Författararkiv: bosjo

Feel the noize

Postat av
Svara

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!

Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). [↩]
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. [↩]
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. [↩]
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. [↩]
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. [↩]
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. [↩]

Ett dubbelfel

Postat av
Svara

Någon gång i den här bloggens barndom lovade jag — eller hotade, om man ser det från en annan vinkel — att återkomma med en analys av en studie som var snarlik en som diskuterades i den aktuella bloggan. Detta löfte/hot kan nu sättas i verkställighet sedan jag hittat den ställning det handlar om. Den ser ut så här:









Vit drar och vinner
Chéron och Ward

Den som råkar ha ett exemplar av Pachmans bok »Endspielpraxis im Schach» återfinner den som diagram 203 på sidan 144[1], och det dubbelfel som jag antyder existensen av i rubriken har jag redan påtalat i en krönika i Corren, sannolikt publicerad i början av juni 1987[2]. Jag kommer att skriva några ord om bakgrunden till den krönikan innan jag tar plockar fram rödpennan, så du har här ett förträffligt tillfälle att förbättra ditt självförtroende genom att hitta fel som slutspelsexperter, stormästare och bosjo förbisett. Plocka fram ett bräde, ställ upp ställningen, och besvara frågan »vinner vit, och i så fall hur?»

När jag skrev krönikan i Corren hade Axel Ornstein orsakat ett viss rabalder i schackkretsar genom att hävda att det fanns fel i åtminstone hälften av alla publicerade studier. Jag har inget minne av att ha sett Axel’s artikel, men den diskuterades en hel del, dels av de som tyckte att det där med att lösa studier var bortkastad tid och nu fick vatten på sin kvarn, och dels av de som tyckte Axel var helt fel ute. Den ilsknaste kommentaren från det senare lägret stod förmodligen Alexander Hildebrand för i TfS (se sidan 386 i länken ovan). Utan att agera domare i frågan kan man nog hävda med visst fog att Alexanders tvärsäkra procentsatser i TfS nästan säkert är för låga; som ett exempel på en mer realistisk uppskattning kan man ta John Nunns redogörelse för hur han sållat ut omkring 2500 studier som kandidater för att användas i sin bok »Endgame challenge», men att han fann att mer än tusen av dem hade defekter. Åkej, det är inte riktigt 50%, men jag vill minnas att Axel i något sammanhang påpekat att han menade fel i en bredare bemärkelse, inte bara felaktiga och/eller bilösliga studier, så jag lutar nog ändå åt att Axel låg närmare sanningen än Alex.

Dags att plocka fram rödpennan för att kludda lite rättelser i ditt exemplar av »Endspielpraxis im Schach». Svaret på frågorna ovan är »Javisst!» respektive »Nästan hur som helst, bara hen inte sätter patt eller tillåter svart att slå g-bonden»; detta är ju numera lätt att verifiera genom att konsultera Nalimovs databaser på webben. Enligt Pachman så ville Chéron och Ward vinna med följande manöver: 1. Kg5 (Detta är tvunget; på alla andra drag spelar svart 1…Sf5+! med omedelbar [2. Lxf5] eller nästan omedelbar [2. Kg5 Se7, följt av Sxg6] remi) 1…Se8 2. Ld7 Sd6 3. Kf4?! (Ett litet avsteg från den snabbaste vägen, men vinsten är inte bortspelad än.) 3…Kg7 4. Ke5??? Sc4+??? 5. Ke6 Se3 6. h8D+! Kxh8 7. Kf6! (Gissningsvis var det denna finess Chéron ville visa; 7. Kf7 direkt leder bara till remi) och vit vinner. Men som mina frågetecken indikerar finns det ett gigantiskt hål i varianten — svart spelar ju 4…Kxg6!, eftersom svart har en springargaffel på f7 om vit spelar 5. h8D. Enligt Pachman påpekade en A. Eck från München detta, och märkligt nog låter han saken falla där. Dags att lämna ordet till bosjo, årgång -87:

Men titta på ställningen en gång till, glöm bort att det handlar om en studie[3] och använd i stället »sunt förnuft»: Vit har två bönder mer, bättre kungsställning och en stark löpare mot en dålig springare. Slutsatsen är självklar: Vit »måste» stå på vinst! Det gäller bara att se till att svart inte kan offra hästen för g-bonden, som i varianten ovan. T ex 1. Kg5 Se8 2. Ld7 Sd6 3. Lc6! vinner snabbt i alla varianter: På springarflytt vinner vit pjäs direkt eller sätter matt (Kh6 följt av g7) och på 3…Kg7 vinner 4. h8D+! Kxh8 6. Kf6 lätt. Inte heller kan svart rädda sig på annat sätt, 2…Sg7 3. Kg4!, 2…Sc7 3. Kh6! eller 2…Sf6 3. Lb5! Sxh7 4. Kh6! demonstrerar tydligt vits positionella övertag. Sunda förnuftet har återigen fått sista ordet!

Av skäl som jag strax kommer att redovisa håller jag Ward för oskyldig till eventuella kalamiteter, så hittills har vi placerat Chéron och Pachman i skamvrån för att ha missat en remiväg respektive en enkel teknisk vinst. I en tidigare fotnot påpekade jag att jag hittat ett par-tre missar till. En av dem får gissningsvis tillskrivas ett överhoppat drag-par av sättaren och en sovande korrekturläsare; i varianten med 2…Sf6 anger Pachman »4. g7+», vilket inte bara är regelvidrigt utan också skulle satt bort bonden. En annan ganska lustig miss gör Pachman efter 2…Sg7 då han låter vit spela 3. Kf6, för att några drag senare nå fram till samma pjäsvinst som efter 3. Kg4, fast nu med löparen på g4 och kungen på e7.

