ASPRI?

Som framgår av länken »Om kommentarer» på bloggens hemsida för jag ett ständigt krig mot spamrobotar. Just nu (peppar, peppar, bonk i skallen) är det jag som har övertaget; förra natten fick jag över 50 spamkommentarer, men behövde inte manuellt förpassa en enda till skräpkorgen.

Men det är inte utan att jag fruktar den dag då spamrobotarna börjar visa lite ASPRI, det vill säga Artificial SPam Robot Intelligence; en singularitet i de regionerna av mänsklighetens domäner skulle förmodligen kunna överträffa de mänskliga kommentatorer som huserar på tidningars och andra stormediala hemsidor i volym, ehuru knappast i dumhet.

Döm om min förskräckelse då jag vid en snabb titt på dagens skräppostskörd fann ett meddelande från »rgohqvxow», som i sin helhet (med länkar och länkförsök bortplockade) löd »U8Jwnx lcqtrrdisxnm, swcfwhterrcb feourfzyxxqu, geznqrmfhjpf». Som lätt inses var det inte kommentarens språkliga elegans eller dess övertygande argumentation som fick mig att haja till, men valet av blogga att göra denna kommentar till visar endera på spår av intelligens eller en oförtjänt portion tur — I’m sorry I’ll read that again

design_01

Addendum 2015-01-29: Under natten som var fick jag ännu en mystisk påhälsning av den ASPRI-aspirerande spamroboten. Denna gång lämnade den (under ett nytt alias, »gwwuoqiioz») sin kommentar (»ftvpkcmph, mafmbdfxdr») till min blogga Ombyte förnöjer

Addendum 2015-02-08: Den semiidiotiska[1] roboten ger sig inte; under nattens lopp försökte signaturen »opbujepza» att lämna meddelandet »KoMqFw tkksxwsjmzuo, nszrsxjxohag, wgfawexzsanp, okbdboytpvhi» till min blogga »Lite religionskritikkritikkritik». Det kan väl inte vara…? Skulle Douglas Adams kunna ha misstagit sig?


Fotnoter:

  1. Detta nyord avser att kombinera begreppet »semiotik» med »semi-» och »idiotisk». []

Utelåst igen

Såsom varande uppväxt på landet blev jag tämligen tidigt bekant med känslan att vara utelåst. Låssmeder var inte så vanliga, och billiga, som nuförtiden, så vi fick dela på två nycklar; den ena hade någon av mina föräldrar hand om, den andra låg gömd på ett strategiskt ställe utanför huset. Tyvärr hände det sig ju att någon glömde att lägga tillbaka nyckeln efter att den använts, vilket ledde till att man endera fick vänta utanför till en nyckelinnehavare behagade visa sig, eller så fick man vikariera som inbrottstjuv. Vilket man valde berodde på en mängd olika saker, men med tiden blev jag, om jag får säga det själv, ganska skicklig på att öppna ett visst fönster; den gymnastiska övningen att ta sig in genom detta var dock aldrig någon av mina paradgrenar.

Sedan jag flyttade till staden har denna min talang inte satts på några större prov. I studentkorridoren fanns en inofficiell huvudnyckel som var till nytta någon gång då dörren blåste igen av misstag; och under min tid i Skäggetorp lyckades jag en gång låsa mig inne så att en låssmed fick rycka ut[1]; men i övrigt har jag lyckats hålla mig på rätt sida om alla lås, med möjligheter att förändra våra relativa positioner på ett nöjaktigt sätt.

Men nu är jag alltså utelåst igen. Inte i den bokstavliga meningen att jag står på förstutrappan och funderar på om något fönster möjligen står på glänt någonstans, utan nättekniskt — det nya modem jag berättade om i min förra blogga visade sig vid närmare påseende vara både modem och brandvägg, och denna brandvägg släpper ingen humhum över bron, inte ens jag själv.

Nåväl, det borde ju inte vara så svårt att fixa — leta rätt på manualen från internetleverantören, som vi kan kalla Bedbrandsbolaget, ehuru de inte riktigt heter så, slå upp sidan där man berättar hur man kopplar ur brandväggen[2], utföra de magiska trick som finns beskrivna där och njuta av den återvunna friheten.

Riktigt så enkelt visade det sig inte vara — BBB hade inte skickat med någon manual. Det stoppar naturligtvis inte en inbiten googlare, och en sökning och en nedladdning senare var jag i besittning av manualen till modemet i PDF-format. »Mitt» modem betedde sig emellertid inte som manualen beskrev, och jag beslöt därför att kontakta BBB:s support för att höra vilka förändringar de gjort, och hur de tänkt sig att man som användare ska göra för att komma åt konfigurationssidorna. Jag beskrev mina mödor, vad jag ville åstadkomma och skickade iväg ett mejl. Detta var den 7 januari, klockan 11:25 — jag väntar fortfarande på besked.

