För några år sedan frågade mig någon om jag räknade mig till kategorin »språkpoliser», det vill säga de som försöker skydda språket från allsköns missbruk, eller åtminstone sådant som av vederbörande polis uppfattas som missbruk. Jag kunde ju inte neka till det — jag retar mig minst lika mycket på särskrivningar och »han i stället för honom» som alla andra språkpoliser — men försökte hävda att jag tillhörde »hemliga språkpolisen», eftersom jag hellre led i det tysta än kastade mig in i det språkliga projektilregnet.
Det finns dock vissa saker som jag reagerar på som andra språkpoliser tycks finna mindre viktiga. Mitt korståg mot »och» i vissa sammanhang, både vid direkt felaktigt användande (som till exempel i stället för infinitivmärke) och i vissa accepterade språkliga missfoster (som till exempel »gå och bada»), är jag såvitt jag vet nästan ensam om, och då blir det ju ärligt talat inte mycket till korståg. Just »gå och bada» ledde till ett flertal diskussioner med den normalt synnerligen logiskt tänkande Mats Ahlbeck[1] i början av 80-talet, men vi kom inte till någon slutsats mer än att våra ståndpunkter skilde sig åt.
Sedan dess har jag alltså hållt en låg profil, som det heter när man inte bråkar alltför mycket. Det finns emellertid tecken som tyder på att är dags att börja polera vapnen för kampen mot en väderkvarn som försöker smyga sig in i det svenska språket, och eftersom tangentbordet är mäktigare än svärdet så är det det som jag höjer[2].
Som rubriken antyder är det ordet momentum jag reagerar på. Visserligen kan man med visst fog påstå att det huvudsakligen används av sportjournalister av vilka man inte kan förvänta sig någon större kännedom om det svenska språket[3], men häromveckan såg jag det användas av en person vars kompetens i både språkliga och naturvetenskapliga sammanhang inte kan betvivlas (diskretion hederssak; en gång är ingen gång; och så vidare.), så det kan i alla fall inte skada med en kort bakgrund till problemet.
»Momentum» är ett engelskt ord som på svenska bör översättas med »rörelsemängd»; det är en fysikalisk term som betecknar en fundamental storhet i den newtonska mekaniken, och fås genom att multiplicera de ännu mer fundamentala storheterna massa och hastighet. Det betyder till exempel att det är lättare att få stopp på en pingisboll än ett bowlingklot som rör sig med samma hastighet, eftersom bowlingklotets rörelsemängd är större. I sportjournalistikens värld betyder alltså »att ha momentum» ungefär att röra sig framåt mot sitt slutliga mål utan att låta sig påverkas av mindre hinder.
Problemet med ordet »momentum» har jag också antytt i rubriken: det kan förväxlas med ordet moment, som i svenskan av tradition används då en hävstång på någon sätt är inblandad — där har ni väderkvarnen, om ni så vill. Nedanstående schema visar hur olika svenska och engelska termer är relaterade:
| Engelsk term | Svensk term | Betydelse |
|---|---|---|
| (Linear) momentum | Rörelsemängd | Rörelsemängd |
| Force | Kraft | Förändring av rörelsemängd |
| Angular momentum | Rörelsemängdsmoment | Rörelsemängd i änden på en hävstång |
| Torque | Vridmoment | Förändring av rörelsemängd i änden på en hävstång |
Jag är den förste att erkänna att »rörelsemängdsmoment»[4] inte tillhör det svenska språkets omistliga skatter, som »morgongåva» eller »dagsmeja», men håll med om att »momentummoment» skulle vara ett klåparuttryck av ansenliga mått.
