Författararkiv: bosjo

Sand och stenar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 53

Latin Quarter — I (together)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Låt oss börja året med ännu en lite rockigare sång, vilken jag, på omvägar, blev påmind om av den alltid like läsbare facebookbloggaren Kurt Setterqvist. Han meddelade i veckan att han för tillfället lyssnade på Billie Holiday, varpå jag frågade om han mindes låten »Freight elevator» av gruppen Latin Quarter. Hans svar, vilket var nekande, förvånade mig en smula, eftersom gruppen var mycket stora i Sverige under den tid då han borde ha format sin musiksmak[1]. I mitten av 80-talet släppte de två album med genomgående tänkvärda texter, men av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har jag inte följt upp vad de pysslat med sedan dess. Men låtar som de två redan nämnda och till exempel »America for beginners», »Nomzamo», »Negotiating with a loaded gun» och »Radio Africa» borde stå sig fortfarande, tycker jag.

Hela texten är tänkvärd, även om jag som vanligt inte kan beskriva vad den handlar om[2], men det är särskilt en tänkvärd textrad som etsat sig fast i mitt minne — »I am the sand that rocks become». Den raden får mig att tänka på en lysande science fiction-historia av den polske författaren Stanislav Lem, »Segraren». Som de flesta goda SF-berättelserna[3] handlar den inte om framtiden utan samtiden (fast i lätt förklädnad), och jag tror nog man kan hitta ett och annat korn av aktualitet även i nutiden, trots att boken skrevs på sextiotalet.

Fotnoter:

  1. Under förutsättning att jag minns hans ålder och räknar rätt, naturligtvis. Jag fruktar dock att han i unga år förleddes att lyssna på mindre god musik, som till exempel ELO och Pink Floyd; grupper som garanterat inte kommer att dyka upp i den här serien, om jag så skulle förlänga den ett tiotal år. [↩]
  2. Den text man kan hitta på deras hemsida innehåller en förklaring/beskrivning, som ger upphov till lika många frågor som svar… [↩]
  3. Åkej; det kan diskuteras, men det är i alla fall min åsikt. [↩]

Speglarnas tid

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 52

Magnus Lind — Drottningen och dåren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag blir det varken jul- eller nyårsmusik; i morse kom nämligen det tråkiga beskedet att Sveriges kanske näst mest kände dragspelare[1] är död — Magnus Lind. Eftersom han finns med på den lista av artister som borde vara med i den här serien så passar det ju bra att hylla hans livsverk med en låt just idag. Det blir alltså lite musikaliskt svängigare än vanligt.

De flesta känner till två saker om honom: dels att han var en av grundarna av gruppen Aston Reymers Rivaler, ett namn som låter som en parafras på Credence Clearwater Revival (och det var det väl också), och dels att han var en viktig beståndsdel av Perssons Pack, så viktig att Per Persson bytte namn på bandet till »Nya Packet», eller »Perssons nya pack», när Lind för några år sedan bestämde sig för att lägga dragspelet på hyllan. Men det blir varken »Stockholms ström», »Calypso» eller »Godis är gott», eller något ur Packets digra repertoar (de lär dyka upp senare i serien; Orsa kompani lovar som bekant inget bestämt, men de är också uppsatta på väntelistan). I stället blir det en låt från en soloskiva, »I speglarnas tid» som kom 1988, alltså något år innan han och Per Persson drog igång Packet. Just den här låten kan väl med viss rätt kallas för titellåten, eftersom frasen »i speglarnas tid» återkommer i refrängen. Texten behandlar, som man kanske kan misstänka av titeln, ungefär samma tema som en tidigare blogga i den här serien, den med Susanne Vega. Med tanke på att schack ibland utnämns till ett »dragspel» var det svårt att undvika att vitsa till rubriken, men det får räcka med det förra försöket.

En annan musikalisk insats gjorde han tillsammans med Packet vid inspelningen av hyllningsskivan till Evert Taube; jag har den inte framför mig, men vill minnas att hans dragspel dyker upp på ett flertal ställen i den produktionen. Och Packets version av »Möte i monsunen» är en riktig höjdartolkning! Eftersom dagens låtval inte innehåller särskilt mycket dragspel rekommenderar jag den som vill höra Linds dragspelande att leta rätt på den inspelningen.

Jag såg bara Lind en gång, för drygt 30 år sedan vid en spelning med Packet i Linköpings Universitets då relativt nyuppförda kårhus; ytterligare en av de där spelningarna som jag har synnerligen dimmiga minnen från.