Det är dock inte hela sanningen — efter sex dagar (!) fick jag ett svarsmejl. Det berättade att efter Dagens Nyheters skriverier i höstas »blev åtgärden att stänga åtkomsten för alla kunder», för att sedan avslöja hur man kunde gå runt avstängningen — men vederbörande glömde den lilla detaljen med användarnamn och lösenord vid inloggningsprompten; de uppgifter som står i manualen, på BBB:s supportsidor och i den DN-artikel jag just länkade till fungerar inte. Jag skickade ett nytt mejl i onsdags eftermiddag, och väntar fortfarande.

Nu kan man ju fråga sig — om det nu tar så lång tid att få svar via mejl, varför försöker du inte ringa till deras support? Det finns två anledningar till detta, alldeles förutom att frågan är fel ställd. De kontakter via telefon jag hade med BBB i samband med att mitt förra modem säckade ihop var sådana att jag misstänkte att mejlkontakt var att föredra — inte så att de personer jag pratade med var otrevliga eller inkompetenta[3], men att lyssna på en röst som säger »Det är fortfarande samtal före, men vi försöker ta ditt samtal så snabbt vi kan; tack för att du väntar!» i 27 minuter innan någon svarar är inte precis min favoritsysselsättning. Och efter det ovan nämnda mejlet försökte jag igen — givet mitt påstående i föregående mening lämnar jag det som en övning åt läsaren att föreställa sig min sinnesstämning efter att ha lyssnat på en röst som säger »Det är fortfarande samtal före; tack för att du väntar!» i 75 (!) minuter utan att någon svarar.

Ifall någon från BBB råkar läsa detta så är det kanske säkrast att summera min kritik. Att jag inte är helt nöjd med svarsfrekvensen[4] hos supporten torde ha framgått, men jag tycker också att hanteringen av säkerhet och konfigurationsmöjligheter är helt bisarr. Att som användare ha full kontroll över sin brandvägg borde vara lika självklart som att man har full kontroll över vilka personer man släpper in genom dörren till sitt hem. Jag hoppas att den åtgärd som den mejlande supportpersonen beskrev är tillfällig och att man snarast finner en permanent, och mer flexibel, lösning.

Så, BBB: ni behöver inte be om någon brand särskilt länge till — jag befinner mig redan väldigt nära antändningspunkten…

design_01

Addendum 2015-01-25: Jag har under veckan fått ett meddelande från BBB — en »påminnelse om retur av lånad utrustning», daterad 2015-01-14. Eftersom jag är en individ som samlar papper i högar, och det kvitto jag fick vid inlämningen av det havererade modemet inte hunnit förbi humuslagret, var det lätt att hitta; och en snabbundersökning visar att postens senaste anteckning är »Lastad på bil, utkörning påbörjad» i Värnamo, Sverige — 2015-01-09, dagen efter min inlämning. Antagligen har den stackars postpersonen lika svårt att komma fram till BBB som vi andra, och irrar runt i smålandsskogarna tills bensinen tar slut…

Något svar på mina problem har jag dock inte fått ännu — jag har just skickat ett, efter omständigheterna, vänligt brev med en påminnelse om min fråga, uppgifter om den förkomna postbilen och dessutom ytterligare en fråga om hur BBB definierar gummiord som »snabb» och »skälig»; dessa förekommer bland annat i en relevant DN-artikel (se särskilt punkt 2).

Addendum 2015-01-31: Jag har goda och dåliga nyheter rörande min »kommunikation» med BBB — de goda är att jag under veckan fått inte mindre än tre meddelanden från BBB; de dåliga är att samtliga är exakta kopior av den »påminnelse om retur av lånad utrustning», daterad 2015-01-14, som jag berättade om i mitt förra tillägg.

En pikant detalj i sammanhanget är att i det instruktionsbrev som följde med modemet så ombads jag skicka tillbaka det gamla modemet »inom 30 dagar». 30 dagar kan naturligtvis tolkas på lite olika sätt, men enligt den mest frikostiga, och med hänsyn tagen till postens ibland väl tilltagna anspråk på utkörningstid[5], så borde en första påminnelse inte skickas ut förrän någonstans i slutet på nästa vecka eller början på nästnästa vecka. Om man lägger därtill att den packsedel jag använde för att returnera modemet ställdes ut av BBB, och de därför borde haft möjlighet att kontrollera med posten om och när paketet lämnades in och var det befann sig, så blir deras agerande än mer egendomligt.

Under dagen kommer jag att skicka ännu ett sammanfattande mejl med de tre punkter jag nämnt ovan, plus en fjärde, administrativ, som dykt upp under veckan. Jag kommer nämligen inte längre åt mina gamla e-fakturor från BBB via internetbanken, och det kommer inte min revisor att bli särskilt imponerad av.

Men mitt tålamod är nu i det närmaste slut, så om det inte händer något innan tisdag kommer jag att trotsa min avsky för automatiska telefonröster, och försöka komma fram till BBB ännu en gång. Lyckönskningar, matpaket, varma kläder och annat som djärva polarforskare kan tänkas behöva emottages tacksamt…

Addendum 2015-02-04: Efter gårdagens samtal med BBBs support kan jag meddela att de flesta av mina problem nu, förhoppningsvis, är ur världen — att jag inte längre är utelåst har jag själv kunnat konstatera, och enligt uppgift är det i de småländska skogarna bortsprungna modemet återfunnet (dock fann jag ytterligare fem (!) »påminnelser» i brevlådan igår; en »bugfix» hade uppenbarligen orsakat en ny bug). Återstår att undersöka varför jag inte kan spara mina e-fakturor, men det problemet är inte akut än.

