Jag kommer fortfarande ihåg känslan, och kommer aldrig att glömma den… Jag satt på golvet med en cigarettstump, och jag kunde bara inte resa på mig, kunde inte se hur jag skulle klara av att leva resten av mitt liv… Vi var så nära att det fortfarande ger mig gåshud när jag tänker på det. Vilket gör de här goda tiderna desto mer speciella. Säsongerna 97-98, om du summerar ihop våra poäng så hade vi ändå inte tagit oss till playoff. Se på oss nu… känns det bra, eller vadå. Ni som klagar… kom ihåg den där halvtid-i-Hereford-känslan, och tänk på hur du känner dig nu. UP THE ALBION.

Jag ägnade halvtidspausen åt att försöka komma ihåg namnen på lag i Konferensen^[1], men skallen var tom. Jag var på läktaren, och ingen pratade. Ingen sa ett ord. Spänd? Om du inte var där har du inte en susning. Glädjeexplosionen när Robbie Reinelt gjorde mål var obeskrivlig. Jag kommer aldrig att glömma.

Grabbar, ni har träffat mitt-i-prick.

Jag kommer ihåg pausvilan där med mina kompisar, och ingen sa ETT ORD. Vanligtvis brukade vi prata om hur bra/dåliga vi varit i första halvlek, men vi var så usla, och konferensen såg så oundviklig ut, att jag tror att ingen hade lust att prata om någonting.

Den matchen var en unik upplevelse. Som Albion-fans tror jag inte att vi någonsin kommer att vara inblandade i en match av sån betydelse igen. Om vi hade åkt ur den säsongen hade vi haft tur om vi överlevt, och att försöka ta oss tillbaka till ligasystemet, vilket är jävligt tufft när bara vinnarna går upp, ska vi bara inte prata om. Den eftermiddagen var en vattendelare. Det var en prövning att gå igenom, och en absolut tortyr till den sista visselsignalen.

Jag njöt inte av matchen. Snarare skulle jag tro att den förkortade mitt liv med så där tio år. Men känslan av befrielse efteråt var rena himmelriket, och jag kan inte se att någon händelse med Albion, vare sig uppflyttningar eller att undvika nedflyttningar, skulle kunna komma i närheten av den där känslan vid femtiden i Hereford. Trots allt är jag glad att kunna säga »jag var där». Men jösses, vilken åktur det var.

varu lite nervös på slutet? jag lyssnade till den på radio och jag höll på att göra i byxorna!

Tre minnen från efter matchen –

Insikten att spelarna brydde sig lika mycket om resultatet som vi gjorde;

Promenaden tillbaka till stationen med några supporters från Hereford, som var besvikna på ett mycket tamt sätt – vilket bevisade för mig att passionen hos Brighton-fans inte är något man hittar överallt;

Alla välönskningar till Albion från totala främlingar på diverse platser vi stannade på på vägen hem – i synnerhet ett gäng Reading-fans på en Burger King i Reading. Så äkta att jag gav en av dem återstoden av min biljett.

Uppenbarligen, enligt mina kamrater, flög jag bokstavligen i luften när vi gjorde mål – men var det någon annan som tyckte att de sista 28 minuterna eller så var de värsta? Fram till dess var jag som förlamad, och trodde att vi skulle åka ur trots den otroliga upphämtningen, elva poäng efter närmaste lag vid jul. Medan matchen fortsatte kunde jag inte låta bli att tänka att vi kan fortfarande förlora det här – och på något sätt hade det varit ännu värre än om vi aldrig hade kvitterat – och det var nära att vi gjorde det med det där sista genombrottet – men Gormo bara plockade bollen ur luften – inga problem. Maskell kunde ha avgjort det hela innan dess, men ställde till det som vanligt (men hans hattrick på Fans United-dagen var det som räddade oss kvar i ligan). Glåporden haglade från Hereford-fans när jag lämnade parkeringsplatsen, och farbror polisen rådde mig att undvika stadskärnan eftersom bilar fick vindrutorna inslagna. Bästa resan hem – någonsin! Varje pub längs vägen verkade ha Albion-fans utanför, med största möjliga flin i sina ansikten. Den dagen glömmer jag aldrig. Du har rätt att »du måste ha varit där»!

Och ett minne från före matchen:–

Just avslutat lunch på Tescos^[2] i Hereford. De fyra yngre medlemmarna i Bracknell-gänget står utanför, och målar blå och vita ränder i varandras ansikten när Dick Knight och Ivor Caplin^[3] dyker upp, går fram till barnen och säger »Tack för att ni kom – hoppas ni gillar matchen».

Förvånade ungdomar konstaterar att DK är en mänsklig varelse precis som dom, som äter sin lunch på Tesco och pratar med supportrar.

Vilken otrolig upplevelse den matchen var. Det handlade om mycket mer än fotboll. Jag kommer bara ihåg att jag trodde att det var kört, och när jag tittade mig omkring i halvtid, såg jag att många av oss hade tårar i ögonen (jag själv inräknad). Obeskrivliga scener vid slutsignalen, som jag aldrig kommer att glömma. Sån glöd från både lag och supportrar. Jag undrar om någon eller något lag någonsin kommer att känna den känslan igen?

Jag har videon från matchen, och jag tittar på den då och då, men för att vara ärlig kommer jag bara ihåg några få ögonblick från matchen. Kerrys självmål (visste ni att hans fru också heter Kerry?), Maskells missade chans, Robbies mål. Resten handlar om fansen!

Förståndigt nog hade jag parkerat just bakom Hereford-änden, och var tvungen att gå genom mängder av deras fans för att komma till bilen. Mycket glåpord, vilket var förståeligt antar jag, men den totala känslan av befrielse var otrolig.

Låt oss hoppas att vi (eller andra lojala supportrar) slipper att gå genom något liknande igen.

Förresten, min fru Yvonne vill att alla ska veta att hon var där också…

På tal om att möta folk före matchen. Domaren, jag tror han hette Barry, nu i Premier League, bodde på samma hotell som vi. Vi försökte muta honom, men han ville inte lyssna på oss. Efter matchen stannade vi i någon stad för att äta middag, och vem stannar för att gratulera oss om inte domaren, vilken toppenkille. Hans fru sa att hon var glad att vi hängde kvar jag vet inte varför men så sa hon. Det var ett bra slut på den värsta… den bästa… den mest oförglömliga dagen i mitt liv. Det är också berättelsen om en skum check… skadegörelse på hotellrum… tankar på att ta en springnota… ertappad med att stjäla från ett hotellrum, men det är en annan historia… Vilken dag!

Efter att ha rest tusentals mil de senaste fyrtio åren för att se Albion, klarade jag inte av att titta på de sista fem minuterna. Jag satt på marken på baksidan av läktaren och tittade på mina söners och kamraters ansikten. Den tarmvridande dagen kommer aldrig att glömmas av dem som var där. Min klocka snodde runt från 3.20 till 4.20, men stannade sedan. Jag var traumatiserad hela sommaren, och ville inte att den nya säsongen skulle starta.

Vi mötte också domaren, Neil Barry, på »The Green Man» före matchen. Han hade blivit speciellt utvald eftersom det var en sån viktig match.

På Newports järnvägstation på vår väg tillbaka till Southampton efter matchen, strömmade alla Albion-trogna ut ur tåget helt extatiska, och medan vi väntade på vår nästa förbindelse, plingade det till i högtalarsystemet som om man skulle läsa upp nästa tågs destinationer, men i stället för de vanliga trivialiteterna hörde hela stationen »SEAGULLS, SEAGULLS» i stereo – FANTASTISKT!!!!

Jag var på sittplatsläktaren efter att ha åkt ner från Manchester med några andra Albion-fans. Första halvlek var så usel, båda lagen lika bortkomna, och det var ganska typiskt att Herefords mål var ett självmål av Kerry.

I halvtid var läktaren nästan spöklik, ingen hade någonting att säga, konferensen var ett mindre problem, vi visste alla att Albions existens stod på spel.

Jag kan fortfarande minnas kvitteringen i slow motion, även om jag aldrig har sett den på TV, det är alltför uppslitande att köpa »Goodbye Goldstone», den officiella videon.

En halvdålig bakåtpassning till deras målvakt, som kickar ut den till Maskell, Maskell skjuter, målvakten räddar men tappar bollen, så de 3 längsta sekunderna i mitt liv, fyra eller fem spelare kastar sig på bollen och den hamnar i nätet, och de Albiontrogna får totalt glädjefnatt.

En kvinna som stod bredvid mig kastade sig om halsen och vi kramades, hon hade tårar i ögonen, hennes man såg fåraktig ut när vi studsade omkring, jag bad honom om ursäkt, förlägen över att tillbringa ett sådant ögonblick med hans tjej.

Den sista halvtimmen var rena terrorn. Hereford angrep med allt de hade, och vi försökte kontra. Jag vill minnas att vi kom igenom med bara några minuter kvar, men Maskell sköt utanför. Jag förstod aldrig varför han fick så mycket skäll, han var vår överlägset bäste målskytt den säsongen.

Så på övertid kom deras anfallare ensam med Rusty, och han sköt rakt i magen på Rusty. Jag tror att det var de samlade önskningarna och bönerna av alla Albions fans som fick honom att strula till det.

Eftersom jag arbetar i Manchester hör jag mängder av United- och City-fans prata om de sista självande minutrarna av viktiga matcher (United i Europacupfinalen mot Bayern & City i playoffinalen mot Gillingham), men ärligt talat tycker jag att de där matcherna inte är någonting jämfört med Herefordmatchen.

När jag lämnade arenan såg jag en medelålders Hereford-fan, med tårarna rinnande utför kinderna, sittande på trapporna. Jag gav honom min halsduk och önskade honom en snabb återkomst från »Konferensen». Han tittade upp på mig och sa att det här var den värsta dagen i hans liv, och då hade ändå hans fru dött för två år sedan.

Jag tror inte jag skulle klarat det om situationen varit den omvända. Att vara på Edgar Street den dagen var ett privilegium, och alla de som gnyr och gnäller borde komma ihåg vilka framsteg vi gjort sedan dess.

El Pres, Ormo stod i mål inte Rusty.

jag lyssnade på radion, jag blev så arg när ni gjorde målet. jag ville att ni skulle försvinna från seriesystemet och försvinna helt och hållet. gud jag hatar er alla.

Varför hatar du Gud? Jag kan inte minnas att han stod med i vår laguppställning den dagen.

Jag var faktiskt inte på matchen, utan på väg till mina svärföräldrar i Newport – ingen bilradio av anledningar för komplicerade att berätta om här – hela vägen längs M4, fantiserande om vår vinst, med en stor smärtsam klump i magen när jag tänkte på alternativet. Jag kommer aldrig att glömma den färden och känslan av att inte veta något! Kom fram till mina svärföräldrar i Newport – ut ur bilen, och de kunde bara berätta för mig att vi legat under i halvtid med 1-0, och eftersom de tittade på rugbyfinalen på Wembley var jag tvungen att vänta tills den var färdig innan jag kunde checka slutresultatet på texttv!

Well – det tog tio minuter innan Bradford Bulls mot ******* St Helens, eller nåt, slutade – jag slet åt mig fjärrkontrollen, slog över till texttv, och där stod det – det mest fantastiska texttvresultatet någonsin! Hereford 1 – 1 Brighton (Hereford nedflyttade till »konferensen»). Jag studsade runt i rummet som en galning, och var tvungen att rusa ut till puben för ett bamsefirande – helt på egen hand!

Så, frågan är – är det bättre att vara där och se på matchen som ett nervvrak, eller att försöka undvika att titta eftersom man är för orolig, eller att inte veta något alls vilket är rena döden, jag lovar!

Suck – en stor stor dag, men vi är bara tre segrar från division 2 nu, så allt det där är bara en ond dröm. Som att förlora hemma mot Sudbury.

Nästa säsongs spelprogram? Kommer förbundet att skriva ut det med blyerts undrar jag?

Jag loggade in på det här forumet som en Cardiff-fan för att se vad Brighton tyckte om dagens resultat, men jag kunde inte låta bli att titta på den här tråden eftersom min andra kärlek här i livet är Hereford United. Att läsa den här tråden har varit helt otroligt, och fått alla mardrömmar att återvända från en svart dag i Herefords historia. Det har varit kul att se alla era minnen från en dag som jag hoppas aldrig kommer att upprepas.

