Författararkiv: bosjo

Torgbrev

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 67

Kajsa & Malena — Brev från ett torg

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Förra veckans låt handlade ju bara ytligt om snön som faller i april; i bakgrunden fanns det eviga relationsproblemet. Dagens låt är vald för att fördjupa och vidga det temat — och då kan till och med jag överse med ett arrangemang dränkt av stråkar.

Jag har i princip bara en skiva med Kajsa Grytt och Malena Jönsson[1], men den är å andra sidan mycket bra, »Historier från en väg». »I princip» betyder i det här fallet att jag har ytterligare några skivor, men att de inte gjort tillnärmelsevis samma intryck som väghistorierna. Kanske måste lyssna lite mer på dem för att de ska fastna?

Fotnoter:

  1. Kajsa Grytt gör också en fin insats i en låt med Bravado Bravado, »Flickan med den blågröna blicken». [↩]

Aprilsnö

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 66

Yonder — April snow

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt är naturligtvis inspirerad av nattens snöfall — den snö som föll tidigare i veckan, och som orsakade kalabalik i Västergötland och lämnade ett visst bidrag även till Stockholm, gick oss spårlöst förbi här i Märsta, men i natt kom vi inte undan.

Jag hörde Yonder första gången i oktober 2009, och minns inte längre vad det var som triggade den visiten — det kan i alla fall inte ha varit platsen, eftersom det oftast går lång tid emellan mina kyrkobesök[1]. En möjlig länk kan ha varit rootsy.nu som gav ut deras första CD; där la jag ganska mycket tid innan jag började blogga, och kan alltså ha sett både reklam för skivan och för spelningen.

Yonders frontman är utan tvekan Mats Qwarfordt, vars kraftfulla röst hörs på flertalet av Yonders låtar, när han inte spelar munspel. Då initierade musikkännare diskuterar vem som är Sveriges skickligaste munspelare dyker alltid hans namn upp, och utan att vara vare sig initierad eller musikkännare vågar jag påstå att det finns goda skäl till hans nominering. Precis som alla som var med på den tiden vet vad de gjorde när JFK blev skjuten eller när World Trade Center blev lufttorpederad, minns alla som hört honom spela »Anxious mind» var de gjorde det första gången.

Men även Christer Lyssarides spelar en viktig roll för att definiera det speciella Yonder-soundet; hans spel har ett eget uttryck, »atmosfäriskt» kallade en gitarrkunnig person det, och det är en ganska bra beskrivning, tycker jag. De stränginstrument som kan höras på låten ovan bör kunna ge er en bra uppfattning om hans spelstil.

Mats och Christer har gjort några spelningar som duo (»Yonder light» kallar jag den sättningen), men normalt har de även sällskap av Björn Lundquist på ståbas och Kjell Gustafsson, trummor. Sedan tiotalet år tillbaka gör de tyvärr mycket få spelningar, och under en period tog Christer och Kjell en paus, och ersattes av Peder af Ugglas och Mats Persson[2]. Jag hoppas någon gång få se hela gänget på scen samtidigt, »Yonder Big Band»…

Fotnoter:

  1. Och de senaste decennierna, sedan min syster gifte sig, har det handlat om konserter och begravningar. [↩]
  2. Jag minns den första spelningen med den sättningen; de hade enligt uppgift bara repat en enda gång. När Mats öppnade konserten med »Anxious mind» var det helt uppenbart att Peder af Ugglas aldrig hade hört honom spela den förut… [↩]

En sorgesång

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 65

Ola Magnell — Elegi

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag bjuda på något speciellt i den här serien. Inte nog med att jag blundar med båda öronen för det faktum att låten ifråga refererar till gummiordet »gud», som jag vanligen undviker de gånger jag inte kritiserar det, eller någon som råkar använda det; det är dessutom en version av låten ifråga som mig veterligt inte förekommit på internätet tidigare. Det handlar om det extranummer som mäster Magnell framförde[1] på sin spelning på restaurang Skål den 24 oktober 2011[2], och som jag spelade in, sittande i ett obekvämt hörn i den lilla lokalen. Jag satt i princip i jämnhöjd med scenen, så om ni inte lyckas upptäcka någon stereoeffekt så beror det säkert på det…

Detta var andra gången jag hörde Magnell; första gången bör ha varit strax efter att LP:n »Onkel Knut» släpptes, eftersom ett flertal av de låtar jag minns från den konserten var med på den skivan. Hur som helst var det i Linköping i mitten av 80-talet, på Herrgårn, studenternas Mecca på den tiden; gigografin är inte fullt lika detaljerad från den där perioden, så jag kan inte ge något exakt datum för den upplevelsen. Men en observation som jag gjorde efter båda spelningarna är att Magnell, åtminstone i mina oskolade öron, är en mycket bättre gitarrist än sitt rykte, om han nu ens nämns tillsammans med sitt instrument. Jag hoppas ni gör samma reflexion efter att ha hört ovanstående inspelning.