Fotnoter:

  1. Jag tänkte på Roland Cedermark, men det slår mig just att Calle Jularbo nog är den mest kände av alla. Nåja, en bronsplats är inte att förakta… [↩]

Nostalgisk jul

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 51

Dan Fogelberg — Same old lang syne

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ja, jag vet att jag nämnt den här låten förut, men den är så bra att det får bli en repris i den här serien. Den passar ju dessutom in både med den helgstämning som anses råda vid den här tiden på året och den nostalgi som var noterbar i förra veckans låtval. Dessutom tycks vädret eventuellt kunna efterapa den typ som nämns i sången; snöfall som så småningom övergår i regn.

Som jag skrev redan förra gången bygger handlingen på en sann historia, även om Fogelberg på några ställen använder licensa poetica för att göra verkligheten lite mer rimsmedsvänlig, och i något fall kanske också skydda identiteten hos den kvinna, ungdomsvännen, som han mötte. Men Fogelberg har lyckats fånga något allmängiltigt, de där känslorna, som väller fram när man träffar en vän som man inte sett på många år. Ordet »nostalgi» har ofta en negativ biklang, i synnerhet hos dem som tycker att man bör leva i nuet, men nostalgi kan också vara att putsa och hålla vackra minnen vid liv; i den meningen är Fogelbergs verk ett stycke god, välgörande nostalgi.

Frågor i vinden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 50

David Munyon — St. Charlie’s phone call

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För sådär en vecka sedan la en vän från linköpingstiden, Bernt — före detta bibliotekarie vid Linköpings universitet med en utomordentligt god musiksmak[1] — ut en skämtteckning på facebook där en lärare frågade en elev, som hon kallade Zimmerman, hur gullvivor sprider sina frön; en fråga som alla som överhuvudtaget hört talas om Bob Dylan omedelbart kan svaret på[2]. Jag frågade honom om han kunde placera några rader från dagens låt, men det gick han bet på — det visade sig då att dessa rader inte stod i den låt jag trodde, Earl’s Song, som finns på en skiva jag var ganska säker på Bernt hade, utan i ovanstående låt, som fanns på en skiva som Bernt inte skaffat (än). Vilka ord jag citerade? Om du inte inser det direkt kan du ta en titt på hela texten här.

Som den som lyssnat både på dagens låt och den jag länkade till ovan, Earl’s Song, säkert noterat så finns det klara likheter mellan dem; båda texterna handlar om en individ som hamnat lite snett i livet, och man anar att vietnamkriget och det trauma det skapade hos en hel generation amerikaner finns någonstans i bakgrunden. Nostalgin i dagens låt förstärks av ramen, ett telefonsamtal mellan kamrater som inte träffats på länge och som snabbt berättar vad som hänt i deras liv sedan senast. Kanske är det ett ålderstecken, men just det greppet känns aktuellt och träffande.

Jag läste någonstans att Munyon en gång i mitten 90-talet gick in med sin gitarr och sin anteckningsbok med låtar i Günter Paulers studio i Northeim (Tyskland); två dagar senare hade man spelat in sextiotalet låtar, nästan alla förstatagningar, som sedermera räckte till fem-sex skivor på två skivbolag, dels Stockfisch, Paulers eget bolag, och Glitterhouse, som jag säkerligen nämnt tidigare här på bloggen. De skivor som gavs ut på Glitterhouse var mestadels trogna originalet, bara sång och gitarr, medan de som kom på Stockfisch ofta hade pålägg av inhemska artister; för det mesta var dessa smakfulla och passade in i stämningen, men ibland blev det helt fel — ett bra exempel på bådadera är Four wild horses, där en doakör i bakgrunden passar bra in, ännu en akustisk gitarr gör ingen direkt skada, men ett didgeridoo-solo tvingat mig att skapa ett mentalt didgeridoo-filter för att kunna lyssna på avslutningen. Vad tänkte producenten på där?

Till slut kanske jag måste lugna eventuellt oroliga bloggläsare, som uppmärksammat att David Munyon är i högsta grad religiös, och ofta blandar in både kristna och indiska religiösa namn och symboler i sina texter. Jag har fortfarande samma (ir)religiösa grundton som tidigare, men måste medge att jag finner de värden som, till exempel, Munyon står för mycket mer tilltalande än de den neofascistiska rörelse som för tillfället styr landet torgför. SDS.

Fotnoter:

  1. Med andra ord — vi gillar samma sorts musik. [↩]
  2. Jag antar att botaniskt kunniga personer också skulle klara den frågan, men möjligen inte göra kopplingen till Dylan. [↩]

Jobba för att leva?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 49

Delevantes — It’s a living

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En snabbis idag igen — fast denna gång blev det kort på grund av tidsnöd. Jag skyller på att det ser ut som jag är på väg att börja jobba igen.

Dagens grupp hörde jag lajv som förband till Steve Earle någon gång i slutet av 90-talet; jag vet i princip ingenting om dem mer att de två medlemmarna är bröder. Skivan jag köpte håller hög klass, i alla fall.