Dessutom har BBB insett att det finns trevligare saker att göra än att lyssna på en röst som säger »tack för att du väntar» ett par gånger i minuten, och infört en möjlighet till uppringning — den halvtimme det tog att »komma fram» kändes därför inte särdeles betungande. Fortsätt så, BBB!


Fotnoter:

  1. Det gamla talesättet »om det inte hjälper med våld, försök med mera våld» som, som bekant, genomsyrat världspolitiken den sista miljonen år, eller så, fungerar inte alltid på nycklar. []
  2. Vän av säkerhet behöver inte vara orolig; jag har haft bredband via telefonjacket i snart 15 år, och har sedan dag ett haft en brandvägg inkopplad direkt efter mitt modem — jag är inne på min tredje brandvägg vid det här laget. []
  3. Hur usel den bedbrandbolagska supporten än är så har den god marginal ner till den comhemska. Den befinner sig dock i farlig närhet av ett bolag som vi kan kalla för »Nolltele», eftersom det namnet bättre återspeglar hur mycket användning jag hade av telefon/internet under de sju dagar jag var kund hos dem än det namn de själva använder. []
  4. Addendum 2015-01-25: Här råkade jag i hastigheten välja fel uttryck; jag är visserligen inte imponerad av svarsfrekvensen (som är ganska exakt 50% för tillfället) heller, men det var svarstiden jag avsåg. []
  5. Och då tänker jag inte på »den försvunna postbilen i Värnamo». []

Odysseus Cup

En av de mest kända episoderna i historiens första, och största, äventyrsroman, Odysseus, utspelar sig på cyklopernas ö, efter det att Odysseus och några av hans män av för mig oklar anledning fångats i cyklopen Polyfemos’ grotta. För att ta sig ut ger den illistige Odysseus först cyklopen ett par glas vin, och när sedan jätten somnar sticker han och hans män en glödgad påle i dennes enda öga. Cyklopen blir därvid tämligen putt, och sätter sig i grottans öppning för att fånga de män som försöker ta sig ut den vägen; sin boskap, får och getter, låter han däremot passera. Eftersom det inte finns någon annan väg ut binder Odysseus sina män under några får[1]; själv väljer han den största getabocken i flocken, greppar tag i dennes ull och »rider» så ut ur grottan, fastklamrad vid bockens buk[2]. Hur underligt det än kan låta så är denna teknik fortfarande användbar då man kämpar mot nutidens monster.

Under en följd av år har jag runt årsskiftet hjälpt till vid Rilton Cup — dels är jag en av dem som matar in partier i ett datorläsbart format, PGN (portable game notation), och dels gör jag turneringsbulletinen[3]. De senaste åren har jag kunnat göra det hemifrån med hjälp av några av teknikens under; partiprokollen har skannats in på spelplatsen och mejlats till mig, och några timmar senare mejlar jag tillbaka partifil i PGN-format och bulletin i PDF-format.

Inte så mycket att orda om, när det fungerar — men den 30 december, omkring kl 10:25 på förmiddagen, rasade mitt internetmodem. Det tog någon timma innan jag insåg detta, och när jag väl pratat med min internetleverantör var min bedömning att jag skulle vara utan bredband under återstoden av turneringen; jag fick ersättningsmodemet i går eftermiddag, ungefär samtidigt som de sista dragen spelades på Clarion Hotel vid Skanstull, så den gissningen var i stort sett korrekt.

Vad göra? Till mitt förfogande stod två resurser: dels mitt intranet, som inte bara förbinder mina datorer och diverse kringenheter handgripligt med sladdar och konstiga burkar, utan också har ett trådlöst nät, och dels min »iFån» med där befintliga program. iFånen är visserligen inte av allra senaste modell[4], men den har i alla fall kontakt med internet via 3G-nätet, och kan ta emot och skicka mejl. Dessutom har jag iTunes, det program som enligt uppgift ska sköta kontakten mellan en värddator och olika Apple-enheter, installerat på en av mina datorer.

Jag ska inte gå in på detaljer, men eftersom det är oklart om och när jag tänker skriva ihop en blogga om mina sämsta programvaror genom tiderna måste jag ändå på något sätt dokumentera min totala avsky för iTunes. Inte nog med att eländet är långsamt till övermått, kraschar oregelbundet och är allmänt obegripligt att hantera — det är dessutom sällsynt dåligt på det programmet uppges byggt att göra, nämligen spela ljudfiler och föra över data mellan dator och telefon. Så var det sagt — måste nog ta lite extra medicin för att få ner blodtrycket under kokpunkten…

Att tanka ned de bamsiga PDF-filerna med iFånen gick relativt enkelt, och jag hittade till och med flera sätt att göra det. Att ladda upp filer och sedan skicka dem visade sig däremot betydligt knepigare. Nu är jag ingen flitig iFån-användare, så det kan mycket väl finnas enklare lösningar än den jag till slut kom att använda[5]; jag välkomnar alla tips från mer kunniga Apple-konsumenter.

