Författararkiv: bosjo

Teodicé-problemet löst!

Postat av
2

I helgen, under en kortare vila på soffan (en så kallad »lur»), insåg jag plötsligt att teodicé-problemet var lätt att lösa; det var ju egentligen bara att torka bort fluglorten så var det klart. Med tanke på att tidens skarpaste hjärnor kämpat med detta problem i mer än två tusen år, från Xenofanes och Herakleitos[1] över Leibniz, som uppfann begreppet teodicé, ända till våra dagars teologer är det överraskande att ingen upptäckt detta förut; och skulle det visa sig att jag har fel, att någon redan utvecklat nedanstående tankegångar, så blir jag inte det minsta förvånad.

Men låt oss börja från början. Teodicé-problemet kan enklast uttryckas i tre, ibland fyra, korta satser, som tycks motstridiga:

  • Gud är alltigenom god
  • Gud är allsmäktig
  • Gud är allvetande
  • Det existerar lidande i vår värld

Den tredje av ovanstående satser brukar ibland utelämnas, men i så fall öppnar man för möjligheten att Gud visserligen är allgod och allsmäktig men inte vet hur illa det är ställt på jorden; en deist skulle kunna argumentera på det sättet.

Att nämna alla försök som gjorts genom åren att lösa problemet skulle kunna fylla ett mindre bibliotek, så låt mig bara nämna ett par exempel som jag råkat stöta på relativt nyligen. Markion, en av de första att gå över till kristendomen, menade att det fanns två gudar, en lite lätt elak skapargud, som skapat universum och sedan mest ställt till oreda, och den kristne guden som försökte ordna allt till det bästa. Om man läser bibeln är den tolkningen ytterst rimlig, eftersom den gud som beskrivs i det gamla testamentet har få likheter med den kristne guden som hen framställs i det nya, men Markion fick inget gehör för sina idéer. Spinoza, som trots sitt milda och föga aggressiva sätt retat gallfeber på fler generationer av teologer, filosofer och vanligt folk än kanske någon annan tänkare, försvarade sin gud med ett, som jag uppfattar det, deterministiskt argument; enligt detta har en blind lika lite orsak att beklaga sig över sin blindhet som en sten, eftersom guden i sin design av världen inte avsett att ge vare sig den blinde eller stenen synförmåga[2]. Leibniz, slutligen, argumenterade, enligt Viktor Rydberg att gud hade haft många olika världar att välja på, men att den han valde, den vi lever i, var den bästa av alla möjliga världar. Leibniz var ju den andre som upptäckte infinitesimalkalkylen, och var sålunda bättre rustad att lösa optimeringsproblem än resten av mänskligheten vid den här tidpunkten, med undantag möjligen för Newton, men jag håller det för otroligt att han lyckats hitta en rimlig målfunktion att optimera, eftersom problemet är ganska komplicerat[3].

Förutom den redan omnämnda Spinoza-boken, som jag just bläddrat i då den insikt jag nu skriver ner slog mig[4], så var det ytterligare en inspirationskälla som jag hade någorlunda aktuell; någon eller några månader innan hade jag lyssnat genom en mängd arkiverade poddradioavsnitt från Philosophy bites, och det avsnitt jag tänker på hette Stephen Law on evil. I slutet av intervjun gör Law den intressanta observationen att om man kastar om begreppen lite i serien av påståenden ovan, så att det första påståendet blir »Gud är alltigenom ond» och det fjärde »Det existerar mycket gott i vår värld», så blir visserligen frågeställningen annorlunda, men i stort sett alla argument som kan användas för att motivera den gode, allsmäktige gudens existens kan göras om för att motivera den onde, allsmäktige guden. Han föreslår också en mer normal gud, med »good days and bad days», som ett aningen mer troligt alternativ.

Det är detta senare förslag som jag arbetat vidare på, och nu presenterar. Jag tänker mig en allsmäktig gud; jag har döpt henom till Otto, av skäl som enbart blir uppenbarade för den som tar sig tid att läsa fotnoter[5]. Varje gång Otto griper in i vår vardag tar hen fram en oändligsidig tärning, normalfördelad med 0 som medelvärde — om hen slår något mycket negativt blir det jordbävning, slagsmål och blixtnedslag; om tärningen i stället visar rejält med plus så blir det regnbågar, kärlek och Schweinebraten mit Klöße und Sauerkraut[6].

Den stora fördelen med denna lösning av teodicé-problemet är att den stämmer mycket bättre in på empiriska data än vad en ensidigt god eller ond gud gör. Laws åsikt har redan nämnts, och skulle det behövas fler vittnesmål, så kan jag åberopa poeten, fysikern och designern Piet Hein:

Man haaber, from og verdensdum,
paa svineheldets maximum.

Man frygter, skæbnen er En grum,
og stikker En ett minimum.

Men held og uhelds siste sum
blir stadigvæk et mellemmum.

Ännu en indikation på att denna min hypotes är korrekt kan fås från en så pass vältestad fysikalisk teori som kvantmekaniken. Genom Bells olikhet och de experiment som Alain Aspect utförde i början av 80-talet, så har de argument som Einstein angav för sin tes »Gud spelar inte tärning» torpederats. Att därefter ta steget från en bildlig till en bokstavlig tolkning av begreppet borde vara en enkel sak för en tränad teolog[7].

