Författararkiv: bosjo

De mest misslyckade klickbetena i internets historia

Postat av
Svara

Det här är en enda lång klagovisa, icke över denna våta och kalla vår[1], men om en irriterande företeelse på internet. Bloggare och tidningskrönikörer beklagar sig alltsomoftast över upplevda kränkningar och missförhållanden, så det är inte mer än rätt att jag också får göra det.

Klickbeten, det vill säga rubriker som inte berättar något om innehållet utan i stället försöker locka nyfikna besökare att klicka på en länk för att på så sätt få fler fler besök och fler reklamvisningar, är en ständigt ökande plåga för internetbesökare. Som vanligt, är man frestad att säga när det handlar om tvivelaktiga publicistiska metoder, gick skymningspressen i täten, men de stockholmska lokaltidningarna, DN och SvD, var inte långt efter.

Här måste jag nog göra en kortare utvikning. Jag använder Opera som webbläsare — den »riktiga» Operan, version 12.17. Jag använder också den nya Operan, »fusk-operan», på vissa ställen, men den har (ännu?) inte samma funtionalitet som den gamla versionen; denna kan nämligen bestämma användningen av plugin-moduler på sajt-nivå, så att jag till exempel kan säga att www.andersf.com får använda flash-filer, men inte godtycklig sajt jag råkar besöka på nätet. Denna möjlighet, tillsammans med en annan Opera-finess (»Inspect element») gör det möjligt att besöka även den mest reklaminpyrda sajt utan att tvingas se på reklamfilmer via flash eller animerade bilder.

Både DN och SvD tillhör de sajter som jag då och då besöker, och som jag helst inte befattar mig med utan Opera; mitt blodtryck håller sig högt ändå. Inte nog med att de i stort sett bara innehåller klickbeten, det finns också gott om rörlig reklam som måste behandlas med Operas inbyggda försvarsmetoder innan sidan kan läsas med något som liknar förnöjsamhet.

Sedan någon månad tillbaka kan jag emellertid inte längre klicka på länkar på DN.se. Eller, mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting. Eller, ännu mer korrekt: jag kan klicka på en länk, men det händer ingenting förrän jag klickar på »bakåt-knappen» — då aktiveras den länk jag klickat på! Detta torde vara den näst mest ineffektiva uppsättningen klickbeten som internet skådat till dags dato.

DN övertrumfas nämligen av SvD, vars nya stil som introducerades för någon vecka sedan inte bryr sig om bakåt-knappar, framåt-knappar, eller någon annan knapp i Operas arsenal — den vägrar helt enkelt att acceptera några klick överhuvudtaget. Att inte kunna klicka på klickbeten är en innovation som knappast kommer att få många efterföljare[2].

flour1_1

Men, ack — jag har naturligtvis bara mig själv att skylla; om man använder en två år gammal webbläsare som inte utvecklas längre, så får man stå sitt kast. Jag har insett att jag förr eller senare måste byta webbläsare eftersom Opera inte utvecklas längre, men ännu inte kommit mig för. Är det någon av bloggens läsare som kan tipsa om en lämplig ersättare för min trogna gamla Opera?

Fotnoter:

  1. Vivallius visste inte hur bra han hade det. [↩]
  2. Här utgår jag, kanske lite naivt, ifrån att det inte är själva klick-akten i sig själv som är åtråvärd från sajtägarens sida, utan antalet sidvisningar. [↩]

Teodicé-problemet löst!

Postat av
2

I helgen, under en kortare vila på soffan (en så kallad »lur»), insåg jag plötsligt att teodicé-problemet var lätt att lösa; det var ju egentligen bara att torka bort fluglorten så var det klart. Med tanke på att tidens skarpaste hjärnor kämpat med detta problem i mer än två tusen år, från Xenofanes och Herakleitos[1] över Leibniz, som uppfann begreppet teodicé, ända till våra dagars teologer är det överraskande att ingen upptäckt detta förut; och skulle det visa sig att jag har fel, att någon redan utvecklat nedanstående tankegångar, så blir jag inte det minsta förvånad.