Men tyvärr kommer jag[4] nog inte undan en stund i skamvrån — efter 2…Sc7 är 3. Kh6?! förvisso inte förtjänt av något utropstecken. Visserligen skulle jag med viss möjlighet att bli trodd kunna hävda att det var Correns närsynta sättare som inte kunde se skillnad på »f» och »h», men om jag menade att skriva 3. Kf6 borde jag fortsatt varianten några drag till — efter till exempel 3. Kf6 Se8+ 4. Ke7 Sf6 är det bara 5. Kf7! som vinner. Eftersom jag är en snäll rättare skulle jag dock inte ge något poängavdrag för den missen, men ett minustecken i kanten blir det definitivt. Och nog borde jag påpekat att hästen kunde »rökas ut» från sitt blockadfält på g7 med hjälp av dragtvång; utan den finessen kan vit inte komma vidare, vare sig med sunt förnuft eller på något annat sätt; ännu ett litet minustecken i kanten.

Som jag påpekat ovan är jag inte längre säker på att detta är en studie, och anledningen till det är att jag hittade följande ställning i den andra volymen av Chérons klassiska »Lehr- und Handbuch der Endspiele»[5]:









Svart vinner
Analyser av W. Ward och Chéron

Rubriken hade dessutom upplysningen att ställningen var hämtad från ett parti som spelats i Lancashire 1915. Ställningen är vald som ett exempel på ett undantag från den generella regel som säger att i ett slutspel med L+2B vs S, där bönderna är förbundna, måste bönderna avancera på rutor av motsatt färg till löparen så att inte springare och kung kan blockera bönderna utan att löparen kan bryta blockaden. Som Chéron helt riktigt påpekar, och du förhoppningsvis kommit underfund med själv här ovan, finns det undantag från den regeln om springaren bara har fyra fält till sitt förfogande, så att den starkare parten kan använda dragtvång för att forcera fram bönderna.

Exakt vad som hänt har jag inte listat ut, men en rimlig gissning är väl att Ward kommenterade partiet strax efter att det spelats[6], att Chéron skrev om ställningen långt senare, och så småningom tog med den då han samlade ihop material till sin »handbok». Hur den felaktiga version som Pachman publicerade har uppstått är ännu höljt i dunkel — framför allt har jag svårt att förstå att en erkänt skicklig analytiker som Chéron skulle ha gjort ett sådant elementärt fel — men troligen såg Chéron finessen i 7:e draget i den avsedda lösningen, och slarvade med detaljerna när han försökte göra en studie av ställningen. Jag har dock inte funnit ställningen vare sig i den (första) upplagan av van der Heijdens databas eller i någon annan bok eller databas, så eventuella bloggbesökare med stora schackbibliotek och databaser får gärna fortsätta forskandet.

Fotnoter:

  1. Jag brukar hävda att jag inte läser mina schackböcker, utan nöjer mig med att veta att jag har dem, men här tyder ett antal markeringar med en blå överstrykningspenna på att jag i alla fall öppnat boken. [↩]
  2. Vid närmare påseende kan man hitta åtminstone fyra-fem enkla förbiseenden i den här sorgliga historien, varav ett tycks vara gjort av mig. Jag kommer att försöka bortförklara det senare. [↩]
  3. Där har jag eventuellt fel; se nedan. [↩]
  4. Eller rättare sagt bosjo, modell -87. [↩]
  5. Jag införskaffade serien trots att Robert Danielsson avrått mig; hans motivering var att den var helt oläsbar. Han hade naturligtvis rätt i det; men det går utmärkt att slå upp saker i den samt bläddra på måfå bland studierna. [↩]
  6. Om W. Ward är den jag tror dog han enligt uppgift 1920. [↩]

Ett streck att tänka på

Postat av
Svara

Under min korta karriär som förlagschef — den varade bara något år omkring mitten av 90-talet, och omfattade en utgivning av summa summarum en bok[1] — fick jag, såsom varande ende anställde, prova på allsköns förlagssysslor från ekonomichef till typograf. Jag ska inte trötta er med ekonomiska ting, men däremot ska jag ge några exempel på hur personer kan ha fel även innan internet slagit genom på allvar.

Som kanske framgått av diverse andra texter på den här bloggen så räknar jag mig som ganska insatt i böckernas värld från en användares synvinkel, men för att få lite tips om hur tillverkningsprocessen går till införskaffade jag det som väl då räknades som rättesnöret för god typografi, Typografisk handbok av Christer Hellmark. Mitt intryck av boken var ganska blandat — visst plockade jag upp ett och annat visdomskorn, men dels var jag inte särskilt förtjust i layouten, som jag tyckte passade bättre för en tidskrift än en bok, och dels hade han en del åsikter som jag fann besynnerliga. En sådan var hans idé att gå med gåsfötterna inåt — »citerad text« — i stället för den i Sverige vanliga metoden att låta dem marschera på framåt[2]. Han påpekar visserligen att detta inte är vedertaget, men tycker ändå att det kan rekommenderas. Jag tycker man ser det allt oftare nuförtiden; det har dock inte gjort mig vänligare stämd till den varianten.

Men det avsnitt som verkligen fick mig att studsa till var följande:

(I engelsk och amerikansk typografi används ofta helfyrkants streck, »em-dash«, som pratminus och tankstreck—i det senare fallet satt som i denna mening utan ordmellanrum. Se upp för detta, t. ex. i dataprogram från USA; halvfyrkantsstreck – som heter »en-dash« på engelska – är det enda rätta i svensk text).

Det »enda rätta»??? Om det åtminstone funnits en motivering så jag kunnat utvärdera för och emot, men icke. Jag hade redan tidigare lutat åt den längre brodern i streckfamiljen, men eftersom jag ser det närmast som en plikt att bryta mot auktoritära påståenden utan motivering så började jag nu använda em-dash konsekvent i mina skriverier.