Slutligen en iakttagelse, mer än ett argument: Om man tar bort accenten i »teodicé-problemet», dribblar bort ändelsen, lägger till ett tyst »h» och några mellanslag, samt plockar fram sin vackraste skolengelska, så får man, i översättning — gudstärningsproblemet! Vem kunde ana att problemet låg i ett missförstånd av uttalet?

Addendum 2015-04-27:Efter (berättigade) protester från Olle Häggström (se hans kommentar nedan) har jag modifierat utfallsrummet för Ottos tärning; ursprungligen löd min text »utfallsrum mellan 0 och 1, normalfördelad med 0,5 som medelvärde». Detta gjorde också att jag var tvungen till några smärre justeringar i den efterföljande texten.

Den senaste tidens händelser — jag tänker till exempel på jordbävningen i Nepal, flyktingkatastrofen i Medelhavet och Åtvidabergs förlust mot Hammarby — har dessutom fått mig att tvivla lite på min teori. Vilken typ av positiv händelse kan tänkas motsvara en jordbävningskatastrof av en magnitud som den i Nepal? Jag kan inte komma på någonting. Om man vill behålla normalfördelningen tvingas man alltså lägga medelvärdet en bra bit in på den negativa sidan, och det tycker jag inte verkar riktigt. Jag tänker mig nu snarare en fördelning där många små positiva händelser uppvägs av en lång svans in i det negativa området, ungefär som grafen för svartkroppsstrålning, fast vänd åt andra hållet. Här finns uppenbarligen plats för forskning för presumtiva ottologer.

Fotnoter:

  1. Ingen av dem hade naturligtvis någon aning om den kristne guden, men Xenofanes förfasade sig över Homeros’ och Hesiodos’ beskrivningar av gudar belamrade med mänskliga fel och brister; och Herakleitos (om det nu var han) konstruerade det första embryot till en teodicé som jag känner till (För guden är allt vackert, gott och rättvist, men människorna uppfattar somligt som orättvist, annat som rättvist.) [↩]
  2. Hans Larsson, ur vars bok om Spinoza jag tagit exemplet, tycker inte att det är ett särskilt välfunnet argument, och jag håller med honom. Kanske visar detta på (ännu) en fundamental svaghet i Spinozas filosofi. [↩]
  3. För den tillfälligæ besökaren av min blogg må påpekas att en av mina långsiktiga målsättningar är att vinna »Understatement of the Year Award», om ett sådant pris finns. [↩]
  4. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju enligt de flesta moralsystem, hade jag gett upp mina försök att förstå Spinozas filosofi (åtminstone för den här gången) redan på sidan 28. När jag i stället började bläddra lite slumpartat insåg jag att bokens förre ägare inte kommit längre än till sid 57. Det är tungt att ge sig på Spinoza, både bildligt och bokstavligt; boken är på 536 sidor. Smaka på den här, till exempel: »Substans är det som är i sig själv och begripes genom sig själv.» [↩]
  5. För det första är Otto ett av få namn som har en symmetri; för det andra består det av idel religiösa symboler (cirkeln som symbol för solen och korset som kristen symbol); och för det tredje förstör en spansk eller fransk bestämd artikel ingalunda uttalet, snarare tvärtom. [↩]
  6. Den tekniskt bevandrade noterar säkert att jag inte angett någon standardavvikelse för normalfördelningen. Detta beror naturligtvis på att denna är en empirisk fråga, som dessutom hänger ihop med värderingsfunktionen — om man, till exempel, byter ut surkålen mot lingonsylt, har Otto då slagit 0,5, 0,95 eller något annat? [↩]
  7. En intressant poäng i sammanhanget är att Leibniz faktiskt utvecklade en teori som visade stora likheter med den så kallade mångavärldartolkningen av kvantfysiken. [↩]

Ett jubileum

Postat av
Svara

Språk är svårt. Till och med till synes entydiga ord, som till exempel »regelbunden», kan göras föremål för tolkning. Jag blev en gång uppringd av en kvinna från ett marknadsföringsundersökningsinstitut, om det nu heter så; ni vet vad jag menar. Eftersom det här var innan jag utvecklat min nuvarande motvilja mot att besvara frågor per telefon, så tackade jag ja, och ungefär följande samtal utspann sig:

MFUI-kvinna: Tittar du regelbundet på TV?

Jag: (efter en kort fundering) Ja.

MFUI-kvinna: Hur ofta tittar du på TV? Är det mer än två timmar om dagen, åtminstone någon stund varje dag, de flesta dagarna i veckan eller någon enstaka gång per vecka?

Jag: (efter en aningen längre fundering) Nej.

MFUI-kvinna: Vad menar du med »Nej»?

Jag: Jag tittar på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson varje julafton.

Om jag inte minns fel, avslutades samtalet där[1][2].

flour1_1

Idag för exakt 30 år sedan, den 17 april 1985[3], lyfte jag på luren, ringde upp televerket och meddelade dem att jag ville säga upp min TV-licens; detta var alltså innan Sveriges troligen mest avskydda företag och/eller myndighet, Radiotjänst i Kiruna AB[4], startade sin terrorverksamhet. Jag minns inte om jag utförde någon symbolhandling i stil med att dra ut sladden, eller om jag i stället utnyttjade de återstående dagarna, men TV:n hamnade inom en snar framtid hos mina föräldrar där den fortlevde sina återstående dagar som reservapparat.