Texten är, som alltid när någon av »de fyra stora» är i farten, väl värd att meditera ett litet tag över, oavsett hur man nu tolkar vissa gummiord. Hela texten återfinns här, och sista strofen kan vara värd ett par extra funderingar i detta mörkrets tidevarv:

Så led mig till den underbara källa
där livet föds på nytt och vi kan se
att mörkret vi drogs in i var en fälla
och att det finns så mycket kvar att ge

Fotnoter:

  1. På övriga låtar var han denna kväll ackompangerad av Calle Ekerstam. [↩]
  2. Min sedvanliga lättja gjorde att jag inte förde över inspelningen från zoomen förrän långt senare, och därför angav jag inspelningsdatum till »2011-xx-xx», men denna praktiska gigografi gjorde det enkelt att hitta exakt datum. [↩]

Kvartsmänniskan

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 64

David Lindley — Quarter of a man

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ännu en gång fick jag ett sista-minuten-tips om en artist som måste med i den här serien; en facebook-vän, Christer H., påminde världen om att det är 80 år sedan David Lindley, en av få artister som kan konkurrera med Norman Blake om titeln som stränginstrumentens mästare, föddes[1]. Jag har bara en skiva med honom, »El Rayo-X», men studerar man wikipedia-artikeln om honom så har jag dessutom ett flertal skivor där han medverkar på legendariska plattor med, till exempel, Bob Dylan och Leonard Cohen. Om Jackson Browne dyker upp i den här serien är sannolikheten mycket stor att det också innebär ett lite falsettsång(!) av Lindley…

Som vanligt är det åtminstone för mig oklart vad texten egentligen vill säga — tills någon kommer med ett genomtänkt förslag på motsatsen kommer jag att betrakta den som ett begåvat stycke nonsens. Men alla har vi väl känt oss väldigt små ibland…

Fotnoter:

  1. Ska man vara petig var det, enligt Wikipedia, igår, men det tar jag inget extra för. [↩]

Lindansare

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 63

Mikael Wiehe — Lindansaren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns en förbindelselänk mellan förra veckans skrönika, eller vad den nu ska kallas, och den här veckans, även om det torde vara helt omöjligt att se det sambandet mellan de två låtar som jag valt. I stället är det min lilla fingervisning angående en rad i en dikt av Kjell Höglund som fick mig att minnas en liknande insprängd rad i en novell av Lars Göransson. Novellen börjar så här:

Det var en het sommar många år före kriget.
   Jag satt oppe i mitt vindsfönster och ritade. När det är så här varmt och stilla får klockorna i Katarina en stum och tilltäppt klang. För varje gång de slår bakom mig har jag gjort färdig en teckning och börjar på en ny. Jag tröttnar aldrig på att rita av de röda taken, det knottriga vattnet, de ropande boxerbåtarna, Skeppsbron, Strandvägen och gasklockan med det stora molnet längst bort.
   Det är mycket varmt. Några fötter pladdrar slött nere på gatan. I ett fönster steker man. Ja, det är middagstid snart.
   Att jag plötsligt sitter här nu, och är så gammal.
   Nu kommer den lilla snuviga karln hem och börjar treva på pianot för öppet fönster. Om han får sitta i fred en stund kommer han snart att gå över på Hammarklaversonaten.
   Ja! nu börjar Hammarklaversonaten.

Det är naturligtvis raden »Att jag nu…» som jag tänker på; samtidigt både en snabb påminnelse om de två tidsplanen i historien och en »verfremdungseffekt»; lika elegant som verkningsfullt exekverat. Det kanske bör påpekas att Göransson var född 1919, och sålunda inte kan ha varit mer än 25 år gammal när novellen publicerades, men författare har ju rätt att vid behov frisera sin verklighet en smula när de skapar sina berättelser.

Men om man inte läst novellen ifråga så är det måhända inte självklart hur kopplingen mellan Wiehes sång och Göranssons novell ser ut. Några rader längre fram i berättelsen dyker det emellertid upp en skugga av en människa, och så småningom också människan själv, som visar sig vara lindansare. Han berättar lite senare att han gillar att smyga sig in hos barn, ge dem karameller och berätta sagor för dem; han berättar också att han ibland önskar han kunde flyga. Man måste vara särdeles obevandrad i svensk barnlitteratur för att inte dra paralleller till Astrid Lindgrens figur »Karlsson på taket». Jag ska inte förstöra nöjet för den som vill läsa hela novellen; den heter »Min vän på taket», ingår i novellsamlingen »Den förvirrade guden» från 1944, så den fyller alltså i dagarna åttio år — och den är, enligt min mening, synnerligen läsvärd.

Lindansare är ju en populära metafor; Wiehe belyser en sida av den, Göransson tar upp flera sidor, och Anders F Rönnblom betonar i sin version galenskapen i hela projektet — det finns säkert fler lindansare i kulturen som jag missat, och det kommer säkert fler med tiden, så länge som det krävs virtuoser i en galen värld…