Men låt oss börja från början. Teodicé-problemet kan enklast uttryckas i tre, ibland fyra, korta satser, som tycks motstridiga:

  • Gud är alltigenom god
  • Gud är allsmäktig
  • Gud är allvetande
  • Det existerar lidande i vår värld

Den tredje av ovanstående satser brukar ibland utelämnas, men i så fall öppnar man för möjligheten att Gud visserligen är allgod och allsmäktig men inte vet hur illa det är ställt på jorden; en deist skulle kunna argumentera på det sättet.

Att nämna alla försök som gjorts genom åren att lösa problemet skulle kunna fylla ett mindre bibliotek, så låt mig bara nämna ett par exempel som jag råkat stöta på relativt nyligen. Markion, en av de första att gå över till kristendomen, menade att det fanns två gudar, en lite lätt elak skapargud, som skapat universum och sedan mest ställt till oreda, och den kristne guden som försökte ordna allt till det bästa. Om man läser bibeln är den tolkningen ytterst rimlig, eftersom den gud som beskrivs i det gamla testamentet har få likheter med den kristne guden som hen framställs i det nya, men Markion fick inget gehör för sina idéer. Spinoza, som trots sitt milda och föga aggressiva sätt retat gallfeber på fler generationer av teologer, filosofer och vanligt folk än kanske någon annan tänkare, försvarade sin gud med ett, som jag uppfattar det, deterministiskt argument; enligt detta har en blind lika lite orsak att beklaga sig över sin blindhet som en sten, eftersom guden i sin design av världen inte avsett att ge vare sig den blinde eller stenen synförmåga[2]. Leibniz, slutligen, argumenterade, enligt Viktor Rydberg att gud hade haft många olika världar att välja på, men att den han valde, den vi lever i, var den bästa av alla möjliga världar. Leibniz var ju den andre som upptäckte infinitesimalkalkylen, och var sålunda bättre rustad att lösa optimeringsproblem än resten av mänskligheten vid den här tidpunkten, med undantag möjligen för Newton, men jag håller det för otroligt att han lyckats hitta en rimlig målfunktion att optimera, eftersom problemet är ganska komplicerat[3].

Förutom den redan omnämnda Spinoza-boken, som jag just bläddrat i då den insikt jag nu skriver ner slog mig[4], så var det ytterligare en inspirationskälla som jag hade någorlunda aktuell; någon eller några månader innan hade jag lyssnat genom en mängd arkiverade poddradioavsnitt från Philosophy bites, och det avsnitt jag tänker på hette Stephen Law on evil. I slutet av intervjun gör Law den intressanta observationen att om man kastar om begreppen lite i serien av påståenden ovan, så att det första påståendet blir »Gud är alltigenom ond» och det fjärde »Det existerar mycket gott i vår värld», så blir visserligen frågeställningen annorlunda, men i stort sett alla argument som kan användas för att motivera den gode, allsmäktige gudens existens kan göras om för att motivera den onde, allsmäktige guden. Han föreslår också en mer normal gud, med »good days and bad days», som ett aningen mer troligt alternativ.

Det är detta senare förslag som jag arbetat vidare på, och nu presenterar. Jag tänker mig en allsmäktig gud; jag har döpt henom till Otto, av skäl som enbart blir uppenbarade för den som tar sig tid att läsa fotnoter[5]. Varje gång Otto griper in i vår vardag tar hen fram en oändligsidig tärning, normalfördelad med 0 som medelvärde — om hen slår något mycket negativt blir det jordbävning, slagsmål och blixtnedslag; om tärningen i stället visar rejält med plus så blir det regnbågar, kärlek och Schweinebraten mit Klöße und Sauerkraut[6].