Vad var min motivering till detta, på den tiden i alla fall, relativt ovanliga beslut? Den som känner till min aversion mot TV-mediet, eller rättare sagt de produkter som vanligen förmedlas därigenom, tror kanske att det var ett »ideologiskt» beslut, men så var det inte alls. I själva verket var det flera faktorer som samverkade, och de två viktigaste var dels att bilden på det gamla TV-skrället plötsligt blev en aning oskarpare (förmodligen en kondensator, eller något sådant, som brutit samman), och dels att jag på grund av arbete och fritid (läs: undervisning och schack) var upptagen med andra ting. Den utlösande faktorn var att jag vid mottagandet av kvartalsräkningen inte kunde komma på att jag använt TV:n mer än vid ett enda tillfälle under det senaste kvartalet — jag hade tittat en timme på bordtennis från SOC i Göteborg — och jag minns att jag resonerade som så att jag hellre la pengarna på en resa till västkustmetropolen för att se pingisen på ort och ställe.

Från början var alltså uppsägningen av TV-licensen tänkt som en tillfällig åtgärd tills jag fick tid att utnyttja mediet samt köpa en ny TV. Men tiden gick och den tillfälliga lösningen blev alltmer permanent, till stor del beroende på ett omkring mitten på åttiotalet kraftigt svalnande intresse för elitidrott som jag antytt på ett annat ställe här på bloggen[5]. Och nu har, om jag tar en titt i kristallkulan, TV-mediet snart spelat ut sin roll för att ersättas med internetbaserade tjänster, som »play-on-demand» och liknande.

Jag återkommer strax till mina funderingar kring TV-mediet, men innan dess tänkte jag helt kort berätta om »terroristerna från Kiruna». De flesta har väl fortfarande deras bisarra aktion från 2013 i färskt minne — man definierade helt fräckt en dator med internetuppkoppling som en TV-mottagare. Men under de gångna trettio åren har jag dessutom med ojämna mellanrum fått hotelsebrev, telefonsamtal och hembesök från Radiotjänst, allt med den tydliga andemeningen att jag är en nattsvart skurk som inte är solidarisk med den svenska befolkningen. Så här löd texten på ett kort som jag fick, troligen någon gång i slutet av 80-talet; framsidan hade en bild på en antik familj runt en dito TV:

1950-talet. Utvecklingen går rasande fort. Drömmarna om framtiden känner inga gränser. Televisionen tar plats i våra svenska vardagsrum. I dag har så gott som alla tillgång till TV. Nästan alla betalar TV-avgift.

Gör du?

Du som äger, hyr eller lånar TV eller videomottagare skall betala TV-avgift. Du som inte anmält Ditt TV-innehav, fyll i uppgifterna och skicka in Din anmälan omgående. Innan våra avgiftskontrollanter kommer på besök.

rikabEn annan gång, då min lägenhet i min frånvaro fått ett besök av en dylik kontrollant[6], låg det kort jag skannat in här till höger i mitt brevinkast. Notera att alternativet C, »Jag har ingen TV, och har inga planer på att skaffa en» har tappats bort.

Dessa kort, som bara representerar toppen på ett pappersberg[7] har, liksom de flesta övriga kort i denna hög, förmodligen arkiverats på lämplig plats (ledtråd: arkivets form är vanligen en cylinder eller en upp-och-ned-vänd avhuggen kon), men innan arkiveringen har jag tagit en kopia av dessa två som hamnat i en av mina ordinarie pappershögar — jag tippar att jag gjorde det i samband med att jag gratiskonsulterade en pensionerad jurist i bekantskapskretsen om möjligheterna att stämma bolaget för »olaga hot», »hets mot folkgrupp» eller något i den stilen[8]. Förmodligen var det någon som bad dem att tona ner retoriken en smula, för sedan mitten av 90-talet har korten haft betydligt neutralare formuleringar. Så långt som till att erbjuda ett C-alternativ har man dock inte gått ännu.

Mina funderingar kring TV-mediet… Som både ointresserad och okunnig har jag naturligtvis ganska få synpunkter, men tycker ändå att jag har rätt att ha en åsikt om hur en eller flera kanaler som ägnar sig åt »public service» ska finansieras; att den modell som används nu har varit föråldrad i åtminstone tiotalet år, sedan internet via bredband blivit en de facto standard på de flesta håll i landet, torde vara uppenbart, utom möjligen för en liten grupp politiker i de centrala delarna av Stockholm. Det finns väl två vägar att gå; endera att ta ut pengarna via skattsedeln, eller att låta SvT stå på egna ben. Båda förslagen har klara nackdelar — för att motivera att TV-utsändningarna i sin helhet har en samhällsnytta i samma grad som polisväsende, utbildning, sjukvård och liknande inrättningar får man ta till retoriska grepp av gigantiska mått, och i det andra fallet finns det en uppenbar risk att kanalerna blir utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Kanske finns det en möjlighet att separera den nuvarande organisationen i en »samhällsnyttig» del som finansieras med skattemedel, och betal-TV för särskilda intressen; de två delar som jag spontant kan tänka mig av »knoppa av» är »kultur/nöje» (enligt uppgift stannar Sverige mer eller mindre under några vårveckor på grund av melodifestivalen) och »sport».