Livet i »konferensen» är hårt, med bara ett lag som går upp. Men Hereford var nära i år innan de två första lagen drog iväg, och de har alla chanser att återfå sin liga-status nästa år.

Vad jag kommer ihåg av matchen var den enorma mediabevakningen av matchen. Det verkade som det var den viktigaste matchen för dagen. När vi åkte ur kände jag mig helt apatisk, som om jag inte hade energi att göra någonting alls.

Jag hoppas ni är med mig när jag önskar Hereford lycka till i jakten på att få tillbaka sin liga-status nästa säsong.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva om det här när jag loggade in!!!

Slartibartfast, har jag rätt om jag tror att du firade på en pub i Newport?! I så fall kunde du slagit dig samman med mig och två andra stammisar på NSC…! :-)

Att vi var tvungna att vara redskapet som skickade ett stolt historiskt lag ur ligan var en tråkig sidoeffekt av att vi överlevde. Jag antar att det var något slags inblandning from ovan som gjorde att vi spelade just mot dom i sista matchen, och att målskillnad var den enda skillnaden mellan oss. Du hade inte kunnat hitta ett bättre manus i »Buster» än vår verkliga situation.

Var så säkra, det finns många BHA-supportrar som känner lite för Hereford nu, och det skulle vara underbart att se dem komma tillbaka till ligan igen.

På samma gång skulle jag gärna se Hull City gå upp, och göra en sån där återkomst från utrotningens rand som man bara läser om i sagorna. Come on you Tigers!

Jag kommer ihåg dagen väl. Jag skaffade mig en telefonräkning på 500 dollar därför att det enda sätt jag kunde få höra kommentarerna var att ringa upp en kompis i Brighton som lät telefonluren ligga bredvid radion inställd Southern Sound genom hela matchen. Det var värt varenda penny.

Oops, du har rätt Boooy boy. Skulle inte ha glömt Ormerod, eftersom han sparkade en boll upp på läktaren, och jag fångade den före matchen, och han signalerade åt mig att behålla den!

I håller med om alla känslorna ovan men som en liten bonus fick jag min bildörr insparkad av ett riktigt Hereford-fan. Jag hade min 10 år gamla dotter med mig också, jag gissar att han var uppretad men vilken hårding.

Jag satte till och med upp ett plakat med »Belloti out» på bron nära avfart 15 på M4.

Liksom större delen av de senaste 10 åren bodde jag utomlands då matchen mot Hereford spelades, och som Orlando ringde jag hem för att lysnna på radion, men bara de sista 20 minutrarna.

Jag hade hört ställningen i halvtid och då jag ringde min bror visste jag inte att Robbie hade utjämnat. Jag vet att min upplevelse inte kan jämföras med dem som hade »turen» att ha varit på matchen, men det gör den inte mindre traumatisk.

Att vara något fåtal minuter ifrån att förlora, och det är vad en nedflyttning skulle ha betytt, det lag som du supportat under 25 år som pojke och man, det tål knappt att tänka på.

När de sista minuterna tickade iväg blev spänningen olidlig, vid slutsignalen kunde jag höra min bror och en av hans kompisar studsa runt möblemanget i hans hus, jag hade tillräcklig självkontroll för att bara släppa ut ett vrål som skulle blåst taket av norra läktaren på egen hand.

Den natten gick jag ut och målade stan blå och vit, nästan självlysande i min »den stora flykten»-tröja, folk jag inte kände kom fram och skakade min hand, dom var genuint glada över att vi hade undvikit nedflyttning.

Jag hoppas vi aldrig måste gå igenom något liknande i min livstid, jag avundas inte supportrarna i Exeter, Torquay och andra som kommer att känna precis likadant i maj, det är en fruktansvärd sak.

»Up the Albion», nio poäng till och det är dags att festa!!!

Vi har vandrat en lång väg tillsammans…..

Den där dagen på Edgar Street återkallar så många många minnen, vem kan glömma när en Herefordspelare i de allra sista minutrarna kommer helt fri med Ormerod, han skjuter rakt på Orms som tar den utan problem, som tillägg till det hade jag en gång ett samtal med Richard Barker och berättade om den här minnesbilden från Hereford, han log och berättade en historia från omklädningsrummet, han berättade Gary Hobsons version av händelseförloppet, Hobbo var siste försvarare när Herefordspelaren sprang igenom, hade ingen balans och hängde inte med, han satsade på att ta spelaren, men han missade.

Om du tittar på bilderna från det ögonblicket kan man klart se Hobbos intentioner, mycket oroande, men vilken dag, jag kommer aldrig att glömma den dagen, det var för övrigt ett fint skott från Maskell som träffade stolproten innan Robbie petade in bollen.

Och Kerry Mayo, som har fajtats hela vägen från Edgar Street till division två, han blir bara bättre och bättre med varje match, han har klarat sig utomordentligt den här säsongen, jag slår vad om att han har stor anledning att skratta den dagen vi blir uppflyttade.

Det här är den bästa tråden någonsin på NSC! Vilka minnen!

Jag tror jag fick den sista biljetten som fanns kvar eftersom jag ringde Herefords biljettkontor för biljetter till mig och en kompis, men de hade bara en kvar. Ganska själviskt tog jag den själv, och reste ner i ett tillstånd av nervös spänning. Jag kände varenda känsla som beskrivits ovan, men sedan var jag tvungen att åka hem till Cheltenham, där jag bodde då, och försöka beskriva hur det kändes för en hop icke-förstående lokalbor. Dom, och så många fans från andra klubbar, kommer aldrig att förstå hur den där dagen kändes.

Att läsa den här tråden har fått så många minnen att komma tillbaka. I halvtid hade alla gett upp hoppet eftersom vi spelade så uselt. Hur det kom sig att det bara var 1-0 vet jag inte. Jag minns att Hereford kastade sig över oss direkt med tre spelare längst fram och Tony Agana som dirigerade föreställningen. Jag kan bara minnas att vi fick över bollen på deras planhalva två gånger (med undantag för Orms utsparkar). Jag var nära att bryta ihop när jag fick ny inspiration och tänkte vi KAN fortfarande klara det och fortsatte att sjunga för full hals. Väntan på att se vem som skulle få tag på returen efter att Maskells volley träffat stolpen är de längsta sekunderna i mitt liv. Så de missade chanserna på BÅDA sidor. Hemresan tillbaks till Reading var en klassiker särskilt i Newport med champagnen flödande och öl som skickades runt. Klassiker!

Jag var oturligt nog tvungen att arbeta den dagen, ensam i en liten affär. Jag lyssnade på radions kommentarer från matchen och höll just på hjälpa en gammal gumma när RR slog in kvitteringen vilket fick mig att rusa runt i butiken, vifta med knytnävarna i luften, sparka ett dokumentskåp och svära okontrollerat precis som en galning. Det skrämde nästan livet ur den lilla gumman, som gjorde en snabb reträtt ur butiken och lämnade mig åt mitt totala fotbollsfanatiska slaganfall!! Jag tillbringade resten av matchen med att vara oartig och ovänlig mot potentiella kunder för att övertala dem att sticka och det slutade med att jag bara stängde butiken utan att säga något till chefen.

Jag satt på herefordläktaren (de enda biljetter jag kunde få tag på). Den visade sig vara halvfylld med brightonfans – stort jubel när vi gjorde mål. Spenderade en stor del av matchen, och halvtid, med att prata med herefordsupportrar… vi var alla i samma båt – alla så nervösa att vi kände oss sjuka.

Det var, utan tvekan, den värsta dagen av mitt liv som albionsupporter (första matchen 1975) – jag kunde inte bara förstå att vi sjunkit så långt ner.

Jag var på en parkering i Skottland och lyssnade på de sista 5 minutrarna på Radio 5 med en mycket dålig mottagning, en grupp på omkring 15 svettisar ville hoppa in i bilarna och dra iväg och jag stod mitt i alltihop och vägrade kategoriskt att åka någonstans pga risken att förlora mottagningen. Jag behöver väl inte påpeka att de inte förstod varför. Trots det var jag orubblig mitt i regnet på en parkering i Blairgowrie.

det minne som fastnat är när radio 5 just bytt till matchen och kommentatorn sammanfattade atmosfären ungefär så här »det ligger kroppar till vänster om mig kroppar till höger om mig, det är som ett slagfält, bollen tjongas från ena sidan till den andra. Komplett, total panik från båda lagen»

Med tanke på att jag varit utomlands i ett och ett halvt år utan annan kännedom om albions belägehet än måndagarnas Sydney Morning Herald så var det ett helvetes sätt att få kontakt med saker och ting igen.

vem var det som fick tag på bollen som Reinelt gjorde mål med?

Jag klarade inte av det. Spänningen blev för mycket särskilt fredagen innan. Första och sista gången jag ballar ur. SOM TUR VAR, FÖR MIN SJÄLVRESPEKT FICK JAG vattkoppor torsdagen innan matchen, så jag hade inte kunnat gå även om jag hade haft en biljett. Så där var jag, prickig över hela kroppen tvungen att stannan hemma och lyssna på radio. SCR hade den där konstiga skrikiga killen som inte visste vad spelarna hette (före Hawes) och inte kunde koppla samman ögon och mun för att för att beskriva händelseförloppet (var fanns John Lee den dagen, undrar jag) så jag lyssnade på Millard och Gerry Ryan på Southern FM som det hette på den tiden.

Jesus, det börjar klia i kroppen när minnena av hur jag försökte skapa en bild av händelseförloppet kommer tillbaka. Man har sagt mig att jag såg ut som en fåne där jag satt med huvudet i händerna stirrande som en zombie på radion från 3:20 till ungefär 4:20 utan att säga ett ord tills jag hörde orden (något i stil med) »Morris nickar den framåt mot Maskell……… Maskell vänder och skjuter….. träffar stolpen….. studsar ut……………….. ROOOOOOOOOOOOOOBBIIIEEEEEE REIIIIIIIINEEEEEEEEEEEEELTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!! GÖR MÅL FÖR BRIGHTON AND HOVE ALBION»

Jag tror jag nästan dog i luckan mellan orden »ut» och »Robbie». Världen stod stilla. Så kom solen fram, de svarta molnen lyfte, Bellotti och Archer kastades ut från minnet och en strålande solbelyst framtid visade sig.

Å andra sidan fick jag en rejäl chock när jag köpte videon (jaaaaaaaadå jag tittar på den, bara för att hålla minnena vid liv) när jag såg vilken miss George Ogana gjorde på sin chans i sista minuten. På radion var Millard, vid den tidpunkten, så fångad av matchen att han knappast beskrev händelserna på plan utan känslorna så vi hade egentligen ingen aning om hur nära det faktiskt var……..

Jag kunde inte få tag på en biljett så jag bestämde mig för att följa matchen på text-TV. När Hereford gjorde mål steg jag upp och gick ut ur huset. Jag vandrade runt utan mål ett tag, utan tankar i huvudet, bara en bedövad, illamående känsla i magtrakten. Till slut hamnade jag i Preston Park, Andy Rollings driver ett café där men jag kunde inte förmå mig att gå nära det. Jag bara fortsatte vandra runt, runt parken och tänkte på spelare som Andy Rollings, Brian Horton, Peter Ward och längre tillbaka på sådana som Alan Duffy, Charlie Livsey, John Templeman etc. Jag tänkte på spelare jag aldrig hade sett som Charles Webb and Tommy Cook, jag tänkte på alla människor som ägnat sitt liv åt Albion, personer som Mike Bamber, Major ’Carlo’ Campbell och John Jackson – mannen som införde professionell fotboll i Brighton.

Jag tänkte på allt det arbete de och många andra lagt ner genom åren och jag hade en stor klump i halsen när jag tänkte på varför de hade brytt sig? Varför hade vi brytt oss? Varför var det möjligt att nästan 100 år av historia, strävanden och romantik kunde spolas bort? Det kunde inte sluta så här, vi visste alla att det här inte skulle bli en vanlig nedflyttning, Goldstone hade gått ur tiden förra veckan och en förlust skulle betyda den stora glömskan.