Den stora fördelen med denna lösning av teodicé-problemet är att den stämmer mycket bättre in på empiriska data än vad en ensidigt god eller ond gud gör. Laws åsikt har redan nämnts, och skulle det behövas fler vittnesmål, så kan jag åberopa poeten, fysikern och designern Piet Hein:

Man haaber, from og verdensdum,
paa svineheldets maximum.

Man frygter, skæbnen er En grum,
og stikker En ett minimum.

Men held og uhelds siste sum
blir stadigvæk et mellemmum.

Ännu en indikation på att denna min hypotes är korrekt kan fås från en så pass vältestad fysikalisk teori som kvantmekaniken. Genom Bells olikhet och de experiment som Alain Aspect utförde i början av 80-talet, så har de argument som Einstein angav för sin tes »Gud spelar inte tärning» torpederats. Att därefter ta steget från en bildlig till en bokstavlig tolkning av begreppet borde vara en enkel sak för en tränad teolog[7].

Slutligen en iakttagelse, mer än ett argument: Om man tar bort accenten i »teodicé-problemet», dribblar bort ändelsen, lägger till ett tyst »h» och några mellanslag, samt plockar fram sin vackraste skolengelska, så får man, i översättning — gudstärningsproblemet! Vem kunde ana att problemet låg i ett missförstånd av uttalet?

Addendum 2015-04-27:Efter (berättigade) protester från Olle Häggström (se hans kommentar nedan) har jag modifierat utfallsrummet för Ottos tärning; ursprungligen löd min text »utfallsrum mellan 0 och 1, normalfördelad med 0,5 som medelvärde». Detta gjorde också att jag var tvungen till några smärre justeringar i den efterföljande texten.

Den senaste tidens händelser — jag tänker till exempel på jordbävningen i Nepal, flyktingkatastrofen i Medelhavet och Åtvidabergs förlust mot Hammarby — har dessutom fått mig att tvivla lite på min teori. Vilken typ av positiv händelse kan tänkas motsvara en jordbävningskatastrof av en magnitud som den i Nepal? Jag kan inte komma på någonting. Om man vill behålla normalfördelningen tvingas man alltså lägga medelvärdet en bra bit in på den negativa sidan, och det tycker jag inte verkar riktigt. Jag tänker mig nu snarare en fördelning där många små positiva händelser uppvägs av en lång svans in i det negativa området, ungefär som grafen för svartkroppsstrålning, fast vänd åt andra hållet. Här finns uppenbarligen plats för forskning för presumtiva ottologer.

Fotnoter:

  1. Ingen av dem hade naturligtvis någon aning om den kristne guden, men Xenofanes förfasade sig över Homeros’ och Hesiodos’ beskrivningar av gudar belamrade med mänskliga fel och brister; och Herakleitos (om det nu var han) konstruerade det första embryot till en teodicé som jag känner till (För guden är allt vackert, gott och rättvist, men människorna uppfattar somligt som orättvist, annat som rättvist.) [↩]
  2. Hans Larsson, ur vars bok om Spinoza jag tagit exemplet, tycker inte att det är ett särskilt välfunnet argument, och jag håller med honom. Kanske visar detta på (ännu) en fundamental svaghet i Spinozas filosofi. [↩]
  3. För den tillfälligæ besökaren av min blogg må påpekas att en av mina långsiktiga målsättningar är att vinna »Understatement of the Year Award», om ett sådant pris finns. [↩]
  4. Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju enligt de flesta moralsystem, hade jag gett upp mina försök att förstå Spinozas filosofi (åtminstone för den här gången) redan på sidan 28. När jag i stället började bläddra lite slumpartat insåg jag att bokens förre ägare inte kommit längre än till sid 57. Det är tungt att ge sig på Spinoza, både bildligt och bokstavligt; boken är på 536 sidor. Smaka på den här, till exempel: »Substans är det som är i sig själv och begripes genom sig själv.» [↩]
  5. För det första är Otto ett av få namn som har en symmetri; för det andra består det av idel religiösa symboler (cirkeln som symbol för solen och korset som kristen symbol); och för det tredje förstör en spansk eller fransk bestämd artikel ingalunda uttalet, snarare tvärtom. [↩]
  6. Den tekniskt bevandrade noterar säkert att jag inte angett någon standardavvikelse för normalfördelningen. Detta beror naturligtvis på att denna är en empirisk fråga, som dessutom hänger ihop med värderingsfunktionen — om man, till exempel, byter ut surkålen mot lingonsylt, har Otto då slagit 0,5, 0,95 eller något annat? [↩]
  7. En intressant poäng i sammanhanget är att Leibniz faktiskt utvecklade en teori som visade stora likheter med den så kallade mångavärldartolkningen av kvantfysiken. [↩]