Jag gjorde en snabb undersökning i SAOB, och fann att »rörelsemängd» finns belagt sedan 1859; innan dess använde man tydligen »rörelsekvantitet». Ordet »moment» i den här betydelsen har man hittat redan 1752, och det skulle inte förvåna om det är ännu äldre. Ser man till etymologin så kommer naturligtvis både moment och momentum från samma latinska stam, och det är olyckligt att det kommit att få olika betydelser i de två språken. »Det är inte bra att samma ord kan betyda två olika saker», sa bonden; »Grymt», sa grisen…
Kan vi nu vara överens om att hålla »momentum» borta från det svenska språket, åtminstone till vi hittat ett bättre och mer lämpligt ord för »moment»? I så fall tänkte jag avsluta den här bloggan med några funderingar kring begreppet rörelsemängdsmomentskonstans; inte heller detta ord torde vinna något språkligt skönhetspris. I korthet, och mycket förenklat, betyder det att om något som snurrar inte utsätts för några externa krafter, så kommer det fortsätta att snurra.
Den första funderingen är klassisk, redan Newton grubblade på en variant av detta och relativitetsteorin är påverkad av följderna av Einsteins tolkning av Mach’s princip. För att inse problemet, tänk dig ett rymdskepp som är helt sfäriskt, och placera detta i ett annars helt tomt universum. Kan detta rymdskepp rotera? Vad roterar det i så fall i förhållande till; det finns ju inget annat? Ytterst handlar det om massa, trög och/eller tung, och det sista ordet är inte sagt än.
Den andra funderingen är mer handgriplig, och handlar om en liten fysikalisk leksak som jag fick en gång för länge sedan av dåvarande studierektorn på filosofiska fakultetens fysikavdelning, Lennart Samuelsson. Den har många namn — de vanligaste tycks vara »rattleback» och »celt» — och en del märkliga egenskaper:
Trots att denna wikipedia-artikel listar en del vetenskapliga undersökningar så hittar jag ingen enkel och begriplig förklaring på hur rörelsemängdsmomentskonstansen fungerar i det här fallet; om man jämför de två tidpunkterna strax efter att rattlebacken petats igång (åt »fel» håll) och strax efter det att den vänt till »rätt» snurr-riktning tycks det mig uppenbart att dess rörelsemängdsmoment bytt tecken. Vart har mellanskillnaden tagit vägen? Tallriken tycks ju inte snurra, så vad är det som »tagit upp» det försvunna rörelsemängdsmomentet? Luftpartiklar? Jorden? Universum?
Den tredje och sista funderingen tar mig tillbaka till ett tankeexperiment som någon föreslog i en diskussion en sen kväll i studentkorridoren för många år sedan; om jag minns rätt har den Thomas L. som upphovsman, även om jag kan ha lagt till och dragit ifrån diverse detaljer genom åren. Tänk dig en toalettpappersrulle, där du avlägsnat den där kartongbiten i mitten som pappret varit upprullat på. Tänk dig vidare att du befinner dig ute i rymden, långt från alla gravitationskällor[5]. Håll fast den yttre änden av pappret i ena handen och peta iväg rullen så den börjar rulla ut sig med den andra; när den rullat några varv släpper du taget om pappersändan. Hur kommer rullens bana att se ut? När den rullat ut sig helt, kommer rörelsemängdsmomentskonstansen att få den att börja rulla ihop sig igen? Det här är kanske mer ett tekniskt problem (Thomas var teknolog), men kan ha sitt praktiska intresse för oss fummelpellar som råkar ut för olyckor då nöden är som störst.
Fotnoter:
- Han redde bland annat med stor logisk stringens ut hur händelseförloppet bakom Carolas textrad »då blir vår kärlek aldrig främmande igen» måste ha sett ut. [↩]
- Och det behövde sannerligen en rengöring… [↩]
- Här undantar jag naturligtvis forna tiders språkliga virtuoser som Sven Jerring, Lars-Gunnar Björklund och Bengt Grive. [↩]
- Jo, jag vet att somliga säger »impulsmoment»; tack, men nej tack. [↩]
- Om du vill kan du återvinna ditt tänkta universum i min första fundering, men stoppa för säkerhets skull in några avlägsna galaxer så att saker och ting kan rotera som vanligt. [↩]
