Författararkiv: bosjo

Göran på engelska

Postat av
Svara

Strax före jul kom äntligen Göran Forslunds problembok (Problem Chess: Art and magic on the chessboard) ut i en engelsk version, eller två — Gambit Books publicerade den nämligen samtidigt som en e-bok i kindleformat och som en »app book» för den egenutvecklade appen Chess Studio.

Jag har ju redan tidigare skrivit en kort recension av den svenska versionen, och dessutom berättat att jag försatt mig i en ännu större jävsituation vid översättningen av boken till engelska i min minnestext, så jag avstår från längre kommentarer; ytterligare ett skäl till detta är att jag bara bläddrat genom det smakprov som återfinns på Amazon[1], och testat det generella smakprov som man kan ladda ner i Chess Studio. Kortfattat kan man väl säga att såsom svensk har man ingen anledning att välja den engelska kindle-utgåvan, som saknar den eleganta typografi som Göran gav sin svenska version, medan app-versionen kan vara ett alternativ för den som sätter ett stort värde på att kunna spela genom varianter från diagrammen. Chess Studio fungerar faktiskt även på min gamla iPhone 3GS, men den klena upplösningen (320*240 pixlar) gör att det inte är någon direkt njutning att läsa texten; med rimligt moderna apparater borde inte det vara något problem.

Den som är bekant med Gambits böcker vet att de huvudsakligen publicerar material för den aktive tävlingsspelaren, så varför ge ut Görans bok? Utan att ha några som helst bevis för det misstänker jag att John Nunn, en av grundarna av förlaget, varit positivt inställd; han har ju bland annat skrivit böcker som Solving in Style och Endgame challenge, som båda, direkt och indirekt, för fram tanken att schack innehåller mer än att bara förbättra sitt rankingtal. Jag tycker också att den inställningen skymtar fram om man läser mellan raderna i Graham Burgess’ förord:

When Göran Forslund approached Gambit with the idea of publishing his book in English, it would have been all too easy to decline. After all, it is somewhat outside our normal range of publications, and problem chess is seen as a rather specialized field. Fortunately, we took a closer look, and were intrigued. We found that Göran had written no ordinary problem book, and felt it deserved an international audience, as it could very well succeed in sparking an interest in problem chess among over-the-board players.

En högst vällovlig ambition; jag hoppas att de (och Göran) lyckas i sitt uppsåt.

I stället för recension av den engelska upplagan tänkte jag ta upp ett par punkter som relaterar till den svenska upplagan.

För det första har Robert Ericsson skannat in i stort sett alla LASSmeddelanden från 1970 till nyss (dvs 2001, då det slutade utges)[2]. Det betyder att ett flertal av Görans ursprungliga artiklar nu finns tillgängliga på LASS’ hemsida, till exempel den allra första artikeln, som var införd i mitt senaste nummer som redaktör. Även de följande numren hade alltsomoftast ett bidrag från Görans ordblandare, så den som vill studera manuskriptets framväxt kan här finna originalartiklarna.

För det andra tänkte jag påbörja den errata-avdelning som Göran aldrig hann få ut på webben. Samtliga dessa missar har, såvitt jag förstår, avlägsnats i den engelska upplagan, så detta gäller enbart den svenska upplagan:

  • Sid 15: Diagrammet saknar ett vitt torn på h8[3]:

    Detta är den klart pinsammaste missen, särskilt för mig som dels var redaktör när artikeln publicerades första gången och dels korrekturläste den svenska utgåvan, så jag hade två chanser att upptäcka felet. Det var inte förrän vid läsningen av Görans första engelska version som jag försökte förstå problemet ifråga; och det var när jag begrundade frågan varför den svarta kungen inte fick gå till f8 i stället för att tvingas sätta matt som pengen äntligen träffade myntinkastet. Några pappersgooglingar senare hade jag konstaterat att diagrammen i både Görans bok och artikel var desamma, men att originalet i Springaren såg ut som ovan.

  • Sid 30: I lösningen till Hultberg & Fröbergs problem försvarar sig »vit» i stället för »svart» inte mindre än tre gånger.
  • Sid 33: I lösningen till »Hildebrand, 1964» står Ld3+, ska vara Lc3+.
  • Sid 49, rad 17 ungefär: »vit behöver komma ut med sin vitfältslöpare»; det är svart som behöver flytta sin vitfältare.
  • Sid 86, under diagrammet: Ska stå »Självmatt i 10 drag».

Till slut två mysterier, ett olöst och ett löst. Göran upptäckte under översättningen till engelska att det fanns en version av (det nedre) diagrammet på sidan 45 där La6 står på f5 i stället; vid en närmare kontroll visade det sig att min upplaga av Smullyans bok hade löparen på f5, medan Robert Ericssons upplaga av samma bok hade löparen på a6. Ingen av oss tre kunde dock finna att den avsedda lösningen på något sätt förändrades av detta, så frågan kvarstår — varför flytta på vitfältslöparen från upplaga till upplaga? Och det lösta mysteriet rör det fragmenterade hästlopp som Göran nämner på sidorna 37-38; för att inte förstöra nöjet för kommande läsare av boken så placerar jag denna viktiga information i en fotnot[4].