Jag hade ingen aning om tiden, det kunde lika gärna ha varit 16:00 som 19:00, men då inträffade en högst underbar sak – en bil körde tutande längs A23 med folk som hängde ut genom rutorna och viftade med blå och vita halsdukar. Detta väckte mig ur mina dagdrömmar och jag sprintade uppför Preston Drove och satte på text-TV utan att hämta andan – ROBBIE REINELT!!!! ett lika, tammefan ett lika!!! – Jag kollade rubriken på sidan, jag kan inte säga vad klockan var men det stod ’Resultat/Målgörare’

Vi hade klarat det!!!!! Jag minns inte vad som hände därnäst, Min fru säger att jag sprang omkring i huset som en tioåring på julafton, för upphetsad för att ens kunna dricka.

Utsätt mig aldrig för det där en gång till Albion!

(För att vi inte skall glömma.)

Jag var inte där heller, och på sätt och vis är jag glad för det. Jag vet hur jag kände det där jag satt framför text-TV genom de 90 minutrarna utan att en enda gång röra mig ur soffan. Jag hade flyttat vattenkokaren till vardagsrummet, hade en pint mjölk till hands och måste ha gjort bortåt 8 eller 9 koppar te sådana var mina nerver. Jag svarade inte i telefon, jag bara satt och stirrade. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv.

Efteråt hoppade jag omkring som en komplett dåre, telefonen fick fnatt av alla som ringde mig. Jag kan ärligt säga att jag aldrig fått en större adrenalinkick i mitt liv.

Därefter gick jag ut och söp mig dyngrak.

Om det gick så för mig, hur skötte Kerry och Orms det?

Jag jobbade i en affär i portsmouth!!!. Jag hade en walkman i min ficka och lyssnade i smyg på matchen mellan kunderna. Då blev plötsligt allt brus och jag kunde inte få en ordentlig mottagning, vi låg under med ett noll då. Jag lämnade arbetet 20 i fem i stället för fem och förklarade för bossen att jag hade ont i magen. Jag såg resultaten komma in på en TV i dixonsaffären i commercial road, portsmouth. Känslorna som strömmade genom mig när jag såg resultatet 1-1 blinka fram var otroliga. Jag var tvungen att dubbelkolla åtminstone tre gånger och det sjönk inte in ordentligt förrän vidiprintern^[4] sa inom parentes (hereford nedflyttade till konferensen). Vilken dag. en vi aldrig kommer att glömma..

Det här var på den tiden då min fru inte insett vilken betydelse Brighton & Hove Albion Football Club hade för mig. Även om det är svårt att tänka sig det nu, hade jag faktiskt åkt för att shoppa i Kingston även om jag var ganska nöjd därför att jag trodde att det skulle kunna lugna mina nerver. I alla fall runt 15.45 gick jag omkring för att hitta en TV-butik för att kolla ställningen, men kunde inte hitta en.

16.30 sa jag till henne att jag måste hitta en radio rentals för att få reda på ställningen. När jag kom dit, stod en kille med en chelseatröja och slötittade på målrapporterna allteftersom de kom in. Jag frågade hur det gick för Brighton och han svarade som om det inte var särskilt viktigt: »Vetente. De låg under senast jag hörde nåt» Jag kastade mig in i butiken förbi de förbluffade försäljarna och greppade fjärrkontrollen, och bläddrade fram sidan 308 – och skrek »JAAAAAAAAA» med mina lungors fulla kraft mitt inne i butiken. Jag gick ut ur butiken och 5 minuter senare bekräftades resultatet på grandstand^[5]… »Hereford Utd 1-1 BHA Hereford nedflyttade till Vauxhall Conference»

När min fru kom tillbaka stod jag mitt i shoppingcentret, i en flod av tårar.

Aldrig mer Albion. Aldrig.

Hereford var en konstig dag och i halvtid minns jag att jag satt på ståplatsläktaren och tänkte sk*t nu är det kört. Ju längre matchen led desto säkrare blev jag att vi skulle åka ur till DET DÄR ögonblicket då Robbie tryckte in kvitteringen. Jublet var fullständigt galet och jag minns att jag hoppade mot en vägg som stod halvvägs ned på läktaren i upphetsningen. När väl målet sjunkit in verkade klockan gå baklänges och jag kan se Maskell ensam med målvakten och »allt» han behövde göra var att slå den förbi honom för att vi skulle vara säkra – alltid sämst när det gäller. Sedan var deras anfallare fri och sköt tamt i Orms armar och bara när jag såg reprisen insåg att han skulle gjort mål och skickat ut oss – jag hade säkert blivit fysiskt sjuk om han gjort mål.

De sista minutrarna är helt suddiga och slutsignalen betydde allmänt kramkalas och vild, total, galen glädje och stanna kvar på arenan i vad som verkade vara en evighet för att sjunga skallen av oss för att fira och visa vår lättnad.

Det kommer aldrig en match som den i framtiden där så mycket hänger på 90 minuter. Du kan behålla dina premier leagues det här är vad fotboll handlar om . Jag hoppas att vi aldrig sjunker så lågt igen och att tänka sig att vi nu är nära uppflyttning är fantastiskt …. och fortfarande klagar folk!!

Storer68 – du kunde inte gå på grund av vattkoppor? Hoppas du inte fick det från mig den sista matchen på Goldstone. Jag låg med det veckan innan efter bortamatchen mot Cambridge men min doktor sa att jag kunde gå om jag ville – han visste att jag skulle gå i alla fall och han är en brightonsupporter!! Jag är fortfarande övertygad om att den orsakades av stressen på grund av allt trubbel.

Billy Seagull.

Näh, kunde inte ha varit eftersom det var någon dummerjöns på jobbet som fick det och ändå kom in med det.

Får jag också påpeka (för att visa mina stora kunskaper om en match jag inte gick på) att Maskells friläge tvingade målvakten att tippa bollen till en hörna som var det sista som hände eftersom domaren blåste för full tid så fort vi slagit den. Ogans miss var runt den 91:sta minuten.

Jag har Ormerods tröja från matchen hängande i mitt sovrum.

Jag hade flyttat till Amerika två veckor innan matchen, och satt på min balkong, och försökte desperat få mottagning på en usel kortvågsradio med en Guiness i ena handen. Min far, som först tog mig med till the Albion 1979, men aldrig var ett riktigt fan själv, ringde 4:45 brittisk tid och bekräftade att vi klarat oss. Otroligt.

Jag har en dålig kopia av matchen på video, och, hur patetiskt det än låter, varje gång jag tittar på de sista 20 minuterna blir jag nervös – du kan bara inte förstå att de inte gör mål – dels friläget med Ormerod och dels en klar straff för Hereford. En undran, är det någon som vet var man kan få tag på en bra kopia av den matchen? Den jag har köpte jag från klubben, och bild och ljud är fruktansvärda.

Några av inläggen i den här tråden har gjort min mage konstig, att tänka på hur nära vi var gör att jag känner mig sjuk, till och med nu.

Mellan 3:20 och 4:20 den där dagen var den värsta timmen i mitt liv – befrielsen jag kände när Robbies boll piskade nätet är bara så otroligt obeskrivlig.

Mellan 4.20 och 4.50 den där dagen var den längsta halvtimmen i allas liv. Jag vet inte var Robbie spelar nu, hans karriär fick åt fanders såvitt jag kommer ihåg, men han kommer aldrig att bli glömd.

Det borde finnas en plakett på väggen i Falmer med hans namn på den. Utan honom skulle det inte vara någon uppflyttningsfest det här veckoslutet, inte finnas någon Zammo, ingen Mickey och ingen fotboll i Sussex värd att titta på.

Vi går upp!

Medan jag läst den här tråden var jag tvungen att titta i »More than 90 minutes». Titta på bilderna på sidorna 188 (Albionfans i halvtid) och 191 (Sir Steve of Gritt vid slutet av matchen) och de säger allt.

Jag brukar alltid säga att den här matchen är de bästa och värsta ögonblicken i mitt liv.

Halvtid var total misär – ingen tvekan om att vi var på väg mot konferensen. Vart du än tittade såg du tysta och desperata personer.

I andra halvlek när det där skottet från Maskell träffade stolpen ville alla bara sparka bollen i mål, och när sådär en timma så gjorde GUDEN ROBBIE det. Kommer någon ihåg den stående ovation han fick mot Orient – det var han väl värd.

Den sista halvtimmen fick jag smärtor i bröstet jag kände mig sjuk jag kunde inte stå still och när den där killen sköt bollen rakt på Ormorod trodde jag att jag skulle dö.

Jag har haft diskussioner med min kompis om huruvida målet var det mest upphetsande ögonblicket eller slutsignalen – ungefär samma nivå tror jag.

Fantastisk resa tillbaks till Sussex – brightonsupportrar överallt med jätteleenden som fastklistrade i sina ansikten.

Dansade runt varenda pub i Worthing viftande med en blå och vit halsduk och utan att vara det minsta skamsen. Fantastiskt. Åh och UK vann eurovisionsschlagerfestivalen. Vilken dag!!

På tal om något helt annat så tackar jag endera Stuart Storer (veckan innan) eller Robbie Reinelt för min sons födelse – nio månader senare. Tack killar utan er skulle jag aldrig kunnat prestera igen!!!

Det knepigaste som hände var när jag ringde hem från en bensinmack på M4 och försökte förklara för min fru hur lycklig jag var – där tog det stopp. Det är ingen vacker syn att se en förti-någonting bryta ihop över en mobiltelefon… Fortfarande känner jag likadant bara genom att prata om det… patetiskt egentligen…

El Pres, det senaste jag hörde av Robbie spelade han för Braintree i Ryman League (Div. 1) tillsammans med Rust, men det var några år sedan och jag tror att båda på rört på sig sedan dess. Rusty, tror jag, flyttade hem till Cambridge City.

Kev, jag var i en pub i utkanterna av Newport – en by kallad Caerleon, kommer inte ihåg namnet på puben. Ingen där brydde sig det minsta om att Brighton höll sig kvar!

Vilka känslor den här tråden har rört upp – jag får en klump i halsen bara av att läsa några av inläggen – det här var en tidpunkt då Albion kunde ha dött… hade vi åkt ur kunde vi aldrig kommit upp igen utan arena, och vi var så nära. När jag känner mig lite besviken på dagens lag, tänker jag tillbaka på den där fruktansvärda panikslagna hjälplösheten, den där sjuka gnagande knuten i magen – rena helvetet.

Kom till Hereford natten innan runt midnatt med min husvagn, son Spud och min fru.
Hörde att många pubar skulle vara stängda så jag åkte in till centrum runt tio. Hittade en pub och bad att få komma in efteråt. Kom till arenan i god tid för att njuta av atmosfären, när vi gjorde självmål blev jag som paralyserad, i halvtid måsta jag erkänna att det kom ett par tårar, när kvitteringen kom fick jag fnatt. Hamnade på bild i Argus med armarna utsträckta. Åtevände till puben för att njuta av en Attila-spelning och kinesen mitt emot puben, de tillät att du tog med dig öl in eftersom de inte hade licens, tillbaka till puben tills de stängde & grät igen, glädjetårar. Tacka gudarna för min fru som körde oss tillbaka till husvagnen (Tror jag!)

