Författararkiv: bosjo

Havsdrömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 23

Finn Kalvik — Måken

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Efter förra veckans exkursion till de mest avlägsna trakterna av mina musikaliska domäner blir det idag ett stycke med en mycket vanlig instrumentering — gitarr och mansstämma — i mina trakter. Dessutom är låtens ämne naturligtvis en liten hyllning till mitt engelska favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, med smeknamnet »the Seagulls», som den just avslutade säsongen nådde sin främsta placering hittills[1].

Texten är emellertid inte skriven av Kalvik; han har tonsatt en dikt av den norske författaren André Bjerke, som enligt den länkade wikipedia-artikeln pysslat med en spännade blandning av sysselsättningar inom skriftställeriyrket, från dikter för barn till detektivnoveller, och det mesta däremellan.

Framför allt är det nog avslutningen på »Måken» som fastnat i mitt minne:

Måken bringer oss i gave
drøm om havet
Måken — det er bølgeslaget
som har skapt seg om til fugl

Måsen som en dröm om havet, eller en transformerad havsdyning — skönt med en liten motvikt till alla som beklagar sig över måsarnas beteende, som de finner både högljutt och påträngande. Och nu kommer Europa att översvämmas av måsar…

Fotnoter:

  1. Jag höll nästan på att skriva »någonsin», men vem vet var det här tar vägen i framtiden. [↩]

Ungefärlig sommar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 22

Factory — Efter plugget

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den här veckan har jag valt en låt som visserligen hör till årstiden, men som också tillhör de absoluta utmarkerna av min musiksmak; alla som genomlidit mina försök till förklaringar i den här bloggen av vilken typ av musik jag helst lyssnar på torde inse att en sådan ljudvägg som Factory bjuder på här är alldeles för mycket för min rudimentära, långsamma och synnerligen omusikaliska hjärna.

Vad är det då som gjort att jag faktiskt kan tänka mig att lyssna på låten ifråga, och till och med ta med den i den här serien? Förmodligen är det så enkelt som att den gavs ut vid en tidpunkt då texten talade till mig. Visserligen hade jag tagit studenten året innan, men eftersom jag gjorde lumpen direkt efter gymnasiet så hade inte jag inte haft några allvarliga tankar på framtiden under det året; jag pysslade mest med ålning medelst hasning och andra trevliga förflyttningmetoder som idkas av militärer.

Men det finns också en annan orsak, och nu visar jag mig återigen från en obehagligt nördig sida. Några ord i texten har gått mig på nerverna i mer än 40 år, och nu tar jag chansen att påpeka det logiska misstag som textförfattarna begått. Det är de här raderna jag tänker på:

Nu är det bara en sommar kvar
ungefär 59 dar

»Ungefär» betyder ju att man i någon mening gjort en avrundning, och 59 låter tämligen exakt i mina öron. »Ungefär en sextio dar», »59 kalenderdar» eller något i den stilen hade varit mer logiskt. Samtidigt blir en sådan mening kanske inte lika välljudande, och jag antar att ljudbilden bedömdes vara viktigare än eventuella petiga klagomål, i synnerhet som inte vi nördar inte var uppfunna än.

Segel i vinden

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 21

John Holm — Saknar henne än

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Nej, det blir inte Tina Turner den här veckan, men om man absolut måste ha en koppling till tidigare bloggor i den här serien så kan man finna en sådan även den här gången. Vem skulle vara den svenska motsvarigheten till förra veckans artist, Bob Martin; en artist som hade framgångar på 70-talet, åtminstone bland kritiker, för att sedan vända ryggen åt skivindustrin under lång tid, men nu i dagarna ryktas släppa en nytt album? John Holm, naturligtvis!

Den låt jag valt ovan är långt ifrån den mest populära[1], men har ett par rader som passar bra att grunna på då man känner för att applicera ett filosofiskt perspektiv på tillvaron:

Vi är som segel som slår i vinden —
vi går för högt ibland…

I synnerhet vid de tillfällen i livet då det känns som man forsar fram i 110 knyck och allt är absolut hunky dory bör man vara uppmärksam på minsta lilla fladder i seglen. Jag noterade just att Brighton & Hove Albion FC av en sajt som publicerar fotbollsranking placeras som nummer nio(!) i Europa, före aningen mer kända lag som Real Madrid, Barcelona och Paris SG. Under vissa av de senaste matcherna, till exempel mot Everton och Nottingham, har det dock skakat betänkligt i fordonet — jag hoppas Bloom, Barber och alla andra i klubben noterat detta…

Fotnoter:

  1. Om du inte är bekant med John Holm och vill ha en fingervisning om vilka låtar av honom som kan anses populära så föreslår jag att du googlar på »Ett enskilt rum på Sabbatsberg» eller »Vid ett fönsterbord mot parken». [↩]

Amerikanska drömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 20

Bob Martin — American street dream

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag fortsätter på de senaste veckornas tema att minnas nyligen avlidna artister, men dagens artist gick bort redan i september förra året, så det är av en betydligt trevligare anledning som han är aktuell just nu: I dag släpps ett nytt studioalbum, Seabrook, det femte i ordningen med Bob Martin.