Fotnoter:

  1. Men lägg märke till att det finns två varianter på detta smakprov — dels en webbversion som kan ses genom att klicka på bilden till vänster, och dels ett kindleformaterat smakprov, som fås genom att klicka på »Send a free sample». Det senare kräver dock att man har en Kindle, eller installerar kindle-programvaran på sin dator. [↩]
  2. Det saknas för ögonblicket två, men Robert har gott hopp om att hitta dem så småningom. [↩]
  3. Den omkullfallna hästen på a5, som veterligen inte heter Gnägg, är i själva verket en ros. [↩]
  4. Det var Nisses häst Ptro som vann. Därvid har jag gjort det plausibla antagandet att en häst som bryter benet sannolikt inte vinner loppet; detta är dock inte helt självklart, vilket alla som såg David Hemery i programmet Superstars på 70-talet vet. [↩]

Matt i 43 drag

Postat av
Svara

I sista numret år 2000 av SSKK:s medlemstidning Korrschack fick jag utrymme att breda ut mig; jag hade nämligen just erövrat korr-IM-titeln. Jag har haft funderingar på att lägga upp denna artikel här på bloggen, men denna gång tänkte jag bara göra en kort komplettering till den artikeln. Om en viss ställning där min motståndare gett upp skrev jag nämligen, tämligen profetiskt:

Visserligen hade kanske detta varit min chans att ge ett bidrag till slutspelens teori, men förmodligen kommer datorerna att lösa den typen av slutspel inom en tio tjugo år…

Det var, nästan, den här ställningen jag talade om[1]:









Prokopp – Sjögren
Svart vid draget

Vit gav upp några drag tidigare, men det här är den kritiska ställningen där vit visserligen tvingats ge en pjäs, men i gengäld lyckats byta av min näst sista bonde. Och frågan är alltså: kan man vinna sådant som svart?

Sedan något år tillbaka finns nu svaret i de databaser för 7 pjäser som programmerargänget bakom Chess Assistant, med Victor Zakharov i spetsen, har tagit fram. Om du undrar varför du inte fått dessa databaser med din senaste uppgradering beror det förmodligen på att de tillsammans utgör ca 140 TB data, vilket är lite för mycket för att dagens hemdatorer ska kunna hantera dem. Zakharov & Co skrev koden för generering av databaserna — det tog ett halvår — och använde sedan Moskva-universitetets superdator Lomonosov under ett par veckor för att göra beräkningarna. För att vara mer exakt så har de inte genererat alla databaser med 7 pjäser, »bara» de med 4+3 eller 5+2 pjäser — databaser med 6 pjäser mot ensam kung bedömdes vara tämligen ointressanta med tanke på det kraftiga materiella övertaget för ena sidan.

Som gammal övervintrad programmerare som av och till pysslat med det mesta, från handassemblering av mikroprocessorkod för 6502 och 6800 till högnivåspråk på en Cray-dator, så är det sällan jag blir imponerad av något program, eller någon del av något program — i synnerhet om det är någon annan som skrivit koden. Men det finns åtminstone ett undantag, och det är Chess Assistants ställningssökning; den tillhör utan tvekan programmeringens sju underverk, om någon skulle få för sig att sammanställa en sådan lista. Inte nog med att man kan söka på en exakt ställning, man kan också söka på delar av en ställning (säg, till exempel ”Vit Lh7 Svart Kg8 Bf7 g7”, resten av brädet får innehålla vad som helst, för att hitta partier med det klassiska löparoffret på h7), och flera andra finesser, som »icke-pjäser» och »joker-pjäser». Men det är inte flexibiliteten som var anledningen till att jag tappade hakan när jag såg sökningen i aktion första gången, utan hastigheten — jag minns att jag funderade på om jag överhuvud skulle kunna skriva kod som läste in partiet i minnet lika snabbt som CA gjorde sökningen. Bara för att ge ett exempel så testade jag just den sökning jag skrev om ovan på min 3-4 år gamla dator (den har Windows 7, vilket var senaste skriket då) — i en databas med nästan 6 miljoner partier (5826641 för att vara exakt) hittade CA 15 med sökkriteriet ovan 44170 partier, på ca 13 sekunder. Enligt uppgift var det just Zakharov som kodade denna sökningsalgoritm någon gång i början av 90-talet, och att han var inblandad i arbetet med kodningen av databasgeneratorn förvånade mig inte det minsta.