I Hertfordshire utan vare sig texttv eller SCR, stod jag inför utsikten att lyssna på Radio 5s resultatsnuttar, och utsikten att höra ’och vi har fått ett mål i Hereford’, och sedan tvingas vänta några sekunder innan du fick reda på vem som gjort mål var mer än jag pallade med. Så jag bestämde mig för att vänta tills 4.50, och försöka hålla mina tankar borta från matchen (jävligt stor chans). I halvtid kunde jag inte hålla mig från att kolla resultatet. I ett chocktillstånd stängde jag av radion. Efter ändlösa 45 minuter slog jag på radion och hörde radio-fem-kommentatorn säga ”och resultatet är fortfarande Hereford 1 … tiden stod still, sjösjukan svepte in, Gud det kommer verkligen att hända, vi åker ur ligan, 27 år sedan min första match, Ward, Irvine, Nelson, Cases frispark på Highbury och nu väntar Hayes borta, eller ännu värre … Brighton 1”. Jag kan inte beskriva omsvängningen i min sinnestämning, desperation till glädje på två sekunder. När jag intar min plats på södra läktaren ikväll ska jag tänka tillbaka på den där eftermiddagen och hur nära vi var.

under de sista minuterna minns jag att vi desperat försökte behålla bollen inom laget för att få tiden att gå men den tjongades bara omkring mitt på plan som var totalt packad med spelare. Jag var på ståplats under sittplatsläktaren på ena sidan av planen och mängder av oss hojtade till en utpumpad Storer att dra sig ut på kanten för att erbjuda en passningsmöjlighet på en fri yta. Med en totalt utmattad blick såg han ytan och med vad som verkade vara hans sista krafter sprang han ut på kanten och gav oss tummen upp och ett brett leende innan han tog emot passningen. För mig var det ett typiskt exempel på Storers beslutsamhet och totala hängivenhet som gör honom till en av mina favoritspelare någonsin. Allesammans var hjältar den dagen.

Jag ska gå på matchen mot Lincoln i kväll – den första på ett tag (ungar, äktenskap, flyttat bort – inga ursäkter egentligen). Besökte sajten för att se de senaste ryktena, och drogs in i den här tråden. Jag är nästan i tårar. Jag kommer ihåg det så väl. Det är verkligen svårt att tro att vi nu är så nära uppflyttning! Jag tar med mig min son (jag har avstått Withdean, jag har ännu inte kommit över förlusten av Goldstone) för att jag vill att han ska få känna trycket hos Albionpubliken, och ikväll ska han få se. Jag kan inte beskriva hur upphetsad jag är över att få se de blå igen! 1977 till 1996, nästan utan avbrott, och nu är jag tillbaka igen. Seagulls! Kom ihåg!

den dagen tänkte jag »shit» tusentals gånger och alla hade en separat betydelse.

Efter att ha läst allt detta, jag var en av de lyckliga som hade biljett (förutseende med ungefär 6 matcher kvar) – jag hade till och med en extra (som jag sålde UTAN PÅLÄGG) – och det var troligen den värsta och bästa matchen i mitt liv, men som många har sagt, det var svårt att se på matchen, jag vet inte vad jag gjort om jag inte hade kunnat se den, förmodligen värre…

Tog upp en liftare på vägen tillbaka, men när han sa att han inte gillade fotboll satte jag av honom på första bästa avfart med en krystad ursäkt (barnsligt, jag vet, men jag kunde inte tänka på något annat just då).

Den matchen var en liten tröst för att jag inte kunde få tag på biljetter till matchen mot Doncaster (Jag var SÅ besviken, 19 år på Goldstone, i ur och skur (mestadels skur), alla skitmatcher den säsongen, och biljetterna var slutsålda, förmodligen av många som inte varit på en match på många år, eller senare heller…

Men, precis som Murphys: Jag är inte bitter…

Fantastisk tråd, och en otrolig och oförglömlig dag. Körde upp dit trots att han kände mig sjuk hela dagen och hade en kamrats kamrat i bilen som var både Brighton and Hereford fan. Jo, faktiskt.

Efter den dagen har jag varit till vad ’andra’ fans troligen skulle kalla stora matcher, som England – Tyskland i Charleroi, och den känslan har inte tillhört samma division vare sig före eller under matchen.

Stannade vid puben vid en rondell omkring 5 miles från Hereford på hemresan, med en härlig pubträdgård full av albionsupportrar, som alla viftade med flaggor åt bilarna som var på väg upp på motorvägen. Jag önskar jag kunde komma ihåg vad den hette (någon?).

jag höll på att göra på mig medan jag tittade på resultaten på sky sports och med 20 minuter kvar stängde jag av TV:n tills jag samlat tillräckligt mycket mod för att sätta på den igen vilket omkring klockan 6. jag stötte på några albion i readings centrum när jag firade den största flykten någonsin?

Eftersom ingen sagt det förut ….. Vilken kanontråd! Ännu mer relevant nu eftersom det går så bra nu, men om inte om hade varit om …… etc

Förstår fullständigt alla kommentarer om supporten, lättnaden, illamåenden etc, men det är två helt olika minnen som jag alltid kommer att förknippa med matchen.

För det första det faktum att min far inte var där (inte för att jag gått tillsammans med honom sedan jag klättrat ur vaggan), eftersom han hade följt Albion sedan han var en liten grabb före kriget. När han först tog mig med (sent 70-tal) brukade jag stå tillsammans med honom och hans kompisar på östra terrassen (någon som kommer ihåg pipröksdoften från den tiden?), och de gaggade om bortamatcher mitt i veckan i Rochdale som de åkt till på sextiotalet, bilar som säckade ihop på hemvägen etc.

Han sa att han inte ville se matchen, trots att jag visste att han ville det, och anledningen att han inte ville åka var att han verkligen trodde att BHA inte skulle klara av det, och att han inte skulle orka med att vara på plats. På något sätt kände jag mig nästan lite skyldig när vi grejade det …. konstigt, va!

För det andra minns jag att efter 88 minuter, eller så, klarade jag inte av att titta på matchen längre, och stod resten av matchen bakom läktaren tillsammans med ett dussintal killar och pratade om totalt meningslösa saker (som till exempel enkelriktade gator i Yeovil) som inte hade det minsta med matchen att göra.

Vid ett tillfälle minns jag att vi beslöt att räkna hur många tegelstenar som fanns i väggen som bar upp läktartaket!!

Måste sluta behöver lägga mig ner.

Känslosamma grejor. Du måste haft ett sjutusan till möte med gubben när du äntligen kom hem.

Jag minns någon stackars kvinna som blev utburen av ambulansmän innan matchen började. Jag tror hon var astmatisk, och var offer för den spänning vi alla kände. Vartefter matchen fortgick, och efter att de hade tagit ledningen, kände jag hur bröstkorgen stramade åt, och kommer ihåg att jag tänkte för mig själv att jag kommer inte att klara mig fram till slutsignalen. Jag kunde känna hur blodtrycket steg, och tills vi gjorde mål kändes det som om mitt huvud skulle explodera. Otroligt.

Kommer någon ihåg killen i högtalarn som bad Brightonfansen vara tysta, och att sluta reta Herefordfansen i deras misär? Jag tror inte han insåg att vi inte pinade deras fans – vi bara släppte ut en hel säsongs hjärtekval under 30 fantastiska minuter av lättnad och extas. Att lämna arenan var inte lika skoj – något ljushuvud i den lokala polisstyrkan bestämde sig för att det var en bra idé att låta oss gå hela vägen runt arenan till våra bilar. Det fick oss att gå förbi stora klungor av Herefordfans, som satt med huvudena i sina händer och tårarna strömmande nerför kinderna. Tack och lov hade idioterna redan försvunnit in i stan.

Att köra genom stan för att komma hem var rena mardrömmen – busar attackera varenda bil som visade den allra minsta antydan om blått och vitt. Vi stötte på ett av deras offer på första macken vid motorvägen, och hans splitter nya BMW såg ut som om den hade körts genom Beirut – den hade inte en plåt som inte var insparkad, speglarna avrivna, och ett par vettskrämda innevånare. Atmosfären på macken var fantastisk – Albion-fans som sjöng för full hals tills beväpnad polis anlände och sa åt oss vara tysta eller bli arresterade.

Måste skaffa videon – tror att min mage äntligen klarar av att se den.

Kerry Mayo ska få en jättekram från mig… på planen var vi än är då vi blir uppflyttade!

Ett jättetack för alla dessa underbara berättelser om den största händelsen i Albions historia någonsin. Jag hade inget val (en lång historia) utan var tvungen att ta reda på slutresultatet i en pub (Windmill, Clapham Common) och har egentligen aldrig känt något annat än min egen lättnad. Även om det är en och samma historia har jag, precis som alla andra som älskar »Ränderna», njutit av varje enskild variant i den här tråden, och efter varenda en har min mage kännts konstig (precis som andra har sagt) och jag har varit nära tårarna. Otroligt.

Tack så hemskt mycket, VI GÅR UPP MOT PLYMOUTH.

min dag började vid lewes järnvägsstation, klockan 8, en buss med bortåt 35 inpackade grabbar för en usel resa upp, det verkade som varannan bil, skåpbil och buss var brighton. när vi kom till leadbury hoppade vi av och anföll pubarna, hela stan böljade av brighton, pubarna spillde över på trottoarerna, ett stort party, alla tankade upp och hoppades f*** att vi skulle klara oss kvar, överallt sjung brighton, bra före matchen-uppvärmning. In i hereford, ingen chans på en öl, så bussföraren tog oss till arenan, släppte av oss i hemmaändan så vi gick kämpa oss fram till bortaändan. inne på arenan kan jag inte beskriva mina känslor under matchen dom var så kraftfulla, och har aldrig överträffats vare sig på de lägsta eller högsta punkterna i mitt personliga liv.

efter matchen blev våran lilla mobb vallad omkring av snuten och hamnade till slut på boskapsmarkanaden, sen stack vi till bussen. på vägen kom vi tillbaks till leadbury, och klev av för att fira, pubarna ville bara ha folk från stan, och låste oss ute, sen kom snuten tvingade oss tillbaka in i bussen och f***** iväg oss, lite längre fram stannade vi i cheltenham, anföll pubarna, och hade en trevlig kväll på stan, tillbaka på bussen och kom hem tre på morronen, nyktrade till lättad, redo att säga till alla i****** på jobbet på måndag ”va vare ja sa!”

Utomordentlig tråd och tack till alla er för att ni hjälper mig att återuppleva en fruktansvärd, men ändå fantastisk dag.

Hemmamatchen mot Hereford var minnesvärd av flera anledningar – fyrverkeriet i Goldstone Lane, massuttåget, protesterna på baksidan av den västra läktaren, och förlusten med 1-0.

Den »riktiga» herefordmatchen var helt annorlunda. Min son och jag var framme redan 11;30 (ville vara säker på att inte missa en sekund). Vi parkerade, spelade boll på parkeringsplatsen och åt vår lunch – det slog ihjäl omkring tio minuter!!

Jag minns att jag skrek åt Bellotti med fru när de kom – hans sista utmanande gest. Sa åt honom att ingen ville ha honom där. Han bara log ett slags Rosemary West-leende!^[6]

Jag hälsade varenda spelare när bussen kom – Stevie Gritt – vilken gentleman – gav autografer, ställde upp för fotografier – av någon anledning minns jag hans skinande bruna skor.

Matchen har blivit mycket omskriven, den varade en livstid men passerade som en blixt.

Vid slutsignalen bröt jublet ut – det kändes som varenda spelare vinkade åt mig, bara åt mig, för att tacka för min lojalitet – jag förtjänade det. Efter att i månader tvingats sitta där (södra läktaren – hade de blå sätena på hemmamatcherna) och höra Cardiff, Exeter, Barnet, Swansea, allihopa, sjunga »Going down…». Jag kunde inte hejda mig… »Going down, Going down, Going down» skrek jag år herefordfansen – tusentals albionfans stämde in. Det var inte riktat mot Hereford, bara ett sätt att lätta på trycket – jag hade inte sovit ordentligt på flera veckor.

Jag försökte trösta nedslagna herefordfans efteråt, men det var en tom gest. Efter månader av lidande förtjänade vi vår dag.