Problemet är tvåfaldigt: Mejlprogrammet på min iFån kan inte lägga till ett »attachment», och man kan inte på något enkelt sätt föra över filer från värddatorn till telefonen; den typen av oansvarig frihet passade uppenbarligen inte Kim Il Jobs när han skapade iFån-konceptet. Det finns dock vissa luckor i »säkerheten», och en av dem är att iBooks, Apples program för att läsa e-böcker[6], faktiskt kan skicka mejl, med aktuell PDF-fil som attachment — eftersom en av de filer jag ämnade skicka är en PDF återstår alltså »bara» att föra över filen till iFånen.

Detta visade sig dock knepigare än förväntat — efter att ha kämpat med iTunes någon timma gav jag slutligen upp, och hittade till slut ett program som fungerade, åtminstone i tillräckligt stor grad. Appen heter »UC browser», och jag minns inte varför jag installerade det en gång i tiden — förmodligen för att jag trodde att det skulle kunna utföra en eller annan sak, men när det inte kunde det fick det trots allt ligga kvar. Denna app visade sig ha en möjlighet att överföra filer från en dator till iFånen med hjälp av det trådlösa nätverket — man klickar på en knapp på telefonen, öppnar en vanlig webbläsare på datorn och loggar in med den information som appen visar på telefonen. Därefter kan man klicka sig fram till ett uppladdningsfönster, välja ut den fil som ska laddas upp och ladda upp den. So far, so good[7].

Om den uppladdade filen råkar vara en PDF-fil är det bara att gå in i UC-browsern, leta rätt på den nyss uppladdade filen, klicka på alternativet »Open with», och där på alternativet iBooks; när iBooks öppnas letar man åter rätt på sin fil, klickar på den, och sedan på »share» — där finns »email» som ett alternativ, och äntligen är filen på väg.

Men hur ska man kunna sända en pgn-fil? Att föra över den till iFånen med hjälp av metoden ovan är ju lätt, men sedan är det tvärnit. Det enda sätt jag hittade att bifoga en fil överhuvudtaget var just i iBooks; man kan visserligen skicka till exempel foton också från iFånen, men jag lyckades aldrig övertyga UC browsern, iTunes eller något annat att jag ville lägga till ett foto från min dator.

Ett försök att komma runt problemet är att helt enkelt döpa om filen från »fil.pgn» till »fil.pdf» — det lurar UC browsern så att man får alternativet att öppna filen i iBooks. Tyvärr är iBooks tillräckligt observant för att upptäcka att det inte är en PDF-fil, och strunta i att öppna den.

Det är här den listige Odysseus kliver in i handlingen. Man zippar ihop pgn-filen och slår ihop en befintlig PDF-fil med detta arkiv (med »DOS-kommandot» copy /b fil.pdf + fil.zip fil2.pdf[8]), och vips har man en bastard som en PDF-läsare ser som en PDF-fil, och en intelligent zip-hanterare, till exempel 7-zip, ser som ett zip-arkiv. Nu tror Polyfemos/iBooks att den släpper genom ett vanligt fä, medan Odysseus/zip-fil glider med utan att bli upptäckt. Allt som återstår för mottagaren är att byta filtypen till ».zip», och packa upp filerna med 7-zip. Homeros kan fortfarande lära oss ett och annat om hur vi ska hantera oväntade situationer…


Fotnoter:

  1. Hur detta rent praktiskt går till, utan att några avslöjande repändar råkar avslöja tricket för cyklopens sökande händer är väl ännu inte utrett. []
  2. Även här kan man naturligtvis rikta en eller annan skeptisk anmärkning mot förfarandet, utan att ens ifrågasätta Odysseus’ extraordinära gymnastiska talanger. Om jag minns rätt berättar Odysseus den här historien vid fajakernas hov, så det kan också finnas en naturligare förklaring till händelseförloppet. []
  3. En turneringsbulletin är förvisso en alltmer anakronistisk företeelse, men jag är i många avseenden en vanemänniska, och fortsätter att göra en tills jag blir ombedd att sluta. []
  4. För att vara mer exakt är det en iPhone 3GS, vilket innebär att jag fortfarande har version 6 av iOS; några av de problem jag råkade ut för kan möjligen har lösts i senare versioner. []
  5. Den absolut enklaste hade naturligtvis varit att få iFånen att låna ut sitt internet till datorn; enligt samstämmiga försäljare skulle det vara enkelt, men trots ett flertal försök har jag inte lyckats. Det kanske är lite väl sent att börja röra i det getingboet igen, men jag överväger allvarligt att göra det; man vet aldrig när nästa internetkatastrof tänker inträffa. []
  6. Som vanligt när det gäller Apple är det en ganska rudimentär sak som bara kan hantera två filformat; men som tur var är ett av dem PDF. []
  7. Detta är dock en förenkling av verkligheten. I mina första försök använde jag min vanliga webbläsare, Opera, utan större framgång; jag kunde logga in, men trots att ledtexten berättade precis var man skulle klicka för att komma till uppladdningsfönstret, så fanns det ingen knapp att klicka på; samma sak hände vid tester med några andra program. Vid fjärde försöket, en relativt modern version av IE, dök äntligen den osynliga knappen upp — tyvärr var då alla ledtexter på sidorna på ett språk som för mina otränade ögon verkade som kinesiska. Detta gjorde dock inte så mycket eftersom jag vid det här laget var bekant med de flesta; de felmeddelanden som ibland poppade upp var dock inte till stor hjälp. []
  8. Efter ett visst antal timmars fåfängt felsökande har de variabler och filer jag skapar en tendens att få namn som »vaf» och »vaihe», men eftersom detta ska föreställa en blogg med en viss moralisk resning så har jag använt mer städade namn i exemplet. []

