstaka besök hos någon kompis för samvaro uppblandad med TV-tittande, Brightons matcher på Sky Sport, och liknande kanaler, som beskådats på lämplig pub eller via hackig (och troligen högst illegal) stream på nätet, samt snabb-bläddringar genom hotellets kanalutbud vid affärsresor. Dessutom har jag smugit mig in på SvTs sidor för att se klipp från Sportextra då Åtvidaberg gjort fyra mål eller fler. []
  3. Att jag kan ange dagen så exakt beror på att jag minns ishockey-VM började samma dag. Jag var däremot inte säker på huruvida det var 1984 eller 1985 som jag sa upp avtalet, men när jag för något år sedan undersökte saken visade det sig att det inte spelades något VM 1984 eftersom det var ett OS-år. []
  4. Det hårdaste konkurrenten om titeln är förmodligen CSN, en annan företeelse som kommer långt ned på favoritlistan. []
  5. En annan händelse jag fortfarande minns med bävan: sommaren 1985 tvingades jag hos en faster se omkring tio minuter av någon då populär serie, de hittills längsta tio minutrarna i mitt liv (och då har jag ändå en rotfyllning utan bedövning att jämföra med). []
  6. Nej, jag har inte någon uppfattning om vederbörandes fysionomi; jag utnyttjar bara ytterligare en av språkets dubbeltydigheter för sprätta lite gegga på henom. []
  7. Ett ganska litet pappersberg, visserligen, och jag tvingas nog till en annan definition av begreppet »berg» än den en medel-geograf skulle använda. []
  8. Han såg naturligtvis bara medlidande på mig och sa något i stil med »Du tror väl inte du kan vinna mot Staten?» []

Mörkrets tidevarv, modell Murphy

Under den just avätna frukosten, som stördes av den likaledes just uppgående solen, kom jag att tänka på en gammal favoritsketch med Martin Ljung, Stig Grybe och Lill Lindfors (och, ironiskt nog, Sune Mangs i en kortare biroll — vari ironin består tänker jag inte berätta, eftersom det skulle förstöra en del av lyssnarnöjet). Martin spelar betjänten James som har en enda replik i »pjäsen»; men liksom den trilskande solen, som den senaste veckan strålat från en klarblå himmel varje morgon utom en, spelar han ut sin roll vid ett flertal tillfällen utom när han förväntas göra det. En snabb googling visar att någon vänlig individ lagt upp sketchen på youtube; mig veterligen har den bara publicerats i LP-versionen av Povel Ramels »jättebum», i CD-utgåvan har det numret tyvärr fått stryka på foten:

Man ska inte underskatta betydelsen av Stig Grybes rolltolkning, i synnerhet inte för schackspelare — hans svar på Martin Ljungs fråga huruvida han har en stor roll har jag många gånger använt som en utgångspunkt för ett svar på lagledarfrågor av typen »Hur står du?», och hans animerade rop till kulisserna när Martin inte dyker upp på »avtalad» tid är användbart då man anser att motståndaren tar (för) god tid på sig för ett drag i en vänskapsblixt[1].


Fotnoter:

  1. Man bör dock vara säker på att motståndaren är av den »rätta ullen», annars kan partiet få ett abrupt slut. []