Så gick några år, och jag råkade vinna några korrpartier. När jag skrev om detta i Korrschack använde jag ett ganska informellt språk, och gav utan namns nämnande en känga åt Hellmark; jag berättade nämligen att jag tagit tankstrecket i försvar, det »som tanklösa typografer alltsomoftast anser ska bytas mot ett minustecken». Detta fick tydligen Lars Grahn att konsultera sin guru på Sydsvenskan, och denne åstadkom följande kommentar:

Det skiljetecken som kallas tankstreck, pratminus, talstreck och replikstreck är till formen ungefär dubbelt så långt som ett bindestreck och en aning tunnare.

Det svenska tankstrecket är ett halvfyrkantsstreck, på engelska kallat en-dash, ungefär lika långt som ett litet n. Det får inte ersättas med helfyrkantsstreck, alltså den långlånga amerikanska varianten, em-dash, ungefär lika långt som ett litet m. För femtio sextio år sedan var det rätt vanligt att i svenska texter hitta em-dash. Vissa svenska datoranvändare råkar ibland få till em-dash med sina engelskspråkiga ordbehandlingsprogram.

Även denna text är synnerligen märklig; visserligen finns det, såvitt jag förstår, bara ett mindre fel i sak (em-dashen bör vara lika långt som ett stort M), men texten är så försåtligt skriven att en ovetande läsare lätt luras på villospår — visst låter det som att en-dashens dominans varit hotat av en amerikansk utböling under några år i mitten av 1900-talet, men därefter lyckats slå intränglingen ur brädet (eller boken, för att vara mer precis)? Jag räknar med att den här bloggens besökare är kulturellt allmänbildade, och omedelbart kan genomskåda detta phula försök att manipulera läsaren, men för säkerhets skull formulerar jag en regel som jag tror har allmän giltighet: Före 1960 var tankstreck i alla kulturspråk, nästan utan undantag, av den långa typen (»em-dash»)[3]. Vid en snabb pappers-googling i mitt bibliotek hittade jag »Ingen rök utan Eld» från 1957 som det tidigaste exemplet på en bok med förkortat tankstreck, men jag vet att jag sett det i en bok från slutet av 40-talet. Frågan är när det första förkortade tankstrecket såg dagens ljus i svensk litteratur — har någon sett ett kort tankstreck före andra världskriget[4]?

Jag tänker bara ge ett exempel på ett »riktigt» tankstreck från den här perioden; det hör till sakens natur att det är omöjligt att bevisa en sådan tes som den jag just slog fast. Men uggle-upplagan av Nordisk Familjebok håller med mig, och det måste väl till och med Hellmark & Co. hålla med om är en tung pjäs[5]. Det står den som inte tror mig fritt att botanisera i godtyckligt välförsett bibliotek, eller varför inte i Projekt Runebergs arkiv.

Av detta mitt påstående följer också att det inte är något särskilt med engelska och/eller amerikanska tankstreck, mer än att dessa länder, som vanligt är jag böjd att säga, är mer konservativa och därmed långsamma att anamma nyheter. Men som Wikipedia-artikeln påpekar håller den kortare varianten på att ta över även där, särskilt i dagstidningars smala spalter.

Låt mig också påpeka att jag inte sätter likhetstecken mellan »tankstreck» å ena sidan och »talstreck» eller »minus» å den andra. Ett minustecken i matematiska uttryck tycker jag bör vara av den kortare typen; det streck som anger att någon säger något kan gott få vara kort om så önskas; men ett äkta tankstreck, där texten tar en paus — eller bryter av för ett inskjutet, parentetiskt meddelande — ska vara långt, helt enkelt därför att det ger en snyggare och mer lättläst text.

Om vi för ögonblicket antar dels att mitt påstående är korrekt, och dels att de typografiska guruerna har rätt i att en-dash numera anses vara att föredra[6], så har det uppenbarligen hänt något i början av 60-talet. Min gissning är att typografer, på dagstidningar i första hand, tröttnade på att sätta smala spalter med dessa långa och otympliga tecken, och att detta så småningom spred sig till övrig verksamhet. Eld, Erik Lundegård, var ju kåsör på Dagens Nyheter, och bruket skulle alltså kunnat följt med från DN till Bonniers. Det förklarar emellertid inte den historielösa och brutalt auktoritativa tonen hos de båda typografiska talesmännen; de talar inte heller om vad straffet för brott mot deras regler är och vilken instans som satt upp dessa hårda regler. Tills vidare betraktar jag dem som kulturella noviser, sådana som inte öppnar böcker om det kan undvikas, i synnerhet inte de som är äldre än tio år, och båda förtjänar epitetet »tanklösa typografer» — det är ju uppenbart att de inte tänker så långt, om ni förstår vad jag menar. De borde meditera en stund över de kloka ord av den legendariske typografen Stanley Morison som jag hittade i en annan av mina typografi-böcker: »Att tänka är faktiskt så mödosamt, att många ignorerar denna betydelsefulla väg att lösa en uppgift.»

En annan svår fråga är varför Lars Grahn, som jag betraktar som en i allra högsta grad kultiverad person, publicerade detta tanklösa dravel utan att rätta de uppenbara felaktigheterna. Jag kan bara anta att tiden var så knapp att han inte hann läsa genom den text han fått, utan bara klippte in den i oläst skick.

Det som fått mig att redogöra för min preferens för långa tankstreck är att jag av en slump råkade finna en vapenbroder i kampen mot förkortningen av tankstrecken, Erik Andersson; hans argumentation kan ses och höras på Sveriges Radios sajt. Namnet Erik Andersson kan inte betraktas som ovanligt på något sätt, men jag misstänker att han har översatt bland annat Nick Hornby och Tolkiens trilogi Sagan om ringen; den senare har jag inte tagit itu med än, och den får nog vänta tills jag läst originalet.

Redan tidigare räknade jag med att Victor Borge med sin fonetiska interpunktion var på min sida i striden; att döma av hans gest i inledningen på den här versionen är hans »dash» bortåt en halvmeter långt.