Hereford borta – väntade till sista minuten med att skaffa biljett och upptäckte att de var slutsålda – beslöt mig för att det här var en match som jag måste se eftersom det kunde varit den sista matchen vi någonsin spelade (i ligan). Lyckades få en av smågrabbarna som jobbade på vårt midlandskontor att beställa biljetter till mig och en kompis i herefordavdelningen. Reste ner över dagen och såg mängder av BHA på pubarna på landet runt om Hereford. Kom in i Hereford omkring två timmar före matchen – alla pubar hade utkastare som inte släppte in Brighton. Gick till slut in på arenan där det fanns några få herefordfans (gamla män och kvinnor med sina klippböcker etc) och tänkte, det här går nog bra (lugnt och säkert – inga huliganer) tills två minuter före avspark – ett stort oväsen – in på arenan kommer omkring femtio ur deras firma (Hereford United tatuerat i sina nackar!) som ställde sig runt omkring oss. Jag kan ärligt säga att jag och min kompis var ganska skitnödiga hela första halvlek – du kunde höra dem säga ’vänta bara tills vi kommer ut, vi ska mörda de där brightonj**larna’. Jag vet det låter dumt men allt jag kan minnas är att jag tänkte ’vi är bakom er’ som i en pantomim^[7]. (Jag skrattar åt det nu – då var det skräckfyllt) Vi var till och med tvungna att låtsas jubla när de gjorde mål. Till slut, i halvtid – med hjälp av teckenspråk – föreslog jag att vi skulle ta en kopp te och vi flyttade oss en bit upp på läktaren bort från nötterna. – såg några andra Brighton jag kände – kände mig så lättad när vi gjorde mål – gömde huvudet i händerna för att verka ledsen men ville skrika, hoppa och jubla! slutet på matchen kunde inte komma snart nog. Sedan var vi tvungna att ta oss ut från arenan utan att bli igenkända vilket var skoj. Kom fram till bilen och började köra uppför gatan – det var kaos – de attackerade alla personer de bara misstänkte var BHA. Var ruskigt glad när vi tog oss bort därifrån. Stannade till vid en pub ute på landbygden för att fira med en snabb pint eller två – bara en djup känsla av lättnad över att vi hade överlevt. För att vara riktigt ärlig kände jag mig inte särskilt ledsen för deras fans skull för de var verkligen efter oss den dagen (jag vet att vi förmodligen hade gjort likadant om vi hade förlorat). PS vet någon vem hippien var som hoppade ut från herefordläktaren (bakom målet) när vi gjorde mål – det är ett minne som etsats sig fast från Hereford – herefordfansen gick bärsärk för att försöka ta sig in på plan för att komma åt honom.

Här är en grej. I bilen på väg till Hereford återupplevde vi några av Brightons bättre ögonblick, och spelade kassetten med Radio Brightons utsändning från Liverpool-Albion (FA-cupen, rond 5 1983) – »Seagulls Soar over Anfield» (någon som har den kvar?). Tony Millard kommenterade (eller åtminstone hans variant av kommentarer). Just som vi tvingades att stanna vid en rondell nådde bandet det ögonblick då Gerry Ryan ger Albion ledningen. Alla jublade och, i just det ögonblicket tittade jag ut genom rutan och där, i bilen närmast oss i filen bredvid, satt Gerry Ryan, och bredvid honom, i förarsätet – Tony Millard. Jag svär att det är sant. Vi vevade ner rutan och försökte förklara för Gerry vad som just hänt men jag tror han trodde vi var galna. Det var som hämtat ur X-Files, ett ögonblick som ingen av oss kommer att glömma. Det var helt klart ett gott omen. Och det gjorde en extraordinär dag ännu mer minnesvärd.

Hippien som hoppade in på planen när vi gjorde mål gjorde det för att undvika fler attacker. Du bör inte fira ett mål om du står i fel ända. Han följdes också av rop att ’du ska inte vara härinne’.

Jag var i ena änden av den läktare som gick på vänstra långsidan av planen. Precis framför polisens kontrolltorn vilket förklarar varför de kunde se mig ta bilder.

Bra jobbat Cyril. Det här kan vara den bästa tråden jag sett på NSC. Jag vet inte hur man startar en ny tråd, så om någon vill starta en »minnen av matchen mot Doncaster»…

Jag gick tillsammans med en kamrat. Vi startade tidigt och körde upp från Woking. Vi hade halsdukar hängande ut genom fönstren vilket gick bra tills han blev varm och öppnade ett av dem. Vi var på bron över Severn just då så chansen att få tillbaka halsduken var liten (han fixade en ny åt mig). Allt var väl i världen. Stannade till vid en trevlig pub i Ross-On-Wye, god paj etc. Vi skrattade och skämtade fortfarande, ända tills vi kom till skylten som hälsade oss välkomna till Hereford. Då klippte dagens betydelse till oss i maggropen, liksom med en slägga, och samtalet dog ut.

Minns någon annan vad som stod i herefordprogrammet? Det hade en riktigt korkad inledning från kaptenen där han lovade att de skulle slå oss. Jag minns bara att jag tänkte att det var en otroligt dum sak att skriva i den osäkra fotbollsvärlden.

Var det bara jag eller var det lättare att titta på matchen när vi låg under? Innan dess var det en vag känsla av fruktan för målet som skulle komma. När det kom visste vi i alla fall at vi var tvungna att gå ut och fixa det där målet. Precis som alla andra i den här tråden kunde jag inte säga ett ord i halvtid. Min kompis bara satt på marken med huvudet i händerna. Jag har aldrig NÅGONSIN kännt mig så maktlös under en match. I normala fall känns det som att du hjälper till genom att skrika tills ögonen poppar ut ur skallen. Under herefordmatchen ville jag desperat sjunga, uppmuntra laget, skrika för allt vad jag var värd. Jag vill minnas att Atilla peppade upp alla precis före andra halvlek. I Hereford var andas allt jag kunde göra. Det var som om någon pressade ur mig all luft.

Jag skulle gärna orera vitt och brett om vårt mål, men för att säga sanningen så minns jag det knappast. Jag såg aldrig bollen gå in. Den enda anledningen till att vi visste det var att de 1000 eller så närmare händelserna blev som tokiga. Ändå minns jag att jag försökte se linjemannen över den hoppande massan av galningar, bara för att se om det var offside. Sen minns jag ingenting. Hoppade och kramade och skrek, antagligen.

De följande 28 minterna borde utsättas för ett fysikexperiment. Einstein kan säkert förklara hur 28 minuter kan vara en hel vecka. Från där vi stod insåg jag aldrig hur nära avgrunden vi var när de kom ensamma med målvakten under slutminuten. Det var bara när jag tittade på burken på måndagen som jag såg hur nära det var att vi hade förlorat den matchen.

Vi hade inga planer för natten men bestämde klokt nog att den skulle tillbringas i Brighton. Det tog omkring fyra och en halv timme att ta sig dit och det verkade märkligt tyst eftersom ganska få fans hade kommit tillbaka till staden. Jag drack fortare än jag gjort någonsin i mitt liv på Windsor Tavern (Harveys – aaah!), ringde min pappa (full) och min bror (också full). Mötte en kille som vi träffade för första gången veckan innan före matchen mot Donny. Uppenbarligen hade han suttit på herefordläktaren. Modig kille. Lämnade bilen på en nattparkering och spenderade mer än 30 pund på en taxi tillbaks till min kamrats föräldrar i närheten av Newhaven.

Nästa morgon rensade vi ut spindelväven med en promenad till pressbyrån för att köpa alla tidningar de hade. Det blir aldrig bättre än det var den morgonen.

Så sant alla… Det blir aldrig bättre… Cup-finaler… Uppflyttning… Champions league…. Mästare i Div 3… Vad-som-helst. De kommer aldrig nära känslan vid slutet av och under matchen. Vi har alla gått genom en period i våra liv som inte kan beskrivas, på något konstigt sätt tycker jag synd om de fans som inte gått genom vad vi gått genom eftersom de inte vet hur det känns att verkligen stödja sitt lag. Att rädda dem, inte bara hjälpa dem vinna en match som vi gjorde de där sista matcherna på Goldstone när ren viljekraft höll bollen utanför vårt nät. Men verkligen rädda dem. Vi borde alla känna det som om vi gjorde det där målet framför alboinmassorna den där dagen i maj -97 för på vårt sätt gjorde vi det. Från Dick Knight till Steve Gritt, Robbies vänstersko till oss supportrar. Utan oss hade den matchen varit meningslös långt innan den dagen. Vi stod upp för vårt lag när allt var förlorat… ända till slutet och vi kom ut på andra sidan och se på oss nu. Jag tror Hereford förändrade oss. Som supportrar vill vi vinna därför att vi vet hur det känns att förlora… att vara så nära att förlora allt… Det är därifrån passionen kommer… Det är Brighton.

Jag tränade football med några småkillar i Arundel året efter den matchen, och RR dök upp för att hjälpa till. Mycket trevlig grabb, även om det verkade som det skokontraktet han fick med Mizuno för den matchen hade förvridit huvudet på honom, han var usel!!!! Tacklade honom två gånger och han var usel

Vilka skakande, tårfyllda minnen. Fortsätt berätta allihopa.
Den här tråden borde bli inplastad och gjord till obligatorisk läsning för kommande generationer av albionfans och, lika viktigt, spelare och ledare.

Den kan också användas för att utbilda de lämlar som följer glamorösa premiershiplag i skillnaden mellan deras avgudande av deras affärsprofitcenter, ursäkta jag menar lag, och oss som lever våra liv genom vår klubb.

”….. Jag visste inte hur mycket jag älskade dig, tills du tog mitt Brighton ifrån mig” Det var så nära.

Vi fruktade alla att de bitar av Goldstone vi hade hemma skulle vara allt som var kvar av klubben. Djup därinne kände vi att halvtid i Hereford var inte »den sista halvtiden i tredje divisionen», utan det kunde vara vår sista halvtid, punkt.

När allt kommer omkring, om du hade läst en historia om ett lag som låg på sista plats halva säsongen, 11 poäng från närmaste lag halvvägs in i serien, utan plan att spela på och som räddade sig med en halvtimma kvar att spela av säsongen – skulle du tro på den?

Jag tycker det vore en bra idé att trycka höjdpunkterna (eller alltihopa) ur den här tråden i programmet för matchen mot Cheaterfield^[8], eller i någon av fanzinen för att visa de som inte har tillgång till internet de känslor som omger vår klubb.

Vad säger ni grabbar?

Det här måste vara en av bästa trådarna någonsin på NSC.

Jag älskar er alla. Jag har ingenting att tillägga.

---

Fotnoter:

1. Konferensen, »The conference», är ligan under det egentliga engelska ligasystemet, som ju består av fyra divisioner. Länge var det skiljelinjen mellan professionell fotboll och amatörfotboll, men numera är gränsen inte lika solklar och även spelarna i »konferensen» är helproffs. Fram till 2003 flyttades bara ett lag upp från konferensen, vilket gjorde det utomordentligt svårt att ta sig tillbaka om man väl trillat ur en gång. Liksom ligorna högre upp låter man sponsorer ändra på namnet; just nu (våren 2017) går ligan under namnet » Vanarama National League». [↩]
2. Tesco är, som alla som någon gång besökt Storbritannien vet, en av de största livsmedelsbutikskedjorna. Deras logotyper innehåller oftast någon form av blåvita ränder, och därför kallas Brighton ibland av motståndarsupportrar för just Tesco. [↩]
3. Dick Knight hade just blivit vald till klubbens nya ordförande; Ivor Caplin var vid tillfället ledare för Hove Council. [↩]
4. Vidiprinter tycks vara den remsa i nederkant på TV-bilden där resultat och nyheter flimrar förbi medan man tittar på något annat. Jag har inte hittat någon motsvarande svensk term, så jag har behållit vidiprinter. [↩]
5. Grandstand var ett engelskt TV-program som presenterade lördagens sporthändelser, och naturligtvis var fotboll en av de dominerande inslagen. Programmet började sändas 1958 och las ner 2007. [↩]
6. Rosemary West är en seriemördare, som tillsammans med sin man torterade och mördade ett flertal offer. Hon har suttit fängslad sedan 1995, och kommer inte att friges. [↩]
7. Pantomimer är en engelsk tradition som vi saknar motsvarighet till i Sverige. Mina kunskaper i ämnet kommer från den wikipediaartikel jag länkade till ovan (och Monty Python), och enligt denna förväntas publiken »hjälpa» hjälten genom att varna honom när skurken försöker smyga sig på honom bakifrån. [↩]
8. Chesterfields historia är ännu en där en lycksökare lovar runt och håller tunt. Chesterfield värvade ett flertal bra spelare inför säsongen 2000-01, men i januari, när räkningarna skulle börja betalas visade det sig att allt inte stod rätt till. Fotbollsförbundet tog lång tid på sig att utreda, och när den här tråden »vävdes» hade man ännu inte beslutat vilken straffpåföljd detta skulle få. Så småningom fick laget nio poängs avdrag, vilket dock inte var tillräckligt för att de skulle stoppas från att bli uppflyttade. Brightonsupportrarna tyckte (och tycker förmodligen fortfarande) att Chesterfield fuskade sig till sin topplacering; därav den mindre smickrande omskrivningen av ortsnamnet. [↩]

Bakgrund

Brighton and Hove Albion FC, sedan mitten på 70-talet kända som »The seagulls», måsarna, är en klubb som ganska få svenskar har några känslor för. Den minnesgodæ kanske minns en tipsextramatch mot Nottingham Forest, på den tiden ett av Englands och Europas bästa lag, där Brighton överraskande vann med 1-0, och därmed avslutade en av de längsta serierna av »obesegrad på hemmaplan» i Englands fotbollshistoria. Eller kanske FA-cupens final 1983, där Brighton spelade oavgjort, 2-2, mot självaste Manchester United, och i förlängningens sista självande minuter var ett fint ingripande av United-målvakten Gary Bailey ifrån att fullborda sensationen. Själv tillbringade jag våren 1982 i Brighton, och såg laget slå bland andra Arsenal och Ipswich, och nå sin högsta position någonsin i seriesystemet, 13:e i division 1.