Men åter till ställningen ovan! Som den uppmärksammæ läsaren förmodligen redan gissat så är svaret »javisst; det är matt i 43 drag!» Någon gång, förmodligen redan under partiet, gjorde jag en grov skiss på hur en vinstplan skulle kunna se ut. I princip innehöll den tre faser:

  1. Stabilisera läget så att vit inte kommer åt bonden, får in ett evigt hot på löparen, eller tvingar svart till tornbyte.
  2. Flytta kungen till damflygeln där den kan delta i attacken.
  3. Attackera motståndarkungen så att vit endera tvingas ge c-bonden, offra tornet på a-bonden, eller blir tvungen att slå a-bonden i ett läge där svart kan utnyttja sin merpjäs till ett mattangrepp.

Som sagt tror jag att jag hade denna plan klar för mig redan under partiet, men jag var osäker på om det gick att genomföra den — löparen måste ju i något skede utföra dubbla uppgifter, dels gardera a-bonden och dels skärma av tornlinjer så att kungen kan marschera till damflygeln. En annan detalj jag var osäker på var om vit möjligen skulle kunna sätta upp ett fort med bonden på c2 och kungen på a3 eller b2, beroende på hur svart ställer upp sig. Men med 7-pjästabellerna till hjälp är det inte särskilt svårt att finna rätt spelplan:

Så, ett mysterium löst. Då återstår bara resten…

Fotnoter:

  1. Jag var just på väg att skriva en fotnot för att upplysa den tillfälligæ läsaren om att det är första gången på mycket länge som jag helt undviker fotnoter, när jag insåg att jag bör påpeka att jag i den ursprungliga artikeln också omnämnde en alternativ ställning, där svart behåller en bonde till, men blir av med löparen. Den såg tämligen remiartad ut, och 7-pjäsdatabaserna bekräftar att den merbonden inte räcker till vinst. [↩]

Olle Osis går igen

Postat av
7

Att tillvaron inte är så enkel alla gånger har ett flertal personer vittnat om, från en känd svensk poets proklamation att »Livet är ett helvete!» till Mahatma Ekmans[1], med stor känsla framförda, uttalande att »vi måste vara vänner med tingen; annars blir tingen förbannade!»[2]

Bland de ting som har lätt att bli uppretade har kortleken en särställning; tänk till exempel på en »död mans hand». Som tur är har jag aldrig sysselsatt mig med poker, så jag har sluppit död, ruin och andra förtretligheter, men även i bridge kan leken visa sig från sin tjurigaste sida — jag minns en gång då jag inte haft en enda öppningshand på hela kvällen, och när jag äntligen lyckades få ihop till en öppning med lite god vilja hade partner naturligtvis en Yarborough; motståndarna tog snabbt över budgivningen och gjorde lätt och lekande utgång.

Bridgetidningen hade (någon gång på 90-talet, tror jag) något slags tävling där den bridgespelande allmänheten inbjöds att berätta om olycksöden vid utövandet av sporten. Ett sådant som jag minns med viss förnöjsamhet, därför att det drabbade ett befäl under min lumpartid, var då dennes partner inte kom ihåg att de kommit överens om 4 klöver som essfråga, och därför passade ner det — inte nog med att de hade en slam i korten i i stort vilken färg som helst utom klöver; fem odubblade betar i zonen känns också ganska hårt.

Jag minns inte några detaljer, men har för mig att man skulle utnämna årets Olle Osis. Jag är inte säker, men jag tippar att det är det svenska namnet på någon av Victor Mollos menagerifigurer; från gymnasietiden, då jag läste Bridgetidningen på biblioteket i Nyköping, mindes jag Kalle Kanin, Vänliga Viktor och de andra, men Olle Osis var inte med på den tiden. Jag har sedan läst Mollos böcker på engelska och tippar att Olle Osis är Karapet, den »frie armeniern», som alltid drabbas av den mest fruktansvärda otur — om han själv får berätta, i alla fall…

Jag skickade inte in något bidrag då, men följande händelse borde ha varit en het kandidat, även om det inte inträffade under just det året.

Den 10:e mars 1988 träffades vi, ett gäng förhoppningsfulla ynglingar, för att fördriva kvällen med en variant av lättsamt bridgespel som gick under beteckningen TOPS; idén bakom TOPS var att spela intressanta givar från något stort mästerskap, och sedan jämföra sig med vad proffsen uträttat på brickan. Kvällens åttonde bricka, som den här bloggan handlar om, var från min sida tämligen ointressant till en början, eftersom korten satt på fel ledd; därför minns jag inte särskilt mycket av den tidiga budgivningen, men när spelaren till vänster om mig, vi kan kalla honom X tills vidare av skäl som jag kommer att redovisa strax, tog en tankepaus under det att färgen steg på kinderna var det inte svårt att gissa vad som hänt: han hade frågat efter kungar med fem sang, fått svaret sex hjärter, två kungar, och ville nu slå av i lillslam — problemet var bara att ruter var överenskommen trumffärg… Till slut bjöd han storslammen i ruter, men såg inte alltför lycklig ut. Så här såg händerna ut:

Q 7 3
Q 4
K Q J 7 4
K 10 7 		A 5
A J 9
A 10 8 6 2
A 8 2

Min partner (syd i diagrammet ovan) spelade ut klöver dam, vilket underlättade en del; X släppte damen till handens ess, trumfade ut i tre drag, och tog sedan två klöverstick med den upplagda masken. Därefter tog han ett djupt andetag, spelade bordets hjärter dam, som drog kung och ess; av bara farten gick han in på bordet i trumf och maskade min hjärtertia också, trots att det inte behövdes. Efter en sista hjärter med spadersak på bordet, och ett trumfdrag återstod följande:

Q 7
–
–
– 		A 5
–
–
–

X suckade en stund, som om han letade efter ett slutspel som inte fanns, och spelade sedan spader ess — som fällde min singelkung, och kontraktet var hemma. Hela given var denna:

K
K 10 8 5 3
9 5 3
9 6 4 3
Q 7 3
Q 4
K Q J 7 4
K 10 7 		A 5
A J 9
A 10 8 6 2
A 8 2
J 10 9 8 6 4 2
7 6 2
–
Q J 5

Håll med om att jag har rätt att känna mig otursförföljd: Motståndarna hamnar i en extremt hårdbjuden storslam, som hänger på att spadern sitter 7-1 med kungen singel, SAMT att kung och tia i hjärter sitter framför ess och knekt[3]. Och det värsta var ju att jag kunde se att kontraktet var hemma så fort bordet dök upp och visade sig sakna hjärter ess. Att våra motståndare fick en topp på brickan torde inte överraska någon.

Till slut borde jag ju avslöja X:ets identitet, men tyvärr kan jag inte det med någon högre grad av säkerhet. Jag har starka minnesbilder som säger att Mattias var den som tvingades upp till storslam i budgivningen, och ungefär lika starka som säger att det var Anders som var spelförare. Men om man studerar diagrammet ovan inser man att det måste ha varit samma person som bjöd och spelade hem storslammen. Så tills vidare nyttjar jag Schrödingers recept, och ser X som en linjärkombination av Anders och Mattias — med lite tur har någon av dem ett klarare minne av handen än jag…

Fotnoter:

  1. Nej, det är inte han. [↩]
  2. Se 17:18 och framåt. [↩]
  3. Eller, som i detta fallet, kungen sitter framför ess/knekt, och motståndarna hjälper till med klöverfärgen. [↩]

The second coming…

Postat av
Svara

Fredagen den 24 november 2000 befann jag mig på företagets kontor i Harpenden, strax norr om London. Jag minns inte exakt vad jag skulle göra där, men jag tror att jag skulle hålla en kurs den kommande veckan, och hade avtalat med chefen för englandskontoret att jag skulle komma en dag tidigare för att se till att nätverk, servrar och sådant fungerade enligt mina önskemål. Det gjorde de naturligtvis inte, och det tog nästan hela dagen att fixa problemen. Just innan vi skildes åt efter väl förrättat arbete frågade han vad jag tänkte göra i helgen; jag ska aldrig glömma hans min — ett slags kombination av förvåning, misstro och det slags överseende leende som föräldrar har när deras barn pratar om sådant de inte förstår — när jag sa att jag skulle åka till Brighton för att titta på fotboll. Han frågade varför jag inte såg på Luton eller Watford i stället[1], och jag svarade att jag tittade på fotboll i Brighton flera gånger under våren 1982, och var nyfiken på hur de spelade nuförtiden. Han tyckte uppenbarligen att jag hade konstiga preferenser, och lovade att bjuda mig på »riktig» fotboll någon gång, och med det menade han naturligtvis sitt favoritlag, Leeds, och Elland Road. Jag fick ett infall och svarade att det i så fall vore kul att se Brighton på Elland Road nästa gång de spelade i samma serie; han såg medlidsamt på mig och svarade: »That vill never happen…» Det yttrandet har han sedermera fått äta upp[2].

Dagen därpå åkte jag alltså ned till sydkusten; Harpenden har den trevliga egenheten att ha direkt tågförbindelse med Brighton så att man slipper det vanliga trasslet med att ta sig från en järnvägsstation till en annan för att ta sig från den ena sidan av London till den andra. Efter diverse antikvariatbesök, och en tidig lunch i Lewes förorsakad av en häftig regnskur, begav jag mig slutligen till arenan, Withdean, och intog min plats på andra raden i en temporär läktare snett bakom ena målet[3]. Redan på vägen till arenan hade det kommit ännu en kraftig regnskur, och enligt mina uppskattningar inträffade min hittills högsta grad av surhet omkring fem minuter in i matchen, där »surheten» beräknas som något slags summa av fuktighet och mental otillfredsställelse med läget; den senare orsakad både av vätan och svårigheten att se vad som försegick på planen på grund av det långa avståndet, den låga positionen och inte minst imman på glasögonen.