Det finns emellertid hopp för den ännu obildade föreningen »Tankstreckets vänner» — Unicode har ansett det nödvändigt att lägga till två extra långa tankstreck, dels ett dubbelt em-dash, ⸺, och dels ett trippelt, ⸻. Jag vet inte om jag ser någon direkt användning för dem för tillfället, men det känns tryggt att veta att de finns där.

Kampen mot de förkortade tankstrecken går vidare. Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska.

Fotnoter:

  1. Dessutom gav jag ut ett litet häfte med korrpartier från en match mellan LASS och Alingsås SS, men det var så litet att det knappt kan räknas som bok. [↩]
  2. Den naturliga metoden, att använda tecknen på samma sätt som en parentes — «citerad text» — tycks vara vanlig i Norge; jag använde den själv ett tag när jag var som mest rebellisk. [↩]
  3. Jag har naturligtvis inte kammat genom alla språk, men de böcker jag har på svenska, engelska, tyska, danska och norska följer detta mönster. [↩]
  4. Ännu en pappersgoogling precis innan jag publicerade den här texten hittade ett exempel från 1952, Trimalchios middag; den eventuella boken från slutet av 40-talet gömmer sig emellertid fortfarande någonstans på hyllorna. [↩]
  5. Svensk Uppslagsbok, andra upplagan från mitten av 50-talet, har också ett »riktigt» tankstreck, men jag är för lat för att skanna in den sidan. [↩]
  6. De har Nationalencyklopedin på sin sida, trots allt. [↩]

David 60

Postat av
Svara

David Aler, förmodligen juni 1977. Foto: Ulf Andersson

I mitt ständigt pågående arbete med att förbättra den här bloggens nostalgi-koefficient[1] kommer jag idag att presentera en kamrat från gymnasiet, som i dagarna passar på att fylla sextio år — David Aler. Med en civilingenjör som far och en operasångerska som mor hade David ett svårt karriärval, som han dock löste elegant genom att utbilda sig både till civilingenjör och operasångare, men det är inte de bitarna av hans CV som jag ska orda om, utan jag kommer att koncentrera mig på raden som säger »3-årig naturvetenskaplig linje, Gripenskolan (Nyköping) 1974-77».

Det är vanskligt att relatera sådant som hände för mer än fyrtio år sedan, men jag ska ändå försöka plocka fram några minnen. Att David var klassens ljus är säkerligen inte att säga för mycket; jag vet inte om jag såg hans slutbetyg, men jag misstänker att medelbetyget var cirka 5.0, lågt räknat. Ett ämne klarade han av på en lektion — redan efter första lektionen i engelska insåg alla att hans kunskaper i ämnet vida översteg lärarens, så han tentade av alla tre årskurserna på ett bräde.

Vadå »hird»? Foto: Ulf Andersson

Ett av få historiska begrepp som jag minns från den här tiden är »hird», och anledningen till detta är David. Inför provet satt nämligen han och jag efter skoldagens slut i skolans bibliotek och fördrev tiden med att plugga tills klockan blev så mycket att det var dags att bege sig till schackklubben. Vi turades om att ställa varandra knepiga frågor på det område vi just läste igenom, och en av de frågor där David lyckades sätta mig på pottan var »Vad är en hird?». Till yttermera visso kom just den frågan på provet, vilket fick mig att skänka några tacksamhetens tankar åt Davids håll. Döm om min förvåning då läraren vid genomgången av provet sa något i stil med »ja, frågan om hird var tydligen lite väl svår; det var bara en som hade klarat den!» David satte upp en högst ovetande min då jag frågade om saken efteråt, och hade inget minne av att ha ställt frågan till mig…

Man ska inte ta det där med »klassens ljus» så att han var en plugghäst utan något som helst intresse för annat än böcker; han var till exempel en av klassens bättre pingisspelare, och var ibland med i det femmannalag som försvarade klassens ära i Gripenskolans interna klassfyrkamp[2]. Det jag särskilt minns var att han hade en oerhört stilren och vacker backhand; den kanske inte var den den allra effektivaste, men den hade alltsomoftast en anstrykning av klassisk balett. Han spelade också basket med stor frenesi, och jag minns att vi blev ovänner i åtminstone fem minuter över ett domslut, där han hävdade att jag foulat honom medan jag bedyrade min oskuld. Visserligen har inte basket förvildats på samma sätt som ishockey (»MMA med lång käpp») och handboll (»brottning med liten boll»), men jag tror att min »förseelse» skulle bedömas oerhört milt idag.

En annan händelse som etsat sig fast i minnet är en lektion med Enok Salomonsson. Denne var skolans lärare i psykologi, filosofi och religionskunskap, och en kunskapsförmedlare med en del egendomliga idéer — till exempel fick vi en gång en väldig massa sidor i läxa, men när vi slog upp de angivna sidorna fann vi att de alla var blanka; på lektionen pratade han sedan i 40 minuter om begreppet tabula rasa. Den här lektionen inträffade något år senare, och för ovanlighetens skull satt David och jag bredvid varandra, eftersom våra respektive normala bänkgrannar var frånvarande av någon anledning. Vi hade förmodligen pratat och skrattat lite högt när vi satte oss ned, så Enok började lektionen med att be David att läsa på sidan nånting »eftersom du tycks tycka om att prata.» David slog upp den angivna sidan, drog in andan för att börja läsa, men innan han hann börja sa Enok något i stil med »Jag kanske ska ge lite bakgrund…», och så började han prata. Så fort han gjorde en paus och sneglade åt vårt håll drog David efter andan igen, men utan resultat eftersom Enok lugnt fortsatte sin monolog. När skolklockan till slut ringde ut till rast hade David fortfarande inte läst ett ord…[3]

På raster och håltimmar spelade vi ofta bridge och en gång beslöt jag mig för att spela David ett spratt. Det var nämligen så att han hade oerhört svårt att dölja att han satt med bra kort, så jag preparerade en hand där jag gav honom en nio-korts hjärter. Medan han flämtande plockade upp hjärter efter hjärter till höger om mig räknade hans partner sina poäng utan att bry sig om partnerns uppenbara upphetsning, och efter att jag hade passat bjöd han med ganska likgiltig röst »en hjärter»; jag hade nämligen gett honom 14 honnörspoäng och fördelningen 4-3-3-3 med hjärter som enda bjudbara färg, och enligt det »system» vi spelade kunde han inte gärna bjuda något annat. Tyvärr var ingen kameraman i närheten vid det tillfället, men alla som någon gång sett en fågelholk borde kunna efterlikna Davids min då han hörde det budet.