Men det handlar ju inte bara om TV. När jag, samma dag som beskedet kom, avbeställde min tvångsanslutna TV-licens förra året gjorde jag samtidigt klart att jag inte tänkte kräva tillbaka de kvartalsavgifter jag betalt under det knappa år jag betraktats som TV-tittare. Anledningen till detta är att jag då och då under de senaste trettio åren känt en del samvetskval över att jag nyttjat radio, och under den senare delen av perioden även text-TV via internet, utan att betala något för det; de tusenlappar jag betalade såg jag som en liten efterhandsersättning för detta »tjuvåkande» på TV-licensbetalarna. Exakt hur radion (text-TV har naturligtvis ingen framtid, och det är bara en tidsfråga innan nedläggningen sker) ska passas in i sammanhanget vet jag inte, men den lösning politikerna tycks vilja ha, DAB, verkar ännu mer världsfrånvänd i mina ögon — den kanske hade sina poänger innan internet fanns, men att införa något sådant nu verkar helt fel. Kanske går det att anpassa radioutsändningarna till mitt föreslagna uppdelade schema ovan?

Som jag ser det bör en radio med ambitioner att vara en public service se som sin uppgift att ordna »oväntade möten», att låta lyssnaren få kontakt med saker och ting som hen inte visste fanns. I musik kan det handla om en kunnig person som presenterar nyheter och/eller favoriter i sin intressesfär, som till exempel Lennart Wretlind, Staffan Solding eller Kjell Alinge för att nämna några namn som är legendariska i min generation (och förmodligen flera); i vetenskap och övrig kultur bör det också finnas program med ett brett utbud, som Vetandets värld eller Filosofiska rummet (som de senare åren dock alltmer blivit ett »Politiska rummet», även om titeln är densamma). Kanske är framtiden den att aktörer som Spotify tar över en del av den musikaliska »breddsatsningen», även om jag tror att radion fortfarande har ett försteg tack vare sitt oberoende. Jag inbillar mig att något liknande bör gälla för en TV-kanal av motsvarande typ, men med 30 års inaktivitet på TV-tittarfronten har jag tämligen usel överblick över hur det fungerar idag.

Att TV-mediet (och radio) flyttar över till internet ser jag, som redan antytt, bara som en tidsfråga. Och väl där öppnas nya möjligheter — den explosionsartade utvecklingen av 3D-skrivare tyder på att vi inom en inte alltför avlägsen framtid inte bara kan se och höra TV-program, utan också lukta på dem. Vad detta innebär för oss som redan anser att de flesta TV-programmen stinker återstår att se.

Addendum: Jag började skriva denna artikel igår, men insåg sent i går kväll att jag var för trött för att bli färdig. Tyvärr hade jag då redan tryckt på en tidsinställningsknapp (av tekniska WP-skäl, som jag vid tillfälle kan beklaga mig över om någon är intresserad) som innebar att artikeln skulle publiceras 08:00 i morse. Jag ändrade detta till 18:00, och gick till sängs. Tyvärr tycks jag och WP ha olika uppfattningar om hur administrativa saker fungerar i WP; hur som helst lyckades jag inte i mitt sömndruckna tillstånd uppfatta de varningsklockor som borde ha ringt då WP påstod att ”artikeln publicerades 17 Apr, 2015 18:00”, vilket ledde till artikeln blev publik kl 8 i morse i ett mycket preliminärt tillstånd, utan avslutning eller minsta lilla korrekturläsning. Jag ber dem som råkat läsa artikeln i sitt ofärdiga skick om ursäkt för det inträffade.

Fotnoter:

  1. Den som till äventyrs är orolig för mitt myckna TV-tittande kan jag lugna med att jag för ett antal år sedan beslöt att göra något åt problemet; numera ser jag endast ett av dessa program varje år [↩]
  2. För att komplettera bilden av mitt TV-tittande under de senaste 30 åren så har det även bestått av enstaka besök hos någon kompis för samvaro uppblandad med TV-tittande, Brightons matcher på Sky Sport, och liknande kanaler, som beskådats på lämplig pub eller via hackig (och troligen högst illegal) stream på nätet, samt snabb-bläddringar genom hotellets kanalutbud vid affärsresor. Dessutom har jag smugit mig in på SvTs sidor för att se klipp från Sportextra då Åtvidaberg gjort fyra mål eller fler. [↩]
  3. Att jag kan ange dagen så exakt beror på att jag minns ishockey-VM började samma dag. Jag var däremot inte säker på huruvida det var 1984 eller 1985 som jag sa upp avtalet, men när jag för något år sedan undersökte saken visade det sig att det inte spelades något VM 1984 eftersom det var ett OS-år. [↩]
  4. Det hårdaste konkurrenten om titeln är förmodligen CSN, en annan företeelse som kommer långt ned på favoritlistan. [↩]
  5. En annan händelse jag fortfarande minns med bävan: sommaren 1985 tvingades jag hos en faster se omkring tio minuter av någon då populär serie, de hittills längsta tio minutrarna i mitt liv (och då har jag ändå en rotfyllning utan bedövning att jämföra med). [↩]
  6. Nej, jag har inte någon uppfattning om vederbörandes fysionomi; jag utnyttjar bara ytterligare en av språkets dubbeltydigheter för sprätta lite gegga på henom. [↩]
  7. Ett ganska litet pappersberg, visserligen, och jag tvingas nog till en annan definition av begreppet »berg» än den en medel-geograf skulle använda. [↩]
  8. Han såg naturligtvis bara medlidande på mig och sa något i stil med »Du tror väl inte du kan vinna mot Staten?» [↩]