I detta läge fick Brighton en hörna; när bollen slogs in i straffområdet pingade den omkring ett tag som en flipperkula, innan en brightontröja förpassade bollen i mål. Läktaren skakade hotfullt, och tycktes nära att välta; jag fick senare veta att den på sommaren användes vid British Open och andra golfturneringar, och var förmodligen dimensionerad för dylika aktiviteter, och inte för fotbollssupportrar. Ungefär i samma veva upphörde regnet, och min surhetsnivå började raskt ta sig ner till mer normala nivåer i takt med att jag och mina glasögon torkade upp.

Ungefär halvvägs in i halvleken fick Brighton en frispark på högersidan, den slogs in i straffområdet och en lång, gänglig yngling satte pannan till — 2-0! Det är mitt allra första minne av brightonlegenden Bobby Zamora. Han gjorde så småningom ytterligare ett mål, men det var i andra halvlek och följdaktligen på andra sidan jordklo… förlåt, fotbollsplanen. Brighton vann till slut med 4-0; efter returresan till Harpenden och en varm kopp te var rotblötan på Withdean ett minne blott[4].

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

De närmaste åren såg jag Brighton och Zamora flera gånger, både i verkligheten och på TV. Jag såg honom värma upp inför en cupmatch som blev inställd på grund av elektriska trubbel efter ett snöfall; jag såg ett bisarrt mål mot Bradford där det är högst tveksamt om hela bollen verkligen var över linjen; jag såg, på Tudor Arms, en elegant lobb över målvakten som Bo Nyberg, Wolverhamptonfan och evig SM-deltagare, drömmer mardrömmar om; jag såg honom slå en säker straffspark mot Sheffield Wednesday, och ytterligare en två matcher senare, mot Grimsby, i säsongens sista match (även denna såg jag på Tudor Arms). Någon har satt samman en film med Bobbys alla mål i brightontröjan under de här åren, men hans läckraste mål (hittills, får man väl säga om en ännu aktiv spelare) är denna pärla från tiden i West Ham.

Och nu är han alltså tillbaka i Brighton. När han lyfte in bollen över motståndarmålvakten på Elland Road hade det gått 4549[5] dagar sedan han senast gjorde mål för Brighton. Redan igår var det dags för ännu ett mål i slutminutrarna, denna gång hemma mot Bristol City. Båda matcherna vanns med 2-1, och efter tolv matcher, dvs en dryg fjärdedel av serien, ståtar Brighton med åtta uddamålssegrar och fyra oavgjorda, leder serien med fyra poäng och är enda obesegrade lag i det engelska proffsseriesystemet.

Zamora ledde laget till seriesegrar i de två lägsta divisionerna i början av 00-talet, och i en intervju före säsongen nämnde han att han kom tillbaka till Brighton därför att han hade »unfinished business» här. Ingen vettig supporter börjar drömma om PL innan jul, men det har i alla fall inte varit något fel på inledningen, vare sig hos laget eller Zamora…

Fotnoter:

  1. Luton och Harpenden är snudd på ihopväxta; Watford ligger några kilometer bort. [↩]
  2. Till hans försvar må anföras att det var svårt att se att Leeds, som det året kvalificerat sig till Champions League, och sedermera blev utslagna i semifinalen, skulle råka i ekonomiska svårigheter och åka kana i seriesystemet; och lika svårt att se att Brighton som spelade i Englands lägsta proffsliga, det som nu heter League 2, och bara något år tidigare varit nära att åka ur även denna, skulle resa sig och påbörja färden tillbaka till höjderna. Men faktum är att redan säsongen 2004-05 spelade Brighton och Leeds i samma division igen. [↩]
  3. Och bakom löparbanorna; Withdean var, och är, ingen egentlig fotbollsarena utan en friidrottsarena som också kan användas för bollsport. [↩]
  4. Det finns många indikationer på att brightonsupportrarna var medvetna om att Withdean inte var den idealiska platsen att se fotboll; en indikation är att när en supportersajt ska sammanfatta en säsong på Withdean anger de inte bara de bästa och sämsta matcherna, utan även den våtaste (jag lyckades alltså pricka en av dem), en annan att ett reklamjippo i kampanjen för ett nytt stadium inbjöd supportrar från motståndarlag att ge en känd brightonsupporter (Des Lynam; jag tror han är/var något slags TV-sportfigur i GB.) en dusch. [↩]
  5. Det har funnits olika uppgifter på webben; jag har därför räknat själv, och dubbelkollat… [↩]

Searle och det kinesiska rummet

Postat av
1

Under gårdagen blev den läsvärda delen av bloggosfären översvämmad av kommentarer om John Searles berömda kinesiska rum; Olle Häggström förklarade kortfattat varför Searle har fel, och Ulf Danielsson förklarade nästan lika kortfattat varför Searle har rätt. Eftersom jag tror att båda två har fel — jag anser nämligen att Searle har både rätt och fel — så tänkte jag kasta mig in i debatten för att om möjligt komplicera saken ytterligare[1].