Davids humor är en annan detalj jag kommer ihåg — på en mattelektion ämnade han rita en cirkel, men saknade lämpligt instrument för detta; han vände sig då till en bättre utrustad kamrat och sa hotfullt »passare!» med sin allra bästa gangsterröst. Jag kan också se honom framför mig vid ett tillfälle då han förvridit ansiktet, förmodligen för att likna en tupp eller höna, för att yttra de bekanta orden »sem-GOK!», med stor emfas på GOK[4]. David var, om jag minns rätt, stor beundrare av Monty Python-gänget och deras humor, och även om jag inte är säker på vem som kom på idén att byta ut diverse substantiv mot »pingvin» på ett vykort som jag fick från ett gäng klasskamrater som tågluffade i sydeuropa, så har jag alltid misstänkt att David hade minst ett finger med i spelet, förmodligen hela handen[5].

Att David hade en artistisk ådra märktes redan under den här perioden. Personligen är jag honom mycket tacksam för att han hjälpte mig genom att läsa en av Nils Ferlins mest kända dikter, »En valsmelodi», då jag höll ett föredrag om min favoritskald under en svensklektion[6]. Som specialarbete valde David att tillsammans med några likasinnade sätta upp en pjäs av den sedermera nobelprisbelönade författaren Dario Fo; jag minns inte så mycket av föreställningen, mer än att det var ett väldigt springande och hoppande i slutscenen, men att ingen trots detta trillade omkull.

David och jag tillhörde vid den här tiden samma schackklubb, Nyköpings ASK, och jag har naturligtvis en del minnen därifrån. Jag har dessutom sparat ett flertal protokoll från våra partier, och från början var min plan att visa något eller några av dem här. Efter att ha spelat genom några av dem har jag emellertid kommit till insikt om att jag gör David, mig själv och inte minst er läsare en stor tjänst genom att låta dessa protokoll ligga kvar på botten av den flyttkartong där jag hittade dem[7].

I stället tänkte jag visa några av Davids schackproblem. Han gjorde nämligen ett flertal sådana innan andra intressen så småningom tog över. Från en fackmässig synvinkel var hans problem ganska enkla, men det är ju inte så konstigt att det blir så i början; jag visade några av hans problem för Åke Hellström, en problemist som blev min klubbkamrat i Linköpings ASS, och han menade att David hade talang. Vad som kunde ha blivit om inte om kommit i vägen får vi tyvärr aldrig veta.

Hur som helst tänkte jag här nedan visa de sex av Davids problem som jag känner till har publicerats. Alla är relativt enkla, och många är så kallade miniatyrer, dvs har sju pjäser eller färre, vilket gör att de är lämpliga som lösningsobjekt. Lösningarna återges längst ned på sidan; alla utom en kan spelas igenom.









Matt i två drag
Tidskrift för Schack 1977/7









Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

»Seriehjälpmatt» betyder att svart först drar ett visst antal drag, i det här fallet sex, så att vit sedan kan sätta matt med ett enda drag.









Hjälpmatt i tre drag
Tidskrift för Schack 1979/3

I en hjälpmatt börjar normalt svart, varpå vit och svart drar omväxlande på normalt sätt — förutom, naturligtvis, att svart hjälper till allt vad hen orkar för att vit ska kunna sätta matt i angivet antal drag. Det här problemet visade sig vara bilösligt vid publiceringen i TfS, så jag har tagit mig friheten att korrigera det på ett, som jag tycker, naturligt sätt. Jag vill minnas att David någon gång sagt att han gjort det, och jag misstänker att det var ungefär så här han hade tänkt sig.









Matt i tre drag
Östgöta Correspondenten juni 1987

Det här är en personlig favorit — jag minns att David inte var nöjd med den här versionen, och på alla möjliga sätt försökte ersätta den svarta bondemassan med några vita pjäser, men hur det nu var lyckades jag alltid hitta en bilösning på hans försök. Såvitt jag vet är detta fortfarande den enda version av problemet som inte är bilöslig.









Matt i två drag
LASSmeddelande 1989/3









Matt i tre drag
LASSmeddelande 1990/1

Och nu till slut något som jag hoppas blir en överraskning — jag har, dagen till ära, komponerat ett problem! Så här ser det ut:









Hjälpmatt i 1.5 drag (Två lösningar)
Tillägnad David Aler, 60 år

Det där med 1.5 innebär att svart avstår sitt första drag — vit drar, sedan svart och så sätter vit matt. Som problem betraktat är det naturligtvis inte särskilt märkligt; dess eventuella värde ligger bokstavligen (!) i pjäsernas kollektiva utseende… Grattis, David!