Mörkrets tidevarv, modell Murphy

Postat av
Svara

Under den just avätna frukosten, som stördes av den likaledes just uppgående solen, kom jag att tänka på en gammal favoritsketch med Martin Ljung, Stig Grybe och Lill Lindfors (och, ironiskt nog, Sune Mangs i en kortare biroll — vari ironin består tänker jag inte berätta, eftersom det skulle förstöra en del av lyssnarnöjet). Martin spelar betjänten James som har en enda replik i »pjäsen»; men liksom den trilskande solen, som den senaste veckan strålat från en klarblå himmel varje morgon utom en, spelar han ut sin roll vid ett flertal tillfällen utom när han förväntas göra det. En snabb googling visar att någon vänlig individ lagt upp sketchen på youtube; mig veterligen har den bara publicerats i LP-versionen av Povel Ramels »jättebum», i CD-utgåvan har det numret tyvärr fått stryka på foten:

Man ska inte underskatta betydelsen av Stig Grybes rolltolkning, i synnerhet inte för schackspelare — hans svar på Martin Ljungs fråga huruvida han har en stor roll har jag många gånger använt som en utgångspunkt för ett svar på lagledarfrågor av typen »Hur står du?», och hans animerade rop till kulisserna när Martin inte dyker upp på »avtalad» tid är användbart då man anser att motståndaren tar (för) god tid på sig för ett drag i en vänskapsblixt[1].

Fotnoter:

  1. Man bör dock vara säker på att motståndaren är av den »rätta ullen», annars kan partiet få ett abrupt slut. [↩]

Ytterlighetsfienden

Postat av
Svara

Vid den ostrukturerade genombläddring som obligatoriskt åtföljer en leverans av ett antikvariskt bokpaket upptäckte jag att Hans Larsson, Lundafilosofen, dog 16 februari 1944, det vill säga för på dagen 71 år sedan. Eftersom 71 är större än 70 borde Bonniers inte ha några invändningar mot att jag, som en liten hyllning, saxar (eller rättare sagt, skannar) en av de tre avslutande korta uppsatserna i boken Postscriptum, och återger den här — enligt Ivar Harries förord kunde de tre betraktas som HL:s sista ord; de var inte ens renskrivna. Detta kan också förklara det lite abrupta slutet; det är inte omöjligt att författaren avsåg att lägga till några ord där.

Att jag valde just denna kortessä beror dels på att den tycks mig ha viss relevans fortfarande (byt i tankarna ut de i texten förekommande -ismerna mot lagom stora religioner så borde de vara lätt att inse vad jag tänker på), och dels för att trösta den briljante norrländske facebook-bloggaren Kurt Setterqvist med att han inte är ensam om sin logikbehandling…

Endast nazismen kan besegra bolsjevismen. Egentliga ärendet med denna uppsats är just inte att diskutera denna sats. Men bakom den skymtar jag den allmännare satsen: en ytterlighet bekämpas bäst genom den motsatta ytterligheten.

Den första satsen är väl just nu inte omfattad av så många, men den senare — hur är det med den? Jag skulle snarast tro att den uttrycker allmänna meningen. Den påminner mig genom en viss käckhet ovillkorligen om en punkt i logiken, naturligtvis den som rör motsatsförhållandena. Fråga en av logik ofördärvad skolpojke vad som är raka motsatsen till påståendet: Alla A äro B. Svaret blir nog: Inga A äro B. Sen får han i logiken veta att så inte är förhållandet. Han hade ändå på sätt och vis rätt även i sin första gissning. Han mente den polära motsatsen, den motsatta ytterligheten. Men logiken håller sig till något som kallas den kontradiktoriska motsatsen, och den tycks vara den farligaste. Min position på Alla-satsen är inte så farligt hotad om man för mot den en Inga-sats: det tar god tid, innan det kan konstateras att Inga A äro B. Sticker däremot fram en oansenlig Några-sats, så visar den sig vara en liten och vig pjäs, som John Ericsons Monitor, ägnad att skjuta i sank min pansrade Merrimac; det kan gå kvickt nog att man får tag i låt vara ett enda A, som inte är B. »Säg aldrig aldrig», säg aldrig endast.

Jag skall nu själv akta på denna varning och vill ingalunda förneka att den motsatta ytterligheten ibland, ofta, visar sig fruktansvärt effektiv, men låt oss komma ifrån den tankevanan att i första rummet se oss om efter hjälp därifrån. Det är inte det enda fall där logiken framhäver de partikulära satsernas roll i tankens och livets strider.

I allmänhet kan man säga att ytterligheten har slagkraft i den mån det är fråga om blixtoperationer. Allt ont och ingenting gott om fienden! Det eldar. Men om blixtslaget inte rent gör slut på fienden, kommer sen Bismarcks eftertanke sen elsassarna blivit tyskar: nu gäller det att vinna dem.