Låt mig börja med att länka till några trevliga källor som finns tillgängliga på nätet: dels John Searles föreläsningar (»Reith lectures») 1984 på temat Minds, Brains and Science (de finns också transkriberade; se till exempel denna sida för en utskrift av det andra programmet, där han för första gången, såvitt jag förstår, berättar om det kinesiska rummet), och dels ett program ur den makalösa brittiska radioserien »In Our Time» om AI från 1999 där Searle ånyo diskuterar sin syn på AI[2]. Det var dock inte genom dessa jag först kom i kontakt med Searles argument; det var i antologin The Mind’s I med Douglas Hofstadter och Daniel Dennett som redaktörer och kommentatorer[3].

Som den försiktige general jag är måste jag slänga in en brasklapp, eller två, redan från början. Det argument jag står i begrepp att beskriva är, i mina ögon, så självklart att jag har svårt att tänka mig att ingen framfört det tidigare. Varken i Häggströms, Danielssons eller Searles skriverier (och praterier) som jag länkar till ovan har jag sett minsta antydan till att »min» invändning publicerats; min erfarenhet säger mig att det förmodligen beror på att jag missat något fundamentalt någonstans…

flour1_1

Låt mig börja med att citera ett stycke av Searle från uppsatsen i The Mind’s I:

I see no reason in principle why we couldn’t give a machine the capacity to understand English or Chinese, since in an important sense our bodies with our brains are precisely such machines. But I do see very strong arguments for saying that we could not give such a thing to a machine where the operation of the machine is defined solely in terms of computational processes over formally defined elements; that is, where the operation of the machine is defined as an instantiation of a computer program. It is not because I am the instantiation of a computer program that I am able to understand English and have other forms of intentionality (I am, I suppose, the instantiation of any number of computer programs), but as far as we know it is because I am a certain sort of organism with a certain biological (i.e., chemical and physical) structure, and this structure, under certain conditions, is causally capable of producing perception, action, understanding, learning, and other intentional phenomena. And part of the point of the present argument is that only something that had those causal powers could have that intentionality.

Notera skillnaden mellan de två första meningarna; Searle skiljer här mellan två olika former av maskiner, och min magkänsla[4] säger mig att hans argument här är korrekt, men ointressant — ingen maskin kan med ren symbolmanipulation, utan semantisk kunskap om symbolernas betydelse, »förstå» ett budskap.

För att se var han trampar fel citerar jag några rader ur hans Reith-föreläsning:

The whole point of the parable of the Chinese room is to remind us of a fact that we knew all along. Understanding a language, or, indeed, having mental states at all, involves more than having just formal symbols. It involves having an interpretation, or a meaning attached to those symbols. And a digital computer, as defined, cannot have more than just formal symbols because the operation of the computer, as I said earlier, can only be defined in terms of its ability to implement programs. And these programs are purely formally specifiable—that is, they have no semantic content.

Här, menar jag, avslöjar Searle var han tänker fel. Men för att förklara vad jag menar måste jag först införa ett par begrepp som jag definierade i en blogga om intelligens som eventuellt kommer att bli publicerad vilket sekel som helst nu. Med »externiserad kunskap» menar jag sådant som man lika gärna kan läsa sig till i en bok, eller få berättat för sig; och med »interniserad kunskap» sådan kunskap som är förvärvad för att utföra en viss uppgift bättre. Ett annat sätt att uttrycka det är att »externiserad kunskap» är fakta, data, medan »interniserad kunskap» är kunskap om fakta/data — metafakta, metadata. För att ta som exempel en schackspelare så är påståenden av typen »på 1.e4 spelar jag 1…c6[5]» externiserad kunskap, medan påståenden i stil med »den här typen av drag brukar vara bra i den här typen av ställningar[6]» avgjort hör till den interniserade kunskapen. Jag vill inte påstå att det är lätt att göra åtskillnad mellan dessa begrepp, i synnerhet inte när man kommer till datorprogram och AI, men tror ändå att de kan göra nytta.

Om jag förstått Searle rätt menar han, om jag skriver om hans påstående ovan, att datorer bara kan hantera externiserad kunskap, inte interniserad. Det tror jag är ett misstag, och det enklaste sättet att visa det är att ta ett par exempel där det kinesiska rummet bryter ihop.

Första exemplet är om den fråga som matas in till kinesrumsoperatören[7] är »squoggle squiggle»[8], vilket vi antar betyder »Vad är klockan?». För att lämna ett korrekt svar leds operatören av sin externiserade kunskap att konsultera verkligheten i form av en klocka. Om vi antar att hen har normala förståndsgåvor har hen nu lärt sig ett stycke kinesiska[9]; enligt min terminologi har operatören ökat sin interniserade kunskap.