Seriehjälpmatt i sex drag (2 lösn.)
Tidskrift för Schack 1977/9

Lösning 1: 1.d5 2. dxe4 3. e3 4. e2 5. e1S 6. Sg2 Sg3 matt
Lösning 2: 1. Kg2 2. Kf2 3. Ke3 4. Kxe4 5. Kd5 6. e4 Sf4 matt

Fotnoter:

  1. Det vill säga, förhållandet mellan antalet bloggor som möjligen var relevanta för länge sedan och antalet bloggor som är relevanta idag. [↩]
  2. De övriga sporterna var badminton, handboll och volleyboll. I trean var vi i final i samtliga sporter, men vann ändå inte sammanlagt, eftersom T2D också var i final i samtliga grenar, och vann tre av dem. [↩]
  3. Enok Salomonssons monologer var mer eller mindre legendariska, och kunde behandla det mesta, men de hade en stående punkt som han alltid återkom till — den hemska regimen i Sovjet i allmänhet, och Stalin i synnerhet. En snabb googling avslöjar att det på 50-talet fanns en missionär i Kenya vid namn Enok Salomonsson, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det är samma person. [↩]
  4. Dessa ord ingick i ett test av korttidsminnet som vi gjorde under en psykologilektion. Det är ett beklagligt faktum att dessa tio meningslösa stavelse-par är det som jag minns i särklass bäst från min gymnasietid. [↩]
  5. Osäkerheten beror naturligtvis också på att vykortet undertecknades av »Pingvin, Pingvin, Pingvin och Pingvin»… [↩]
  6. Orden »Ty jag är ganska mager om bena / tillika om armar och hals» har tyvärr aldrig varit särskilt applicerbara på min lekamen. [↩]
  7. Det faktum att jag bor i ett trähus gör att jag inte vågar ta till vissa mer radikala behandlingsmetoder. [↩]

Kompetens då och nu

Postat av
2

I den programförklaring jag gjorde vid den här bloggens födelse, i artikeln »om bloggen», utlovade jag diverse nostalgiska utgjutelser på temat det var bättre förr. Visst har det blivit en och annan blogga med den inriktningen, men avgjort färre än jag förväntat mig. En anledning till det är givetvis att allt inte var bättre förr, vilket begränsat urvalet en hel del. Den senaste veckornas märkliga erfarenheter av support från olika företag i teknikbranschen påminde mig om en historia om tekniksupport förr i tiden, från den tiden datorer var riktiga datorer som fyllde ett mindre rum, slukade el i kopiösa mängder, och räknade en tusendel så snabbt som det datorchip du har i ditt kylskåp. Men låt mig först redogöra för mina duster med nutiden; två av dem är ännu inte avslutade, så det finns gott om plats för nya överraskningar.

Först, låt mig prata internet. Jag hade, som jag nämnt i en tidigare blogga, tidigare en internetleverantör vars namn nästan var Bedbrandsbolaget, och sedan något år tillbaka opererar de som de flesta känner till under koncernnamnet; detta är visserligen inte Telenoll, men det får duga som ett alias för min berättelse.

I förra veckan fick jag ett brev från Telenoll där man meddelade att från första april gäller ett »nytt pris»; om jag förstod det rätt var detta ganska precis dubbelt så mycket som jag betalar idag. Som långvarig kund hoppades jag dock kunna snacka till mig en bättre deal, och när jag ringde till Telenoll var personen i andra änden på samma våglängd; han erbjöd mig samma villkor som jag hade idag med en bindningstid på 12 månader, vilket jag accepterade. Det konfirmationsmejl han skickade innehöll dock inte någon uppgift om vilket pris jag skulle betala, utan om vilken rabatt jag skulle få, och med det nya priset räckte den rabatten inte långt utan det skulle resultera i en kraftig höjning. Vid en ny signal till Telenoll fick jag först prata med en person som lugnade mig med att det var det överenskomna priset som gällde, och sedan med en annan som tvärtom med stor vältalighet hävdade att det var den överenskomna rabatten som gällde. Jag beslöt mig därför, efter någon dags fundering, att gå över till internet via fiber, och jag ringde därför till Telenoll för att kungöra mitt beslut. Denna gång råkade jag på en person som med minst lika stor vältalighet menade att det var det överenskomna priset som gällde, varpå jag raskt skrinlade mina fiberaktiga planer för att i stället binda mig för ytterligare 12 månader med den gamla uppkopplingen. Den senaste kontakten lovade att skicka ett mejl med överenskommet pris och period så att jag hade något att visa upp ifall det skulle visa sig att systemet bara gav mig den nuvarande rabatten, men något sådant mejl har ännu inte kommit; jag får väl ta en ny omgång med Telenollorna i nästa vecka.

Min mejldator har den senaste tiden visat tydliga tecken på ålderskrämpor, och efter att grundligt utforskat marknaden — jag googlade i åtminstone fem minuter — bestämde jag mig för att ersätta den med en dator från ett företag som vi kan kalla för Webb-farstun. Datorn hade visserligen ett 64-bitars operativsystem och bara 4 GB minne, men enligt uppgift skulle den ha en ledig minnesplats så jag köpte 4 GB till. I onsdags i förra veckan släpade jag hem datorn på dåligt plogade vägar i ett lätt snöfall, öppnade datorn för att stoppa i det inköpta minnet — och såg ett moderkort med bara ett RAM-slot, som dessutom var långt ifrån tomt.

Torsdag morgon startade jag en chat med supporten på Webb-farstun, påpekade att jag inte hittade något tomt RAM-slot, och bad att chattaren skulle ta en titt på den bild som jag tagit av moderkortet. Jag skickade iväg bilden utan några kommentarer, varpå den jag chattade med berättade att hen lämnat över det till en kollega som förmodligen skulle återkomma efter ett par timmar. Dessa timmar visade sig bli fler än 24; fredag morgon återkom kollegan med en fråga vad bilden handlade om, min ursprungliga kontakt hade inget minne av det. Jag skickade en kortfattad beskrivning av problemet, men fick inget svar innan helgen.