Det får lämnas åt historien och annan vetenskap att grundligare besinna denna fråga och avgöra när Alla är på sin plats och när Några är det. På alla områden skall man finna exempel på att ytterlighetssatserna åtminstone inte alltid ha mest slagkraft. Tvärtom, vågar jag för egen del tro. Fråga historien hur tyranni bekämpats, hur konungar »avskaffats», om ropet på republik eller ropet på konstitution varit farligast; för att inte tala om laglöshetens paroll. Filosofien har stora exempel att komma med. Före Kant stod striden mellan idel ytterligheter. Kant gick i det hela emellan dem och i honom fann man från ömse sidor en ny och farligare motståndare.

Nog om den mera allmänna av de två ovan nämnda satserna. Ett par ord om den speciella striden mellan nazism och bolsjevism.

De äro inga bältespännare; lika litet som en Alla- och en Inga-sats. Dessa kunna visserligen inte båda vara sanna men däremot båda falska. De äro icke så omspända. Det kan tänkas att en tredje tes kommer emellan. Det skulle då vara den konstitutionella, den lagbegränsade makten, i en eller annan form, alltså nu representerad av anglosachsarna. Striden mellan nazism och bolsjevism är icke oförsonlig, det framgår ju redan av att de kunnat räcka varandra händerna. Oförsonlig däremot är motsatsen mellan diktatur (om fullt laglös) och konstitution; alltså ytterst mellan Lag och Olag. De äro bältespännare.

Corollarium: tänkandet kan icke komma i ordning förrän man förstår att nazism och bolsjevism äro väsentligen detsamma. Den avgörande synpunkten är då rättssynpunkten.

Mörkrets tidevarv, del 2

Postat av
Svara

Trots att det milda eftermiddagsljuset gör de för årstiden övliga framstegen i allt snabbare takt[1] gör det metaforiska mörkret inga tecken på att vika. Detta skrivs några timmar efter dådet i Köpenhamn, och bara några minuter efter att DN rapporterat om ytterligare våldsdåd, denna gång utanför en synagoga. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att inse att det är becksvart där ute.

Del 2 i denna miniserie, som inleddes med en betraktelse över mänsklighetens andliga utveckling, kommer också att handla om religion, på en mycket mer jordnära nivå än den Condorcet presterade. Med några eventuella, och i så fall ganska obetydliga, undantag så handlar det dock inte om en uttalat religionskritisk bok, utan dess avsikt är att beskriva och förklara olika religiösa seder och bruk, och sätta in dem i ett sammanhang. Även om den inte kan föra oss fram till Köpenhamn februari 2015, så kan den ge en bakgrund till bakgrunden; och det skulle kunna vara något att bygga på.

flour1_1

Några svenska mil söder om italiens huvudstad Rom ligger en liten by som heter Nemi. Där, vid en liten sjö, fanns i forntiden en offerlund med ett heligt träd där man dyrkade Diana, den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Enligt myten hade denna lund en präst, vars successionsordning var ganska originell — om någon, vem som helst[2], lyckades bryta en gren på det heliga trädet hade han rätt att utmana prästen på en strid på liv och död; vinnaren blev, eller förblev, präst i Dianas offerlund vid Nemi.

frazerI slutet av 1800-talet intresserade sig den unge religionshistorikern James G. Frazer för ovanstående myt, och beslöt att skriva en bok om den och dess ursprung. Man kan tycka att en så kort historia, med få detaljer och ännu färre belägg, skulle få svårt att fylla en hel volym, och Frazer delade den meningen: »När jag för mer än trettio år sedan först företog mig att lösa detta problem trodde jag att lösningen kunde framställas mycket kortfattat…[3]» Men när första upplagan av »The golden bow» kom ut 1890 fyllde texten två volymer; och den tredje upplagan som publicerades under perioden 1911-1915 slog förmodligen något slags rekord i kategorin »mest utökade och omarbetade upplaga» — den innehöll inte mindre än tolv(!) band.

Det är dock den fjärde upplagan som blivit mest känd — de tidigare upplagorna hade varit avsedda för en religionshistoriskt intresserad publik, huvudsakligen andra forskare, men här siktade Frazer på en bredare publik; materialet komprimerades och notapparaten skippades medan den allmänna strukturen behölls. Under upplagornas gång tillkom naturligtvis resultat och argument som förändrade några av de delslutsatser som Frazer stöder sig på, men i stort behöll han sin argumentation intakt från den allra första upplagan. Med sina 888 tätskrivna sidor är det trots beskärningen en mastig bok som man inte klämmer på en kafferast.

Hur kunde den oansenliga lilla offerlunden, dess heliga träd och den stridslystna prästen fylla tolv fullmatade volymer (eller en komprimerad tegelsten)? Svaret är enkelt: Frazer använder en vetenskaplig metod som väl bara kan användas inom religionshistorien, och knappast ens där nuförtiden — analogier. Det betyder att han anför alla seder och myter han kan hitta som kan ha minsta beröring med något som kan ha hänt i Nemi. Han utgår från trädgudar, övergår till vegetationsgudar och fortsätter sedan att systematiskt vända på varje löv, om uttrycket tillåts, i offerlunden genom att ge exempel från alla jordens kända hörn, och ett par okända, på liknande seder och myter. Men även om den vetenskapliga metodiken att motivera att en religiös akt på orten A betyder en sak därför att en liknande akt utförts på orterna X, Y och Z runt om i världen inte längre är den mest ansedda så lever boken högt på sina beskrivningar av de olika religiösa och magiska föreställningar som mänskligheten hyst genom tid och rum.