Nästa exempel på en fråga med liknande problem är »Är pizzorna på pizzerian på andra sidan gatan goda?». Även här tvingas operatören ha kontakt med verkligheten för att kunna lämna ett korrekt svar, och i det här fallet måste hen ta ställning till flera delproblem; ett minimum torde vara »Vilken pizzeria handlar det om?», »Vad gillar frågaren för typ av pizza?» och »Kommer frågaren att gilla de pizzor som sagda pizzeria levererar?».

Ett sista exempel: frågan »Är kinesen på andra sidan gatan bra?» visar inte bara på verklighetens betydelse utan även på kontextens — om samtalet, till exempel, handlat om pizzerior så är det rimligt att tolka »kinesen» som »kinesrestaurangen» och »bra» som »serverar god mat»; å andra sidan, om samtalet handlat om fru Jönsson i våningen ovanför som just åkt till sjukhuset, så kan det vara rimligt att anta »kinesen» handlar om en person som just kommit tillbaka från detta ställe, och »bra» om huruvida denne tillfrisknat.[10].

En slutsats jag tycker man kan dra av ovanstående exempel är att Searle har rätt i att ren symbolhantering inte kan resultera i »förståelse»; problemet är bara att det är en ganska liten del av de frågor som ett kinesiskt rum kan förväntas hantera i ett någorlunda realistiskt exempel. Tid, rum, värderingar och samtalets kontext; det gemensamma för dessa typer av frågor är att de inte kan hanteras med rent symbolmanipulerande metoder, utan kräver bearbetning av och/eller referens till verkligheten. Eller i termer av interniserad kunskap — varje växelverkan med verkligheten kräver tillgång till interniserad kunskap, kunskap om processen att förvandla kinesiska skrivtecken till andra kinesiska skrivtecken, och varje sådan växelverkan resulterar i en ändring i den interniserade kunskapen. För att ta en nollställd operatör och mitt första exempel — innan frågan består dennes interniserade kunskap av hur man söker i en stor manual, när frågan processats har den ökats med insikten att »squoggle squiggle» förmodligen har något med tiden att göra; förändringen av den interniserade kunskapen är, menar jag, en förändring i förståelse.

Däremot tror jag att han misstar sig på att en dator inte kan hantera mer än formella symboler. Låt oss försöka skapa ett liknande scenario genom att anta att vi har ett datorprogram, P(t1), som simulerar det kinesiska rummet[11], och att det har en bit kod som i något slags pseudokod ser ut så här:

if (input != KnownWords) then
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Nu låter vi någon mata in frågan »squoggle squiggle», programmet utför LookItUpInBigInstuctionManual(), inser att koden kan förbättras, och modifierar det citerade stället till

if ((input == "squoggle squiggle") and LanguageSeemsRegular) then
  return SystemClock()
else
  return LookItUpInBigInstuctionManual()
endif

Vi har nu ett nytt program, P(t2), som har interniserat en liten bit som tidigare var externiserad. Det kanske inte verkar vara ett särskilt stort framsteg, men det beror på det tämligen artificiella exemplet; i verkligheten finns det naturligtvis ingen bamsig manual för hur man ska agera i alla lägen[12]. Vad jag velat visa är hur kontakten med verkligheten gjort att programmet modifierats så att det inte refererar till en formell symbolmanipulation utan direkt till den modell av verkligheten som programmet använder; man kan fortsätta tankeexperimentet genom att byta ut fler och fler uppslagningar mot direkta referenser till modellen, och när flertalet uppslagningar, i extremfallet alla, ersatts av direktreferenser torde det vara rimligt att säga att datorn »förstår» kinesiska, precis som kinesrumsoperatören förstår kinesiska då hen skapat sig en bild av hur olika varianter av »squiggle» och »squoggle» relaterar till verkligheten. När allt kommer kring är det ju ungefär så vi lär oss språk; vi klarar hjälpligt de vanligaste orden, men måste ibland slå upp egendomliga ord som någon behagar använda, som till exempel kökkenmödding[13].

flour1_1

Min argumentation kan sammanfattas i tre punkter:

  1. Searle har rätt då han hävdar att ett tillståndslöst och icke-självmodifierande datorprogram inte »förstår» de symboler de hanterar.
  2. Searle har fel då han hävdar att ett datorprogram som kan modifiera sitt inre tillstånd eller modifiera sin egen kod inte kan »förstå» symbolerna.
  3. Den semantiska förståelse som Searle hävdar datorer inte kan ha kommer från de situationer då frågor refererar till »verkligheten»; om sådana frågor utesluts från kinesiska rummet blir tankeexperimentet ointressant från en AI-synvinkel.