Ett jubileum

Postat av
Svara

Språk är svårt. Till och med till synes entydiga ord, som till exempel »regelbunden», kan göras föremål för tolkning. Jag blev en gång uppringd av en kvinna från ett marknadsföringsundersökningsinstitut, om det nu heter så; ni vet vad jag menar. Eftersom det här var innan jag utvecklat min nuvarande motvilja mot att besvara frågor per telefon, så tackade jag ja, och ungefär följande samtal utspann sig:

MFUI-kvinna: Tittar du regelbundet på TV?

Jag: (efter en kort fundering) Ja.

MFUI-kvinna: Hur ofta tittar du på TV? Är det mer än två timmar om dagen, åtminstone någon stund varje dag, de flesta dagarna i veckan eller någon enstaka gång per vecka?

Jag: (efter en aningen längre fundering) Nej.

MFUI-kvinna: Vad menar du med »Nej»?

Jag: Jag tittar på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson varje julafton.

Om jag inte minns fel, avslutades samtalet där[1][2].

flour1_1

Idag för exakt 30 år sedan, den 17 april 1985[3], lyfte jag på luren, ringde upp televerket och meddelade dem att jag ville säga upp min TV-licens; detta var alltså innan Sveriges troligen mest avskydda företag och/eller myndighet, Radiotjänst i Kiruna AB[4], startade sin terrorverksamhet. Jag minns inte om jag utförde någon symbolhandling i stil med att dra ut sladden, eller om jag i stället utnyttjade de återstående dagarna, men TV:n hamnade inom en snar framtid hos mina föräldrar där den fortlevde sina återstående dagar som reservapparat.

Vad var min motivering till detta, på den tiden i alla fall, relativt ovanliga beslut? Den som känner till min aversion mot TV-mediet, eller rättare sagt de produkter som vanligen förmedlas därigenom, tror kanske att det var ett »ideologiskt» beslut, men så var det inte alls. I själva verket var det flera faktorer som samverkade, och de två viktigaste var dels att bilden på det gamla TV-skrället plötsligt blev en aning oskarpare (förmodligen en kondensator, eller något sådant, som brutit samman), och dels att jag på grund av arbete och fritid (läs: undervisning och schack) var upptagen med andra ting. Den utlösande faktorn var att jag vid mottagandet av kvartalsräkningen inte kunde komma på att jag använt TV:n mer än vid ett enda tillfälle under det senaste kvartalet — jag hade tittat en timme på bordtennis från SOC i Göteborg — och jag minns att jag resonerade som så att jag hellre la pengarna på en resa till västkustmetropolen för att se pingisen på ort och ställe.

Från början var alltså uppsägningen av TV-licensen tänkt som en tillfällig åtgärd tills jag fick tid att utnyttja mediet samt köpa en ny TV. Men tiden gick och den tillfälliga lösningen blev alltmer permanent, till stor del beroende på ett omkring mitten på åttiotalet kraftigt svalnande intresse för elitidrott som jag antytt på ett annat ställe här på bloggen[5]. Och nu har, om jag tar en titt i kristallkulan, TV-mediet snart spelat ut sin roll för att ersättas med internetbaserade tjänster, som »play-on-demand» och liknande.