Ganska tidigt gör författaren en uppdelning av riter i magiska och religiösa. De magiska riterna syftar till att tvinga naturen, andarna, eller vad det nu är som ska påverkas, att utföra vissa saker, som till exempel att låta det regna, medan de religiösa har den mer ödmjuka målsättningen att försöka beveka de krafter som styr människans vardag. Som Frazer påpekar är de senare ofta en vidareutveckling av de förra; en regnmakare vars arbete misslyckades betraktades inte med blida ögon av sin törstande stam, och att ha högre makter som en »buffert» blev därför en säkerhetsåtgärd för att kunna förklara eventuella misslyckanden. Det är naturligtvis inte alltid som det går att klassificera myter och riter på detta sätt, men Frazer gör ett övertygande jobb.

Vidare menar han att magin kan uppdelas i två huvudgrenar, den homeopatiska magin och överföringsmagin. Låt oss ta ett exempel för att skilja de båda åt: om du vill åsamka någon skada genom att sticka en nål genom en voodoodocka som liknar personen ifråga, så använder du homeopatisk magi; om du eldar upp ett klädesplagg eller en hårlock som personen en gång burit med avsikten att ge vederbörande en brännskada, eller värre, så använder du överföringsmagi. Eller, för att ta exempel från 2015 — om du går till en homeopat förväntar du dig homeopatisk magi, och om du köper biodynamiskt odlade produkter förväntar du dig överföringsmagi.

Att gå genom hela bevisföringen skulle föra för långt; bara att räkna upp rubrikerna på de sextiosex kapitlen och ge en kort sammanfattning av dem skulle kunna fylla en volym. Kortfattat kan man nog säga att Frazer har sammanställt en ypperlig katalog över de villfarelser som olika delar av mänskligheten lidit av och hur (lite) de utvecklats genom åren, från de tidiga jägarstammarnas magiska försök ända in i våra dagars religiositet.

Låt mig i stället som avslutning servera några längre citat ur boken. Först ett avsnitt där han berättar om kungar, som trots att de betraktas som gudomliga, ändå får ett blodigt slut:

»Det är en underlig sed i Bengalen», säger en gammal infödd indisk historiker, »att ärftligheten spelar så liten roll i tronföljden. En var, som dödar konungen och lyckas taga plats på tronen, erkännes omedelbart som konung. Alla emirer, vesirer, krigare och bönder underkasta sig omedelbart och betrakta honom som sin herre lika väl som hans föregångare samt åtlyda utan tvekan hans befallningar. Bengalens folk säger: ›Vi äro trogna mot tronen; vem som än är innehavare av tronen förbli vi lydiga och trogna mot den›.» En liknande sedvänja härskade förr i det lilla konungariket Passier på Sumatras nordkust. Den gamle portugisiske historikern De Barros, som skriver härom, anmärker med förvåning, att ingen förnuftig människa skulle vilja vara konung av Passier, emedan undersåtarna aldrig läto sin konung leva länge. Tid efter annan greps folket av raseri; de tågade genom stadens gator, med hög röst sjungande orden »konungen måste dö»! När konungen hörde denna dödssång, visste han, att hans timme var slagen. Den man som gav honom banehugget, var av kunglig ätt och så snart han begått denna blodiga handling och satt på tronen, betraktades han såsom laglig konung, om han blott lyckades få behålla sin plats i fred under en enda dag. Detta lyckades dock icke alltid för kungamördaren. När Fernão Peres d’Andrade på en resa till Kina lade till i Passier för att intaga en kryddlast, massakrerades två konungar och detta på det mest fredliga och ordentliga sätt, utan minsta tecken till tumult eller uppror i staden, där allt gick sin jämna gång som om mördandet eller avrättandet av en konung vore den mest alldagliga händelse. Vid ett tillfälle upphöjdes icke mindre än tre konungar till denna farliga äreställning och följde varandra i döden, alla på en dag. Folket försvarade denna sed, vilken ansågs synnerligen berömvärd och tillskrevs gudomligt ursprung, därmed, att Gud aldrig skulle låta någon så hög och mäktig varelse som en konung, vilken regerade som hans ställföreträdare på jorden, förgås genom våld, om han icke genom sina synder gjort sig fullt förtjänt därav. Långt från Sumatras tropiska ö synes en sedvänja av samma slag hava förekommit, nämligen hos de gamla slaverna. När de två fångarna Gunn och Jarmerik lyckats dräpa slavernas konung och drottning och tagit till flykten, förföljdes de av barbarerna, vilka ropade efter dem, att de skulle komma tillbaka och härska i stället för den mördade monarken, emedan kronan enligt deras gamla stadgar tillhörde den, som dräpt konungen. Men de flyende konungamördarna slogo dövörat till för löften, som de ansågo endast vara ett lockbete för att lura dem i fördärvet. De fortsatte sin flykt och barbarernas rop och larm dog bort i fjärran.