På måndag morgon fick jag äntligen svar, och det löd i sin helhet: »Vi misstänker att det sitter ett slot under ram minnet se bifogad bild.»; den bifogade bilden visade sig vara min ursprungliga bild, med RAM-et inringat. Mitt svar hade gissningsvis ett pH-värde i närheten av 0; jag har ingen direkt åstundan att leta rätt på exakt vad jag skrev, men utgår ifrån att jag meddelade henom vad jag ansåg om en »support» som tog två dagar på sig för att komma med lösa gissningar. När jag inte fått något svar på måndag eftermiddag, ringde jag upp Webb-farstuns support, och fick prata med någon som lovade ta kontakt med inköpsavdelningen (!?!), som skulle kunna ta kontakt med datorleverantören, Mjukägg, för att reda ut vad som hänt, och sedan återkomma till mig.

Klockan tio på tisdag morgon hade jag fortfarande inte fått något besked, så då gjorde jag äntligen vad jag, med facit i hand, borde gjort redan på torsdag morgon — jag gick in på Mjukäggs hemsida, hittade någon att chatta med, och fick svaret på tio minuter. Visserligen försökte chattaren med »det står i manualen», men eftersom jag redan undersökt den manualen fram- och baklänges kunde jag returnera på volley med sidan där moderkortet på »min» modell fanns avbildat, samt ett konstaterande att så såg det inte ut när jag öppnade burken. Hen »försvann» några minuter från chatten, och kunde sedan ge mig det besked jag ville ha — jo, det fanns mycket riktigt bara ett slot, men det kunde klara av kort upp till 8 GB.

Webb-farstun och jag har nu gjort upp på »undisclosed terms», som det brukar heta i fotbollsbranschen. Vi får väl se om jag skriver något addendum när jag sätter in ett 8 GB-minne så småningom.

Mitt tredje (och sista för den här gången, jag lovar) problem rörde också min min nya dator, eller rättare sagt min printer[1]. Den modell jag har är tämligen kapabel, men börjar bli till åren; jag skulle tro att den befinner sig någonstans i yngre tonåren, och med tanke på utvecklingen på datorfronten kunde den lika gärna vara skapad före syndafloden. När jag gick in på tillverkarens hemsida förväntade jag mig inte att hitta någon driver för min modell, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller, men jag hittade inte ens en antydan om vilken av de generiska mjukvaror som Windows 10 tillhandahåller jag borde använda. Jag skickade därför ett kort mejl till supporten på den amerikanska firma som tillverkat printern[2] med min printers typbeteckning, ett konstaterande att jag inte hittat den på de ställen jag hoppats hitta den, samt en fråga vilken driver jag skulle använda i stället. Jag fick svar tämligen snabbt, men det var tyvärr av goddag-yxskaft-typen; en hänvisning till den steg-för-steg-handledning jag försökt använda, och ett påstående att detta problem var av en typ som bäst löstes med ett telefonsamtal. Jag svarade med att jag redan använde sagda handledning, och förklarade än en gång och ännu tydligare att min printer inte fanns med i någon av de listor som den hänvisade till. Jag påpekade också att jag inte ville ringa eftersom telefonsamtal från Sverige kan vara ganska dyra. På detta fick jag följande svar, rejält förkortat:

Thank you for completing the steps that we sent. I wish they would have resolved the issue. It would be easier to resolve this over the phone. I can schedule a callback during the hours of 9am – 6pm ET, Monday through Friday (excluding major Holidays). […]

*Note: We can only make calls within the US. If you are not within the US, please contact Sister Support within the country of purchase using the link below.

Den snippade biten angav i detalj vad jag skulle göra för att de skulle kunna ringa upp mig.

Det skulle ju kunna vara så att jag stött på en individ utan vare sig förmåga att uttrycka sig adekvat eller att förstå vad jag skrev, men hela vår konversation osar Doctor lång väg; med andra ord tror jag att jag råkat ut för ett tidigt försök att introducera AI (vilket i detta fall lämpligen bör uttydas Artificiell Idioti) i supportprocessen. Jag utgår alltså från att en mänsklig supportinstans skulle känt till att »Sweden» inte ligger i USA, och att svaret därför kunde gjorts avsevärt kortare — jag är en obotlig optimist. Så optimistisk att jag försökte ställa samma fråga till den svenska systersupporten mer än en gång var jag dock inte[3]. Jag har nu installerat en driver på måfå; den utskrivna testsidan såg ganska OK ut, så med lite tur ska det nog ordna sig.

VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som en motvikt till dessa dystra berättelser tänkte jag nu berätta historien om Axelsson[4]. I slutet av 1980-talet hade jag under några år det tekniska huvudansvaret för institutionsdatorn på IFM, ALADIN — för att förekomma eventuella dumma frågor så visste vi mycket väl att »Alladin» stavas med två »l», men datornamn fick innehålla högst sex tecken på den tiden. ALADIN var en VAX 11/780 från Digital Equipment (DEC). Ni kan se en ganska slimmad version av en sådan här till höger; den saknar, såvitt jag kan se, såväl hårddiskar som bandstation.

ALADIN hade varit i drift sedan november 1983, om jag minns rätt; dess installation hade blivit något fördröjd av handelstrassel med USA — en driftig affärsman hade tagit sig för att köpa en likadan dator för att sedan försöka skeppa den vidare till ett visst land i öst, vilket orsakade en temporär fnurra på handelsrelationerna till landet i väst tills saken retts ut. I stort sett hade den skött sitt jobb väl under denna tid, men någon gång under 1988, skulle jag tippa, började den visa en mindre trevlig sida; den kraschade utan synbar anledning lite då och då. Det kunde dröja några veckor, kanske upp till en månad mellan krascherna, och varje gång kom DEC:s speciella »task force» för att undersöka kraschen och försöka se till att den inte hände igen[5]. Den som utförde det huvudsakliga jobbet var den redan omnämnde Axelsson. Hans arbetsmetod var att omväxlande sitta nedgrävd i den pappersmassa som ALADINs konsol spottat ur sig i kraschögonblicket, och som innehöll något slags minnesdump; med ett speciellt mätinstrument undersöka tillståndet på något av de många kretskort som fanns i ALADINS inre; samt klia sig i huvudet. Vanligen slutade det med att han bytte ut något kort, men erkände att det inte alls var säkert att problemet var löst.