Jag återkommer strax till mina funderingar kring TV-mediet, men innan dess tänkte jag helt kort berätta om »terroristerna från Kiruna». De flesta har väl fortfarande deras bisarra aktion från 2013 i färskt minne — man definierade helt fräckt en dator med internetuppkoppling som en TV-mottagare. Men under de gångna trettio åren har jag dessutom med ojämna mellanrum fått hotelsebrev, telefonsamtal och hembesök från Radiotjänst, allt med den tydliga andemeningen att jag är en nattsvart skurk som inte är solidarisk med den svenska befolkningen. Så här löd texten på ett kort som jag fick, troligen någon gång i slutet av 80-talet; framsidan hade en bild på en antik familj runt en dito TV:

1950-talet. Utvecklingen går rasande fort. Drömmarna om framtiden känner inga gränser. Televisionen tar plats i våra svenska vardagsrum. I dag har så gott som alla tillgång till TV. Nästan alla betalar TV-avgift.

Gör du?

Du som äger, hyr eller lånar TV eller videomottagare skall betala TV-avgift. Du som inte anmält Ditt TV-innehav, fyll i uppgifterna och skicka in Din anmälan omgående. Innan våra avgiftskontrollanter kommer på besök.

rikabEn annan gång, då min lägenhet i min frånvaro fått ett besök av en dylik kontrollant[6], låg det kort jag skannat in här till höger i mitt brevinkast. Notera att alternativet C, »Jag har ingen TV, och har inga planer på att skaffa en» har tappats bort.

Dessa kort, som bara representerar toppen på ett pappersberg[7] har, liksom de flesta övriga kort i denna hög, förmodligen arkiverats på lämplig plats (ledtråd: arkivets form är vanligen en cylinder eller en upp-och-ned-vänd avhuggen kon), men innan arkiveringen har jag tagit en kopia av dessa två som hamnat i en av mina ordinarie pappershögar — jag tippar att jag gjorde det i samband med att jag gratiskonsulterade en pensionerad jurist i bekantskapskretsen om möjligheterna att stämma bolaget för »olaga hot», »hets mot folkgrupp» eller något i den stilen[8]. Förmodligen var det någon som bad dem att tona ner retoriken en smula, för sedan mitten av 90-talet har korten haft betydligt neutralare formuleringar. Så långt som till att erbjuda ett C-alternativ har man dock inte gått ännu.

Mina funderingar kring TV-mediet… Som både ointresserad och okunnig har jag naturligtvis ganska få synpunkter, men tycker ändå att jag har rätt att ha en åsikt om hur en eller flera kanaler som ägnar sig åt »public service» ska finansieras; att den modell som används nu har varit föråldrad i åtminstone tiotalet år, sedan internet via bredband blivit en de facto standard på de flesta håll i landet, torde vara uppenbart, utom möjligen för en liten grupp politiker i de centrala delarna av Stockholm. Det finns väl två vägar att gå; endera att ta ut pengarna via skattsedeln, eller att låta SvT stå på egna ben. Båda förslagen har klara nackdelar — för att motivera att TV-utsändningarna i sin helhet har en samhällsnytta i samma grad som polisväsende, utbildning, sjukvård och liknande inrättningar får man ta till retoriska grepp av gigantiska mått, och i det andra fallet finns det en uppenbar risk att kanalerna blir utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Kanske finns det en möjlighet att separera den nuvarande organisationen i en »samhällsnyttig» del som finansieras med skattemedel, och betal-TV för särskilda intressen; de två delar som jag spontant kan tänka mig av »knoppa av» är »kultur/nöje» (enligt uppgift stannar Sverige mer eller mindre under några vårveckor på grund av melodifestivalen) och »sport».