Men den här artikeln handlar inte om den perioden. Den handlar i stället om några år på 90-talet då katastrofen var så nära att den nästan gick att ta på, några år då klubbens själva existens var hotad. Idag, när Brighton spelar sin första seriematch på sin nya arena, kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på denna mörka tid, påminna oss om att vår historia inte är unik, och att liknande saker händer runt om England (och inte bara där) hela tiden. Minns Portsmouth, Wimbledon eller Leeds, för att ta några exempel från de högsta regionerna, eller Wrexham, Exeter och Chester för att ta några exempel längre ner. Det finns all anledning att fortsätta blanda bark i räkmackorna…

Nära, men ändå så långt bort

Den här historien tar sin början på Wembley, närmare bestämt den 2 juni 1991. Brighton mötte där det klassiska storlaget Notts County i en match som gällde uppflyttning till Division 1, den sista säsongen innan Premier League och den nya tiden bröt in i England. Av de 60 000 som befann sig i publiken var uppskattningsvis 35 000 brightonsupporters som vädrade början på något nytt. Laget hade klämt sig in i playoffspelet i bokstavligen sista minuten, efter en frispark av Dean Wilkins; lätt spelat bort Millwall i semifinal (sammanlagt 6-2); och skulle nu ta det sista steget tillbaka till högsta divisionen.

Matchen började också bra för Brightons del; man hade visserligen inte så många målchanser men ett klart spelövertag. Efter en halvtimme fick Notts County en hörna som togs kort, och på det följande inlägget fick deras specielle målgörare Tommy Johnson helt omarkerad nicka in 1-0. Brighton fortsatte att pressa, träffade målställningen två gånger, men när Johnson frispelades efter en kvart i andra halvlek och enkelt rullade in 2-0 gick luften ur brightonanstormningen. Slutsiffrorna blev till slut 3-1 till Notts C, sedan Wilkins reducerat på övertid.

De ekonomiska problemen eskalerar

Säsongen därefter, 1991-92, gick det som så ofta när ett lag varit nära uppflyttning – några tongivande spelare försvann, och när ekonomiska problem gjorde att de inte ersattes dalade laget långsamt genom serien; runt nyåret var man nere på en nedflyttningsplats, och där förblev man säsongen ut.

I november 1992 ledde de ekonomiska problemen till att klubben fick en »wind-up petition» från det engelska skatteverket; mina kunskaper om ekonomiska termer är inte de allra bästa, men såvitt jag förstår är det en lite allvarligare variant av att sättas i konkurs. Den här gången avvärjdes faran genom att målvakten Mark Beeney såldes, men på längre sikt såg styrelsen bara en lösning – att bygga en ny arena, och sälja Goldstone Ground, som genom sitt någorlunda centrala läge i Hove var attraktivt för byggfirmor. För att öka värdet på marken sökte man tillstånd för kommersiell nybyggnad, och fick det, men med en viktig restriktion – marken fick inte användas för matförsäljning eller supermarkets.

Hösten 1993 var läget än mer desperat, och man kallade till ett extra aktieägarmöte den 28 oktober 1993, ett möte som skulle leda till en omorganisation där aktiemajoriteten och ansvaret för verksamheten fördes över på de två av styrelsemedlemmarna med störst finansiella resurser, Greg Stanley och Bill Archer. En av deras första åtgärder var att kicka Barry Lloyd, som mer eller mindre ensam styrt den fotbollsmässiga delen av verksamheten sedan 1986. Han ersattes av David Belotti som »managing director», medan arsenallegenden Liam Brady blev ny manager. Man förde också in pengar till kassan, räkningar betalades och i december 1993 var de överhängande hoten undanröjda. Det fanns till och med fans som såg framtiden an med tillförsikt…

Archer, Belotti och Stanley

Några ord om tre av dramats huvudpersoner: Greg Stanley hade tagits upp i styrelsen 1985, förmodligen därför att han bodde i närheten (i Arundel i de västra delarna av Sussex) och hade gott om pengar; en artikel som jag hittat på nätet ger bilden av en ansvarslös playboy med mer pengar, gott hjärta och impulsivt temperament än sunt förnuft. Han är den som slipper undan lindrigast i supportrarnas ögon; som en av dem uttrycker det – »jag skulle aldrig underskatta Gregs förmåga att inte veta saker…».

Ett av Stanleys affärsprojekt var Focus DIY (Do-It-Yourself; jag skulle tippa på att de kan betraktas som ett slags korsning mellan Bauhaus och Clas Ohlson), ett litet imperium som han och en viss Bill Archer byggde upp i slutet av 70-talet genom att köpa upp och slå samman ett antal mindre affärskedjor.

Archer blev övertalad av sin kompanjon att gå in i Brightons styrelse 1990, trots att han bodde i andra ändan av England, och egentligen inte var intresserad av fotboll; det finns väldigt få rapporter om att han synts på Goldstone Ground, eller ens i närheten av en fotbollsplan, och ingen känner till vilket lag han höll på innan han klev in i Brightons styrelserum.

David Bellotti, slutligen, var en liberaldemokratisk politiker från Eastbourne som valdes in i parlamentet i tumultet efter Thatcher-eran, men som i nästa val fick se sig besegrad av den konservativa kandidaten. Exakt hur hans koppling till Archer/Stanley såg ut, och vilka kvalifikationer han hade för att leda en fotbollsklubb, vet jag inte. Förhållandet mellan Archer och Bellotti har sammanfattats ungefär så här av en supporter: alla inser att Bellotti är en apa, men inte alla har förstått att det är Archer som vevar på positivet…

Goldstone Ground såld!

Den 7 juli 1995 slog bomben ned – lokaltidningen i Brighton, Evening Argus, kunde meddela att styrelsen för fotbollsklubben hade sålt Goldstone Ground, och att man från nästa säsong (1996-97) skulle dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny arena för 30 000 åskådare i Waterhall, ett friluftsområde norr om Brighton. Och när klubben brådstörtat släppte en pressrelease om sina planer kunde Argus redan nästan dag avslöja att klubben fått avslag på en av de bärande delarna i planen. Finansieringen skulle nämligen komma från en samtidig kommersiell exploatering av det närbelägna Patcham Court Farm, och den delen hade Brightons fullmäktige redan sagt ett kategoriskt nej till – fjorton dagar innan klubben släppte sin »information» om projektet!

Det är knappast underligt att brightonsupportrar lite till mans började undra vad som pågick, och en av dem, en revisor vid namn Paul Samrah, gick så långt att han gick genom klubbens offentliga ekonomiska redovisning för de sista åren; och han upptäckte en del saker som gjorde honom förskräckt. För det första hade Archer inte satsat mer än 56 pund och 25 pence i klubben, utan den finansiella uppryckningen i slutet av 1993 hade gjorts helt med hjälp av lån. Vidare hade klubben enligt hans undersökning skulder på omkring 4.7 miljoner pund av vilka en knapp miljon måste betalas i juni 1996, vilket rimmade illa med styrelsens påstående att klubben för tillfället »gick runt» och att en skuld på 6 miljoner skulle förfalla till betalning i juni 1996.

Men det som verkligen fick honom att känna sig illa till mods var att klubben den 23 november 1993, dvs strax efter »rekonstruktionen», hade antagit nya stadgar. Den enda skillnad mot de gamla han kunde hitta var att en klausul försvunnit, nämligen den som stadgade att eventuellt kvarvarande tillgångar vid en upplösning av klubben skulle fördelas mellan likartade föreningar i regionen. Med andra ord, om klubben skulle likvideras skulle det nu vara fritt fram för ägarna att stoppa överblivna medel i egna fickor…

Samrah lyckades få audiens hos fotbollsförbundet (FA, »Football Association»), la fram sina fynd och berättade historien om klubbens lättvindiga sätt att planera; men han fick inte den reaktion han hade hoppats på. Visserligen orsakade den försvunna klausulen ett visst rabalder (det visade sig dels att klubbar måste underrätta FA när de ändrar stadgar, vilket inte hade hänt här, och dels att den klausulen var obligatorisk för klubbar som inte var börsnoterade), men sedan Archer förklarat att allt berodde på ett misstag lät man saken bero.

Missnöjet pyr…

Fansen lät dock inte saken bero, och många beslöt sig för att agera. Den 2 september tog sig några fans in på planen i halvtid, ställde sig i mittcirkeln, och gick inte därifrån förrän de övertalades av Liam Brady att lämna planen. Senare samma månad, den 25:e, utnyttjade man den TV-sända bortamatchen mot Bournemouth för att göra sitt missnöje bekant för en större publik.

Resultaten på plan var inte särskilt övertygande, för att uttrycka det milt. Efter ett par usla resultat (2-2 mot Canvey Island i FA-cupens första rond; 0-3 hemma mot Walsall) hamnade Archer och Brady på kollisionskurs, och den senare meddelade att han avgick; Jimmy Case, en gammal brightonlegend, och en av Bradys hjälptränare, fick det otacksamma uppdraget att försöka vända den nedåtgående trenden.

Allteftersom säsongen led isolerades Archer och Belotti i allt högre utsträckning. Stanley hade lämnat från sig ordförandeklubban redan i juli 1995, och i september lämnade han styrelsen, även om han inte återkrävde de pengar han lånat ut till föreningen. Fansen fortsatte att protestera på alla tillgängliga sätt; spelare, manager och de flesta av de anställda var på fansens sida, även om de inte alltid kunde visa det öppet; fotbollsförbundet och berörda klubbar började tröttna på alla märkliga turer; och inte minst lyckades man stöta sig med de ledande politikerna i Brighton respektive Hove, utan vars stöd de knappast skulle få tillstånd för ett arenabygge.

Den viktigaste frågan när slutet av säsongen närmade sig var för ovanlighetens skull inte i vilken division laget skulle spela nästa säsong, utan var man skulle spela. Styrelsen menade att man skulle dela arena med Portsmouth, sedan man undersökt möjligheterna att dela arena med Crawley eller hyra den hundkapplöpningsarena som låg ett rickybruchstenkast från Goldstone Ground. FA vaknade till liv, och påpekade att de endast kunde tillåta ett sådant arrangemang om det fanns en godkänd plan för hur och när klubben skulle återvända till Brighton-området; om klubben inte kunde visa upp en sådan skulle man kasta ut laget ur ligasystemet. Förhandlingar fördes med Chartwell Ltd, den firma som köpt Goldstone Ground (för 7,4 miljoner pund) om att klubben skulle få hyra tillbaka arenan för säsongen 1996-97, vilket de så småningom gick med på, mot en ersättning på 480 000 pund; om mat-klausulen togs bort från byggtillståndet behövde klubben inte betala någon hyra alls. Det bisarra med den uppgörelsen är att motparten i förhandlingarna inte var klubben, utan städerna Brighton och Hove; klubbens styrelse menade att det var för mycket och erbjöd 200 000 pund, vilket Chartwell omedelbart förkastade.