Nästa citat är ett av dem där jag tycker mig kunna spåra en viss ironi mot den kristna läran. Efter att ha beskrivit ett flertal gudar som haft egenskapen att de dött och sedan uppstått igen noterar Frazer att en av dem, Attis, kämpade med den kristne guden om det religiösa herraväldet i Rom:

Faktiskt framgår det av en anonym kristens vittnesbörd, nedskrivet under fjärde århundradet, att såväl kristna som hedningar förvånade sig över det märkvärdiga sammanfallandet mellan deras respektive gudomligheters död och uppståndelse och att detta sammanträffande gav anledning till förbittrade strider mellan de två rivaliserande religionernas anhängare, i det hedningarna förfäktade, att Kristi uppståndelse var en falsk efterhärmning av Attis’ uppståndelse, under det att de kristna med lika stor hetta förfäktade, att Attis’ uppståndelse var en djävulsk förfalskning av Kristi uppståndelse. I dessa föga värdiga gräl intogo hedningarna för en ytlig betraktare otvivelaktigt en stark position genom att påstå, att deras gud var äldre och därför efter all sannolikhet den ursprunglige, icke den efterhärmade, emedan i allmänhet originalet är äldre än kopian. Detta svaga argument kullkastades emellertid utan svårighet av de kristna. De medgåvo visserligen, att i fråga om tiden Kristus var den yngre gudomligheten, men de påvisade triumferande hans verkliga överlägsenhet i fråga om ålder genom att hänvisa till Satans list, i det denne vid ett så viktigt tillfälle rent överträffat sig själv och lyckats vända upp och ned på naturens vanliga ordning.

Ytterligare ett citat med ett litet förstulet nålstick mot ett element i de kristna dogmerna, även om det inte nämns vid namn — efter att ha gett ett antal exempel på hur »barbarer» äter sina gudar, eller representanter för dem, för att enligt den homeopatiska magins princip få del av den döde gudens egenskaper, så avfyrar han denna slutkläm på kapitlet:

Det är nu lätt att förstå, varför en vilde vill njuta köttet av ett djur eller en människa, som han betraktar såsom en gudomlighet. Genom att äta gudens kött får han del av gudens attribut och krafter. Och när guden är en sädesgud, är säden hans verkliga kropp; när han är en vingud, är druvans saft hans blod. Genom att sålunda äta bröd och dricka vin får dyrkaren del av sin guds verkliga lekamen och blod. Sålunda är vindrickandet i en vinguds, t. ex. Dionysos’, riter icke en utsvävning, utan ett högtidligt sakrament. Men det kommer en tid, när förnuftiga människor ha svårt att förstå, huru någon, som har sitt förstånd i behåll, kan antaga, att man, när man äter bröd och dricker vin, förtär en guds lekamen och blod. »När vi kalla säden Ceres och vinet Bacchus», säger Cicero, »använda vi ett vanligt talesätt; men tror du, att någon är vansinnig nog att tro, att det, som han äter, är en gud?»

Till slut kan jag inte låta bli att citera det stycke i sista kapitlet där han tar sig en titt på ödesgudinnornas väv:

Utan att gå så långt in i framtiden kunna vi belysa den väg, som tanken hittills tillryggalagt, genom att likna den vid en väv, vävd av tre slags garn — magiens svarta, religionens röda och vetenskapens vita tråd, om vi i vetenskapen få innefatta de enkla sanningar, hämtade ur naturiakttagelsen, vilka människan under alla tider i någon mån ägt. Om vi då skulle granska tankens väg ända från begynnelsen, skulle vi troligen se, att den till en början varit ett rutmönster av svart och vitt, en blandning av sanna och falska föreställningar, men ännu knappast färgad av religionens röda tråd. Men låt ögat glida längre fram över väven och vi skola märka, att medan det svarta och vita rutmönstret alltjämt fortsätter, mitt i väven, där religionen i största utsträckning ingått i dess byggnad, en purpurröd strimma uppstått, vilken omärkligt bleknar till ljusare färger, allteftersom vetenskapens vita tråd mer och mer framträder. Vid en sådan väv, rutad och streckad, genomdragen av trådar i olika nyanser, men så småningom skiftande färg, ju längre den rullas upp, kan det nutida tänkandet med alla dess divergerande syften och motstridiga tendenser, liknas. Kommer den stora rörelse, vilken under århundraden småningom förändrat tänkandets färg, att fortsättas under den närmare framtiden? Kommer månne den reaktion att inträda, som skall hejda framstegen och t.o.m. riva up mycket, som redan är färdigt? För att hålla oss till vår liknelse, vilken färg kommer den väv att få, som ödesgudinnorna nu väva på tidens dånande vävstol? Blir den vit eller röd? Vi kunna icke veta det. Ett svagt skimmer upplyser det stycke av väven, som ligger bakom oss. Moln och tätt mörker dölja den andra sidan.

»Moln och tätt mörker»; visst är det så.

Fotnoter:

  1. Enligt säkra uppgifter gör förmiddagsljuset motsvarande framryckning på morgonen/förmiddagen, då jag emellertid normalt är ur stånd att direkt iaktta dem. [↩]
  2. I min källa, som jag strax ska presentera, står det »en förrymd slav»; jag har inte fått klart för mig om detta var ett uttalat krav eller om det var en observation av vilka det var som faktiskt utförde denna handling. [↩]
  3. Från förordet till fjärde upplagan, som, tror jag, är den enda som översatts till svenska. [↩]