Nostalgisk tillbakablibliotick

Det är något särskilt med bibliotek. Jag har visserligen inte styrt stegen dit särdeles ofta de senaste åren, men de korta besök jag gjort i lokala bibliotek har ändå gett samma invanda känsla av lugn, harmoni och något obestämt som jag för ögonblicket inte kan sätta fingret på; ett uttryck som »tidlös visdom» kan möjligen fånga en del av det — ni vet vad jag menar…

Mitt första bibliotek var jag inte ens inne i; det låg i samma lokal som jag gick i lekskola i och var alltid stängt — det var, om jag minns rätt, bara ett rum och kan inte ha innehållit särskilt mycket. Några år senare öppnades det nya biblioteket, i stora ljusa lokaler i ett nybyggt hus i Jönåkers centrum. Jag hade lånekort nummer 5, och måste ha varit en av de allra flitigaste låntagarna så länge jag bodde kvar. Detta bibliotek är nu sedan länge borta, och tyvärr fick jag reda på det för sent för att kunna rädda några av »mina» gamla böcker.

När jag började högstadiet fick Nyköping just ett nytt bibliotek[1], och det blev en självklar uppehållsort under de timmar som då och då måste tillbringas någonstans, från den sista lektionen tills schackklubben öppnade vid sjutiden på kvällen. Även detta bibliotek är borta, men har bara flyttat på sig — ungefär diagonalt över Stora torget, om jag förstått det rätt — till ett dåmera nybyggt palats där det fick samsas med diverse andra kulturaktiviteter.

Men anledningen till denna nostalgiska tillbakablick på mina andra- och tredjehem genom åren är Linköpings universitetsbiblioteks filial i B-huset, eller »TekNat-biblioteket» som det hetat en del år nu; eftersom teckning var mitt överlägset sämsta ämne i skolan har jag inte riktigt förlikat mig med det namnet. När jag började plugga i Linköping hösten 1978 låg det, om jag minns rätt, mellan ingång 27 och 29, men flyttade redan året därpå till sin nyssvarande plats mellan ingång 25 och 27. Jag har inte besökt B-huset sedan jag slutade jobba där februari 1997[2], så det har säkerligen hänt en del sedan dess, men det tycks i bortåt 35 år ha befunnit sig på ungefär samma plats, plus/minus några moduler här och där[3].

Som den uppmärksammæ[4] läsaren noterat, har jag i det förra stycket tvingats använda en lite ovanlig tempusform av ordet »varande», och detta beror på det sorgliga faktum att TekNat-biblioteket i Linköping klockan 17:00 i eftermiddags stängde för allra sista gången. Det är dock inte så att det kommer att försvinna; det slås samman med huvudbiblioteket i hus D. Jag har, såsom utflyttad från både Linköping och universitetet, inte någon större överblick över beslutsgången, men det tycks ha varit krassa ekonomiska motiv som fått styra. I mitt stilla sinne undrar jag hur man värderar forskares tid; på den tid jag var doktorand kunde man på väg tillbaka till sitt rum från fiket smita in en stund på biblioteket — omväg noll meter, och »omtid» noll sekunder — medan en rask promenad tur och retur D-huset bör ta upp emot 10 minuter.

Det är svårt att gå förbi TekNat-bibliotekets historia utan att nämna min tidigare kollega på avdelningen för teoretisk fysik, Rolf Riklund, som tråkigt nog dog för några år sedan, alldeles för ung. För att ge dem som inte kände honom de rätta proportionerna — om jag är »ganska förtjust» i böcker, så älskade Rolf dem. På sitt arbetsrum hade han ständigt ett rullbord av den där större modellen som experimentalisterna använde, fullastat med boktravar från biblioteket så att han var fullständigt dold för omvärldens blickar även om han reste sig upp; om man upptäckte att en viss bok var utlånad var första åtgärden att fråga Rolf om han hade den, vilket oftast var fallet. På sätt och vis var det kanske bra att han inte behövde uppleva detta — »om du hör nått i luften som surrar, så är det bara Rolf i sin grav som snurrar…»


Fotnoter:

  1. Såvitt jag förstår övertog man de lokaler som Tempo hade haft sedan början på 50-talet, och som min far grävmaskinisten hade grävt grunden till. []
  2. Utom möjligen en snabbis sommaren 2001. []
  3. De två första byggnaderna på det som numera kallas »Campus Valla», A- och B-husen, var byggda efter industrimässiga principer, med hjälp av ett modulsystem som var både tämligen praktiskt och tämligen fult. []
  4. I mina försök att producera så könsneutral text som möjligt har jag här uppfunnit ändelsen »-æ», som på ett till synes smidigt sätt kombinererar den manliga ändelsen »-e» med den kvinnliga, »-a». []