Den ödesmättade matchen mot York

Så var läget inför säsongens sista hemmamatch, mot York den 27 april 1996. På planen var säsongen över – laget var i praktiken redan nedflyttade, 6 poäng och 11 mål är svårt att ta igen på två matcher – men utanför planen pågick fortfarande matchen, med oförminskad intensitet. Chartwell hade satt en deadline klockan 12:00, tisdagen den 30 april; om kontraktet inte undertecknats innan dess skulle »tämligen irreversibla processer» sättas igång. Polisen var förvarnade om att något kunde hända, om inte annat visste man vad som hänt under den senaste hemmamatchen, mot Carlisle. Men det hjälpte inte.

Sexton minuter in i matchen invaderade brightonfans planen, och efter att målställningen knäckts hade domaren inget annat val än att stoppa matchen. Enligt uppgift lär mannen som skötte högtalarna utnyttjat tillfället till att säga: »Medan vi har detta avbrott i spelet, låt mig påminna er om att det på tisdag är Steve Fosters ›testimonial› då Albion tar emot Sheffield Wednesday, avspark 19:45; vi hälsar alla välkomna tillbaka då»…

Dagen därpå, söndagen den 28:e, hoppade plötsligt ett nygammalt namn in i debatten – Liam Brady. Vid en presskonferens utanför Goldstone Ground meddelade han att han stod i spetsen för ett konsortium som ville köpa klubben, och han var beredd att ur egen ficka ta de 40 000 pund som Chartwell ville ha som handpenning för ett års hyra. Klubbens svar var kort och koncist: »Erbjudandet är helt irrelevant och kommer inte att accepteras.»

Klockan 11:03 tisdagen den 30 april, 57 minuter innan Chartwells tidsfrist löpte ut, meddelade styrelsen att man accepterade Chartwells villkor, och 11:55 undertecknades kontraktet. Klubben hade köpt sig ytterligare ett år på Goldstone Ground.

Men »matchens» betydelse kan inte överskattas. Medan styrelsen och de oreflekterande delarna av media klassificerade händelserna som ett upplopp, så är det ganska lätt att se på bilderna att det mer liknar en picknick i parken än ett gatuslagsmål. Visst förstördes målställningarna; visst grävdes delar av gräsmattan upp och kastades upp på läktarna; visst förekom det hårda meningsutbyten här och var på planen; men det våld som eventuellt förekom var långt ifrån det som i vanliga fall brukar klassas som »upplopp». Det man verkligen åstadkom var att rikta Fotbollsenglands ögon mot Brighton, och mot de märkliga krumbukterna som klubbens ledning utförde, samtidigt som det förde de olika supporterföreningarna närmare varann – klubben hade vid den tidpunkten sju »större» supporterföreningar, som hade olika bakgrund och olika sammansättning; så olika att det krävdes något alldeles extra för att förena dem. Efter York-matchen var det inte längre någon som tvekade om att man hade ett gemensamt mål att kämpa för.

Vidare förmedlade Liam Bradys utspel en gnutta hopp om en lösning av dödläget. Visserligen visste man inte mycket om konsortiet, men Brady hade fortfarande supportrarnas förtroende, och många resonerade nog som så att allt var bättre än Archer och Belotti.

Matchen spelades så småningom, York vann med 3-1. Förbundets dom blev mild, med nutida mått mätt: Tre poängs avdrag och en match utan publik – men villkorligt, dvs om det inträffade igen skulle domen träda i kraft.

Lugnet före stormen

De närmaste månaderna härskade ett relativt lugn, vilket inte bara berodde på att den perioden sammanföll med sommarmånaderna. Archer och Belotti försökte mäkla fred med de olika supporterföreningarna, och lovade att överlämna ansvaret för klubben till konsortiet om det kunde visa att hade de ekonomiska resurserna och den byggtekniska kompetensen att bygga ett stadium. Konsortiet visade sig så småningom bestå av Brady (som dock snart försvann ut genom en sidoport då han erbjöds en lockande post i Arsenal), den lokale »mediemogulen» Dick Knight och byggföretaget McAlpine; just precis samma McAlpine som byggt Huddersfields nya arena, och som på 30-talet varit med om att bygga det »gamla» Wembley.

I början av september började man kunna se tecken på att relationerna mellan konsortiet och styrelsen blev alltmer ansträngda, och den 30:e september bröt de ihop totalt. Dagen efter släppte styrelsen ett pressmeddelande där man sa att förhandlingarna brutit ihop, att man avbrutit dem, och att man nu öppnade för förhandlingar med Brightons och Hoves respektive fullmäktige. Redan den 15:e hade de sju största supporterföreningarna gjort klart för Archer att man ansåg att han brutit sina löften till dem angående öppenhet och tillmötesgående mot konsortiet. Från och med nu var det öppet krig.

En studie i grönt

Archers utspel om förhandlingarnas sammanbrott kom timmarna innan matchen mot Lincoln skulle börja, och att det skulle leda till ännu en planinvasion var knappast en överraskning; en supporter ringde till och med polisen för att anmäla Archer för »anstiftan till upplopp»… De närmaste månadernas protester och demonstrationer är förmodligen fortfarande unika i Englands fotbollshistoria. Som tur var lyckades man förändra utformningen av dem så att de militanta fraktionerna hölls i schack; Archer och Bellotti fick allt svårare att hänvisa till »huliganer» och »faschistdåd».

Det började redan innan lincolnmatchen; liberaldemokraterna höll sitt årliga konvent i Brighton och en av supportergrupperna, med Liz Costa och Sarah Watts i spetsen, beslöt sig för att demonstrera mot Bellottis sätt att leda klubben; ett trettiotal supportrar, de flesta kvinnor, ställde sig utanför konventlokalen med en banderoll och plakat som sa »Om en liberaldemokrat kan förstöra en fotbollsklubb, vad kan då en liberaldemokratisk regering göra med ditt land?». Protesten hamnade på förstasidan av Argus, medan Paddy Ashdown, liberaldemokraternas ledare, fick hålla tillgodo med sidan fem; enligt uppgift var han inte helt nöjd med det.

Den andra större protesten gjordes utanför Archers hem i den lilla byn Mellor, Lancashire. Något eller några hundratal brightonsupportrar stannade till i Mellor efter bortamatchen mot Wigan den 5 oktober, tog en pint på den lokala puben, och strömmade genom de normalt så tysta bygatorna sjungande »Good old Sussex by the Sea», samtidigt som man gav uppdykande bybor ett flygblad där man förklarade bakgrunden till aktionen. Press och polis hade på något sätt fått nys om att en demonstration var på gång, och var beredda på det mesta när en viss John Baine ställde sig upp på en låg mur, tystade den samlade hopen – och deklamerade en nyskriven dikt:

Hopen sjöng några »sånger» till Baines fiol, bland annat »Build a bonfire» (på melodin till »My darling Clementine»):

Och det var allt; kravallpoliserna fick återvända tomhänta till sitt högkvarter och berätta att de lyssnat på en diktuppläsning…

Det genomslag i media de här två aktionerna fick övertygade även de mest militanta att protesterna var på rätt väg. Framför allt lyckades man på ett effektivt sätt punktera den myt som Archer och Belotti försökte torgföra – att protesterna var organiserade av huliganer och faschistorganistioner; om man ser i tidningen att protesterna genomförs av en stillsam grupp kvinnor ur fyra generationer, eller en poesideklamerande fiolspelare så är det svårt att göra sådana associationer.

John Baine är för övrigt mer känd under sitt artistnamn »Attila the Stockbroker», en punkpoet med väl dokumenterade vänstersympatier; kontrasten med den tidigare omnämnde Paul Samrah kunde knappast vara större. Att de över huvud taget kunde mötas och samarbeta är en utmärkt illustration på hur situationen tvingade fram allianser och möten av slag som annars skulle vara otänkbara i ett England som fortfarande har en bra bit kvar till det klasslösa samhället.

Fortsatta protester

Hela hösten fortsatte demonstrationerna: Den 9:e oktober organiserade man en bojkott av matchen mot Mansfield (den officiella publiksiffran var 1933); den 15:e organiserade man en »walkout» mot Hereford (de flesta i publiken lämnade arenan femton minuter före slutsignalen); den 26:e organiserade man en marsch genom Brighton inför matchen mot Fulham, där även fulhamsupportrar deltog. Den 30:e november marscherade man igen, även denna gång tillsammans med fulhamsupportrar inför en match mot Fulham, men denna gång i London – från Victoria Station till Hyde Park och Lancaster Gate, där FAs huvudkontor var beläget, för att överlämna ett upprop undertecknat av omkring 6000 supportrar för att försöka övertyga fotbollsförbundet att de måste agera. Och förbundet agerade! Mer om det i nästa avdelning.

Ovan har jag bara nämnt de aktioner som blivit bäst dokumenterade; men det fanns åtskilliga andra, en del på gränsen till det anständiga. Man delade till exempel ut flygblad utanför Focus DIY där man listade likartade butiker i närheten och bad presumtiva kunder handla där i stället; man drev politiska kampanjer mot Bellotti. Åtminstone en gång gick man över gränsen, när man publicerade Bellottis telefonnummer i en av supportertidningarna, vilket ledde »samtal» från många frustrerade fans. Till slut tröttnade Bellotti, eller hans fru; de skaffade inspelningsutrustning och spårningsmöjligheter, vilket ledde till åtminstone en fällande dom.

Förbundet agerar

I bakgrunden fortsatte Paul Samrah, och andra, att försöka få fotbollsförbundet att reagera. Han lyckades få till ett inofficiellt möte med en FA-representant innan Brightons match mot Sudbury Town i FA-cupen den 16 november, och denne följde dessutom med på matchen och kunde själv höra ramsorna och känna av stämningen. Detta möte ledde i sin tur fram till ett mer officiellt besök på Lancaster Gate, där Samrah och Paul Whelch, ytterligare en revisor bland brightonsupportrarna, överlämnade en mapp med en genomgång av hela affären. Egentligen hade informationen samlats in för att kunna användas som bevis i ett rättsmål; en advokat med sportfrågor som sitt område skrev nämligen till The Telegraph och påpekade att det fanns exempel på liknande rättsfall där styrelsen fällts för att »ge sporten ett dåligt rykte» och avsatts. Som en sista utväg ämnade man pröva även den vägen.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret exakt på vad som fick FA-bossarna agera – de omskakande TV-bilderna från Brighton; berättelsen från ett ögonvittne inom organisationen; mappen med information; den kommande marschen genom centrala London; eller något annat – men den 28:e november skickade FA ett öppet brev till Bill Archer där man bad honom komma tillbaka till förhandlingsbordet, och meddelade att man var villig att betala kostnaderna för att en extern medlare (CEDR, Centre of Dispute Resolution) skulle delta. Det tog sin tid, men till slut var det den medlingen som bröt dödläget och gjorde att man kunde finna en väg framåt.

The botten is nådd

Under några dagar i början av december nådde klubben sin absoluta bottennotering på ett flertal plan. Det började med matchen mot Darlington, där Brighton ledde med 2-1, men släppte in två mål mot slutet och förlorade. En grupp supportrar tappade huvudet, började försöka bryta sig in i klubbens utrymmen bakom ena läktaren och blev stoppade av tillskyndande polis; en stor grupp samlades utanför Goldstone Ground och började skrika slagord, och trots att Jimmy Case, som dittills haft bra kontakt med fansen, försökte tala dem tillrätta i närmare 45 minuter lyckades han inget vidare.

Dagen därpå blev Jimmy Case sparkad. Det var inte särskilt oväntat; en manager som bara tar 13 poäng på 22 matcher, och just har förlorat mot närmaste konkurrenten på hemmaplan, måste vara beredd på sådant. Vad än orsakerna till lagets prekära situation än var så inser väl de flesta att han inte fick en riktig chans att visa vad han kunde – den allmänna situationen i klubben var så kaotisk att det påverkade även spelarna. Men vem skulle vilja ta sig an ett så omöjligt uppdrag som att rädda kvar Brighton i seriesystemet?

Och den 9:e december kom FAs beslut rörande incidenten i Lincoln-matchen – Brighton fråntogs två poäng, och låg därmed hela elva poäng efter de två närmaste lagen, Darlington och Hartlepool.