Minneskorten på en VAX 11/170 (Foto: RecycledGoods.com)

Som jag vill minnas det hade Axelsson konkluderat att felet förmodligen låg hos något av minneskorten; den bild jag letat fram här till höger visade hur det kunde se ut i innandömet på en någorlunda fullbestyckad VAX 11/780 (vi hade från början 4 MByte RAM, men utökade det ganska snart till 8, vilket jag tror var maximum). Varje minneskort var stort som en mindre bakplåt, och hade gissningsvis en kapacitet på 128 kByte per plåt.

När detta hade pågått ett tag — det var kanske fjärde gången Axelsson och hans kollegor tvingats göra sjukbesök hos oss — och Axelsson inte heller denna gång lyckats komma fram till något positivt resultat med pappersmassa och mätinstrument så fick han så småningom nog. »Nu», sa han, »gör vi så här». Han tog fram en av de största skruvmejslar jag sett[6], vände den bak-och-fram, och drog hårt med handtaget längs raden av minneskort; en ovetande person som råkat passera i korridoren utanför kunde utan vidare fått för sig att någon fyrat av en kpist-salva i datorhallen. Sedan återgick han till att undersöka kretskorten med sitt instrument; tre av dem hade inte klarat skruvmejseltestet och byttes raskt ut. Visserligen kunde han inte lova något den här gången heller, men hans förmodan att det problematiska kortet var ett av dem som inte skulle klara lite fysisk misshandel visade sig korrekt; ALADIN levde sedan vidare i all högönsklig välmåga tills den ersattes med en armada av arbetsstationer och persondatorer i början av 90-talet.

Innan jag slutar tänkte jag presentera en slutsats som jag kommit fram till under åren, och måhända inte är uppenbar från mina berättelser ovan: Kompetens är farlig och i vissa fall oönskad! För att försöka förklara denna till synes paradoxala ståndpunkt, låt mig visa upp supportprocessen genom ögonen på tre agenter, var och en med olika krav och mål.

För Kunden är det hela enkelt: hen vill ha hjälp, och bryr sig inte särskilt mycket om hur hen får det. Här varierar kraven ganska mycket från kund till kund beroende på förkunskaperna; jag, som mer eller mindre varit fastkedjad vid en dator de senaste 35 åren, har andra frågor än min mor, som fick sin första dator då hon fyllde 75. Målet är dock detsamma — det skall funka.

Företaget vill naturligtvis ha nöjda kunder, men hur detta går till beror till stor del på företagets storlek. Ett litet, kanske nystartat, bolag har inget val — de måste ha kompetenta medarbetare, såväl i support- som i utvecklingprocessen, och ofta är det en och samma personer. För ett något större bolag är situationen en annan — här är det viktigt att särskilja de olika processerna och försöka se till att kompetensen flyttas från enskilda personer till själva processen. Att ha för mycket kunskap samlad på enskilda personer gör företag sårbara för katastrofer som att en nyckelperson råkar kliva ut framför en buss, eller lämnar företaget. Just DEC råkade ut för ett dråpslag när man inte lyckades gardera sig mot detta — en grupp programmerare som tillhörde kärnan av utvecklare för VMS (operativsystemet för VAX) köptes över till Microsoft för att skapa ett riktigt operativsystem i stället för DOS[7], och även om Digitals nedgång och fall också kan skyllas på andra saker så var förlusten av denna programmerarkompetens utan tvekan en bidragande orsak.

Även för Enskilda supportpersoner är det tveeggat att ha kompetens. Ta Axelsson som exempel; 1988 var han kung av VAX-support med enormt djupa kunskaper, bara fyra-fem år senare fanns det knappt några VAX:ar kvar. Och även i fall då kompetensbehovet finns kvar över en längre tid kan det vara problematiskt att kunna en sak för bra för de som vill avancera i en organisation; det gamla uttrycket »skomakare, bliv vid din läst!» har fortfarande aktualitet.

Att bygga upp ett supportsystem med mer eller mindre utbytbara personer och en kunskapsdatabank som tillsammans motsvarar en verkligt kompetent person är alltså ett svåruppnåeligt mål för större företag, men nödvändigt för dess överlevnad. Man kan säkerligen dra historiska paralleller till övergången från hantverk till industriell tillverkning. Här har det ju visat sig att det trots allt fortfarande finns ett behov av kompetens inom hantverkarkåren; kanske får vi se något liknande i IT-branschen så småningom.

Fotnoter:

  1. För de personer som eventuellt störs av att jag inte använder det svenska ordet »skrivare» kan jag meddela att detta mitt fasthållande vid en svengelsk term beror på ett förvirrat samtal från min tid som datoransvarig på IFM i slutet av 80-talet, där det visade sig att en av oss pratade om en XY-skrivare och den andre om en printer. [↩]
  2. Låt oss i samma anda som präglat namngivningen av övriga företag i denna jeremiad kalla dem för Sister. [↩]
  3. Jag fick ännu en länk till handledningen för driver-installation, samt uppmanades att kontakta Microsoft vid problem. [↩]
  4. I den ursprungliga versionen av denna blogga kallade jag honom Axelson och inte Axelsson; något förnamn kunde jag inte minnas att jag någonsin hade hört. Sedan han lämnat en kommentar (se nedan) har jag försökt korrigerat detta, och börjar svagt minnas att någonstans i bakhuvudet har jag nog lagrat att jag hört att förnamnet var Stefan. [↩]
  5. DEC, eller »Digital» som de vanligen kallades, var tillräckligt stora i Linköping för att ha en egen supportavdelning stationerad där. [↩]
  6. Såsom varande son till en grävmaskinist har jag sett en hel del skruvmejslar i min dar. [↩]
  7. Det blev så småningom känt som Windows NT, och är såvitt jag förstår fortfarande grunden för Microsofts operativsystem. [↩]