Trafikplanering i Grönköping

Antag att du är en trafikplanerare i en mindre Tätort som har fått i uppdrag att lösa ett enkelt problem. Några kilometer utanför Tätorten har nämligen ett stort Köpcenter öppnats, och trots att meningen naturligtvis är att majoriteten av dess kunder ska använda bil för att kunna lasta in de kopiösa mängder livsmedel, kläder och skor som en medelkund förväntas förvärva vid ett besök, så har man också beslutat att starta en busslinje mellan Tätorten och Köpcentrat för dem vars bil är på verkstad, körkortet är indraget eller som av någon annan anledning inte vill eller kan använda bil.

Vägen fram till Köpcentrat är format som ett upp-och-ner-vänt U där »skänklarna» så småningom strålar samman; dvs ungefär som de löpsnaror som fordom var populära redskap vid en viss typ av publik underhållning. Din uppgift är nu att placera en busshållplats någonstans längs öglan, givet att den »översta» delen, närmast Köpcentrat, är reserverad för avstigning och hämtning med privatbil och taxi. Lägger du hållplatsen på höger eller vänster sida?

Svar: Du lägger den naturligtvis på höger sida; på detta sätt tvingas de avstigande från Tätorten att tränga sig fram genom den ringlande raden av påstigande, vilket ökar den allmänna irritationen. För att nå ytterligare effekt kan man lämpligen plantera en ogenomtränglig häck precis bakom hållplatsen, så att ingen kan gå runt kön den vägen, utan måste kasta sig ut i trafiken för att gå runt bussen på andra sidan. Den slutliga lösningen torde se ut ungefär så här, med en bild som jag snippat från Eniro:

marsta_1

Busshållplatser ser uppifrån ut som avlånga grå rektanglar.

Nu till uppgift två. Som synes på bilden ovan finns det faktiskt två hållplatser längs öglan, båda på den högra sidan. Detta beror på att tills för några år sedan fortsatte vissa bussar till Glesort efter att ha passerat Köpcentrat (och vice versa; kom från Glesort för att sedan fortsätta till Tätort). Hur planerar du detta till allmän missbelåtenhet, om man kan anta att antalet passagerare till och från Tätorten är avsevärt större än till och från Glesorten?

Svar: (1) Du ger de två bussarna (från Glesort via Köpcentrat till Tätort, och från Tätort via Köpcentrat till Glesort) exakt samma ankomst- och avgångstid, vilket maximerar den totala trängseln[1]. (2) Du ser till att den bakre hållplatsen används av bussen på väg till Glesort så att resenärerna från Tätort tvingas tränga sig förbi båda påstigningsköerna.

Hur gick det? Man kan ju inte förvänta sig att du ska klara dig lika bra som proffsplanerare, men om du lyckades pricka in åtminstone hälften av de åtgärder som jag räknade upp ovan borde du ha en framtid som trafikplanerare i Tätorten…

flour1_1

När jag flyttade till Märsta[2] i december 1998 var en av de första sakerna jag lärde mig att dess pendeltågsstation var en katastrof, och att något måste göras. Fram till i april i år hade emellertid inte ett dyft gjorts, om man undantar två-tre mindre detaljer som jag återkommer till nedan[3]. Jag har snippat ett stycke från Eniro här också:

marsta_3x

Här är några av de mest uppenbara problemen:

  1. I bilden ovan har jag ritat in tillämpliga gångvägar för trafikanter som är på väg från pendeltågsstationen (till höger i bilden) till bussterminalens mest avlägsna plattformar — de röda linjerna visar hur trafikplanerarna tänkt sig att de ska gå (deducerad från på platsen befintliga övergångsställen), och den gröna visar hur merparten av trafikanterna i själva verket gick. Detta att folk gick lite hur som helst, kombinerat med att bussarna svängde in vid infarten strax nedanför stationsbyggnaden, var den utlösande faktor som efter sådär tjugo år plötsligt blev akut i våras genom att bussförarnas fackförbund, Kommunal, hotade med trafikstopp om inget gjordes omedelbart.
  2. Ett problem som är besläktat med ovanstående är att bussarna släppte av sina passagerare på olika ställen; den ursprungliga avstigningsytan, den diagonala delen av bussterminalen närmast stationsbyggnaden, visade sig raskt underdimensionerad, i synnerhet för ledbussar, varför passagerare släpptes av längre fram, längs »ytterkanten», eller vid den hållplats från vilken bussen skulle starta nästa tur. Detta bidrog givetvis till den allmänna gåendekalabaliken som busschaufförerna klagade över; i synnerhet om ett avlägset avsläpp kombinerades med en bussförsening som tvingade hugade pendeltågsresenärer att pressa sina rekordnoteringar på sträckan till tåget.
  3. Själva pendeltågsstationen var, särskilt i rusningstid, klart underdimensionerad; då jag mer regelbundet tvingades nyttja densamma i rusningstid påminde mig den situation som uppstår då en tåglast pendelstågpassagerare rusar mot bussterminalen, och därvid i detta lilla utrymme träffar på en last höghastighetsbusspassagerare på väg åt andra hållet, om de experiment som utförs vid LHC eller någon annan accelerator. De bilder som kan beskådas i länken ovan togs för ett antal år sedan; sedan dess har man installerat spärrar av den där gamla typen som (1) inte stoppar dem som vill ta sig över eller genom dem, och (2) ofta bryter ihop fullständigt och vägrar släppa genom inpasserande, med eller utan kort. I sommar har en av dem varit »under reparation» varje gång jag nyttjat pendeltåget. Jag antar att spärrarna inte sattes dit för att minska LHC-känslan i rusningtid, utan av något trafikbolags kontrollbehov.
  4. Märsta station har inte bara en perrong för pendeltåg utan även en för SJs distanståg och uppsalapendeln; den kan beskådas strax ovanför stationsbyggnaden i flygfotot ovan. Övergången är visserligen bevakad både av signaler och bommar, men det har genom åren inte hindrat stressade norrifrån kommande resenärer att chansa på att de hinner över. För några år sedan var tidtabellerna så djävulskt ordnade att (1) uppsalapendeln enligt tidtabellen kom in jämna halvtimmar, bussarna (till exempel den till Arlanda) avgick två minuter över jämn halvtimme och pendeltåget mot Stockholm avgick fyra minuter över jämn halvtimme, samt (2) bussarna enligt tidtabell kom in två minuter innan jämn halvtimme. Tidtabellerna har justerats något, till exempel avgår nu pendeltågen sex minuter över jämn halvtimme, och dessutom torde SLs nya pendeltågslinje, som går via Arlanda ända till Uppsala, ha avlastat Märsta station en hel del, men problemet kvarstår fortfarande.
  5. Slutligen har det i det lokala annonsbladet influtit ett flertal insändare som i olika tonarter påpekat att den parkering som syns till vänster i bilden ovan är för liten, och att stressade pendeltågresenärer inte finner något nöje i att leta parkeringsplats längre bort någon minut innan tåget avgår. Eftersom jag är billös kan jag inte bedöma allvaret i klagomålen, men redan mängden av insändare tyder på att här finns ett problem.

Det har emellertid funnits tillfällen då kommunens politiker haft möjlighet att lösa åtminstone en del av problemen; jag tänker speciellt på den gång i slutet av 90-talet då en pyroman brände ned stationsbyggnaden. Fram till denna händelse hade den gamla kåken mest betraktats som en onyttig bromskloss, en relik från svunna järnvägstider som utvecklingen obönhörligt sprungit ifrån. Men i stället för att i lugn och ro utvärdera vilka möjligheter som detta öppnade beslöt kommunens politiker, som jag minns det, enhälligt och omedelbart att bygga upp huset igen, enligt maximen att en brottsling minsann inte skulle få styra deras beslut. Den tanken var möjligen god, men eftersom det allmänt antogs att den pyroman som härjade i Märsta vid denna tid var speciellt intresserad av restauranger, och man samtidigt beslöt att att den restaurang som höll på att inredas i det nedbrunna stationshuset inte skulle få samma kontrakt i det nyuppförda huset, så har jag svårt att se logiken i resonemanget. Ten out of ten for style, but minus several million for bad thinking, som Zaphod Beeblebrox kanske skulle uttryckt det. Ett ypperligt tillfälle att ta tag i problemet missades alltså på grund av något slags missriktad moralisk indignation.

Sedan augusti ser bussterminalen i Märsta ut så här:

marsta_2

Det är givetvis för tidigt att komma med några alltför säkra omdömen ännu, i synnerhet som jag ännu inte lyckats passera terminalen i dagsljus mer än någon enstaka gång, men några konklusioner kan göras även utan direkta observationer på plats:

  1. Den nya avstigningshållplatsen innebär att sträckan till pendeltågsstationen nu blir längre än tidigare, vilket är dåliga nyheter för oss som förmodligen har passerat den tid då vi pressar våra respektive personbästa på 200 meter. Dessutom har den den otrevliga egenheten att om tre bussar A, B och C kommer till hållplatsen ungefär samtidigt, och i den ordningen, kommer A att komma längst bort och C närmast pendeltågsstationen; sådant stör mitt sinne för rättvisa.
  2. Enligt en uppgift jag sett någonstans skulle poängen med ovanstående upplägg vara att gångtrafikanter och bussar inte befann sig på samma ställe samtidigt[4]. Detta är, som lätt inses av ovanstående skiss, fel, eftersom de bussar som ska avgå från den »nedre» delen av »påstigningsön»[5] måste passera det övergångsställe där passagerare från pendeltåg tar sig över till påstigningsön. Men även om detta argument är fel så är en betydande fördel att resenärerna nu inte har något sätt att gena, utan den genaste vägen är den medelst övergångsställe anvisade; även det faktum att bussarna inte längre kommer snett bakifrån sett från en stressad fotgängares synvinkel borde öka säkerheten. Jag är därför försiktigt optimistisk att detta trots allt kan vara en förbättring. Det återstår dock att se hur man löser problemet med resenärer som ska byta buss[6], och var bussar vars förare har en kortare paus ska ställas upp; men detta borde vara överkomliga problem.
  3. Punkterna 3 och 4 i den förra uppräkningen har som synes inte alls berörts av ombyggnaden.
  4. Punkten 5 har däremot »lösts» på så sätt att parkeringsplatsen tagits bort, och bilister hänvisas nu till de parkeringsplatser som syns ovan järnvägen i flygbild nummer två. Jag har inte sett några kommentarer till detta i annonsbladet, men en spontan reaktion är ju att det inte direkt gör något för att minska problemet med stressade sista-minuten-resenärer som ignorerar signaler och bommar vid järnvägsövergångar. På samma ställe där jag läste om de med bussar icke överlappande trafikanterna såg jag en kommentar om att den borttagna parkeringsplatsen dels skulle användas till utökad kapacitet[7] och dels skulle de bortre delarna eventuellt användas till handikapp- och cykelparkering. Jag hoppas åtminstone delen om handikapparkering var ett dåligt skämt[8]; och om någon tror att en cyklist skulle parkera sitt fordon så långt bort när det finns platser 15 meter från stationen (se rektanglarna strax till höger om stationsbyggnaden i flygfotot ovan) så må hen göra det; som före detta heltidscykeltrafikant[9] ställer jag mig ytterst tveksam till detta.

Som lätt utläses ur denna senare lista återstår det en hel del att göra innan Märsta station kan göra anspråk på att vara ett modernt och funktionabelt kommunikationscentrum. Inför höstens val publicerade både moderaterna och socialdemokraterna[10] helsidesannonser i annonsbladet där de lovade att ta itu med de problem som jag räknat upp ovan och några till. Förhoppningsvis leder det till att man äntligen jobbar fram ett användbart förslag för Märsta station, men jag hoppas hermer[11] märstapolitiker ursäktar om jag tar ett eller annat andetag under tiden.

Addendum 2014-12-13: Strax efter att denna blogga publicerats visade det sig att ännu en punkt på min lista över mindre väl fungerande detaljer omkring Märsta station har varit föremål för förändringar — de i punkt tre omtalade »spärrarna av den gamla typen» har bytts ut mot spärrar av den nyare typen, och samtidigt har kapaciteten utökats från fem till fyra spärrar…


Fotnoter:

  1. Här må i rättvisans namn påpekas dels att dessa tider till stor del kan anses bero på anpassning till pendeltågstrafikens i Tätorten avgångar och dels att dessa förmodligen bestämdes av en annan trafikplanerare. []
  2. Som väl de flesta gissat vid det här laget, åtminstone de som känner mig, är »Tätorten» i exemplet ovan Märsta; att »Glesorten» är Valsta är kanske inte fullt lika enkelt att veta, men att Köpcentrat heter Arlandastad bör alla som har minsta hum om Märstas omgivningar gissat. []
  3. Och eventuella liknande mindre detaljer som jag endera missat eller glömt bort i hastigheten. []
  4. Irriterande nog kan jag inte hitta det protokoll på Sigtuna kommuns hemsida där jag en gång såg detta påstående; jag måste därför lita på mitt minne i detta och nedanstående fall. []
  5. Det innebär tre av de fyra mest frekventa linjerna i Tätort, de till Småstad, Glesort och Yttre Glesort. []
  6. När jag passerade där senast fanns bara ett temporärt räcke, som någon naturligtvis häktat av så att man kunde gå till »ön» direkt från avstigningshållplatsen; ett övergångsställe kommer förhoppningsvis att planeras innan arbetet avslutas. []
  7. Detta har, som man kan förvissa sig om från ovanstående bilder, lett till att de åtta tidigare hållplatserna nu utökats till sex. []
  8. Alternativt kan man ju hoppas att mitt minne spelat mig ett elakt spratt, men minnen som tagit vägen över det moraliska indignationsorganet, var det nu sitter, brukar vara relativt tillförliga. Jag gjorde en snabb uppskattning av avståndet mellan den bortre delen av parkeringen och pendeltågsstationen, och kom fram till att avståndet var omkring 350 meter. []
  9. Jag använder detta lite klumpiga ord för att det smidigare »heltidscyklist» möjligen skulle kunna tolkas som att jag pysslat med Tour de France och liknande, något som jag bestämt förnekar. []
  10. Eftersom dessa båda partier har så stora likheter att det ofta är svårt att hålla isär dem brukar jag kalla dem »socialmodekraterna», vilket åtminstone fått en person jag nämnt detta för, logementskamraten och socialdemokraten 1003 Karlsson, att gå i taket. Detta var redan innan kärnkraftsomröstningen 1980, då detta förhållande borde blivit uppenbart för alla med någorlunda normala kognitiva gåvor. []
  11. Detta är mitt förslag till ett könsneutralt sätt att säga »herrar/damer» eller »herrar och damer». Jag jobbar för närvarande på »farbror/tant»; vad sägs om »tantbror»? []