Men det handlar ju inte bara om TV. När jag, samma dag som beskedet kom, avbeställde min tvångsanslutna TV-licens förra året gjorde jag samtidigt klart att jag inte tänkte kräva tillbaka de kvartalsavgifter jag betalt under det knappa år jag betraktats som TV-tittare. Anledningen till detta är att jag då och då under de senaste trettio åren känt en del samvetskval över att jag nyttjat radio, och under den senare delen av perioden även text-TV via internet, utan att betala något för det; de tusenlappar jag betalade såg jag som en liten efterhandsersättning för detta »tjuvåkande» på TV-licensbetalarna. Exakt hur radion (text-TV har naturligtvis ingen framtid, och det är bara en tidsfråga innan nedläggningen sker) ska passas in i sammanhanget vet jag inte, men den lösning politikerna tycks vilja ha, DAB, verkar ännu mer världsfrånvänd i mina ögon — den kanske hade sina poänger innan internet fanns, men att införa något sådant nu verkar helt fel. Kanske går det att anpassa radioutsändningarna till mitt föreslagna uppdelade schema ovan?

Som jag ser det bör en radio med ambitioner att vara en public service se som sin uppgift att ordna »oväntade möten», att låta lyssnaren få kontakt med saker och ting som hen inte visste fanns. I musik kan det handla om en kunnig person som presenterar nyheter och/eller favoriter i sin intressesfär, som till exempel Lennart Wretlind, Staffan Solding eller Kjell Alinge för att nämna några namn som är legendariska i min generation (och förmodligen flera); i vetenskap och övrig kultur bör det också finnas program med ett brett utbud, som Vetandets värld eller Filosofiska rummet (som de senare åren dock alltmer blivit ett »Politiska rummet», även om titeln är densamma). Kanske är framtiden den att aktörer som Spotify tar över en del av den musikaliska »breddsatsningen», även om jag tror att radion fortfarande har ett försteg tack vare sitt oberoende. Jag inbillar mig att något liknande bör gälla för en TV-kanal av motsvarande typ, men med 30 års inaktivitet på TV-tittarfronten har jag tämligen usel överblick över hur det fungerar idag.

Att TV-mediet (och radio) flyttar över till internet ser jag, som redan antytt, bara som en tidsfråga. Och väl där öppnas nya möjligheter — den explosionsartade utvecklingen av 3D-skrivare tyder på att vi inom en inte alltför avlägsen framtid inte bara kan se och höra TV-program, utan också lukta på dem. Vad detta innebär för oss som redan anser att de flesta TV-programmen stinker återstår att se.

Addendum: Jag började skriva denna artikel igår, men insåg sent i går kväll att jag var för trött för att bli färdig. Tyvärr hade jag då redan tryckt på en tidsinställningsknapp (av tekniska WP-skäl, som jag vid tillfälle kan beklaga mig över om någon är intresserad) som innebar att artikeln skulle publiceras 08:00 i morse. Jag ändrade detta till 18:00, och gick till sängs. Tyvärr tycks jag och WP ha olika uppfattningar om hur administrativa saker fungerar i WP; hur som helst lyckades jag inte i mitt sömndruckna tillstånd uppfatta de varningsklockor som borde ha ringt då WP påstod att ”artikeln publicerades 17 Apr, 2015 18:00”, vilket ledde till artikeln blev publik kl 8 i morse i ett mycket preliminärt tillstånd, utan avslutning eller minsta lilla korrekturläsning. Jag ber dem som råkat läsa artikeln i sitt ofärdiga skick om ursäkt för det inträffade.

Fotnoter:

  1. Den som till äventyrs är orolig för mitt myckna TV-tittande kan jag lugna med att jag för ett antal år sedan beslöt att göra något åt problemet; numera ser jag endast ett av dessa program varje år [↩]
  2. För att komplettera bilden av mitt TV-tittande under de senaste 30 åren så har det även bestått av enstaka besök hos någon kompis för samvaro uppblandad med TV-tittande, Brightons matcher på Sky Sport, och liknande kanaler, som beskådats på lämplig pub eller via hackig (och troligen högst illegal) stream på nätet, samt snabb-bläddringar genom hotellets kanalutbud vid affärsresor. Dessutom har jag smugit mig in på SvTs sidor för att se klipp från Sportextra då Åtvidaberg gjort fyra mål eller fler. [↩]
  3. Att jag kan ange dagen så exakt beror på att jag minns ishockey-VM började samma dag. Jag var däremot inte säker på huruvida det var 1984 eller 1985 som jag sa upp avtalet, men när jag för något år sedan undersökte saken visade det sig att det inte spelades något VM 1984 eftersom det var ett OS-år. [↩]
  4. Det hårdaste konkurrenten om titeln är förmodligen CSN, en annan företeelse som kommer långt ned på favoritlistan. [↩]
  5. En annan händelse jag fortfarande minns med bävan: sommaren 1985 tvingades jag hos en faster se omkring tio minuter av någon då populär serie, de hittills längsta tio minutrarna i mitt liv (och då har jag ändå en rotfyllning utan bedövning att jämföra med). [↩]
  6. Nej, jag har inte någon uppfattning om vederbörandes fysionomi; jag utnyttjar bara ytterligare en av språkets dubbeltydigheter för sprätta lite gegga på henom. [↩]
  7. Ett ganska litet pappersberg, visserligen, och jag tvingas nog till en annan definition av begreppet »berg» än den en medel-geograf skulle använda. [↩]
  8. Han såg naturligtvis bara medlidande på mig och sa något i stil med »Du tror väl inte du kan vinna mot Staten?» [↩]

Mörkrets tidevarv, modell Murphy

Postat av
Svara

Under den just avätna frukosten, som stördes av den likaledes just uppgående solen, kom jag att tänka på en gammal favoritsketch med Martin Ljung, Stig Grybe och Lill Lindfors (och, ironiskt nog, Sune Mangs i en kortare biroll — vari ironin består tänker jag inte berätta, eftersom det skulle förstöra en del av lyssnarnöjet). Martin spelar betjänten James som har en enda replik i »pjäsen»; men liksom den trilskande solen, som den senaste veckan strålat från en klarblå himmel varje morgon utom en, spelar han ut sin roll vid ett flertal tillfällen utom när han förväntas göra det. En snabb googling visar att någon vänlig individ lagt upp sketchen på youtube; mig veterligen har den bara publicerats i LP-versionen av Povel Ramels »jättebum», i CD-utgåvan har det numret tyvärr fått stryka på foten:

Man ska inte underskatta betydelsen av Stig Grybes rolltolkning, i synnerhet inte för schackspelare — hans svar på Martin Ljungs fråga huruvida han har en stor roll har jag många gånger använt som en utgångspunkt för ett svar på lagledarfrågor av typen »Hur står du?», och hans animerade rop till kulisserna när Martin inte dyker upp på »avtalad» tid är användbart då man anser att motståndaren tar (för) god tid på sig för ett drag i en vänskapsblixt[1].

Fotnoter:

  1. Man bör dock vara säker på att motståndaren är av den »rätta ullen», annars kan partiet få ett abrupt slut. [↩]

Ytterlighetsfienden

Postat av
Svara

Vid den ostrukturerade genombläddring som obligatoriskt åtföljer en leverans av ett antikvariskt bokpaket upptäckte jag att Hans Larsson, Lundafilosofen, dog 16 februari 1944, det vill säga för på dagen 71 år sedan. Eftersom 71 är större än 70 borde Bonniers inte ha några invändningar mot att jag, som en liten hyllning, saxar (eller rättare sagt, skannar) en av de tre avslutande korta uppsatserna i boken Postscriptum, och återger den här — enligt Ivar Harries förord kunde de tre betraktas som HL:s sista ord; de var inte ens renskrivna. Detta kan också förklara det lite abrupta slutet; det är inte omöjligt att författaren avsåg att lägga till några ord där.