Bob Martin härstammar från Lowell, Mass., och om den orten känns igen är det förmodligen därför att en viss Jack Kerouac kom därifrån[1]. Martin fick sitt första skivkontrakt i början av 70-talet, och en skribent berättar om hur skivbolaget ordnade en plats för honom vid ett evenemang i New York, där en samling nya artister fick visa upp sig. BM spelade sina låtar, publiken var glad och förnöjd, men efter honom kom en engelsman som bar sig egendomligt åt och kallade sig Ziggy Stardust. Det visade sig att denne fick bolagets uppmärksamhet, och efter ett par hundår på turné som inte inbringade några pengar att tala om, lämnade han musikbranschen. Inte helt, dock; tio år senare gjorde han ytterligare ett album, och runt millenieskiftet kom det två skivor; det var den första av dem, The river turns the wheel, som gjorde att jag upptäckte honom. Och nu är det alltså ett femte album på gång; det spelades in för femton år sedan, men har bara samlat damm sedan dess.

Martin kallar sig »singer/storyteller», och som historieberättare tillhör han definitivt eliten. I den låt jag valt visar han fram ett knippe »amerikanska» drömmar, om rikedom och/eller »show biz» och antyder vad det blivit av de drömmarna. Den kan lämpligen jämföras med David Olneys låt på samma tema, Sunset on Sunset Boulevard, också den ett litet mästerverk.

Fotnoter:

  1. De lär ha mötts en gång av en ren slump utanför en butik, och bytt några ord utan någon särskild betydelse. BM har skrivit en låt om Kerouacs ungdomskärlek Stella, som JK återvände till i slutet av sitt liv. [↩]

Om föräldrar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 19

Pugh Rogefeldt — Föräldralåten

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Första maj var i år som jag redan påpekat ingen bra dag för älskare av musik; idag tänkte jag spela något av den andra storheten som försvann den dagen, Pugh Rogefeldt.

Det sägs ju allmänt att Pugh var den förste som började sjunga pop på svenska, och även om det naturligtvis kan ifrågasättas går det inte att komma ifrån att han tillhörde de första som skrev och sjöng pop på svenska. Just därför har jag valt denna låt, som jag av mer eller mindre uppenbara skäl brukar tänka på som »Cider light-låten», där han både sjunger på engelska och pratar/pratsjunger på svenska, med åtminstone ett för mig (och SAOL/SAOB) obekant ord, »spalun». Möjligen kan det vara ett utslag av den »pughiska» som Bengt Eriksson nämner i en mycket intressant nyligen publicerad blogga.

Texten behandlar det eviga temat om relationen mellan barn och föräldrar, och med tanke på att begreppet »curling» utvidgats till diverse föräldraaktiviteter utanför isarna så har väl den förändrats en hel del de senaste åren. Numera lägger jag kanske mest märke till den lakoniska kommentaren »Min far / han har / inga drömmar kvar», som är synnerligen observant för en artist som när låten skrevs just avverkat tonåren[1].

För eventuella reguljära bloggbesökare bör jag kanske göra samma typ av analys som jag presenterade i min blogga vid Robert Brobergs bortfälle — varför tillhör Pugh Rogefeldt inte »de fyra stora»[2]? Det enda ärliga svaret är »jag vet inte»; men skulle jag gissa på varför jag bara har en »greatest hits-CD» av honom, och inte allt jag lyckats komma åt, som av de fyra stora, så skulle jag nämna att det finns vissa låtar som jag inte är förtjust i, eller rättare sagt, jag är inte förtjust i de attityder som sångarjaget representerar[3].

Sommaren 1981 tog jag ett vikariat som nattportier på Esso motorhotell i Linköping; ett drömjobb för en läshungrig student med oregelbundna sömnvanor. Av källarmästaren fick jag en lista på ett tiotal punkter med de saker jag skulle göra under natten; sätta på spisarna vid en viss tidpunkt var väl den mest betungande. Punkt nummer ett var dock lite annorlunda: »popartisten Pugh Rogefeldt är absolut portförbjuden på detta hotell.» Exakt vad som inträffat mellan Pugh och källarmästaren som föranlett denna förkastelsedom lyckades jag dock inte få reda på.

Fotnoter:

  1. Om jag vore göteborgare skulle jag naturligtvis hävda att en musiker per definition inte kan lämna tonåren. [↩]
  2. För tillfälliga bloggbesökare består dessa av Anders F. Rönnblom, Kjell Höglund, Ola Magnell och John Holm. [↩]
  3. Ett exempel på en sådan låt är »Dinga linga Lena»; ett annat »Hog farm». [↩]