Till slut några kommentarer som jag inte lyckats passa in någon annanstans:

Lägg märke till asymmetrin mellan de två första punkterna i min sammanfattning ovan! Jag tror mig inte ha visat att en dator »förstår» de tecken den manipulerar[14], utan »bara» att Searles försök att visa att de inte kan förstå bryter ihop vid kontakten mellan symboler och verklighet. Här menar jag att det kinesiska rummet tvärtom visar hur den påtvingade kontakten med verkligheten skapar interniserad kunskap; huruvida det går att direkt överföra exemplet rakt av till ett datorprogram är mer osäkert. I själva verket misstänker jag att det krävs ytterligare ett flertal genombrott både inom neurovetenskapen och inom informationstekniken innan en maskin kan »förstå», i en någorlunda mänsklig mening av ordet[15].

Mitt argument har, såvitt jag förstår, inte på något avgörande sätt påverkat Searles tankar om »intensionalitet». I det citerade stycket ovan skriver han visserligen att »something that had those causal powers could have that intentionality», och jag har möjligen underminerat den del av hans argument som hävdar att ett datorprogram inte kan ha vissa av dessa »causal powers». Men hela hans resonemang bygger, såvitt jag förstår, på ett i grunden sunt antagande att »intelligens» inte betyder någonting överhuvudtaget utan möjligheter att ha viss kontroll över sin existens, och kunna påverka sin omgivning. Antagandet att en AI måste vara en del av en självunderhållande organism som interagerar med verkligheten är, som man kanske kan utläsa ur mitt argument ovan, i själva verket en grundpelare i mina tankar om AI[16].

Är det någon skillnad mellan ett datorprogram som kan anta olika tillstånd och ett som kan modifiera sin egen kod med avseende på deras respektive möjlighet att förändra sitt beteende? Jag tror inte det. Spontant kanske det tycks som att ett självmodifierande program har en högre grad av frihet än en tillståndsmaskin; men om man ger det senare tillgång till Turings bibliotek, så kan jag inte se någon fundamental skillnad[17]. Som en metafor för hur förståelse uppkommer tycker jag dock att ett självmodifierande program är klart bättre.

Fotnoter:

  1. Man kan ju naturligtvis i stället hävda att både Häggström och Danielsson har rätt, men frestelsen att försöka golva tre välrenommerade och välpublicerade professorer med en smäll blev för stark; ett sådant påstående är dessutom föga i samklang med det konfrontativa debattklimat som tycks råda i media för ögonblicket. [↩]
  2. Båda programmen finns åtkomliga som podradioprogram på iTunes. [↩]
  3. En av dessa böcker jag köpte redan på 80-talet som sedan blev stående som dammsamlare; till skillnad från 99% av dem har jag dock faktiskt läst den nu. [↩]
  4. Ordet »magkänsla» är valt synnerligen medvetet. [↩]
  5. I själva verket spelar jag ju 1…e6 numera, men det vill jag inte avslöja hur som helst. [↩]
  6. Enligt en vis man är det ofta så stormästare förklarar sina drag. [↩]
  7. Ännu ett av mina desperata försök att bli citerad i SAOB. [↩]
  8. Uttrycket är inte skapat på måfå; det är härlett från Searles egna beskrivning av kinesiska skrivtecken. [↩]
  9. Här måste man anta att språket och verkligheten är någorlunda välstrukturerade, och till exempel saknar färger som grue och bleen. Men även om den kinesiska frågan, och motsvarande svar från operatörens manual, är kodade genom något slags chiffer förändrar det inte informationen som sådan; det bara komplicerar tolkningen av den. [↩]
  10. Åkej; jag medger att det är ett ganska skruvat exempel, men ni vet vad jag menar. [↩]
  11. Jag undrar om någon har skapat ett tankeexperiment med en simulering av ett annat tankeexperiment förut? [↩]
  12. Utom »Farfars praktiska råd», förstås. [↩]
  13. Ett medeltida ord för att beskriva tillståndet på mitt skrivbord. [↩]
  14. Det skulle till att börja med kräva att jag förstår vad »förstår» innebär, vilket jag avgjort inte gör, trots att (eller möjligen på grund av) att jag läst Mats Furbergs lilla bok »Verstehen och förstå»; det jag minns från den boken är att filosofer, i synnerhet Heidegger, inte heller förstår begreppet »förstå». [↩]
  15. Som Olle Häggström antyder i sitt senaste inlägg är det mycket möjligt att det i stället är en »AI-förståelse» vi borde beakta, och jag håller helt med. [↩]
  16. Ett kraftfullt argument emot tanken på att en AI en gång skulle överta kontrollen över en stormakt, eller hela världen, är att de ledare som tagit sig fram till en maktposition sällan gjort detta i kraft av sin överlägsna intelligens; här delar jag fullt ut Ulf Danielssons avslutande dystopiska tankar om »gammaldags dumhet». [↩]
  17. Det senare kräver förmodligen en större hårddisk, dock. [↩]