Det finns dock en tröst för den som befinner sig på den absoluta botten – om man hittar en väg är sannolikheten stor att den leder uppåt…

Gritt and determination

Svaret på frågan om vem som skulle vilja ta jobbet visade sig vara – Steve Gritt. Till att börja med var mottagandet minst sagt svalt; för somliga supportrar hade det inte spelat någon roll, alla som på något sätt samarbetade med Archer var förrädare, medan andra såg en koppling till Greg Stanley (Stanleys bror var ordförande i Charlton där Gritt gjorde sina första erfarenheter som manager), och det var ingen merit i supportrarnas ögon.

Redan innan darlingtonmatchen hade supporterklubbarna bestämt sig för nästa aktion; i matchen mot Hull skulle en visselprotest genomföras. Dryga tusentalet visselpipor köptes in, delades ut på pubarna i största hemlighet, smugglades in på Goldstone och skapade ett oväsen av en ganska »oengelsk» typ. Om målet var att stoppa matchen misslyckades det dock, eftersom alla piporna hade samma tonhöjd, och domarens pipa hade en annan; men om målet var att skapa en ovanlig, lätt hotfull, atmosfär där hemmalaget skulle känna sig mer hemma var resultatet över förväntan; Brighton vann med 3-0, och för första gången på mycket länge kunde supportrarna lämna Goldstone Ground med ett leende på läpparna.

Fans Utd

Under säsongen hade brightonsupportrarna fått många bevis på att supportrar från andra klubbar stod på deras sida, och när en plymouthsupporter, Richard Vaughan, skrev i gästboken på supporterklubbarnas kampanjsida att »Jag tycker det vore en bra idé om MASSOR av supportrar från olika klubbar samlades i Brighton (i sina respektive tröjor) och stämde in [i protesterna]» var det en tanke som omedelbart fick gehör.

Man valde ut matchen mot Hartlepool den 8 februari, eftersom de övre divisionerna i England då hade speluppehåll på grund av landslagsspel. Via internet, kontakter med supporterklubbar och radio (!) spreds budskapet både inom och utom England, och gensvaret blev större än någon rimligen kunde ha förväntat sig. Bortåt nio tusen åskådare hade bänkat sig på Goldstone Ground i stället för de mellan tre och fyra tusen som var normalt, och även om man räknar med ett ökat lokalt intresse är det ingen överdrift att påstå att tusentals fotbollsfans från olika håll hade sökt sig till Brighton denna dag. På nätet kan man hitta gott om berättelser (till exempel från Charlton, Watford och Oxford) om denna unika tillställning, som inte tycks ha lämnat någon oberörd; till och med Hartlepool-supportrarna, påstås det, stämde in i »Archer out!» och liknande ramsor…

En av brightonspelarna, Stuart Storer, har berättat vilken känsla det var att spela inför ett sådant publikhav, rena karnevalsstämningen, och spelet blev också därefter; Brighton vann med 5-0, och enligt uppgift kom Hartlepool billigt undan…

Det enda smolket i glädjebägaren var medias nästan totala ointresse; att se supportrar från olika klubbar jobba mot ett gemensamt mål är uppenbarligen inte alls en lika stor mediehändelse som att se dem puckla på varandra. Men för en riktig fotbollssupporter är det stort att se supportrar från till exempel Glasgow Rangers och Celtic, Sheffieldklubbarna United och Wednesday, Arsenal och Tottenham sida vid sida utan minsta antydan till bråk. Fans United will never be defeated!

Nära ögat

Efter Fans United började det gå upp för allt fler att Brighton faktiskt hade en chans att hänga kvar, och både publiksiffrorna och stämningen förbättrades allteftersom säsongen led. Huvudanledningen var naturligtvis att spelet (och resultaten) blev bättre, men en bidragande orsak var också att Bellotti som en del av de förberedande överläggningarna lovade att hålla sig borta från Goldstone Ground under matcherna.

Precis en månad efter hartlepoolmatchen stod Leyton Orient för motståndet, och till en början såg det ut att gå som på räls; Brighton skaffade sig snabbt en 2-0-ledning och höll den utan större problem till halvtid. Men efter pausen kom Orient ut som ett nytt lag, och gjorde tre mål på sju minuter. Brighton tog tag i matchen igen och lyckades till slut pressa in 3-3.

Direkt efter avspark gick Orient till attack, Scott McGleish fick fritt fram och slog in 4-3. Han firade målet framför brightonklacken, och gjorde det på ett så utmanande sätt att några brightonsupportrar sprang in på planen för att göra upp, och när orientspelare och poliser rusade till uppstod ett handgemäng som tog tre-fyra minuter att reda ut. Men skillnaden mellan denna och tidigare planinvasioner var stor – det som karaktäriserat de tidigare var att de var uttryck för en allmän protest, »invasionstyrkan» var månghövdad och det hela gick i det stora hela fredligt till, medan denna var våldsam och utfördes av tre-fyra personer till allmänt buande.

Matchen slutade 4-4, sedan Brighton fått en straff och Orient en utvisning, men resultatet var inte det viktigaste – de flesta ställde sig frågan »Om FA ger två poängs avdrag för en fredlig demonstration, vad kommer de då att ge för ett överfallsförsök som detta?». Den här gången var media med på noterna, och genom att återge ett uttalande av Barry Hearn (Leyton Orients ägare) att Brighton borde kastas ut ur ligasystemet såg de till att relationerna mellan Orient och Brighton var frostiga under många år. Och Scott McGleish kan inte komma i närheten av en boll utan att brightonfansen buar…

Den 28:e kom domen – FA bestraffade vare sig Brighton eller Leyton Orient för händelserna under matchen.

Överenskommelsen

Under tiden hade medlarna jobbat hårt på att bryta dödläget. De första mötena hölls i slutet av januari, den 12 mars kunde CEDR meddela FA att man gjort ett genombrott, och hittat en möjlig väg framåt. Men det drog ut på tiden, och FA gjorde ingen hemlighet av att man ville se papperen undertecknade innan den sista matchen på Goldstone Ground för att undvika scener liknande de från föregående år. Enligt legenden gick Dick Knight och Bill Archer ut på restaurang på kvällen den 17 april för att diskutera de sista detaljerna; och när de kom tillbaka var det bara signaturerna som fattades.

Den 22 april kallade FA till presskonferens, och där kunde man meddela att de tidigare ägarna och konsortiet nu ägde 49,5 procent av klubben vardera, och att den sista procenten ägdes av Martin Perry (från McAlpine). Ny ordförande blev Dick Knight, och styrelsen kompletterades av två »neutrala» ledamöter tillsatta av FA. Två års kamp att få bort Archer från styret hade krönts med framgång.

Upplösningen

Men ännu återstod en liten detalj – att rädda nytt kontrakt. Det stod visserligen i överenskommelsen att den gällde oavsett vilken serie klubben spelade i året därpå, men det var många som fruktade att klubben inte skulle kunna hämta sig från en visit i »konferensen» samtidigt som man blev av med sin arena. Det var med andra ord ganska mycket som stod på spel i säsongens två matcher.

Inför den sista matchen på Goldstone Ground låg Brighton tre poäng efter närmaste lag, Hereford, och ödet ville att de skulle mötas i sista matchen – med andra ord hade Brighton kontraktet i sina egna händer.

Den sista matchen på Goldstone blev inte någon av de bättre; det gällde helt enkelt för mycket. De två noterbara händelserna var ett rallarslagsmål med större delen av de båda lagen inblandade, till slut valde domaren att bara visa ut de båda ursprungliga stridstupparna, och Stuart Storers mål efter en kalabalik i Doncasters straffområde, det sista målet på Goldstone Ground. Den filmsnutt jag länkar till säger mer än tusentals ord vad det målet betydde för spelarna; Storers ansiktsuttryck när han reser sig kunde vara definitionen på ett »fighting face»…

Hereford förlorade sin match (mot Leyton Orient, av alla lag), och det innebar hastigt och lustigt att Brighton inte längre låg sist; man hade visserligen samma poäng och sämre målskillnad än Hereford, men det här var en av de sista säsongerna i England där man använde antalet gjorda mål som kriterium för att skilja lag på samma poäng åt, och där hade Brighton tre måls försprång. Det var dock ingen som tog ut något i förskott – Brightons facit på hemmaplan sedan Gritt tagit över var visserligen smått otroliga tio vinster och två oavgjorda på tolv matcher, men på bortaplan var resultaten inte fullt lika bra – på elva matcher hade man tre oavgjorda och åtta förluster…

Hela nästa artikel i sen här serien kommer att ägnas åt matchen mot Hereford, i synnerhet halvtidpausen, men som alla vet slutade matchen 1-1 och Brighton hängde kvar.

Slutord

Den historia som jag berättat ovan är baserad dels på diverse källor jag hittat på internet, och dels på den fantastiska boken Build a bonfire. Alla dessa källor har ett gemensamt – de berättar historien från supportrarnas sida. Jag har därför försökt att vara så neutral som möjligt, men eftersom Archer och Belotti, såvitt jag vet, ännu inte publicerat sin version av händelseförloppet finns det fortfarande en del frågetecken kring deras handlande.

Det är framför allt två punkter där min bild av »inbördeskriget» skiljer sig från den som förmedlas av supportrarna. Den första är idén att brightonsupportrarna inte använde våld i någon större utsträckning. Det kan kanske stämma om man jämför med den »supporterkultur» som härskade på 70- och 80-talen, men de filmsnuttar jag hittat och länkat till i artikeln berättar en delvis annan historia, och den bekräftas i viss mån av Build a bonfire.

Den andra är min bild av Archer och Belotti. För brightonsupporters i allmänhet är de skurkar så nattsvarta att Dante inte lyckats prestera en tillräckligt kraftfull version av det helvete dit de borde förpassas, men enligt min mening tillhör de kategorin »affärsmän med tvivelaktiga metoder, utan minsta kompetens att driva en fotbollsklubb» – skillnaden kan tyckas hårfin, men för dem hade Dante i alla fall en plats i beredskap…

Ett bra illustration på att Archer och Belotti agerade som affärsmän utan fotbollsintresse är hur de hanterade Goldstone-krisen 1996. Genom att vänta till sista minuten med beskedet försökte de få Hoves fullmäktige att tillåta uppförandet av matbutiker på området, få Chartwell att acceptera en lägre hyra, eller att få FA att acceptera en flytt till Portsmouth. Ett sådant förfarande, gränsande till utpressning, skulle kanske vara accepterbart i vanlig affärsverksamhet, men supportrar är inte särskilt förtjusta i att styrelsen spelar poker med klubbens existens som insats.

Jag har eventuellt tecknat en alltför snäll bild av Archer och Belotti, så låt mig bara ge ett exempel på hur de arbetade. Under förhandlingarna med Chartwell hösten 1995 gav Ivor Caplin, ledare för Hoves fullmäktige, en presskonferens där han tyckte att det vore bäst om Archer lämnade över styret till någon lokal intressent, vilket Argus, med sedvanlig tidningskänsla för diplomatiska uttalanden, tog upp under rubriken »Clear off!». Archer svarade med en »writ» (jag är ungefär lika usel på juridiska termer som ekonomiska, men tolkar det som ett slags »stämning för förtal»); först undertecknad av Archer och Stanley, men sedan Stanley hävdat att han inte visste om stämningen, och inte sympatiserade med den, togs hans namn bort. Om man verkligen planerar att starta ett byggprojekt i mångmiljonklassen bör man nog visa lite mer omsorg om sina relationer med berörda myndigheter.

Historien är naturligtvis inte slut här; den har i själva verket bara kommit fram till halvtid. Inom sinom tid kommer den här artikeln att få två uppföljare, en om halvtidsvilan (i herefordmatchen), och en om den andra halvleken, den långa vägen till Falmer.

Fotnot: Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på var en LP som Anders F Rönnblom, Sveriges störste rockpoet, gav ut 1973. Han är fortfarande aktiv, och fotfarande aktuell.

Fotonot:De fotografier som använts i artikeln har hämtats från wearebrighton.com och Stewart Weirs blog, och används med tillstånd från de båda sajterna. Stewart Weir har sedan länge följt Brighton på nära håll, och har gett ut en unik fotobok med bilder från de två säsongerna 1995-96 och 1996-97, More than 90 minutes.