Att jag valde just denna kortessä beror dels på att den tycks mig ha viss relevans fortfarande (byt i tankarna ut de i texten förekommande -ismerna mot lagom stora religioner så borde de vara lätt att inse vad jag tänker på), och dels för att trösta den briljante norrländske facebook-bloggaren Kurt Setterqvist med att han inte är ensam om sin logikbehandling…

Endast nazismen kan besegra bolsjevismen. Egentliga ärendet med denna uppsats är just inte att diskutera denna sats. Men bakom den skymtar jag den allmännare satsen: en ytterlighet bekämpas bäst genom den motsatta ytterligheten.

Den första satsen är väl just nu inte omfattad av så många, men den senare — hur är det med den? Jag skulle snarast tro att den uttrycker allmänna meningen. Den påminner mig genom en viss käckhet ovillkorligen om en punkt i logiken, naturligtvis den som rör motsatsförhållandena. Fråga en av logik ofördärvad skolpojke vad som är raka motsatsen till påståendet: Alla A äro B. Svaret blir nog: Inga A äro B. Sen får han i logiken veta att så inte är förhållandet. Han hade ändå på sätt och vis rätt även i sin första gissning. Han mente den polära motsatsen, den motsatta ytterligheten. Men logiken håller sig till något som kallas den kontradiktoriska motsatsen, och den tycks vara den farligaste. Min position på Alla-satsen är inte så farligt hotad om man för mot den en Inga-sats: det tar god tid, innan det kan konstateras att Inga A äro B. Sticker däremot fram en oansenlig Några-sats, så visar den sig vara en liten och vig pjäs, som John Ericsons Monitor, ägnad att skjuta i sank min pansrade Merrimac; det kan gå kvickt nog att man får tag i låt vara ett enda A, som inte är B. »Säg aldrig aldrig», säg aldrig endast.

Jag skall nu själv akta på denna varning och vill ingalunda förneka att den motsatta ytterligheten ibland, ofta, visar sig fruktansvärt effektiv, men låt oss komma ifrån den tankevanan att i första rummet se oss om efter hjälp därifrån. Det är inte det enda fall där logiken framhäver de partikulära satsernas roll i tankens och livets strider.

I allmänhet kan man säga att ytterligheten har slagkraft i den mån det är fråga om blixtoperationer. Allt ont och ingenting gott om fienden! Det eldar. Men om blixtslaget inte rent gör slut på fienden, kommer sen Bismarcks eftertanke sen elsassarna blivit tyskar: nu gäller det att vinna dem.

Det får lämnas åt historien och annan vetenskap att grundligare besinna denna fråga och avgöra när Alla är på sin plats och när Några är det. På alla områden skall man finna exempel på att ytterlighetssatserna åtminstone inte alltid ha mest slagkraft. Tvärtom, vågar jag för egen del tro. Fråga historien hur tyranni bekämpats, hur konungar »avskaffats», om ropet på republik eller ropet på konstitution varit farligast; för att inte tala om laglöshetens paroll. Filosofien har stora exempel att komma med. Före Kant stod striden mellan idel ytterligheter. Kant gick i det hela emellan dem och i honom fann man från ömse sidor en ny och farligare motståndare.

Nog om den mera allmänna av de två ovan nämnda satserna. Ett par ord om den speciella striden mellan nazism och bolsjevism.

De äro inga bältespännare; lika litet som en Alla- och en Inga-sats. Dessa kunna visserligen inte båda vara sanna men däremot båda falska. De äro icke så omspända. Det kan tänkas att en tredje tes kommer emellan. Det skulle då vara den konstitutionella, den lagbegränsade makten, i en eller annan form, alltså nu representerad av anglosachsarna. Striden mellan nazism och bolsjevism är icke oförsonlig, det framgår ju redan av att de kunnat räcka varandra händerna. Oförsonlig däremot är motsatsen mellan diktatur (om fullt laglös) och konstitution; alltså ytterst mellan Lag och Olag. De äro bältespännare.

Corollarium: tänkandet kan icke komma i ordning förrän man förstår att nazism och bolsjevism äro väsentligen detsamma. Den avgörande synpunkten är då rättssynpunkten.